Nittiotalshåret (en olycklig kärleksaffär)

Ofta formas man i estetiska preferenser av sådant man upptäcker i de tidiga tonåren: det man tycker är snyggt då kommer man alltid tycka är snyggt (på något plan åtminstone, även om man med stigande ålder inser att det absolut inte har något att göra med stil eller god smak).

Allt som hände de första åren på 1990-talet gjorde outplånligt intryck på mig: min bild av skönhet är fortfarande i stor utsträckning synonym med musikvideos jag gillade då. Pet Shop Boys ”Being Boring”, till exempel, eller Madonnas ”Justify my Love”. Herb Ritts-estetiken.

blont nittiotalshår

”Justify my Love” var givetvis spännande eftersom den handlade om sex och kändes vuxen, men djupast intryck gjorde den på mig estetiskt. Jag tyckte att Madonna var fruktansvärt snygg i sina svarta spetsunderkläder, sin svarta trenchcoat och sitt jätteblonda hår i en 1990-talsvariant av Marilyn Monroes frisyr. Sedan kom Izabella Scorupco med sin cover på ”Shame shame shame” och nästan samma frisyr och också en snygg, svartvit video. Jag tyckte att deras frisyrer var underbara.

Men underbarast frisyr då hade Lisa Nilsson.

lisa nilsson

Jag tycker fortfarande att hon är så sjukt vacker på det här skivomslaget. Jag älskar det där tunga, svarta nittiotalssminket, och håret, håret! Jag tycker att hon ser ut som en gudinna.

Andra bra nittiotalfrisyrer hade Isabella Rossellini och Juliette Binoche.

isabella och juliette
Den där bilden på Isabella Rossellini (en kampanj för Lancome, vars ansikte hon då var) brukade synas i Damernas Värld, som min mamma prenumererade på en kort period. Juliette Binoche vet jag inte var jag såg – inte i Kieślowskis filmer i alla fall, för dem har jag fortfarande inte sett – men hon var på bild överallt.

Lite farligare i sin nittiotalspage var Beatrice Dalle (som hade den redan i slutet på åttiotalet, men i min hjärna tillhör hon samma frisyrkluster). Och Amanda Ooms, som jag tyckte verkade fantastiskt spännande redan första gången jag såg henne.

beatrice och amanda

Jag äskar båda dessa bilder. Underkläder och nittiotalspage! På författarfotot till sin roman Nödvändighet från 1991 sitter Amanda Ooms (påklädd) på en uteservering och röker och dricker ett glas vitt och har en fantastisk nittiotalspage. Så ska det vara, tänkte jag, att vara vuxen och skriva böcker och bo i Stockholm (och kanske ligga med en rockstjärna). Det känns inte riktigt så, kan jag erkänna. Framför allt har jag ju ingen page. Jag har heller aldrig legat med en rockstjärna.

Kanske härrör min fascination för nittiotalspagen ur att den är omöjlig för mig. Mitt hår är alldeles för självlockigt för att den någonsin skulle funka. Pagen fortsatte ju däremot att terrorisera mig även genom mina indie-år, då varenda tjej hade den (även om den då var mer av sextiotals- än nittiotalspage. Jag tror att skillnaden består i att den senare är studsigare). Någonstans i skärningspunkten mellan dem fanns rumänska skådespelerskan Elina Löwensohn i Hal Hartleys ”Amateur”.

elina

Jag minns idag ingenting av filmen, fast jag såg den flera gånger. Jag minns bara Elina Löwensohn och hennes page. Framför allt minns jag bilden ovan, och hur genuint ledsen jag var över att jag aldrig, aldrig skulle kunna se ut så där.

Man brukar säga att man aldrig vill ha det hår man faktiskt har – har man rakt vill man ha lockigt och har man lockigt vill man ha rakt. Åtminstone har jag fått höra det en massa gånger. Ibland har jag velat vara lite provokativ och svarat att jag faktiskt gillar mitt lockiga hår och inte skulle vilja byta bort det. Det skulle jag inte vilja heller. Men mina drömfrisyrer kommer alltid att finnas där i början av 1990-talet, alltid lite utom räckhåll.

 


Therese

Therese

Jag tillbringar mina dagar med att skriva. Jag tycker att det är vackert med kroppar, filmer som utspelar sig på rivieran, tidig renässans och ögonbryn. Jag kan inte leva utan nagellack och tröjor i ull.

