Lata dagar i Rom

Både jag och Therese är något italofilt lagda. Ett återkommande samtalsämne under de snart tre år vi varit nära vänner är den villa vi ska skaffa oss vid någon av Italiens kuster. Där ska Therese skriva romaner, och jag ska forska. Det är förstås alltid sommar när vi är där; vi åker därifrån när kvällsbrisen blivit allt för kylig. Vi har en stor veranda där vi försmäktar av värme under högsäsongen och där vi tänder små lyktor kvällstid när vi lyssnar på havet över allt för många glas rödvin.

Nåväl. I höstas studerade jag drygt två månader i Rom. Om helgerna var jag ledig, även om jag i luthersk anda (trots promenadavstånd till den heliga stolen) bitvis satt i biblioteket även då. Tillsammans med min kurskamrat kom helgerna att följa en alldeles underbar mall, en rutin vi snabbt arbetade upp och kom att längta efter under veckorna.

Vi sov litet längre om morgnarna. Vi vaknade inte av fågelsång – nej, i trädgården bodde ett gäng papegojor som rymt från Villa Borgheses zoo och dessa rebeller skrek dag som natt, men ändå kändes det som om det var trädgården och naturen som väckt oss när vi åt frukost i strilt höstljus. Därefter tog vi på oss de finaste kläderna ur packningen och klackarna som var helt omöjliga till vardags fick äntligen komma fram. Vi promenerade den tjugo minuter långa promenad som tog oss ned till stan. Och där shoppade vi. Eftersom jag var gravid i Rom beslutade jag mig för att inte spara på kostnaderna vad gällde skönhetsvård och shopping. Jag kunde ju inte njuta av underbara viner och kallskuret, så det var inte mer än rätt att mina stipendiepengar lades på en annan form av utlevelse. Någon gång i början av turen på stan* stannade vi till på något café och tog en cappuccino è cornetto. Al banco såklart. Vi fortsatte någon timme eller två innan det var dags för sen lunch, ofta på en uteservering och Maria smuttade på ett glas rött vin. Sällsam promenad hem, stanna till på Carrefour för inköp av kvällsmat (mataffärer utomlands är kanske det bästa med att vara utomlands) och sedan lägga sig raklång på sängen, påsarna med dagens inköp utspridda över golvet och så eftermiddagslur till de förrymda papegojornas eviga kraxande.

Lata dagar i Rom. Här kommer mina bästa tips*:

Profumeria Santa Maria Novellas filial. Här kan man handla underbara parfymer, doftljus och en himmelsk mandelolja. Moderskeppet ligger i Florens och det är väl värt att ta sig till Florens enbart för att besöka detta gamla dominikanerapotek. Filialen i Rom må vara liten, men låt inte storleken lura dig! Personalen är otroligt hjälpsam och dessutom ligger den lilla parfymerian ett stenkast bort från mitt (och alla andras) favoritkaffeställe Sant’Eustachio.

Kiko Cosmetics. Kiko finns litet här och var, till exempel på Roms motsvarighet till Drottninggatan, Via Corso. Kiko är ett italienskt sminkmärke i budgetklassen. Jag ska ärligt säga, och förlåt nu min snobbism, att jag väldigt sällan köper smink i budgetklassen. Jag är generellt mer kvalitets- än kvantitetsinriktad när det gäller smink. Men Kiko har så mycket roligt! Och det är så billigt. Men det känns inte billigt! Min aversion mot t.ex. H&Ms ögonskuggor för 19:90 kr, eller vad de nu kostar, är att H&M i första hand är ett klädmärke. Kiko däremot är ett kosmetikföretag som enbart sysslar med smink. Av någon anledning känns det fräschare då. Jag köpte ett läppglans för kanske… ja, det var under 10 € i alla fall, och trots att det misslyckas å det grövsta med sitt löfte om att vara lip plumping så är det mitt favoritglans, eftersom det har den perfekta persikotonen åt det mer orange hållet.

