Stilböcker, del 1

Jag tycker att böcker om stil är ungefär lika problematiska som böcker om hudvård – eftersom det enda tips jag tycker att man egentligen kan ge en annan människa i dessa frågor är ”Pröva dig fram till vad som passar just dig”. Ändå dras jag ibland till stilböckerna: när jag nyligen erbjöds ”Elsa Billgrens vintage” på mitt jobb blev jag exempelvis överförtjust (jag har inte läst den än, men kanske kommer en recension så småningom). Jag tror att det hela är grundat i en dum förhoppning om att något ska avslöjas i dessa böcker som kommer att ge mig en fantastisk stil; enkla knep som vackra, stilfulla kvinnor ruvat på i århundraden och som kommer att förändra allt.

Dessutom, har jag insett nyligen, kan man sälja på mig nästan vad som helst med motiveringen att det är franskt. Jag skulle glatt använda vilken hudvårdsprodukt som helst från ett franskt apotek till exempel, medan jag är kräsen bland krämerna på de svenska. Jag tänker liksom att om franska kvinnor gör det så kan det inte vara fel. De är ju så chica! För några år sedan var jag sugen på boken ”Franska kvinnors smala hemligheter”, även om jag aldrig köpte den, vilket antagligen var lika bra. Jag tycker till och med att det verkar intressant med boken ”Franska barn kastar inte mat”, trots att jag inte har några barn och trots att jag har förstått att fransk barnuppfostran inte är förebildlig i allt.

Nåväl. När jag läste att Ines de la Fressange, fransk före detta fotomodell (åt t ex Chanel, kolla vad fint!) hade skrivit en stilbok som dessutom heter ”Parisian chic”, så var jag ju bara tvungen att beställa den. ”Ines de la Fressange shares the well-kept secrets of how Parisian women maintain effortless glamour and a timeless allure”, lovade reklamen. De franska kvinnornas hemligheter skulle äntligen avslöjas för mig!

Men jag blev besviken på min stilbok, som vanligt. Många av Ines tips går ut på att inte vara rädd för att ”mix it up” och, vad man skulle säga på dålig svensk modemagasinsprosa ”rocka till det”. Andra handlar om att det är viktigt att känna sig bekväm i vad man har på sig. Fransyskor dyrkar aldrig stilikoner, skriver Ines, och menar att Jane Birkin och Charlotte Gainsbourgh med sin ”avslappnade” stil – jeans och Converse, typ – är exempel på detta. Ja, kanske, men ingen stil är väl heller mer kopierad än just den. Om man ens kan tala om det som stil.

Sidorna jag tittat mest på består i Ines råd om hur man bär sju stycken basplagg – en svart kavaj, en trenchcoat, en marinblå tröja, ett vitt linne, ett par jeans, en liten skinnjacka och ”den lilla svarta”.

parisian-chic-navy-sweater2
Plaggen modellas av Ines dotter Nine, som så klart är väldigt elegant, men lite för ung, tycker jag – för mig är en stor del av den franska kvinnans elegans förmågan att åldras med stil. Jag hade hellre sett Ines själv som modell. Men allt är väldigt franskt och chict och till slut vill man bara åka till Paris och gå runt i ballerinaskor och stanna och köpa ett fång frasande tulpaner medan man fäller upp kragen på sin trenchcoat för att skydda sig mot det lätta aprilregn som faller och det doftar rostad kastanj och man har en ny parfym och är antagligen förälskad i en man som snart kommer att bjuda på champagne.

nine de la f
Sedan urartar boken dessvärre i en illa illustrerad (av Ines själv) Parisguide, med tips om butiker och restauranger som man kan lätt kan googla sig till, och vid det laget har jag blivit lite ambivalent inför Ines råd, som ”Slösa inte bort din tid på att använda concealer!” och ”I regel ogillar parisiska män kvinnligt kroppshår”.

Det absolut bästa tipset som framförs i ”Parisian chic” är att bygga upp en bra basgarderob, men det är ju inte direkt något som parisiska kvinnor har hållit hemligt för omvärlden. Bättre än att köpa denna lite tramsiga bok tycker jag är att bildgoogla Ines de la Fressange. För Ines själv är verkligen ett fantastiskt exempel på stilfull fransk kvinna – hon är 56 och var så här elegant när hon i höstas lanserade sitt samarbete med klädkedjan Uniqlo (ett mycket smakfullt val av samarbetspartner, givetvis).

ines de la f


Therese

Therese

Jag tillbringar mina dagar med att skriva. Jag tycker att det är vackert med kroppar, filmer som utspelar sig på rivieran, tidig renässans och ögonbryn. Jag kan inte leva utan nagellack och tröjor i ull.

, , , ,


8 svar på Stilböcker, del 1

  1. Katarina
    Katarina 7 januari, 2014 at 12:12 e m #

    Jag håller helt med om att en viktigt del av den ”franska stilen” är att åldras med stil! Det är något nästan lite flickigt (men ändå raffinerat!) över många äldre franska kvinnor, som inte alls känns desperat på det sätt som äldre svenska kvinnors knep för att se ungdomliga ut kan göra. T.ex. otyget att sätta upp håret i två tofsar/flätor… Och ja, synd att Ines själv inte är modell i boken.

    • Therese
      Therese 8 januari, 2014 at 6:02 e m #

      Ja, det här har jag också tänkt på. Flickaktigheten hos äldre fransyskor, men, precis som du skriver, raffinerat. Svårt att sätta fingret på! Jag tänkte skriva om Camilla Thulins stilbok snart, hon tar upp det här med att åldras stilfullt och verkar anse att svenska kvinnor är dåliga på det. Fast inte just för att de försöker se ungdomliga ut, utan för att hon tycker att de borde vara lite mer glamourösa. Jag ska återkomma om detta!

  2. AndraAnais 11 januari, 2014 at 10:00 e m #

    Usch – tack för varning! Hade blivit grymt besviken på vulgäriteten i råden – när man söker den förfining Inès de la Fressange uttrycker rent visuellt! Man bör alltså hellre se på henne än läsa vad hon skriver. Den enda ofelbara stilboken är tydligen fortfarande ”Elegans” av Geneviève Antoine Darriaux.

    • Therese
      Therese 11 januari, 2014 at 10:02 e m #

      Åh, det kommer att komma en recension av ”Elegans”. Även min favorit! Den är helt fantastisk.

  3. AndraAnais 12 januari, 2014 at 2:59 e m #

    Ja!! underbart. Jag skulle bli jätteglad om någon av er även recenserade ”A Privileged Life” om WASP-style, som jag såg att åtminstone Katarina har i sin ägo!

    • Katarina
      Katarina 12 januari, 2014 at 3:23 e m #

      Det kommer en recension av den så småningom!

  4. Karin 12 januari, 2014 at 7:28 e m #

    Undvik för allt i världen de där andra böckerna du nämner. Jag har visserligen bara läst utdrag men de är skrivna för en amerikansk läsekrets, med innehåll som spelar på amerikaners fördomar och föväntningar. Barnboken är tom skriven av en amerikanska! De åstadkommer nog precis rätt blandning av förtjusning och förfäran hos läsekretsen för att garantera försäljningsframgång (”Franska mammor sippar vin i lekparken!”) men så substansiellt, eller ens franskt, verkar det inte vara.

    Tack för en fin blogg! Jag har just tillbringat en behaglig söndagseftermiddag i ert sällskap.

    • Therese
      Therese 13 januari, 2014 at 1:24 e m #

      Tack Karin! Och ja, jag ska undvika de där böckerna… men de utövar verkligen en lockelse på mig :/

Kommentera