Vackra kvinnor i konsten

Det här är en målning av den välkända konstnären Michelangelo Merisi, kallad Caravaggio, som har en särskild plats i mitt såväl som i många andras hjärtan. Den tituleras Madonna di Loreto, men även Madonna dei Pellegrini, och hänger på sin ursprungliga plats i Sant’Agostino i Rom. Denna blogg är inte rätt plats för konstvetenskapliga texter, men jag vill skriva några ord om modellen för den högt välsignade i målningen. Som ni ser är det en mycket vacker kvinna, och hon är faktiskt identifierad. Det är en kvinna som funnits på riktigt, och vi vet litet grann om henne.

Utifrån tidiga biografiker som t.ex. Giovanni Baglione och Gian Pietro Bellori för att nämna några, har forskare under 1900-talet kartlagt mer personliga och intima aspekter av Caravaggios konstnärskap, och det är genom sådana studier vi också kunnat blottlägga andra öden och liv som annars inte skulle hamnat i historieböckerna.

Modellen i Madonna di Loreto hette Maddalena, eller Lena, och var konstnärens älskarinna eller flickvän kring 1604-1606. Han ska också ska ha råkat i bråk över henne, och vidare heter det att hon rörde sig kring Piazza Navona. Lena identifieras  som modell i en senare målning (Madonna del Parafrenieri, se bild nedan) som blev avvisad från kyrkorummet det beställdes till och som idag finns i Galleria Borghese i Rom. Kardinal Scipione Borghese köpte verket till sin samling. Missnöjet med målningen från dess ursprungliga beställare kopplas ibland till kvinnans identitet. Att man kunde identifiera henne som Caravaggios Lena skulle varit opassande för Peterskyrkan dit den var tänkt.

Jag kan förstå missnöjet från samtiden, jag skulle själv ha svårt att se någon samtida med mig vara modell för de religiösa figurer min tro cirkulerar kring. Då skulle jag lätt koppla samman den religiösa figuren med den avporträtterade och kontemplationen skulle inte alls bli över jungfrun. Men att använda sig av modeller är intet nytt inte ens under det tidiga 1600-talets himmel. Det nya hos Caravaggio må ha varit avsaknaden av klassicistisk idealisering av natur och modell, men i detta fall var det nog modellens rykte som var problemet. Det gläder mig att en sådan skönhet triumferat och har sitt namn känt i mångas medvetande, medan jag som ändå är kunnig inom området inte kan ett enda namn på någon av målningens, och hennes, kritiker.

Vill man ha referenser så är det Hibbard (1983) och Friedlaender (1955) som gäller.  


Anna

Anna

Konstvetare svag för parfym, fantasy och 1800-talspoesi som lägger alldeles för mycket pengar på hudvård. Länge leve barocken! Och kläder i ull.


Trackbacks/Pingbacks

  1. Sicilian Baroque och Byredo-påsar - Skönhetskabinettet - 24 februari, 2015

    […] med barock­tema! Det är så roligt. Jag tänkte först att jag skulle gå som Cara­vag­gios Lena, men jag tror att det är få som ploc­kar den refe­ren­sen. Jag skulle nog behöva ha med min […]

Kommentera