, ,


12 svar på Nittiotalshåret (en olycklig kärleksaffär)

  1. Katarina
    Katarina 14 januari, 2014 at 12:32 f m #

    Jag älskar också nittiotalshåret! De senaste gångerna jag har klippt mig har jag gjort min page kortare, och när jag fixar min frisyr försöker jag hela tiden öka volymen. Härom dagen tänkte jag, att nu är det dags att köpa en laddning velcro rollers! (Vad heter de på svenska? Sådana där kardborrerullar menar jag i alla fall.) Precis som du har jag alltid tänkt att nittiotalshåret är ett hår som kräver sin kvinna, och det är inte förrän nu jag vågat tänka att jag faktiskt kan vara en sådan kvinna själv.

    • Therese
      Therese 14 januari, 2014 at 8:36 e m #

      En gång hade du en otroligt fin, fluffig frisyr, där jag tror att det var rullar inblandade! Det såg oerhört glamouröst ut. Du är definitivt en kvinna som kan bära upp ett nittiotalshår!

  2. sven 14 januari, 2014 at 5:16 e m #

    Är det så att mannen tål sämre att åldras?Jag som man tycker att ser jag bilder och filmer på män från 1970-90-talet så ser mannen alltid töntig ut.
    Men det kan ju vara att just de decennierna var svåra för mannen för ser man foton på män tidigare än 1970-talet så ser männen mycket snyggare och manligare ut.

    • Therese
      Therese 14 januari, 2014 at 8:34 e m #

      Hm, bra fråga… Det där är ju en svår stilepok generellt, även om jag är väldigt svag särskilt för 1980-talet. Men på 60-talet var ju typ _alla_ snygga, det håller jag med om! Och ja, 70-talsmodet var inget vidare, kanske extra illa för män? Fast det finns en del filmer från den tiden där männen ser väldigt coola ut.

  3. hannah 14 januari, 2014 at 6:46 e m #

    förlåt, nu jag blev förvirrad. amanda ooms bok som kom på nittiotalet hette inte så? jag älskade den där boken, läste om stycken ur den under flera år och funderade på, och jag är hyfsat säker på att den heter ”nödvändighet”. men omslaget du skriver om minns jag inte alls. jag tror mitt exemplar bara var blått och ganska fult.

    • Therese
      Therese 14 januari, 2014 at 8:32 e m #

      Nej, du har rätt! Jag blandade ihop titlarna, visst hette den jag menar Nödvändighet. Tack, jag ändrar i inlägget. Och den var blå (och lite gul och röd?), men på fotot på innerfliken satt Amanda Ooms på en uteservering och var glamourös. Jag minns dock nästan ingenting av boken…

  4. Stringhyllan/Rebecca 14 januari, 2014 at 11:25 e m #

    Jag har precis upptäckt den här bloggen efter att Therese tipsade om den på hennes ack så sorgligt insomnade blogg. Jag älskar allt med den här bloggen! Sträckläste alla inlägg häromkvällen. Mixen av skönhet, konst, trender, vackra saker i största allmänhet med riktigt fint formulerade texter är vidunderligt. Bra bra bra!

    • Therese
      Therese 15 januari, 2014 at 12:55 f m #

      Men åh, tack Rebecca, vad roligt att höra! Vad bra att du hittade hit!

      • Katarina
        Katarina 15 januari, 2014 at 12:29 e m #

        Ja, jätteroligt att höra, Rebecca! Tack!

  5. Evelina
    Evelina 21 april, 2014 at 2:59 e m #

    Inte för att vara sån – men om man nu för önska – så skulle det vara enormt kul att läsa ett inlägg om 90-tals kvinnan generellt! Alltså inte bara håret, utan även kläderna. Dessa bylsiga stora skjortor, höga illasittande byxor och vilda små solglasögon (tänker t ex på Meg Ryan i ”French Kiss”). Eller bara valfri Sandra Bullock-rulle från samma årtionde. Tycker det är ett så fascinerande stil-decennium för kvinnor!

Trackbacks/Pingbacks

  1. Breakfast at...Guldfynd | SkönhetskabinettetSkönhetskabinettet - 17 januari, 2014

    […] stan för att uträtta några ären­den; bland annat köpte jag – inspi­re­rad av The­re­ses text – nya velcro rol­lers.* Och jag slank in på apo­te­ket och stop­pade fing­rarna i en burk […]

  2. Det blonda svallet (ännu en olycklig kärleksaffär) | SkönhetskabinettetSkönhetskabinettet - 6 april, 2014

    […] av hur hen­nes tidiga este­tiska pre­fe­ren­ser påver­kade hen­nes läng­tan efter nit­ti­o­tals­hå­ret är en rim­li­gare för­kla­ring än den gamla van­liga urbana myten om hur kvin­nor med […]

Kommentera