Lästips: Handväskor

Den så kallade väskdebatten som rasade i två etapper – den första i början av 2007 i samband med att Sisela Lindbloms bok De skamlösa släpptes, och den andra i början av 2010 då Mona Sahlin hade mage att stoltsera med en Louis Vuitton-väska – höll generande låg nivå. Om man vill läsa något betydligt mer matnyttigt i ämnet rekommenderar jag Sara Kristofferssons understreckare i Svenska Dagbladet från tidigare i april. Hon har tagit avstamp i Judith Clarks nyligen publicerade bok Handbags: The Making of a Museum, och skrivit en intressant text om en lika älskad som föraktad accessoar. Kristoffersson hade dock kunnat ge en lite mer nyanserad bild av lockelsen med ”statusväskor”. I stället kommer hon som så många andra fram till samma förenklade slutsats:

”Numera köps handväskor för att väcka respekt och beundran. Det handlar dessutom – precis som andra märkesvaror – om att konstruera en identitet: att visa upp personlighet, smak och ett slags tillhörighet. Snarare än varan i sig är det ofta varumärkets åtråvärda egenskaper konsumenterna vill åt.”

Mode är mode, och konst är konst, men här vill jag ändå göra en jämförelse. Trots att beskrivningen ovan lika gärna hade kunnat handla om en viss typ av konstköpare är det tyvärr ytterst sällan en väskköpare antas ha rent estetiska motiv. Det är vulgärt att utgå ifrån att all konsumtion handlar om beräknande livsstilspositionering.

Chanel-Les-Secrets-Du-Sac-handbag-exhibition-Singapore-DECOR-COCO

34nm6xd

 

Bilder: Identitetsskapare eller investering? På översta bilden syns Coco Chanel med väskan 2.55 som hon designade 1955. På bilden under visas samma väska drygt femtio år senare i en kampanj med Jerry Hall.


Katarina

Katarina

Jag tillbringar mina dagar med att skriva och redigera text. Jag tycker att det är vackert med det hela och rena, starka och friska. Jag kan inte leva utan mina pärlor, min kashmir och mina oljor.

, , ,


No comments yet.

Kommentera