Handskar vid Spanska trappan. Vid Spanska trappan ligger de bästa handskaffärerna och det är hit man ska gå för tunna handskar i det mjukaste av skinn. Det finns så många olika varianter; riktigt tunna ofodrade, som man kanske tar i en litet klarare och pigg färg för sensommaren eller tidiga våren, och så kashmirfodrade som man nog hellre tar i någon brun eller burgundy-nyans för hösten.  När man ändå är vid Spanska trappan kan man unna sig en cappuccino för en mindre förmögenhet på Antico Caffè Greco, som har anor tillbaka till 1760-talet. Ja, det är turistigt, men det är också det cafè som haft Goethe, Lord Byron och Baudelaire som stammisar så att…

Via Cola di Rienzo. Jag kände mig som inhemsk romare vid två tillfällen. Det ena var när min man var på besök och jag tidigt på morgonen lämnade honom sovandes på sitt hotell och vinkade in en taxi från gatan för att ta mig till den dagens undervisning. Det andra tillfället var de gånger jag strosade på Via Cola di Rienzo. Mindre butiker, något trevligt varuhus och underbara Bar Castroni för kaffe, där man också kan helghandla sin mat.

* = ”på stan” – vi låter som lantisar nu, men om vi hade levt på 1600-talet, vilket inte är en helt dum tanke eftersom jag sysslar med 1600-talet och under tiden i Rom framför allt fördjupade mig i Rom under 1600-talet, så hade utkanten av Villa Borghese där vi bodde räknats som landet. Så ja, vi var lantisar med 1600-tals romerska mått mätta.

* = ur skönhets- och shoppingmått mätta. Vill man ha andra tips, t.ex. konst- och matrelaterade, kan man fråga i kommentarsfältet nedan.

Bild: Anita Ekberg badar i Fontana di Trevi i La Dolce Vita.


Comments { 2 }

Tags: , , ,


Smicker på gatan

Igår blev jag stannad på gatan av en mycket tjusig kvinna i övre medelåldern. Hon var snygg på samma sätt som Meryl Streep är så bländande; ett sätt eller kanske manér som är omöjligt att anamma om man inte själv är i övre medelåldern och med en viss medfödd pondus. Kvinnan undrade var jag köpt min vackra klänning. Tyvärr är den köpt i San Francisco, dock inte vintage som hon först trodde, men jag blev så paff av smickret att jag inte kunde minnas märket. ”Men var har du köpt ditt snygga läppstift?” undrade hon då istället, och där hade hon tur ty det var mitt mest använda läppstift – Lady Danger från MAC. När kvinnan leende hälsat adjö, vände jag mig till min svägerska och sa ”Om jag hade en blogg skulle jag skriva om det här.*” ”Du har ju en blogg!” sa hon då, och det stämmer ju.

Förresten är klänningen som orsakade denna uppmärksamhet från Bettie Page Clothing, som gör otroligt snygga klänningar i retrostil.

*= Man blir kanske litet extra glad för komplimanger från främlingar när man har en 4-veckorsbebis och således litet mer hull än vad man brukar och helt sjukt mindre tid än vad man är van vid. Så litet tid att man till exempel går ut i hårknuten man sovit i. I tre nätter.


Comments { 2 }

Tags: , , , ,


Doften i Venedig

Om drygt ett dygn ska jag åka till Venedig. Jag har aldrig varit i Venedig förut, och jag är inte särskilt förtjust i att resa, så fast jag tycker att det ska bli alltigenom underbart att se denna stad är jag just nu sjukt nervös: mest över flygresan, men även lite allmänt skärrad över det brott från min vardagliga trygghet som en resa innebär. Jag försöker att hantera det här genom att ta med mig ganska mycket olika kläder, för att ingen kris ska uppstå på den fronten om vädret får för sig att växla, men jag känner mig in i det sista lite osäker på hur jag ska se ut i Venedig.

