Djur som accessoarer – Att vara excentrisk

Jag har insett att jag tyvärr inte en excentrisk person. Åtminstone inte utåt – jag tror att min själ är djupt excentrisk, men stilmässigt pendlar jag ungefär mellan ”helt vanlig” och ”helt vanlig med stora örhängen”. Jag skulle säga att samtliga av de fyra andra damerna i Skönhetkabinettet har en mer excentrisk stil än jag. Jag har till exempel tänkt varje vinter i fyra år att jag ska skaffa en päls, och varje år går jag runt i affärer och provar, och varje gång känner jag lika starkt att det nog inte är jag i alla fall: det känns som jag har svept in mig i ett djur (eh, vilket jag ju har), och det känns inte som att det är något för mig.

Det är lite konstigt, för egentligen älskar jag djur, både levande och döda – jag började ha uppstoppade djur hemma innan det var inne (för visst är det inne nu?) och skulle gärna ha ett betydligt mer excentriskt hem (angående uppstoppade djur känner jag dock att gränsen för hur många man kan hysa på 29 kvadratmeter är nådd nu).

(Med samma regelbundenhet som pälssuget får jag varje vårvinter lust att ha en härlig, bohemisk stil, börja bära hatt eller kanske sticka några kinesiska pinnar eller penslar eller påfågelsfjädrar i håret, skaffa en jättestor väska gjord av en gammal matta, kanske bära träskor samt klä mig i kimono. Förra året köpte jag till och med ett plagg på Zara som var en blandning av kimono och jacka, som hängde på min garderobsdörr tills öppet köp-tiden precis skulle gå ut. Då lämnade jag tillbaka den eftersom jag kände på mig att jag aldrig skulle använda den. Ändå sitter jag och surfar kimonoliknande plagg nu igen.)

Nåväl, den här serien ska ju handla om djur: Få saker kan sägas vara mer excentriska än att använda djur som accessoarer. Just uppstoppade katter har jag lite svårt för, men den här outfiten – med PUSSY-halsbandet – är ändå fantastisk, särskilt med tanke på att den är från 1800-talet.

kitten hat

Jag blev oerhört besviken när jag förstod att den här bilden, som föreställer stumfilmsstjärnan Louise Brooks, var fejk:

louise brooks

Det är den bästa hatt med en uppstoppad uggla jag någonsin sett, men tydligen är det här originalbilden, och Louise Brooks hade ingen ugglehatt. Jag tror dock att hon skulle ha kunnat bära en!

Hummern utgör ett eget kapitel i modehistorien. Elsa Schiaparelli gjorde tillsammans med Salvador Dalí en hummerklänning, och Dalí själv gjorde både en hummertelefon och la skaldjur på nakna kvinnor.

Sedan följde excentrikern Isabella Blow upp surrealisternas hummertradition med en hummerhatt av Philip Treacy, och likaledes excentriska Lady Gaga gjorde detsamma härom året.

isabella lady gaga

Först med hummern var dock den franske poeten Gérard de Nerval: ”Nerval hade en hushummer. Han höll den kopplad i ett blått band och gjorde promenader med den längs med Paris gator. Nerval ansåg att humrar är ’fridfulla och allvarligt sinnade djur som känner till havets hemligheter och inte skäller’.” Jag föreställer mig att den bodde i Nervals badkar när den var inne.

För att illustrera hummern som accessoar syns här den inte särskilt kända skådespelerskan Evonne Kummer rasta sin hummer på världsuställningen i New York 1939:

nerval fan lobster

Kummer med hummer.

…förlåt, men nu vill jag bara att detta blogginlägg ska ta slut, och avslutar med en gullig bild på en matroshipster som borstar sin uppstoppade räv:

hipstermatros borstar räv


Comments { 6 }

Tags: , , ,


Vetenskapskabinettet

Vi fick en kommentar på mitt inlägg om oljor där kommentatorn påpekade att Barnängens barnolja innehåller paraffinolja, eller rättare sagt att den enbart innehåller paraffinolja, och att växtbaserade oljor är bättre. Men jag vet inte jag… Jag känner mig ganska nöjd med mina industriframställda produkter. Jag har aldrig märkt att de skulle torka ut huden, eller vara dåliga på något annat sätt. Och efter att ha läst den här texten känner jag mig inte direkt övertygat om de ”naturliga” oljornas förträfflighet. Vad tycker ni? Har ni några preferenser vad gäller innehållet i de produkter ni använder?


Comments { 4 }

Tags: , ,


Som smort

Jag blir galen på den här torra vinterluften! Huden blir fnasig, håret torrt och flygigt, och alla mina kläder sprakar av statisk elektricitet. Jag smörjer maniskt in mig med alla mina oljor, vilket – om inte annat – lugnar mina nerver. Alltså, jag har blivit en sådan oljejunkie de senaste åren. Det började med att jag köpte en flaska Oléo-Relax (som är så fantastisk att den ska få ett eget inlägg vid tillfälle) och insåg att bra håroljor faktiskt inte gör håret fett. Men sedan gick det snabbt utför. Håroljan blev en inkörsport till tyngre grejer och nu använder jag oljor precis överallt, även i ansiktet. Jag har till och med börjat tycka om den flottiga känslan efter en lättare överdos bad- och duscholja.

Oljor

ACO:s bad- och duscholja, Moroccanoil, Barnängens barnolja, vaniljdoftande parfymolja från Jalaine och mandelolja.


