Luden frukt

I prin­cip allt i min gar­de­rob är antingen svart, marin­blått eller vin­rött, men den senaste tiden ver­kar jag ha genom­gått något slags inre meta­mor­fos, för plöts­ligt har jag bör­jat snegla på plagg i de där svår­be­stäm­bara nyan­serna mel­lan apri­kos och persika.

aprikos

Visst är det typiskt kvinn­liga fär­ger? Jag har i alla fall ald­rig sett en man i per­si­ko­fär­gat eller apri­kost. Antag­li­gen är det också där­för jag själv ald­rig har burit dessa fär­ger: Jag har tyckt att de har varit all­de­les för mjuka för mig, näs­tan infan­tila. I den mån jag har tänkt på mig själv som en Kvinna, så har jag nog sna­rare känt mig hemma i en lite vux­nare kvinn­lig­het (mål­sätt­ning: klas­sisk femme fatale)  än en mjuk och flickig.

Men nu har jag alltså tänkt om, och jag tror att det bör­jade när jag såg den här bil­den på Marilyn Mon­roe. Egent­li­gen är inte fär­gen på trö­jan sär­skilt fin till hen­nes vit­blonda hår, och till­sam­mans med läpp­stif­tet, rou­get och fär­gen på drin­ken är hela loo­ken väl­digt fruk­tig, vil­ket jag ald­rig gil­lat. Men av någon anled­ning tyc­ker jag numer att det är hur snyggt som helst!

Namnlöst

Jag tyc­ker till och med att fär­gen är…lite sexig. Kanske är det just det där fruk­tiga som gör det. Jag kom­mer att tänka på exo­tiska blom­mor, honung och saf­tigt frukt­kött. Ja, jag får en massa ero­tiska asso­ci­a­tio­ner, helt enkelt.

Det känns där­för myc­ket pas­sande med under­klä­der i olika nyan­ser av apri­kos och per­sika. Någon gång när jag har tid, ork och bud­ge­tut­rymme vill jag kom­plet­tera mitt i nulä­get rediga och bekväma men tyvärr ganska ogla­mou­rösa under­klä­des­sor­ti­ment med mat­chande set i stil med det här från Agent Pro­voca­teur.

e30de937-1

Både per­si­kan och apri­ko­sen är fruk­ter med en luden yta som är mysig att ta på, och jag tän­ker att det bidrar till min posi­tiva känsla för dem. Jag vill ha klä­der i apri­kos­skinn! Om man kan göra klä­der av fisk så borde man även kunna göra klä­der av frukt – det är min fasta över­ty­gelse. Men tills veten­ska­pen har hun­nit ikapp får alla lud­däls­kare nöja sig med kash­mir. Det är synd att den här trö­jan inte är ljust apri­kos eller per­si­ko­fär­gad, för i så fall skulle jag nog slå till.


Comments { 4 }

Tags: , , , ,


Cherchez la femme!

Jag kanske ver­kar besatt, men jag kan verk­li­gen bli för­trol­lad av fran­sys­kor. Jag tror att det hela har sin upp­rin­nelse i när jag var 19 och bodde i Paris och fick hänga en del med en tjej som hette Marie, som var allt man kan önska sig av en fran­syska, eller, pari­siska: långt mörkt hår med lugg, plu­tiga läp­par, ele­gant och lagom bohe­miskt klädd (jag minns att jag, som kom från indie-kretsar, rea­ge­rade starkt på hur oer­hört kvinn­lig hon kän­des, med sina hel­långa klän­ningar, skor med klac­kar, smala guld­ked­jor runt hals och hand­le­der och ett obe­svä­rat sätt att appli­cera läpp­glans), char­mig, rolig och tem­pe­ra­ments­full, ville bli modell/skådespelerska. En gång blev jag hem­bju­den till hen­nes familj och fick sitta i en låg soffa medan hen­nes vackra mamma pra­tade snabbt på franska och det hängde svart­vita foton på väg­garna som hen­nes pappa, som var foto­graf, hade tagit, och jag fick någon mat med bönor.

Jag var så upp­slu­kad av henne att jag länge tänkte: »Vad skulle Marie ha köpt för klän­ning?« när jag var i en kläd­bu­tik, och »Vil­ket mine­ral­vat­ten skulle Marie ha köpt?« när jag var i en mat­af­fär (fast det visste jag: Evian, så det köpte jag också). Hade jag vetat vilka tam­ponger hon använde skulle jag antag­li­gen ha köpt samma märke av dem också.

Så, jag tror att det är min Marie jag letar efter bland fran­sys­korna. Sedan jag bör­jade följa Jeanne Damas i soci­ala medier känns det som att jag har hit­tat hem lite.

jeanne med brallorJeanne i snygga byxor med hög midja!

Jag har egent­li­gen ingen aning om vad den här kvin­nan gör: hon tycks leva det där obe­stäm­bara sam­tids­li­vet som benämns »blog­gare«, där man tar bil­der på saker man gör, får gå på fina fes­ter, göra en kol­lek­tion åt något kläd­märke, vara modell åt ett annat, bli inbju­den till mode­vec­kor och fotad av inter­na­tio­nella stil­blog­gar och på något sätt tjäna pengar nog att köpa en massa snygga och/eller dyra klä­der. Jag bryr mig egent­li­gen inte om vad hon gör, för mig räc­ker det att hon är snygg och ser fransk nog ut för att fylla Marie-hålet i mitt hjärta.