Något i den här stilen vore ju trevligt…

The Tourist

…eller, jag visar mest den där bilden för att den är fin. Jag är i Venedig för jobb, och måste orka gå och stå mycket, och titta på samtidskonst, så att vara alltför piffig dagtid är nog bara att glömma. Dessutom ska det regna nästan varje dag. Jag tänker mig lite mer så här…

the-tourist-angelina-jolie-4

…snäv svart kjol och tröja, ballerinaskor. Trenchcoat vid nederbörd. Jag är lite rädd för att frysa – det ska inte vara särskilt mycket varmare i Venedig än vad det är i Stockholm, vilket jag tycker är ytterst upprörande, så jag är intresserad av att hålla mig varm och glad. För kvällstid tänker jag mig helt enkelt olika varianter på Den lilla svarta.

Men alldeles nyss kom jag på att jag inte vet hur jag ska dofta. Utöver Annick Goutals Petite Chérie som åker med hade jag planer på Etat Libre d`Oranges Rossy de Palma som jag har testat på senaste tiden, men den känns inte rätt. Kanske behöver jag en mysig doft för att värma mig om jag fryser? Jalaines Silk kanske, som jag har en liten provflaska av hemma? Men den är så… mastig. Det är ju försommar. Jag önskar mig kanske Penhaligon’s nya doft Peoneve, som alltså doftar pion… grundad med lite vaniljolja..? Nej, hur ska man dofta i Venedig? Jag tänker att kvällarna kanske kommer att vara lite råa, fuktiga…

Angelina Jolie as "Elise" in Columbia Pictures' THE TOURIST.

…hur doftar denna kvinna? Jag vill dofta som hon.



Bilder: Angelina Jolie i filmen The Tourist.


Comments { 6 }

Tags: , , , , ,


Fråga Hudterapeuten, del 2

 Skönhetskabinettet frågar Emelie Karlsson, hudterapeut.

Vad är ett vanligt fel du sett att folk gör? 
Det största felet som folk gör när det gäller smink är det klassiska att man valt fel ton på sin foundation. (Tyvärr är det även vanligt att man fått fel ton rekommenderad, så lita inte blint på någon som ”borde” kunna.) Folk tenderar att välja en både för mörk och för gul färg. Tänk på att du oftast har en mörkare färg i ansiktet, både pga rodnader och för att huden i ansiktet ständigt är exponerad för solen, och det du vill uppnå är samma färg på ansiktet som du har på halsen för att det ska se så naturligt ut som möjligt. Färgen i ansiktet ska alltså inte komma från din foundation utan den appliceras senare i form av rouge och/eller solpuder.

När det gäller hudvård så är det vanligt att folk inte har någon bra rengöring, utan lägger allt krut på sina behandlande produkter. Rengöringen är ett av de viktigaste stegen i din dagliga hudvårdsrutin, då du omöjligen kan uppnå maximal effekt av efterkommande produkter utan att huden är förbredd på rätt sätt.


Comments { 2 }

Tags: , , , ,


Ny frisyr?

I juni ska jag klippa mig. Faktum är att så snart jag skrivit klart detta inlägg ska jag boka tid.

Har ni sett Real Housewives of New York? Jag tycker att Kelly Bensimon har så himla snyggt hår:

En annan kvinna med fantastiskt hår är Lena Olin:

Jag har snart samma längd som Kelly och Lena, men jag har en ganska mycket mörkare nyans på mitt bruna hår. För tre år sedan blekte jag hela håret för att kunna färga det rött. Sommaren med rött hår fick jag mer uppmärksamhet från män än under hela mitt liv. Min kollega sa att det var för att jag såg ut som en prerafaelitisk kvinna, och att männen därför förknippade mig med sex. Detta var inte kontentan av historien om när jag blekte håret, utan det jag ville berätta är att jag fortfarande lider sviterna av att ha utsatt håret för ett sådant slitage. Jag kommer aldrig mer i hela mitt liv att bleka håret. Dessutom undrar jag om frisyren ovan är för gammal för mig? Nu känner jag mig förvisso ungefär jämnårig med både Kelly och Lena, men det är jag inte. De är medelålders, 40 + i alla fall, och jag är ju bara 27. Vad tycker ni?


