Nyfiken grön

odlenaglar

Nej, det här nagellacket var nog inte riktigt min grej. När jag tittar ner på mina händer medan jag skriver det här inlägget ser det ut som två par ödleklor som rasslar över tangenterna. Lacket är Broadcloth Petrol från mitt & Other Stories-köp, och fast det täcker bra i bara ett enda lager, och är väldigt vackert grönskimrande, som egyptiska skarabéer tänker jag, som ett nagellack som hade varit det självklara valet för Kleopatra (efter blodrött och guld i alla fall)…

taylor_cleopatra

…så är det inte riktigt min grej. Det här är åtminstone femte gången jag köper ett grönt nagellack, bara för att konstatera att det här med gröna nagellack inte är min grej. Men det är Valborg idag, och jag ska snart dricka billigt mousserande vin till People from Ibiza, så det känns som ett exakt lagom oseriöst nagellack för just i kväll.

 

Bild 1: Broadcloth Petrol från & Other Stories, ett lager.

Bild 2: Elizabeth Taylor som Kleopatra.


Comments { 0 }

Tags: , , ,


Mamelon Rose

När jag låg och filosoferade i sängen i går kväll slog det mig att Eternal Optimist (som jag skrev om här) är ett älskarinnelack. I dagsljus är det lite för vulgärt för att jag ska känna mig helt bekväm, men i sovrummet, bland prassliga lakan och i det dämpade skenet från ett stearinljus, kändes det plötsligt helt rätt. Färgen var inte längre lika påträngande skär utan mer åt det dimmigt brun-rosa hållet, ungefär som ett par bleka bröstvårtor, och mina händer såg nakna ut på samma sätt som en kropp ser naken ut i tunna, cremefärgade underkläder.

Eternal Optimist är verkligen inte ett mångsidiga nagellack, men det har sin uppgift att fylla när man är i behov av en färg som får en att känna sig som en förförisk Sidney Sheldon-kvinna, och när man vet säkert att man inte kommer att lämna sovrummet.

marilyn-monroe-bert-stern

 

Bild: Marilyn Monroe fotograferad av Bert Stern 1962, under det som kom att kallas The Last Sitting.


Comments { 0 }

Tags: , , , ,


Dagens doft

Brigitte från Tocca, en parfym som givetvis är inspirerad av Brigitte Bardot. Den börjar med att dofta väldigt mycket nejlika, fortsätter kryddigt och lite fruktigt, innan den ganska snabbt klingar av och lämnar ett varmt, träigt spår på huden.

Jag, som knappt har sett någon film med Brigitte Bardot, hade föreställt mig en doft inspirerad av henne som sockersöt, liksom känslan av att cykla på den franska landsbygden med vinden i håret och skratta ett porlande skratt och ha på sig en mjuk tröja. Men nej, så doftar inte Toccas Brigitte. Det finns ett kärvt drag i doften, som verkar rimligt när jag bläddrar i Simone de Beauvoris ”Brigitte Bardot och Lolitasyndromet” från 1959. I en essä som försöker förstå det då samtida fenomenet Brigitte Bardot skriver de Beauvoir:

”Hennes eroticism är inte magisk, den är aggressiv. I kärlekens spel är hon jägaren lika mycket som bytet. Mannen är ett objekt för henne precis som hon är ett objekt för honom.”

Det är den Brigitte som finns i Toccas doft. Som alltså doftar nejlika, men även lite barrträd, jag tänker solvarma cypresser, pinjeträd vid Medelhavet, och något som jag inte vet hur jag ska beskriva på annat sätt än animaliskt, djuriskt. ”Kattpiss”, läser jag i en kommentar. Jag förstår hur man tänker då, även om jag inte håller med.

Brigitte är sexig på ett lite påstridigt sätt, en sensommardoft för den hungriga och grymma månaden augusti snarare än för den ljusa, lättsinniga försommaren. En doft för tiden då kvällarna börjat bli mörka nog för att man ska kunna göra saker i hemlighet igen.

Jag gillar egentligen inte doften särskilt mycket, men jag blir ändå fascinerad. Som en person man både stör sig på och lockas av.

.

Bild: Brigitte Bardot i Jean-Luc Godards Le Mépris, en film som jag kommer att återkomma till.


Comments { 0 }

Tags: , , , ,


I skydd av skuggan

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i att sola, och ju äldre jag blir desto mer försöker jag undvika solen helt och hållet. När jag väl började använda solglasögon (vilket av någon konstig anledning var först en bra bit efter att jag hade fyllt tjugofem) började jag också så sakteliga känna att det vore skönt att utöka området som skyldes, och nu har jag landat i ett beslut: Jag ska köpa en solhatt!

