Djur som accessoarer — Att vara excentrisk

Jag har insett att jag tyvärr inte en excent­risk per­son. Åtminstone inte utåt – jag tror att min själ är djupt excent­risk, men stil­mäs­sigt pend­lar jag unge­fär mel­lan ”helt van­lig” och ”helt van­lig med stora örhängen”. Jag skulle säga att samt­liga av de fyra andra damerna i Skön­het­ka­bi­net­tet har en mer excent­risk stil än jag. Jag har till exem­pel tänkt varje vin­ter i fyra år att jag ska skaffa en päls, och varje år går jag runt i affä­rer och pro­var, och varje gång kän­ner jag lika starkt att det nog inte är jag i alla fall: det känns som jag har svept in mig i ett djur (eh, vil­ket jag ju har), och det känns inte som att det är något för mig.

Det är lite kons­tigt, för egent­li­gen äls­kar jag djur, både levande och döda – jag bör­jade ha upp­stop­pade djur hemma innan det var inne (för visst är det inne nu?) och skulle gärna ha ett betyd­ligt mer excent­riskt hem (angå­ende upp­stop­pade djur kän­ner jag dock att grän­sen för hur många man kan hysa på 29 kvadrat­me­ter är nådd nu).

(Med samma regel­bun­den­het som päls­su­get får jag varje vår­vin­ter lust att ha en här­lig, bohe­misk stil, börja bära hatt eller kanske sticka några kine­siska pin­nar eller pens­lar eller påfå­gels­fjäd­rar i håret, skaffa en jät­tes­tor väska gjord av en gam­mal matta, kanske bära träs­kor samt klä mig i kimono. Förra året köpte jag till och med ett plagg på Zara som var en bland­ning av kimono och jacka, som hängde på min gar­de­robs­dörr tills öppet köp-tiden pre­cis skulle gå ut. Då läm­nade jag till­baka den eftersom jag kände på mig att jag ald­rig skulle använda den. Ändå sit­ter jag och sur­far kimo­no­lik­nande plagg nu igen.)

Nåväl, den här serien ska ju handla om djur: Få saker kan sägas vara mer excent­riska än att använda djur som acces­so­a­rer. Just upp­stop­pade kat­ter har jag lite svårt för, men den här out­fi­ten — med PUSSY-halsbandet — är ändå fan­tas­tisk, sär­skilt med tanke på att den är från 1800-talet.

kitten hat

Jag blev oer­hört besvi­ken när jag för­stod att den här bil­den, som före­stäl­ler stum­films­stjär­nan Lou­ise Brooks, var fejk:

louise brooks

Det är den bästa hatt med en upp­stop­pad uggla jag någon­sin sett, men tyd­li­gen är det här ori­gi­nal­bil­den, och Lou­ise Brooks hade ingen ugg­le­hatt. Jag tror dock att hon skulle ha kun­nat bära en!

Hum­mern utgör ett eget kapi­tel i mode­histo­rien. Elsa Schi­a­pa­relli gjorde till­sam­mans med Sal­va­dor Dalí en hum­merklän­ning, och Dalí själv gjorde både en hum­mer­te­le­fon och la skal­djur på nakna kvin­nor.

Sedan följde excent­ri­kern Isa­bella Blow upp sur­re­a­lis­ter­nas hum­mertra­di­tion med en hum­mer­hatt av Philip Tre­acy, och lika­le­des excent­riska Lady Gaga gjorde det­samma härom året.

isabella lady gaga

Först med hum­mern var dock den franske poe­ten Gérard de Ner­val: »Ner­val hade en hus­hum­mer. Han höll den kopp­lad i ett blått band och gjorde pro­me­na­der med den längs med Paris gator. Ner­val ansåg att hum­rar är ’frid­fulla och all­var­ligt sin­nade djur som kän­ner till havets hem­lig­he­ter och inte skäl­ler’.« Jag före­stäl­ler mig att den bodde i Ner­vals bad­kar när den var inne.

För att illu­strera hum­mern som acces­soar syns här den inte sär­skilt kända skå­de­spe­lers­kan Evonne Kum­mer rasta sin hum­mer på värld­s­uställ­ningen i New York 1939:

nerval fan lobster

Kum­mer med hummer.

