Lata dagar i Rom

Både jag och The­rese är något ita­lo­filt lagda. Ett åter­kom­mande sam­tal­sämne under de snart tre år vi varit nära vän­ner är den villa vi ska skaffa oss vid någon av Ita­li­ens kus­ter. Där ska The­rese skriva roma­ner, och jag ska forska. Det är för­stås all­tid som­mar när vi är där; vi åker där­i­från när kvälls­bri­sen bli­vit allt för kylig. Vi har en stor veranda där vi för­smäk­tar av värme under hög­sä­songen och där vi tän­der små lyk­tor kvälls­tid när vi lyss­nar på havet över allt för många glas rödvin.

Nåväl. I hös­tas stu­de­rade jag drygt två måna­der i Rom. Om hel­gerna var jag ledig, även om jag i lut­hersk anda (trots pro­me­na­dav­stånd till den heliga sto­len) bit­vis satt i bib­li­o­te­ket även då. Till­sam­mans med min kurs­kam­rat kom hel­gerna att följa en all­de­les under­bar mall, en rutin vi snabbt arbe­tade upp och kom att längta efter under veckorna.

Vi sov litet längre om morg­narna. Vi vak­nade inte av fågelsång — nej, i träd­går­den bodde ett gäng pape­go­jor som rymt från Villa Borg­he­ses zoo och dessa rebel­ler skrek dag som natt, men ändå kän­des det som om det var träd­går­den och natu­ren som väckt oss när vi åt fru­kost i strilt höst­ljus. Där­ef­ter tog vi på oss de finaste klä­derna ur pack­ningen och klac­karna som var helt omöj­liga till var­dags fick änt­li­gen komma fram. Vi pro­me­ne­rade den tjugo minu­ter långa pro­me­nad som tog oss ned till stan. Och där shop­pade vi. Eftersom jag var gra­vid i Rom beslu­tade jag mig för att inte spara på kost­na­derna vad gällde skön­hets­vård och shop­ping. Jag kunde ju inte njuta av under­bara viner och kall­sku­ret, så det var inte mer än rätt att mina sti­pen­die­pengar lades på en annan form av utle­velse. Någon gång i bör­jan av turen på stan* stan­nade vi till på något café och tog en cappuc­cino è cor­netto. Al banco såklart. Vi fort­satte någon timme eller två innan det var dags för sen lunch, ofta på en ute­ser­ve­ring och Maria smut­tade på ett glas rött vin. Säll­sam pro­me­nad hem, stanna till på Car­re­four för inköp av kvälls­mat (mat­af­fä­rer utom­lands är kanske det bästa med att vara utom­lands) och sedan lägga sig rak­lång på sängen, påsarna med dagens inköp utspridda över gol­vet och så efter­mid­dags­lur till de för­rymda pape­go­jor­nas eviga kraxande.

Lata dagar i Rom. Här kom­mer mina bästa tips*:

Pro­fu­me­ria Santa Maria Novel­las filial. Här kan man handla under­bara par­fy­mer, doft­ljus och en him­melsk man­del­olja. Moder­skep­pet lig­ger i Flo­rens och det är väl värt att ta sig till Flo­rens enbart för att besöka detta gamla domi­ni­ka­ne­ra­po­tek. Fili­a­len i Rom må vara liten, men låt inte stor­le­ken lura dig! Per­so­na­len är otro­ligt hjälp­sam och dess­utom lig­ger den lilla par­fy­me­rian ett sten­kast bort från mitt (och alla and­ras) favo­rit­kaf­fe­ställe Sant’Eustachio.