Comments { 2 }

Tags: , , ,


I min handväska

Jag när ett lätt freudiansk intresse för innehållet i andra kvinnors handväskor. Kanske är det för att det inte är lika exponerat, men jag föreställer mig att innehållet i någons väska berättar mer om den personen än till exempel vilka böcker hon har i sin bokhylla (jag har aldrig riktigt förstått varför just bokhyllan antas säga så mycket om vem man är: I min bokhylla samsas kurslitteratur med min pojkväns böcker och böcker jag fått i present och inte ens läst). I handväskan, däremot,  hamnar sällan saker av en slump. Det är behovet som styr urvalet och det är inte lika nära till hands att hemfalla åt viljan att ha en viss framtoning (jag känner knappt någon som inte sorterar bort ”pinsamma” böcker ur sin bokhylla). En väninna brukade till exempel alltid ha med sig sitt pass, ett par extra trosor och en tandborste. Jag är väl inte riktigt lika äventyrlig, men här är innehållet i min väska:

bild-22

1) Plånbok. Det som vanliga människor förvarar i sina plånböcker har oftast skramlat omkring i mina fickor och på botten i min väska. Men senast jag fyllde år fick jag en portmonnä (jag tycker att ”portmonnä” är det mest passande ordet för en plånbok utan separata fack för sedlar, kort och mynt) av mina småsystrar. Den är ljusblå, flickig och fin.

2) Solglasögon. Jag verkar ha något slags Hollywood-komplex, för jag känner mig jätteobekväm utan solglasögon. Just det här paret kommer från Karen Walker och är mycket snyggare och kattigare än de ser ut att vara på bilden. Nu när jag skriver det här tänker jag att jag antagligen borde skaffa ett glasögonfodral så att de inte repas.

3) Utfyllnadströja. Under flera år hade jag en tjock halsduk som utfyllnad, men nu har jag övergått till en något mindre voluminös tröja. Det är så praktiskt med en utfyllnadströja! Den väger nästan ingenting, men den gör att väskan håller formen och att innehållet håller sig på plats. Dessutom har man alltid en tröja med sig ifall man skulle börja frysa.

4) Läppglans. Eh, okej, här har jag ”hemfallit åt viljan att ha en viss framtoning”, för den här läppglansen använder jag nästan aldrig. Den ser däremot ganska flärdfull ut på bilden, och det var väl ungefär därför jag stoppade ner den i väskan: Jag vill verkligen vara den typ av kvinna som har läppglans från Chanel i sin väska.

5) Försvarets hudsalva. Jag älskar Försvarets hudsalva! En snabb överslagsräkning gör gällande att jag har åtminstone sju stycken placerade på olika strategiska platser i mitt hem. Folk verkar dock göra så mycket konstigt med sin hudsalva, men jag använder den bara på läpparna.

6) Läppstift. Visst känns det vuxet med ett läppstift i sin väska! Och det här använder jag faktiskt. Det är från Make Up Store och färgen heter Baby.

7) Bajspåse. Jag har en liten mops och är paniskt rädd för att hon ska sätta sig och poopa inför någon sur granne utan att jag har med mig en påse.

8) Anteckningsbok. Här skriver jag upp viktiga saker, till exempel hur mycket jag knäböjer på gymmet.

9) Hörlurar. Jag lyssnar bara på musik när jag tränar, åker tåg eller dricker alkohol, ändå lägger jag alltid tillbaka hörlurarna i väskan efter träningen ifall andan helt plötsligt skulle falla på, men det gör den aldrig.

10) Linser. Eftersom jag är halvblind utan linser har jag alltid med mig ett extra par. Just de här visade sig dock ha utgångsdatumet 2009-08-23, så jag måste komma ihåg att byta ut dem mot ett par nya.