…för­låt, men nu vill jag bara att detta blog­gin­lägg ska ta slut, och avslu­tar med en gul­lig bild på en matros­hip­s­ter som bors­tar sin upp­stop­pade räv:

hipstermatros borstar räv


Comments { 6 }

Tags: , , ,


Vetenskapskabinettet

Vi fick en kom­men­tar på mitt inlägg om oljor där kom­men­ta­torn påpe­kade att Bar­näng­ens barn­olja inne­hål­ler paraf­fin­olja, eller rät­tare sagt att den enbart inne­hål­ler paraf­fin­olja, och att växt­ba­se­rade oljor är bättre. Men jag vet inte jag… Jag kän­ner mig ganska nöjd med mina indu­stri­fram­ställda pro­duk­ter. Jag har ald­rig märkt att de skulle torka ut huden, eller vara dåliga på något annat sätt. Och efter att ha läst den här tex­ten kän­ner jag mig inte direkt över­ty­gat om de »natur­liga« oljor­nas för­träff­lig­het. Vad tyc­ker ni? Har ni några pre­fe­ren­ser vad gäl­ler inne­hål­let i de pro­duk­ter ni använder?


Comments { 4 }

Tags: , ,


Som smort

Jag blir galen på den här torra vin­ter­luf­ten! Huden blir fna­sig, håret torrt och fly­gigt, och alla mina klä­der spra­kar av sta­tisk elekt­ri­ci­tet. Jag smör­jer maniskt in mig med alla mina oljor, vil­ket – om inte annat – lug­nar mina ner­ver. Alltså, jag har bli­vit en sådan olje­jun­kie de senaste åren. Det bör­jade med att jag köpte en flaska Oléo-Relax (som är så fan­tas­tisk att den ska få ett eget inlägg vid till­fälle) och insåg att bra hår­ol­jor fak­tiskt inte gör håret fett. Men sedan gick det snabbt utför. Hår­ol­jan blev en inkörsport till tyngre gre­jer och nu använ­der jag oljor pre­cis över­allt, även i ansik­tet. Jag har till och med bör­jat tycka om den flot­tiga käns­lan efter en lät­tare överdos bad– och duscholja.

Oljor

ACO:s bad– och dusch­olja, Moroc­ca­noil, Bar­näng­ens barn­olja, vanilj­dof­tande par­fy­m­olja från Jalaine och mandelolja.


Comments { 9 }

Tags: , , , , ,


Stilböcker – A Privileged Life

Susanna Salks bok är inte en tra­di­tio­nell stil­bok, utan en anspråks­lös hyll­ning till en livs­stil (i ordets allra minst konst­lade bemär­kelse). Bokens full­stän­diga titel, A Pri­vi­le­ged Life – Celeb­ra­ting Wasp Style, är mitt i prick. Där­e­mot är omslags­bil­den på C.Z. Guest (tagen av Slim Aarons) aningen miss­vi­sande. A Pivi­le­ged Life är inte en bok som i huvud­sak hand­lar om de allra mest för­mögna, utan om den pri­vi­le­gi­e­rade övre medel­klas­sen i USA. De har det för­visso gott ställt, men skulle ald­rig få för sig att avstå utbild­ning och arbete för något slags jet set-tillvaro. Inte främst för att de inte har råd, utan för att bild­ningstörst och sträv­sam­het betrak­tas som dygder.

salk

A Pri­vi­le­ged Life är en snygg och inspi­re­rande bok. Men mer än något annat är den kon­ser­va­tiv. Wasp-stilen har upp­stått bland män­ni­skor som blir ängs­liga av tan­ken på allt­för snabba för­änd­ringar. I gen­ren stil­böc­ker slår A Pri­vi­le­ged Life rekord i från­varo av kon­sum­tions­hets; shop­ping­tip­sen och slit och släng-mentaliteten har genom­gå­ende fått stå till­baka för tra­di­tio­ner och stil­mäs­sig kon­ti­nu­i­tet. Det är este­tisk åter­håll­sam­het på det mest oemot­stånd­liga sätt.

Susanna Salk var­var bil­der från sin egen upp­växt i New Eng­land med bil­der på wasp-ikoner som Jac­kie Ken­nedy, Babe Paley och Glo­ria Van­der­bilt. Till­ta­let är varmt och för­tro­ligt. Salk åter­kom­mer hela tiden till det som utgör en wasps livs­be­ting­el­ser: famil­je­li­vet, Ivy League-universiteten och de ärvda som­mar­hu­sen. Här finns inga tips i stil med »Fem nyc­kel­plagg!« och »Fixa sti­len nu!«. Kanske kan det upp­le­vas fru­stre­rande om man är på jakt efter tyd­liga instruk­tio­ner, men jag äls­kar att tonen i boken speg­lar lång­sam­he­ten i en (livs-)stil som ska­pas över flera gene­ra­tio­ner. På var och varan­nan bild finns något som kny­ter an till det för­gångna: för­fat­ta­rens far­mors pär­lor, för­fat­ta­rens mam­mas byxor, för­fat­ta­rens pap­pas Harvard-tröja.