Kiko Cos­me­tics. Kiko finns litet här och var, till exem­pel på Roms mot­sva­rig­het till Drott­ning­ga­tan, Via Corso. Kiko är ett ita­li­enskt smink­märke i bud­get­klas­sen. Jag ska ärligt säga, och för­låt nu min snob­bism, att jag väl­digt säl­lan köper smink i bud­get­klas­sen. Jag är gene­rellt mer kva­li­tets– än kvan­ti­tets­in­rik­tad när det gäl­ler smink. Men Kiko har så myc­ket roligt! Och det är så bil­ligt. Men det känns inte bil­ligt! Min aver­sion mot t.ex. H&Ms ögon­skug­gor för 19:90 kr, eller vad de nu kos­tar, är att H&M i första hand är ett kläd­märke. Kiko där­e­mot är ett kos­me­tik­fö­re­tag som enbart syss­lar med smink. Av någon anled­ning känns det frä­schare då. Jag köpte ett läpp­glans för kanske… ja, det var under 10 € i alla fall, och trots att det miss­lyc­kas å det grövsta med sitt löfte om att vara lip plum­ping så är det mitt favo­rit­glans, eftersom det har den per­fekta per­si­ko­to­nen åt det mer orange hållet.

Hands­kar vid Spanska trap­pan. Vid Spanska trap­pan lig­ger de bästa handsk­af­fä­rerna och det är hit man ska gå för tunna hands­kar i det mju­kaste av skinn. Det finns så många olika vari­an­ter; rik­tigt tunna ofod­rade, som man kanske tar i en litet kla­rare och pigg färg för sen­som­ma­ren eller tidiga våren, och så kash­mir­fod­rade som man nog hellre tar i någon brun eller burgundy-nyans för hös­ten.  När man ändå är vid Spanska trap­pan kan man unna sig en cappuc­cino för en mindre för­mö­gen­het på Antico Caffè Greco, som har anor till­baka till 1760-talet. Ja, det är turis­tigt, men det är också det cafè som haft Goethe, Lord Byron och Bau­de­laire som stam­mi­sar så att…

Via Cola di Rienzo. Jag kände mig som inhemsk romare vid två till­fäl­len. Det ena var när min man var på besök och jag tidigt på mor­go­nen läm­nade honom sovan­des på sitt hotell och vin­kade in en taxi från gatan för att ta mig till den dagens under­vis­ning. Det andra till­fäl­let var de gånger jag stro­sade på Via Cola di Rienzo. Mindre buti­ker, något trev­ligt varu­hus och under­bara Bar Castroni för kaffe, där man också kan helg­handla sin mat.

* = »på stan« — vi låter som lan­ti­sar nu, men om vi hade levt på 1600-talet, vil­ket inte är en helt dum tanke eftersom jag syss­lar med 1600-talet och under tiden i Rom fram­för allt för­dju­pade mig i Rom under 1600-talet, så hade utkan­ten av Villa Borg­hese där vi bodde räk­nats som lan­det. Så ja, vi var lan­ti­sar med 1600-tals romerska mått mätta.

* = ur skön­hets– och shop­ping­mått mätta. Vill man ha andra tips, t.ex. konst– och mat­re­la­te­rade, kan man fråga i kom­men­tarsfäl­tet nedan.

Bild: Anita Ekberg badar i Fon­tana di Trevi i La Dolce Vita.


Comments { 2 }

Tags: , , ,


Smicker på gatan

Igår blev jag stan­nad på gatan av en myc­ket tju­sig kvinna i övre medel­ål­dern. Hon var snygg på samma sätt som Meryl Streep är så blän­dande; ett sätt eller kanske manér som är omöj­ligt att anamma om man inte själv är i övre medel­ål­dern och med en viss med­född pon­dus. Kvin­nan und­rade var jag köpt min vackra klän­ning. Tyvärr är den köpt i San Fran­ci­sco, dock inte vin­tage som hon först trodde, men jag blev så paff av smickret att jag inte kunde min­nas mär­ket. »Men var har du köpt ditt snygga läpp­stift?« und­rade hon då istäl­let, och där hade hon tur ty det var mitt mest använda läpp­stift — Lady Danger från MAC. När kvin­nan leende häl­sat adjö, vände jag mig till min svä­gerska och sa »Om jag hade en blogg skulle jag skriva om det här.*« »Du har ju en blogg!« sa hon då, och det stäm­mer ju.

