Vi amasoner

Lackskor

Tänk att mina tonår berövades den glamour de kunde haft! Ja, så är det, och jag ska berätta varför alldeles strax, men först måste jag nämna att jag i tidig tonår faktiskt var mycket chic och glamourös. Tyvärr var det nog bara jag som tyckte det, förutom en jämnårig, kanske något äldre, driven flicka jag ”kände” på Lunarstorm. Hon ville bli designer och gjorde sin praktik i åttan hos Lovisa Burfitt. Jag var och hälsade på henne i Burfitts ateljé och flickan undrade om jag kunde mannekänga när hon (flickan, inte Burfitt) skulle ha modevisning. Det gjorde jag, och det var mycket nervöst. Jag hade på mig slitna jeans och en fejk D&G-tisha, till detta knähöga, svarta läderstövlar med rejäl och hög klack när jag kom till skolaulan, och vädret var sådant som det alltid är i Twin Peaks, så därför måste jag ha haft en jacka eller kappa också men den minns jag inte. De andra flickorna, som var modeskaparens vänner och skolkamrater, trodde att jag var en professionell fotomodell. Jag var så himla lång.

Sedan någon gång i högstadiets sista år, hittade jag ett sammanhang som jag då trodde passade mig. Indie-scenen. Här skulle jag i några år framöver ha min stilmässiga identitet, även om jag drog den till sin mest ytliga och estetiskt utmanande ände som panda, där jag kunde blända min scen med höjden på mitt hår och en perfekt vit hy snarare än kunskaper i pop, som jag saknade och hade ett närmast studiemässigt förhållningssätt till för att passa in. I denna kultur lärde jag mig omedelbart – man lär sig snabbt som ung, nu är det litet trögare, men jag väljer att hänvisa till ”tidlöshet” snarare än att jag är sen med det senaste – att det som eftertraktades bland de unga männen (eller vår bild av vad de ville ha i alla fall) var små och väna flickor. Här hade jag naturen emot mig. Jag är ungefär 180 centimeter lång. Och jag har klanderfri hållning – baletten jag dansade som barn satte sina spår, dessutom hade jag en farmor som slog till mig i ryggen med sin rynkiga hand om hon såg att jag kutade, ”Du ska vara stolt över din längd!”. Hur som helst. Detta var uppenbarligen ett problem. Jag var aldrig den där lilla söta poptjejen som vi hyllade som ideal annat än på de bilder jag la upp, tagna med dassiga digitalkameror, på communityt Skunk, där perspektiven var så skeva och mina fotominer så förvrängda att man knappast såg att det var jag. Jag såg ut som en av de kloner som utvecklades där kring 2001/2002/2003. Subkulturers egna koder och ramar blir nog ofta ganska snäva när gruppen består av så unga och osäkra individer (jag uppskattar verkligen subkulturer och tycker mycket om indiepopscenen, jag tror att oavsett vilken identitet jag skaffat mig som tonåring hade den begränsat mig i viss mån men detta hade såklart tagit olika uttryck).

Nu till min poäng och varför jag skriver detta inlägg: mellan åldern 15 och 19 var det helt otänkbart för mig att bära högklackat, eftersom jag ”redan var lång”. Gud vad ledsamt det är, om allt vi bär är kompensatoriskt och inte för att vi tycker om det! Och jag som ÄLSKAR högklackat förvägrade mig själv denna glädje. Orsaken? Jag var för lång. För vad? För de unga män som intresserade mig, men det är inte hela sanningen. Också för lång för mina kvinnliga vänner, som delade samma ideala kvinnobild som jag. Och denna ideala bild var en kvinna som alltid var kortare än männen hon omgav sig med. Defintivt kortare än den man hon eventuellt gjorde sällskap med (nu tror ni att jag var tonåring på 1940-talet, men jag tycker att ”göra sällskap med” beskriver tonårens romanser mycket bra).

Som estestiskt intresserad måste jag vända mig emot detta mycket förlegade synsätt och hävda att vad som rimligen skulle vara acceptabelt, om man nu talar om att klä sig kompensatoriskt, är att utgå ifrån sin egen kropp, och inte sin kropp i relation till någon annans (särskilt inte en mans – varför skulle män vara några slags måttstockar för kvinnor att förhålla sig till?). Jag tycker exempelvis om hur mina ben ser längre ut när jag har höga klackar. Det är viktigare än om jag uppfattas som ”för lång” bara för att jag råkar stå bredvid eller göra sällskap med en man som är kortare än jag. Oavsett om jag har klackskor eller ej.

Bild: Röda lackskor från Miu Miu, som jag blir 193 cm lång i.


Anna

Anna

Konstvetare svag för parfym, fantasy och 1800-talspoesi som lägger alldeles för mycket pengar på hudvård. Länge leve barocken! Och kläder i ull.

, , ,


Trackbacks/Pingbacks

  1. Yet another höstinlägg - Skönhetskabinettet - 2 september, 2014

    […] stäl­ler till det är jag rädd för att halka. Dess­utom är jag redan så lång och även om jag före­språ­kar klac­kar även på långa kvin­nor så söker jag nog ändå en slags ano­ny­mi­tet i mina var­dags­skor. Jag gil­lar […]

Kommentera