Comments { 2 }

Tags: , , , , , ,


Min doftgarderob

Till för inte så länge sedan var jag inte alls intresserad av parfym. Nu i efterhand tänker jag att det kanske berodde på att jag är så himla kräsen (när det gäller allt! Men särskilt subtiliteter som dofter och nyanser) att parfymavdelningen på ett mindre Åhléns helt enkelt inte hade något som fångade mitt intresse. Sedan hängde jag runt lite på NK när jag bodde i Göteborg och råkade provlukta på Laura Merciers godisparfym Crème Brûlée och höll på att dö för att den doftade så fantastiskt: kola, vanilj, musk, sött, sexigt… Min första tid med den – en vinter – gick jag omkring som i ett rus, i något som påminner om sexuell upphetsning, över mig själv.

Nu inser jag att Crème Brûlée kanske inte är så sofistikerad, och senast jag provade att bära den fick jag huvudvärk direkt. Men den fick mig att inse att jag gillar så kallade gourmandparfymer: parfymer som doftar som något man äter. Det här tycker jag egentligen inte heller känns särskilt sofistikerat – jag tänker att jag hellre vill vara en sval, elegant kvinna som doftar stora, daggiga vita blommor än någon som doftar godis och efterrätt, men nu är det väl bara att acceptera att det är sådan jag är.

Jag är mycket känslig för årstidernas växlingar, så det är absolut nödvändigt för mig med en sommar- och en vinterparfym. Helst också en tidig vår-parfym, och en tidig höst-parfym, och för all del parfymer för olika väderlek, klockslag, sinnesstämningar, omständigheter och sällskap. Så här ser dock min bas-doftgarderob ut:

doftgarderob

Balmains Ambre Gris är min vinterparfym. Jag blev nyfiken på den för att flaskan är så fantastiskt fin (den påminner om Wienersecessionens byggnad med den stora guldbollen på taket). Och för att namnet – Ambre Gris – är så vackert, och färgen på glaset så perfekt rökigt grå, och etiketten så snygg (herregud, jag älskar till och med allt med etiketten: typsnitten, guldramen, papperskvalitén…). Och doften: aldrig har jag känt mig så elegant kvinnlig som när jag bär Ambre Gris. Den går från varm kanel och peppar till mjuk musk, och är på något vis kryddig och gräddig på samma gång. Jag känner mig så sofistikerad med den! Jag vill bara svepa in mig i kashmir och bära höga klackar och underkläder med spetsar och skaffa en rik älskare som ger mig äkta pärlor.

Annick Goutals Petite Chérie är min sommarparfym. I mycket är den raka motsatsen till Ambre Gris: flickig, fräsch, lite krispig och söt på samma gång. Det är också en gourmanddoft, men en grönare, fruktigare: den börjar att dofta päron, lite persika, och landar i något slags vanilj. Första gången jag hade varit och provat den på NK fick jag en komplimang av en man på bussen hem: han tyckte att jag doftade fantastiskt, och det såg jag som beviset för att jag måste köpa den. Det är liksom en ofarlig doft, den doftar sommarlov och bekymmerslöshet, och är lite som dofternas motsvarighet till comfort food: jag blir trygg av den. Jag älskar att känna mig trygg.

Varje höst får jag lust att dofta musk, som är en doft jag har älskat sedan högstadiets White Musk-parfymolja från Body Shop (som jag fortfarande tycker om). Kiehl’s Original Musk är en vuxnare muskdoft, på samma gång liksom fräsch och… eh, kroppslig. Eller, jag skippar omskrivningarna: musk luktar sex.

Jalaines Vanilla har Katarina redan skrivit om, och jag älskar den av precis samma anledningar: det är den perfekta vaniljen! Jag använder den både för sig själv, och tillsammans med andra parfymer för att skapa en vaniljig bas i dem (den gifter sig till exempel väldigt fint med Petite Chérie, om man vill göra den lite tyngre när sommaren börjar lida mot sitt slut och kvällarna blir mörka). Jag tycker att den funkar året runt, även om jag inte använder den under den allra ljusaste sommaren, och vintertid är den fantastisk: så varm, så len. Även jag måste nog skaffa en hel – dyr! – flaska av den här underbara doften.


Comments { 6 }

Tags: , , , , , , , , ,