För­res­ten är klän­ningen som orsa­kade denna upp­märk­sam­het från Bet­tie Page Clot­hing, som gör otro­ligt snygga klän­ningar i retrostil.

*= Man blir kanske litet extra glad för kom­pli­manger från främ­lingar när man har en 4-veckorsbebis och såle­des litet mer hull än vad man bru­kar och helt sjukt mindre tid än vad man är van vid. Så litet tid att man till exem­pel går ut i hår­knu­ten man sovit i. I tre nätter.


Comments { 2 }

Tags: , , , ,


Doften i Venedig

Om drygt ett dygn ska jag åka till Venedig. Jag har ald­rig varit i Venedig förut, och jag är inte sär­skilt för­tjust i att resa, så fast jag tyc­ker att det ska bli allti­ge­nom under­bart att se denna stad är jag just nu sjukt ner­vös: mest över flyg­re­san, men även lite all­mänt skär­rad över det brott från min var­dag­liga trygg­het som en resa inne­bär. Jag för­sö­ker att han­tera det här genom att ta med mig ganska myc­ket olika klä­der, för att ingen kris ska upp­stå på den fron­ten om väd­ret får för sig att växla, men jag kän­ner mig in i det sista lite osä­ker på hur jag ska se ut i Venedig.

Något i den här sti­len vore ju trevligt…

The Tourist

…eller, jag visar mest den där bil­den för att den är fin. Jag är i Venedig för jobb, och måste orka gå och stå myc­ket, och titta på sam­tids­konst, så att vara allt­för pif­fig dag­tid är nog bara att glömma. Dess­utom ska det regna näs­tan varje dag. Jag tän­ker mig lite mer så här…

the-tourist-angelina-jolie-4

…snäv svart kjol och tröja, bal­le­ri­nas­kor. Trench­coat vid neder­börd. Jag är lite rädd för att frysa — det ska inte vara sär­skilt myc­ket var­mare i Venedig än vad det är i Stock­holm, vil­ket jag tyc­ker är ytterst upp­rö­rande, så jag är intres­se­rad av att hålla mig varm och glad. För kvälls­tid tän­ker jag mig helt enkelt olika vari­an­ter på Den lilla svarta.

Men all­de­les nyss kom jag på att jag inte vet hur jag ska dofta. Utö­ver Annick Gou­tals Petite Chérie som åker med hade jag pla­ner på Etat Libre d‘Oranges Rossy de Palma som jag har tes­tat på senaste tiden, men den känns inte rätt. Kanske behö­ver jag en mysig doft för att värma mig om jag fry­ser? Jalai­nes Silk kanske, som jag har en liten prov­flaska av hemma? Men den är så… mas­tig. Det är ju för­som­mar. Jag öns­kar mig kanske Penhaligon’s nya doft Peo­neve, som alltså dof­tar pion… grun­dad med lite vaniljolja..? Nej, hur ska man dofta i Venedig? Jag tän­ker att kväl­larna kanske kom­mer att vara lite råa, fuktiga…

Angelina Jolie as "Elise" in Columbia Pictures' THE TOURIST.

…hur dof­tar denna kvinna? Jag vill dofta som hon.



Bil­der: Ange­lina Jolie i fil­men The Tou­rist.


Comments { 5 }

Tags: , , , , ,


Fråga Hudterapeuten, del 2

 Skön­hetska­bi­net­tet frå­gar Eme­lie Karls­son, hudterapeut.

Vad är ett van­ligt fel du sett att folk gör? 
Det största felet som folk gör när det gäl­ler smink är det klas­siska att man valt fel ton på sin founda­tion. (Tyvärr är det även van­ligt att man fått fel ton rekom­men­de­rad, så lita inte blint på någon som ”borde” kunna.) Folk ten­de­rar att välja en både för mörk och för gul färg. Tänk på att du oftast har en mör­kare färg i ansik­tet, både pga rod­na­der och för att huden i ansik­tet stän­digt är expo­ne­rad för solen, och det du vill uppnå är samma färg på ansik­tet som du har på hal­sen för att det ska se så natur­ligt ut som möj­ligt. Fär­gen i ansik­tet ska alltså inte komma från din founda­tion utan den appli­ce­ras senare i form av rouge och/eller solpuder.