Comments { 9 }

Tags: , , , , ,


Stilböcker – A Privileged Life

Susanna Salks bok är inte en traditionell stilbok, utan en anspråkslös hyllning till en livsstil (i ordets allra minst konstlade bemärkelse). Bokens fullständiga titel, A Privileged Life – Celebrating Wasp Style, är mitt i prick. Däremot är omslagsbilden på C.Z. Guest (tagen av Slim Aarons) aningen missvisande. A Pivileged Life är inte en bok som i huvudsak handlar om de allra mest förmögna, utan om den privilegierade övre medelklassen i USA. De har det förvisso gott ställt, men skulle aldrig få för sig att avstå utbildning och arbete för något slags jet set-tillvaro. Inte främst för att de inte har råd, utan för att bildningstörst och strävsamhet betraktas som dygder.

salk

A Privileged Life är en snygg och inspirerande bok. Men mer än något annat är den konservativ. Wasp-stilen har uppstått bland människor som blir ängsliga av tanken på alltför snabba förändringar. I genren stilböcker slår A Privileged Life rekord i frånvaro av konsumtionshets; shoppingtipsen och slit och släng-mentaliteten har genomgående fått stå tillbaka för traditioner och stilmässig kontinuitet. Det är estetisk återhållsamhet på det mest oemotståndliga sätt.

Susanna Salk varvar bilder från sin egen uppväxt i New England med bilder på wasp-ikoner som Jackie Kennedy, Babe Paley och Gloria Vanderbilt. Tilltalet är varmt och förtroligt. Salk återkommer hela tiden till det som utgör en wasps livsbetingelser: familjelivet, Ivy League-universiteten och de ärvda sommarhusen. Här finns inga tips i stil med ”Fem nyckelplagg!” och ”Fixa stilen nu!”. Kanske kan det upplevas frustrerande om man är på jakt efter tydliga instruktioner, men jag älskar att tonen i boken speglar långsamheten i en (livs-)stil som skapas över flera generationer. På var och varannan bild finns något som knyter an till det förgångna: författarens farmors pärlor, författarens mammas byxor, författarens pappas Harvard-tröja.

IMG_2837

Wasp-stilen är en ganska osexig stil. Det är inte särskilt tydliga stilmässiga gränser mellan vare sig män och kvinnor, eller unga och gamla. Jag tänker att det är delvis där lockelsen ligger, i det lågmälda, renskrubbade och tidlösa, som existerar någonstans bortom vanliga parametrar.

Grace Kelly 2

Både människorna och miljöerna i boken är ”as American as apple pie”, men har samtidigt något svårbestämt nordiskt över sig. (Bilden ovan på Grace Kelly ser dock ut att vara tagen vid Medelhavet.) Kanske beror det på New Englands årstidsväxlingar, den generellt höga levnadsstandarden eller förkärleken för utomhusaktiviteter. Vad det än är så känns det lika hemtrevligt och bekant som kanelbullar och mellanmjölk.

IMG_2834

En wasp har inget behov av att klä sig för att uttrycka sin individualitet, utan låter kläderna reflektera hans eller hennes livsstil. Hemligheten bakom wasp-stilen står därför inte att finna på ytan – i de enskilda plaggen – utan i de praktiska omständigheterna som styr valet av kläder. Stilen är sprungen ur traditionella värderingar, en aktiv livsstil och en ständig beredskap att (efter arbetsdagens slut!) slå sig ner på verandan för en drink. Det vilar något påfallande frugalt över wasp-stilen: den är varken snobbig, trendig eller det minsta överdådig. Om en wasp någon gång utmärker sig är det genom den excentriska look som uppstår när man matchar de ärvda manchesterbyxorna med sin mammas kashmirtröja och den där sextio år gamla kappan man hittade i en garderob på familjens lantställe i Nantucket.  

 

* ”Wasp” är en akronym som står för ”White Anglo-Saxon Protestant”. Termen har använts främst nedsättande om den inflytelserika och förmögna gruppen amerikaner med ursprung i nordvästra Europa (eg. England).


Comments { 11 }

Tags: , , , , ,


Sov gott!

2012-01-10-Marilyn_Monroe_in_bed_Photography_Art_Norman_Mailer_Bert_Stern_Taschen-thumb


Comments { 0 }

Tags:


Dagens eskapism

slim aarons

Idag rekommenderar jag den här bloggposten med foton av Slim Aarons, en amerikansk fotograf som fotade rika, vackra och kända människor och hängde på fantastiska platser under 1900-talets senare del – ”photographing attractive people doing attractive things in attractive places”, som han uttryckte det själv.

För maximal bitterljuv upplevelse kan man lyssna på A Lady of a Certain Age med Divine Comedy medan man tittar. Jag önskar bara att jag hade haft en flaska Campari i kylen också.

slim aarons2slim aarons4

slim aarons3


Comments { 2 }

Tags: ,


Omväxling förnöjer…

Nej, så tänker jag nästan aldrig. Jag är till exempel inte en sådan shoppare som lockas av tanken på något nytt. I stället vill jag hitta det ultimata – klänningen, skorna, kappan – och sedan använda det tills jag dör, då det går i arv till nästa generation. Det är min målsättning i alla fall. Men i min jakt på det perfekta nagellacket som ska få mig att förlora intresset för alla andra lack har jag insett att det helt enkelt inte finns. Just när det kommer till nagellack verkar jag gilla variation för variationens skull. Jag har så smått börjat bejaka den här nya, vilda sidan av mig själv – ena dagen har jag ett ljust lack, andra dagen har jag ett mörkt. Det hela känns mycket äventyrligt!

I dag har jag på mig ett av mina favoritlack: Drastic från China Glaze. Det är mörkt vinrött – kanske aningen åt berry-hållet. En typiskt mustig och bra vinterfärg som får händerna att se romantiskt anemiska ut.

naglar

Två lager av färgen Drastic från China Glaze, och L’Origine du monde av Courbet.


Comments { 4 }

Tags: , ,