Nyfiken grön

odlenaglar

Nej, det här nagel­lac­ket var nog inte rik­tigt min grej. När jag tit­tar ner på mina hän­der medan jag skri­ver det här inläg­get ser det ut som två par ödleklor som rass­lar över tan­gen­terna. Lac­ket är Bro­adcloth Petrol från mitt & Other Stories-köp, och fast det täc­ker bra i bara ett enda lager, och är väl­digt vac­kert grön­skim­rande, som egyp­tiska ska­rabéer tän­ker jag, som ett nagel­lack som hade varit det själv­klara valet för Kle­o­patra (efter blodrött och guld i alla fall)…

taylor_cleopatra

…så är det inte rik­tigt min grej. Det här är åtminstone femte gången jag köper ett grönt nagel­lack, bara för att kon­sta­tera att det här med gröna nagel­lack inte är min grej. Men det är Val­borg idag, och jag ska snart dricka bil­ligt mous­se­rande vin till People from Ibiza, så det känns som ett exakt lagom ose­ri­öst nagel­lack för just i kväll.

 

Bild 1: Bro­adcloth Petrol från & Other Sto­ries, ett lager.

Bild 2: Eli­za­beth Tay­lor som Kleopatra.


Comments { 0 }

Tags: , , ,


Mamelon Rose

När jag låg och filo­so­fe­rade i sängen i går kväll slog det mig att Eter­nal Opti­mist (som jag skrev om här) är ett äls­ka­rin­ne­lack. I dags­ljus är det lite för vul­gärt för att jag ska känna mig helt bekväm, men i sov­rum­met, bland prass­liga lakan och i det däm­pade ske­net från ett ste­a­rin­ljus, kän­des det plöts­ligt helt rätt. Fär­gen var inte längre lika påträng­ande skär utan mer åt det dim­migt brun-rosa hål­let, unge­fär som ett par bleka bröst­vår­tor, och mina hän­der såg nakna ut på samma sätt som en kropp ser naken ut i tunna, cre­me­fär­gade underkläder.

Eter­nal Opti­mist är verk­li­gen inte ett mångsidiga nagel­lack, men det har sin upp­gift att fylla när man är i behov av en färg som får en att känna sig som en för­fö­risk Sid­ney Sheldon-kvinna, och när man vet säkert att man inte kom­mer att lämna sovrummet.

marilyn-monroe-bert-stern

 

Bild: Marilyn Mon­roe foto­gra­fe­rad av Bert Stern 1962, under det som kom att kal­las The Last Sit­ting.


Comments { 0 }

Tags: , , , ,


Dagens doft

Brigitte från Tocca, en par­fym som givet­vis är inspi­re­rad av Bri­gitte Bar­dot. Den bör­jar med att dofta väl­digt myc­ket nej­lika, fort­sät­ter kryd­digt och lite fruk­tigt, innan den ganska snabbt klingar av och läm­nar ett varmt, trä­igt spår på huden.

Jag, som knappt har sett någon film med Bri­gitte Bar­dot, hade före­ställt mig en doft inspi­re­rad av henne som soc­ker­söt, lik­som käns­lan av att cykla på den franska lands­byg­den med vin­den i håret och skratta ett por­lande skratt och ha på sig en mjuk tröja. Men nej, så dof­tar inte Toc­cas Bri­gitte. Det finns ett kärvt drag i dof­ten, som ver­kar rim­ligt när jag blädd­rar i Simone de Beau­vo­ris ”Bri­gitte Bar­dot och Loli­ta­syndro­met” från 1959. I en essä som för­sö­ker för­stå det då sam­tida feno­me­net Bri­gitte Bar­dot skri­ver de Beauvoir:

”Hen­nes ero­ti­cism är inte magisk, den är aggres­siv. I kär­le­kens spel är hon jäga­ren lika myc­ket som bytet. Man­nen är ett objekt för henne pre­cis som hon är ett objekt för honom.”

Det är den Bri­gitte som finns i Toc­cas doft. Som alltså dof­tar nej­lika, men även lite barr­träd, jag tän­ker solvarma cypres­ser, pin­je­träd vid Medel­ha­vet, och något som jag inte vet hur jag ska beskriva på annat sätt än ani­ma­liskt, dju­riskt. ”Katt­piss”, läser jag i en kom­men­tar. Jag för­står hur man tän­ker då, även om jag inte hål­ler med.

Bri­gitte är sexig på ett lite påstri­digt sätt, en sen­som­mar­doft för den hung­riga och grymma måna­den augusti sna­rare än för den ljusa, lätt­sin­niga för­som­ma­ren. En doft för tiden då kväl­larna bör­jat bli mörka nog för att man ska kunna göra saker i hem­lig­het igen.

Jag gil­lar egent­li­gen inte dof­ten sär­skilt myc­ket, men jag blir ändå fasci­ne­rad. Som en per­son man både stör sig på och loc­kas av.

.

Bild: Bri­gitte Bar­dot i Jean-Luc Godards Le Mépris, en film som jag kom­mer att åter­komma till.


Comments { 0 }

Tags: , , , ,


I skydd av skuggan

Jag har ald­rig varit sär­skilt för­tjust i att sola, och ju äldre jag blir desto mer för­sö­ker jag und­vika solen helt och hål­let. När jag väl bör­jade använda sol­glas­ö­gon (vil­ket av någon kons­tig anled­ning var först en bra bit efter att jag hade fyllt tju­go­fem) bör­jade jag också så sak­te­liga känna att det vore skönt att utöka områ­det som skyl­des, och nu har jag lan­dat i ett beslut: Jag ska köpa en solhatt!