När det gäl­ler hud­vård så är det van­ligt att folk inte har någon bra ren­gö­ring, utan läg­ger allt krut på sina behand­lande pro­duk­ter. Ren­gö­ringen är ett av de vik­ti­gaste ste­gen i din dag­liga hud­vårdsru­tin, då du omöj­li­gen kan uppnå max­i­mal effekt av efter­kom­mande pro­duk­ter utan att huden är för­bredd på rätt sätt.


Comments { 2 }

Tags: , , , ,


Ny frisyr?

I juni ska jag klippa mig. Fak­tum är att så snart jag skri­vit klart detta inlägg ska jag boka tid.

Har ni sett Real Housewi­ves of New York? Jag tyc­ker att Kelly Ben­si­mon har så himla snyggt hår:

En annan kvinna med fan­tas­tiskt hår är Lena Olin:

Jag har snart samma längd som Kelly och Lena, men jag har en ganska myc­ket mör­kare nyans på mitt bruna hår. För tre år sedan blekte jag hela håret för att kunna färga det rött. Som­ma­ren med rött hår fick jag mer upp­märk­sam­het från män än under hela mitt liv. Min kol­lega sa att det var för att jag såg ut som en pre­ra­fae­li­tisk kvinna, och att män­nen där­för för­knip­pade mig med sex. Detta var inte kon­ten­tan av histo­rien om när jag blekte håret, utan det jag ville berätta är att jag fort­fa­rande lider svi­terna av att ha utsatt håret för ett sådant sli­tage. Jag kom­mer ald­rig mer i hela mitt liv att bleka håret. Dess­utom und­rar jag om fri­sy­ren ovan är för gam­mal för mig? Nu kän­ner jag mig för­visso unge­fär jämn­å­rig med både Kelly och Lena, men det är jag inte. De är medel­ål­ders, 40 + i alla fall, och jag är ju bara 27. Vad tyc­ker ni?


Comments { 2 }

Tags: , , ,


I min handväska

Jag när ett lätt freu­di­ansk intresse för inne­hål­let i andra kvin­nors hand­väs­kor. Kanske är det för att det inte är lika expo­ne­rat, men jag före­stäl­ler mig att inne­hål­let i någons väska berät­tar mer om den per­so­nen än till exem­pel vilka böc­ker hon har i sin bok­hylla (jag har ald­rig rik­tigt för­stått var­för just bok­hyl­lan antas säga så myc­ket om vem man är: I min bok­hylla sam­sas kurslit­te­ra­tur med min pojk­väns böc­ker och böc­ker jag fått i pre­sent och inte ens läst). I hand­väs­kan, där­e­mot,  ham­nar säl­lan saker av en slump. Det är beho­vet som styr urva­let och det är inte lika nära till hands att hem­falla åt vil­jan att ha en viss fram­to­ning (jag kän­ner knappt någon som inte sor­te­rar bort »pin­samma« böc­ker ur sin bok­hylla). En väninna bru­kade till exem­pel all­tid ha med sig sitt pass, ett par extra tro­sor och en tand­borste. Jag är väl inte rik­tigt lika även­tyr­lig, men här är inne­hål­let i min väska:

bild-22

1) Plån­bok. Det som van­liga män­ni­skor för­va­rar i sina plån­böc­ker har oftast skram­lat omkring i mina fic­kor och på bot­ten i min väska. Men senast jag fyllde år fick jag en port­monnä (jag tyc­ker att »port­monnä« är det mest pas­sande ordet för en plån­bok utan sepa­rata fack för sed­lar, kort och mynt) av mina små­syst­rar. Den är ljus­blå, flic­kig och fin.