IMG_2837

Wasp-stilen är en ganska osexig stil. Det är inte sär­skilt tyd­liga stil­mäs­siga grän­ser mel­lan vare sig män och kvin­nor, eller unga och gamla. Jag tän­ker att det är del­vis där loc­kel­sen lig­ger, i det låg­mälda, ren­skrub­bade och tid­lösa, som exi­ste­rar någon­stans bortom van­liga parametrar.

Grace Kelly 2

Både män­ni­skorna och mil­jö­erna i boken är »as Ame­ri­can as apple pie«, men har sam­ti­digt något svår­be­stämt nor­diskt över sig. (Bil­den ovan på Grace Kelly ser dock ut att vara tagen vid Medel­ha­vet.) Kanske beror det på New Eng­lands års­tids­väx­lingar, den gene­rellt höga lev­nads­stan­dar­den eller för­kär­le­ken för utom­hus­ak­ti­vi­te­ter. Vad det än är så känns det lika hem­trev­ligt och bekant som kanel­bul­lar och mellanmjölk.

IMG_2834

En wasp har inget behov av att klä sig för att uttrycka sin indi­vi­du­a­li­tet, utan låter klä­derna reflek­tera hans eller hen­nes livs­stil. Hem­lig­he­ten bakom wasp-stilen står där­för inte att finna på ytan – i de enskilda plag­gen – utan i de prak­tiska omstän­dig­he­terna som styr valet av klä­der. Sti­len är sprungen ur tra­di­tio­nella vär­de­ringar, en aktiv livs­stil och en stän­dig bered­skap att (efter arbets­da­gens slut!) slå sig ner på veran­dan för en drink. Det vilar något påfal­lande fru­galt över wasp-stilen: den är var­ken snob­big, tren­dig eller det minsta över­då­dig. Om en wasp någon gång utmär­ker sig är det genom den excent­riska look som upp­står när man mat­char de ärvda man­ches­ter­byx­orna med sin mam­mas kash­mir­tröja och den där sex­tio år gamla kap­pan man hit­tade i en gar­de­rob på famil­jens lant­ställe i Nan­tuc­ket.  

 

* »Wasp« är en akro­nym som står för »White Anglo-Saxon Pro­te­stant«. Ter­men har använts främst ned­sät­tande om den infly­tel­se­rika och för­mögna grup­pen ame­ri­ka­ner med ursprung i nord­västra Europa (eg. England).


Comments { 10 }

Tags: , , , , ,


Sov gott!

2012-01-10-Marilyn_Monroe_in_bed_Photography_Art_Norman_Mailer_Bert_Stern_Taschen-thumb


Comments { 0 }

Tags:


Dagens eskapism

slim aarons

Idag rekom­men­de­rar jag den här blogg­pos­ten med foton av Slim Aarons, en ame­ri­kansk foto­graf som fotade rika, vackra och kända män­ni­skor och hängde på fan­tas­tiska plat­ser under 1900-talets senare del — »pho­to­grap­hing attractive people doing attractive things in attractive pla­ces«, som han uttryckte det själv.

För max­i­mal bit­ter­ljuv upp­le­velse kan man lyssna på A Lady of a Cer­tain Age med Divine Comedy medan man tit­tar. Jag öns­kar bara att jag hade haft en flaska Cam­pari i kylen också.

slim aarons2slim aarons4

slim aarons3


Comments { 2 }

Tags: ,


Omväxling förnöjer…

Nej, så tän­ker jag näs­tan ald­rig. Jag är till exem­pel inte en sådan shop­pare som loc­kas av tan­ken på något nytt. I stäl­let vill jag hitta det ulti­mata – klän­ningen, skorna, kap­pan – och sedan använda det tills jag dör, då det går i arv till nästa gene­ra­tion. Det är min mål­sätt­ning i alla fall. Men i min jakt på det per­fekta nagel­lac­ket som ska få mig att för­lora intres­set för alla andra lack har jag insett att det helt enkelt inte finns. Just när det kom­mer till nagel­lack ver­kar jag gilla vari­a­tion för vari­a­tio­nens skull. Jag har så smått bör­jat bejaka den här nya, vilda sidan av mig själv – ena dagen har jag ett ljust lack, andra dagen har jag ett mörkt. Det hela känns myc­ket äventyrligt!

I dag har jag på mig ett av mina favo­rit­lack: Drastic från China Glaze. Det är mörkt vin­rött – kanske aningen åt berry-hållet. En typiskt mus­tig och bra vin­ter­färg som får hän­derna att se roman­tiskt ane­miska ut.

naglar

Två lager av fär­gen Drastic från China Glaze, och L’Origine du monde av Courbet.


Comments { 4 }

Tags: , ,