Men det finns flera fäl­lor jag vill und­vika. Den får till exem­pel inte vara för tokig, för bohe­misk eller — Gud för­bjude! — för spor­tig. Som all­tid när det gäl­ler att vis­tas i solen med vär­dig­he­ten i behåll tän­ker jag använda mig av en upp­da­te­rad ver­sion av den roman­ti­se­rade bil­den jag har av hur kvin­nor klädde sig i semester­pa­ra­dis som Por­to­fino, San­to­rino och Côte d’Azur på 1950-talet.

Lana

 

Bild: Lana Del Rey i vär­dig upp­syn och hatt.


Comments { 0 }

Tags: , , , ,


Fyra nyanser av dekadens

nagellack&os_

Jag till­bring­ade efter­mid­da­gen igår med att bli bju­den på cham­pagne av en väl­digt trev­lig man i NK:s cham­pagne­bar (de har en sådan! Även om man knappt läg­ger märke till den: den lig­ger en liten trappa upp inne på avdel­ningen för arm­bandsur, juve­ler och andra väl­digt dyra saker), och jag kan erkänna att jag skri­ver det här blog­gin­läg­get del­vis bara för att få inleda det pre­cis så.

Efter cham­pagnen stro­sade jag upp­rymd längs Bib­li­o­teks­ga­tan, som nu känns näs­tan som att vara i ett annat land efter att Sep­hora och & Other Sto­ries har flyt­tat in (även om Bea­trice och jag, som gjorde en utflykt till Täby cent­rum i hös­tas för att besöka Sephora-butiken där, är över­ens om att den buti­ken är bättre).

Förra gången jag var på & Other Sto­ries köpte jag ett läpp­glans och en dusch­creme som jag gil­lade ganska myc­ket. (Dusch­cre­men heter Shin­juku Bloom och ska dofta nyreg­nad körs­bärs­blom. Gott dof­tar den i alla fall – det är Byredo–Ben Gor­ham som har kom­po­ne­rat dof­terna.) Ingen av pro­duk­terna var under­bar, men de kän­des pris­värda, och jag upp­skat­tar käns­lan av bra bas­pro­duk­ter som den egna serien skön­hets­pro­duk­ter ger: många fina fär­ger, många goda dof­ter, helt okej priser.

Igår köpte jag fyra nagel­lack. Jag tror ald­rig att jag har köpt fyra nagel­lack sam­ti­digt förut, så det kän­des näs­tan deka­dent. Det hängde defi­ni­tivt ihop med att jag hade druc­kit cham­pagne. Det var svårt att fota dem så att fär­gerna stäm­mer med verk­lig­he­ten, men jag lyc­ka­des unge­fär, även om ”Cor­di­van Vine” till väns­ter är lite lju­sare och lik­som mer das­sigt lilavinröd.

Feg som jag är bör­jade jag med att testa ”Borato gri­ege”, en nyans som jag inte tyc­ker är så gri­ege (alltså grå-beige) som grå-lila: kall, lik­som plastig. Nu kom­mer en refe­rens helt obe­grip­lig för er åtti­o­ta­lis­ter, men den får mig att tänka på fär­gen på plast­kå­pan på en Facit-skrivmaskin (det här är till exem­pel ganska likt). Jag tän­ker där­för penn­kjol, kon­tors­ar­bete… på ett sex­igt Mad Men-sätt. Eller för all del betong och konst­sko­le­fest, om man har på sig nåt asym­met­riskt svart istället.

Nagel­lac­ket täckte dålig i ett lager men bra i två och hade en tjock liten pen­sel på ett kort skaft som var helt okej att måla med, även om det kän­des lite klum­pigt. 70 kr styck kos­tar lac­ken från & Other Sto­ries, vil­ket är som ett nagel­lack från till exem­pel Isa­dora, och – att döma så här ett dygn in i använ­dan­det – är det unge­fär lika bra… på ett så där hand­fast, pris­värt men ganska ogla­mou­röst sätt.

Det bästa med & Other Stories-nagellacken skulle jag säga är att det finns många fina fär­ger att välja på (jag kom­mer att komma till­baka i höst för att köpa ett skim­rande, oxblods­fär­gat lack), och att färgska­lan känns genom­tänkt och lik­som har­mo­nisk på ett annat sätt än till exem­pel Isa­do­ras. Och att för­pack­ning­arna är snyggare!


Comments { 1 }

Tags: , , ,


Eternal optimist

Det är verk­li­gen svårt att hitta fina beiga nagel­lack. Jag är rätt nöjd med Samoan Sand från OPI, men jag skulle vilja ha något som är aningen mindre grå­das­kigt. För ett par vec­kor sedan köpte jag Eter­nal Opti­mist från Essie, och i dag tes­tade jag det för första gången, Men nja, jag vet inte rik­tigt om det var så myc­ket att hänga i jul­gra­nen. Det var väl helt okej, men jag hade öns­kat att det var lite lju­sare och gräd­di­gare i fär­gen. Jag tyc­ker att det är lite för rosa på ett sätt som för tan­karna till de lack min mamma bru­kade använda på som­rarna när jag var liten. Jag inser när jag skri­ver det här att den typen av asso­ci­a­tio­ner fak­tiskt är ganska efter­strä­vans­värda, men det är inte rik­tigt vad jag är ute efter just nu. Jag vill inte ha en glad färg, utan en däm­pad, dim­mig, drömsk färg. En färg som man före­stäl­ler sig att Marilyn Mon­roe hade på sina nag­lar när hon satt osmin­kad i sof­fan och läste Art­hur Mil­lers manus.

bild-1

 

Bild: Två lager Eter­nal Opti­mist från Essie.


Comments { 5 }

Tags: , , , ,


Dagens doft

Sarrasins — Serge Lutens. Den dof­tar som Lana del Reys Natio­nal Ant­hem låter.


Comments { 1 }

Tags: , ,