2) Sol­glas­ö­gon. Jag ver­kar ha något slags Hollywood-komplex, för jag kän­ner mig jät­te­o­be­kväm utan sol­glas­ö­gon. Just det här paret kom­mer från Karen Wal­ker och är myc­ket snyg­gare och kat­ti­gare än de ser ut att vara på bil­den. Nu när jag skri­ver det här tän­ker jag att jag antag­li­gen borde skaffa ett glas­ö­gon­fo­dral så att de inte repas.

3) Utfyll­nads­tröja. Under flera år hade jag en tjock hals­duk som utfyll­nad, men nu har jag över­gått till en något mindre volu­mi­nös tröja. Det är så prak­tiskt med en utfyll­nads­tröja! Den väger näs­tan ingen­ting, men den gör att väs­kan hål­ler for­men och att inne­hål­let hål­ler sig på plats. Dess­utom har man all­tid en tröja med sig ifall man skulle börja frysa.

4) Läpp­glans. Eh, okej, här har jag »hem­fal­lit åt vil­jan att ha en viss fram­to­ning«, för den här läpp­glan­sen använ­der jag näs­tan ald­rig. Den ser där­e­mot ganska flärd­full ut på bil­den, och det var väl unge­fär där­för jag stop­pade ner den i väs­kan: Jag vill verk­li­gen vara den typ av kvinna som har läpp­glans från Cha­nel i sin väska.

5) För­sva­rets hud­salva. Jag äls­kar För­sva­rets hud­salva! En snabb över­slags­räk­ning gör gäl­lande att jag har åtminstone sju styc­ken pla­ce­rade på olika stra­te­giska plat­ser i mitt hem. Folk ver­kar dock göra så myc­ket kons­tigt med sin hud­salva, men jag använ­der den bara på läpparna.

6) Läpp­stift. Visst känns det vuxet med ett läpp­stift i sin väska! Och det här använ­der jag fak­tiskt. Det är från Make Up Store och fär­gen heter Baby.

7) Baj­spåse. Jag har en liten mops och är paniskt rädd för att hon ska sätta sig och poopa inför någon sur granne utan att jag har med mig en påse.

8) Anteck­nings­bok. Här skri­ver jag upp vik­tiga saker, till exem­pel hur myc­ket jag knä­bö­jer på gymmet.

9) Hör­lu­rar. Jag lyss­nar bara på musik när jag trä­nar, åker tåg eller dric­ker alko­hol, ändå läg­ger jag all­tid till­baka hör­lu­rarna i väs­kan efter trä­ningen ifall andan helt plöts­ligt skulle falla på, men det gör den aldrig.

10) Lin­ser. Eftersom jag är halv­blind utan lin­ser har jag all­tid med mig ett extra par. Just de här visade sig dock ha utgångs­da­tu­met 2009-08-23, så jag måste komma ihåg att byta ut dem mot ett par nya.


Comments { 2 }

Tags: , , , , , ,


Min doftgarderob

Till för inte så länge sedan var jag inte alls intres­se­rad av par­fym. Nu i efter­hand tän­ker jag att det kanske berodde på att jag är så himla krä­sen (när det gäl­ler allt! Men sär­skilt sub­ti­li­te­ter som dof­ter och nyan­ser) att par­fymav­del­ningen på ett mindre Åhléns helt enkelt inte hade något som fång­ade mitt intresse. Sedan hängde jag runt lite på NK när jag bodde i Göte­borg och råkade prov­lukta på Laura Mer­ci­ers godis­par­fym Crème Brû­lée och höll på att dö för att den dof­tade så fan­tas­tiskt: kola, vanilj, musk, sött, sex­igt… Min första tid med den – en vin­ter – gick jag omkring som i ett rus, i något som påmin­ner om sex­u­ell upp­hets­ning, över mig själv.

