Plötsligt händer det

För många som­rar sedan, fem styc­ken för att vara exakt, stod jag i ett gemen­samt bad­rum i en 1700-talslänga till­hö­rande ett kung­ligt slott och medan jag duschade blic­kade jag mot min nya, dyra ansikts­ren­gö­ring* och tänkte »En dag… En dag kom­mer jag att kunna se mitt ansikte i spe­geln och tänka att jag har fin hy.«

Det här låter ju fruk­tans­värt bort­skämt på många sätt och vis, men var­för jag duschar i kung­liga mil­jöer tän­ker jag inte för­klara. Och även om jag av prin­cip tyc­ker att man inte får avfärda skön­het och mode med »tänk på all värl­dens olycka!« så vill jag ge en kort bak­grund till det spän­nande kapit­let Min Hy så att ni för­står att det går dju­pare än bara yta.

Min allra första pojk­vän blev inte spe­ci­ellt lång­va­rig, kanske hade vi säll­skap i tre vec­kor eller en månad. Jag dum­pade honom på en park­bänk en höst­dag för tolv år sedan — det hela var inte så dra­ma­tiskt mer än några klum­piga för­sök från hans sida att för­klara sin kär­lek till mig (bland annat genom fra­sen »du är inte ens den snyg­gaste tje­jen jag vet, och ändå bara måste jag vara med dig, för­står du då att jag äls­kar dig??«). Nämnda pojk­vän hade någon vecka tidi­gare tit­tat drömskt på mig när vi drack kaffe på ett glas­scafé här på Söder­malm och upp­täckt att jag hade fräk­nar. Trå­kigt nog så har jag inte, och har för den delen ald­rig haft fräk­nar. Det var por­mas­kar. Obs! Det var ej där­för jag dum­pade honom.

Okej, tän­ker ni. Du hade oren hy. Alla 15-åringar har det! Ja, det stäm­mer. Men min orena hy höll i sig i över tio års tid. Det i sig hade väl också varit helt nor­malt och inte så myc­ket att klaga över, om det inte dess­utom var som så att jag har eksem litet här och var, bland annat i ansiktet.

Så himla trist! Men en gång, det var spe­ci­fikt efter en kemisk pee­ling, blev mitt ansikte så för­stört att jag bör­jade blöda så fort jag gjorde en min. Jag satt sto­iskt hemma och läste pas­sande nog filo­sofi. På ten­tan samma vecka öns­kade tenta­vak­ten mig trev­lig helg, och som av rutin log jag när jag öns­kade honom det­samma. Små drop­par av var och blod rann längs med kin­derna när jag skyn­dade till de all­tid ostä­dade toa­let­terna längs med kor­ri­do­ren i Södra Husen.

Kort och gott. I fem­ton års tid jag varit fin­nig, porig, röd av eksem och med hud­fla­gor här och var i ansik­tet. Ibland när jag har för­sökt åtgärda det har mitt ansikte bli­vit ett öppet sår. Min omgiv­ning har slup­pit se detta eftersom jag i prin­cip ald­rig gått ut utan smink. Eller stan­nat hemma när det varit som värst.

Men nu. NU. Efter fem år av bara Bra Pro­duk­ter. All­tid ren­gjort, åter­fuk­tat, pee­lat och lagt fukt­mask. NU hände det. Igår när jag såg mitt ansikte i spe­geln tänkte jag:

Vad jag har fin hy.

 

 

*= min första dyra ansikts­ren­gö­ring var från Der­ma­lo­gica. Länge var jag en tro­gen kund och jag minns med värme Active Moist som den första kräm som lik­som gjorde allt för mig. Kanske möts vi igen…


Comments { 1 }

Tags: ,


Party like it’s 1981

nigella-spelar-krocket1

Jag drack också en White Lady den där kväl­len som Anna skrev om i förra inläg­get, och kom då ihåg — när vi kom in på sam­tal­säm­net Nigella — att jag hade sett en bild på henne från hen­nes tid i Oxford. Det är bil­den här ovan­för. Nigella blir alltså buren i en bär­stol (eller vad det kan tän­kas heta… en bärkupé?) av fyra unga män, medan hon spe­lar kroc­ket utan att behöva gå i grä­set. Det är 1981 och hon har långt, vilt hår och fan­tas­tiskt blick.

Bil­den kom­mer från ett repor­tage i Harper’s Bazaar, om Bul­ling­don Club i Oxford (och sär­skilt om deras extra­va­ganta fes­ter). Följ län­ken för väl­digt fasci­ne­rande läs­ning, sär­skilt i dessa dagar av Lundsberg-bashing.


Comments { 0 }

Tags: , , ,


Hösten är här!!

Sade hon entu­si­as­tiskt. Det inne­bär ju till exem­pel att man änt­li­gen kan ha sin stan­dard­gar­de­rob igen, men också att vi kom­mer börja blogga igen! Hurra!

Igår sågs vi alla med anled­ning av en födel­se­dag inom grup­pen (ja, vi är en sekt). Jag valde att dricka den otro­ligt deko­ra­tiva (och goda!) drin­ken White Lady. Det är den drink jag dric­ker när jag väl­jer att dricka drink, om jag inte bestäl­ler Man­hat­tan. Oftast dric­ker jag vin. Sva­gast för rött, men det känns fel på som­ma­ren, så då tvingar jag i mig vitt. Se där! Ytter­li­gare en anled­ning till att vara glad att hös­ten är här.

Var­för jag tyc­ker så myc­ket om White Lady är för att Nigella skri­vit i en av sina kok­böc­ker att hon som stu­dent vid Oxford bru­kade dricka just den drin­ken, iklädd flor.

bild-5


Comments { 1 }

Tags: , ,