Men det finns flera fällor jag vill undvika. Den får till exempel inte vara för tokig, för bohemisk eller – Gud förbjude! – för sportig. Som alltid när det gäller att vistas i solen med värdigheten i behåll tänker jag använda mig av en uppdaterad version av den romantiserade bilden jag har av hur kvinnor klädde sig i semesterparadis som Portofino, Santorino och Côte d’Azur på 1950-talet.

Lana

 

Bild: Lana Del Rey i värdig uppsyn och hatt.


Comments { 0 }

Tags: , , , ,


Fyra nyanser av dekadens

nagellack&os_

Jag tillbringade eftermiddagen igår med att bli bjuden på champagne av en väldigt trevlig man i NK:s champagnebar (de har en sådan! Även om man knappt lägger märke till den: den ligger en liten trappa upp inne på avdelningen för armbandsur, juveler och andra väldigt dyra saker), och jag kan erkänna att jag skriver det här blogginlägget delvis bara för att få inleda det precis så.

Efter champagnen strosade jag upprymd längs Biblioteksgatan, som nu känns nästan som att vara i ett annat land efter att Sephora och & Other Stories har flyttat in (även om Beatrice och jag, som gjorde en utflykt till Täby centrum i höstas för att besöka Sephora-butiken där, är överens om att den butiken är bättre).

Förra gången jag var på & Other Stories köpte jag ett läppglans och en duschcreme som jag gillade ganska mycket. (Duschcremen heter Shinjuku Bloom och ska dofta nyregnad körsbärsblom. Gott doftar den i alla fall – det är Byredo-Ben Gorham som har komponerat dofterna.) Ingen av produkterna var underbar, men de kändes prisvärda, och jag uppskattar känslan av bra basprodukter som den egna serien skönhetsprodukter ger: många fina färger, många goda dofter, helt okej priser.

Igår köpte jag fyra nagellack. Jag tror aldrig att jag har köpt fyra nagellack samtidigt förut, så det kändes nästan dekadent. Det hängde definitivt ihop med att jag hade druckit champagne. Det var svårt att fota dem så att färgerna stämmer med verkligheten, men jag lyckades ungefär, även om ”Cordivan Vine” till vänster är lite ljusare och liksom mer dassigt lilavinröd.

Feg som jag är började jag med att testa ”Borato griege”, en nyans som jag inte tycker är så griege (alltså grå-beige) som grå-lila: kall, liksom plastig. Nu kommer en referens helt obegriplig för er åttiotalister, men den får mig att tänka på färgen på plastkåpan på en Facit-skrivmaskin (det här är till exempel ganska likt). Jag tänker därför pennkjol, kontorsarbete… på ett sexigt Mad Men-sätt. Eller för all del betong och konstskolefest, om man har på sig nåt asymmetriskt svart istället.

Nagellacket täckte dålig i ett lager men bra i två och hade en tjock liten pensel på ett kort skaft som var helt okej att måla med, även om det kändes lite klumpigt. 70 kr styck kostar lacken från & Other Stories, vilket är som ett nagellack från till exempel Isadora, och – att döma så här ett dygn in i användandet – är det ungefär lika bra… på ett så där handfast, prisvärt men ganska oglamouröst sätt.

Det bästa med & Other Stories-nagellacken skulle jag säga är att det finns många fina färger att välja på (jag kommer att komma tillbaka i höst för att köpa ett skimrande, oxblodsfärgat lack), och att färgskalan känns genomtänkt och liksom harmonisk på ett annat sätt än till exempel Isadoras. Och att förpackningarna är snyggare!


Comments { 1 }

Tags: , , ,


Eternal optimist

Det är verkligen svårt att hitta fina beiga nagellack. Jag är rätt nöjd med Samoan Sand från OPI, men jag skulle vilja ha något som är aningen mindre grådaskigt. För ett par veckor sedan köpte jag Eternal Optimist från Essie, och i dag testade jag det för första gången, Men nja, jag vet inte riktigt om det var så mycket att hänga i julgranen. Det var väl helt okej, men jag hade önskat att det var lite ljusare och gräddigare i färgen. Jag tycker att det är lite för rosa på ett sätt som för tankarna till de lack min mamma brukade använda på somrarna när jag var liten. Jag inser när jag skriver det här att den typen av associationer faktiskt är ganska eftersträvansvärda, men det är inte riktigt vad jag är ute efter just nu. Jag vill inte ha en glad färg, utan en dämpad, dimmig, drömsk färg. En färg som man föreställer sig att Marilyn Monroe hade på sina naglar när hon satt osminkad i soffan och läste Arthur Millers manus.

bild-1

 

Bild: Två lager Eternal Optimist från Essie.


Comments { 5 }

Tags: , , , ,


Dagens doft

Sarrasins – Serge Lutens. Den doftar som Lana del Reys National Anthem låter.


Comments { 1 }

Tags: , ,