Nu inser jag att Crème Brû­lée kanske inte är så sofisti­ke­rad, och senast jag pro­vade att bära den fick jag huvud­värk direkt. Men den fick mig att inse att jag gil­lar så kal­lade gour­mandpar­fy­mer: par­fy­mer som dof­tar som något man äter. Det här tyc­ker jag egent­li­gen inte hel­ler känns sär­skilt sofisti­ke­rat — jag tän­ker att jag hellre vill vara en sval, ele­gant kvinna som dof­tar stora, dag­giga vita blom­mor än någon som dof­tar godis och efter­rätt, men nu är det väl bara att accep­tera att det är sådan jag är.

Jag är myc­ket käns­lig för års­ti­der­nas väx­lingar, så det är abso­lut nöd­vän­digt för mig med en som­mar– och en vin­ter­par­fym. Helst också en tidig vår-parfym, och en tidig höst-parfym, och för all del par­fy­mer för olika väder­lek, klock­slag, sin­nes­stäm­ningar, omstän­dig­he­ter och säll­skap. Så här ser dock min bas-doftgarderob ut:

doftgarderob

Bal­mains Ambre Gris är min vin­ter­par­fym. Jag blev nyfi­ken på den för att flas­kan är så fan­tas­tiskt fin (den påmin­ner om Wie­ner­se­ces­sio­nens bygg­nad med den stora guld­bol­len på taket). Och för att nam­net – Ambre Gris – är så vac­kert, och fär­gen på gla­set så per­fekt rökigt grå, och eti­ket­ten så snygg (her­re­gud, jag äls­kar till och med allt med eti­ket­ten: typ­snit­ten, guld­ra­men, pap­pers­kva­li­tén…). Och dof­ten: ald­rig har jag känt mig så ele­gant kvinn­lig som när jag bär Ambre Gris. Den går från varm kanel och pep­par till mjuk musk, och är på något vis kryd­dig och gräd­dig på samma gång. Jag kän­ner mig så sofisti­ke­rad med den! Jag vill bara svepa in mig i kash­mir och bära höga klac­kar och under­klä­der med spet­sar och skaffa en rik äls­kare som ger mig äkta pärlor.

Annick Gou­tals Petite Chérie är min som­mar­par­fym. I myc­ket är den raka mot­sat­sen till Ambre Gris: flic­kig, fräsch, lite kris­pig och söt på samma gång. Det är också en gour­manddoft, men en grö­nare, fruk­ti­gare: den bör­jar att dofta päron, lite per­sika, och lan­dar i något slags vanilj. Första gången jag hade varit och pro­vat den på NK fick jag en kom­pli­mang av en man på bus­sen hem: han tyckte att jag dof­tade fan­tas­tiskt, och det såg jag som bevi­set för att jag måste köpa den. Det är lik­som en ofar­lig doft, den dof­tar som­mar­lov och bekym­mers­lös­het, och är lite som dof­ter­nas mot­sva­rig­het till com­fort food: jag blir trygg av den. Jag äls­kar att känna mig trygg.

Varje höst får jag lust att dofta musk, som är en doft jag har äls­kat sedan hög­sta­di­ets White Musk–par­fy­m­olja från Body Shop (som jag fort­fa­rande tyc­ker om). Kiehl’s Ori­gi­nal Musk är en vux­nare musk­doft, på samma gång lik­som fräsch och… eh, kropps­lig. Eller, jag skip­par omskriv­ning­arna: musk luk­tar sex.

Jalai­nes Vanilla har Kata­rina redan skri­vit om, och jag äls­kar den av pre­cis samma anled­ningar: det är den per­fekta vanil­jen! Jag använ­der den både för sig själv, och till­sam­mans med andra par­fy­mer för att skapa en vanil­jig bas i dem (den gif­ter sig till exem­pel väl­digt fint med Petite Chérie, om man vill göra den lite tyngre när som­ma­ren bör­jar lida mot sitt slut och kväl­larna blir mörka). Jag tyc­ker att den fun­kar året runt, även om jag inte använ­der den under den allra lju­saste som­ma­ren, och vin­ter­tid är den fan­tas­tisk: så varm, så len. Även jag måste nog skaffa en hel — dyr! — flaska av den här under­bara doften.


Comments { 6 }

Tags: , , , , , , , , ,