Även om Jeanne ofta har lite dålig fransk Isa­bel Marant-stil, så har hon även en för­måga att vara chic i helt van­liga klä­der, vil­ket jag avun­das djupt. Eller, man kanske all­tid är mest chic i helt van­liga klä­der, men ris­ken finns ju att man ser trå­kig ut. Jeanne är bara jät­te­vac­ker. Typ så här:

jeanne1

Exakt de här klä­derna har jag också! Mörk­blå tröja, jeans, trench­coat, okej inte väs­kan, men den svarta omlott­klän­ningen och vita tyg­kas­sen har jag, men jag kän­ner mig lik­som ald­rig som jag tyc­ker att Jeanne ser ut i dem.

jeanne i kabelstickad tröjaSnygg i vit kabelstic­kad tröja.

jeanne2Här är Jeanne classy i nåt svår­bu­ret cre­me­fär­gat med trench­coat och nån man som säkert är trev­lig och kul­ti­ve­rad och har en liten sam­ling sam­tids­konst, och sedan kol­lar hon sina mail över en kaffe och tac­kar ja till några vip-inbjudningar och har på sig en gul­lig ljus­blå tröja.

Ja, som ni mär­ker fik­tio­na­li­se­rar jag skam­löst en exi­ste­rande per­son, men det är ju ingen som lider av det, så jag kom­mer att fort­sätta att appli­cera mina fan­ta­sier om fran­sys­kor på Jeanne Damas (åtminstone tills hon får en för dålig stil för att det ska vara este­tiskt håll­bart längre). Jeanne har en blogg och ett Instagram­konto om man, som jag, vill stalka henne.

jeanne med kattOch så har hon så klart en söt katt!

 

PS, update: Jag goog­lade den kul­ti­ve­rade man­nen, han heter Geoff­roy de la Bour­don­naye och är inte bara fransk adel från 1200-talets Bre­tagne utan även nåt slags chef för Liberty, varu­hu­set i Lon­don, och tidi­gare chef för LVMH -  Moët Hennessy/Louis Vuit­ton — trev­ligt, trev­ligt, och chef på Christian Lacroix — jag skri­ver »chef«, för jag vet inte vad alla tit­lar bety­der — men jag tror att chan­sen är stor att han fak­tiskt har en liten sam­ling samtidskonst.


Comments { 4 }

Tags:


MAX & Co.

MAX & Co. är ett dot­ter­märke till Max Mara. Det är mer ung­dom­ligt och något bil­li­gare än moder­mär­ket, men känns mer lyx­igt än t.ex. Filippa K, Tiger och andra svenska mär­ken i mel­lan­klas­sen. Säkert tyc­ker jag bara så för att MAX & Co. är ita­li­enskt och svårt att få tag på i Sve­rige. NK säl­jer valda delar ur kol­lek­tio­nen, i Ita­lien finns det stora affä­rer på turiststråken.

Vår och sommar-kollektionen 2014 är tyd­ligt retro. En del plagg tyc­ker jag är all­de­les för ung­dom­liga, näs­tan ton­å­riga, och det kanske är meningen. Men i stort gil­lar jag den urbana retro-känslan som inte är sådär Söder­malms­hippt utan mer Rivi­e­ran eller kanske ännu bättre, Tri­este och adri­a­tiska kusten.

look02_0000_look-normal

Snyggt med blom­mönst­rat under den ran­diga jac­kan. Gil­lar också den däm­pade färgska­lan samt model­lens fri­syr och sminkning.

look10_0000_look-normal

Så chict! Och så tju­sigt med apri­ko­sfär­gade läp­par mot den ljusa hyn och mörka håret.

look27_0000_look-normal

Att ha kjol eller klän­ning i samma tyg som den tunna ytter­kap­pan är typiskt sent 1940-tal fram till tidigt 1960-tal. Det ger en svårsla­gen hel­het man säl­lan ser idag. Det är roligt att MAX & Co. kör på detta!  Men skorna hon mat­chat med… Det tän­ker jag inte ens bemöda med en kommentar.

look31_0000_look-normal

Typisk 1960-talsflirt. Snyggt med det prå­liga hals­ban­det ovanpå den mönst­rade dräk­ten. Klän­ningen med mint­gröna blom­mor rar den med, myc­ket ungdomlig.

look44_0000_look-normal

Klän­ningen alltså, wow! Och med väs­kan och sol­glas­ö­go­nen tän­ker vi såklart på tidigt 1960-tal även här. Men, denna klän­ning ser jag direkt är myc­ket svår­bu­ren. Den är all­de­les för kort och rak för att vara gjort i ett sådant följ­samt mate­rial (notera ärmarna). 

look46_0000_look-normal

Så enkelt, men ändå så snyggt. Tyc­ker om de gula insla­gen samt frisyrerna. 

look45_0000_look-normal

Den stic­kade trö­jan i mit­ten har jag inget till övers för, men kava­jen till höger har ett otro­ligt möns­ter som skulle kunna varit auten­tiskt från sent 1940– eller tidigt 1950-tal. Även model­len på jac­kan är väl­digt lik en kavaj från efter­krigs­ti­den, med tre­kvart­särm och snäv midja med mar­ke­rade höf­ter. Snyggt!

Alla bil­der från Max & Co. 

 


Comments { 0 }


Dagens doft

balmain ivoireJag äls­kar Bal­mains Ambre Gris: ingen doft jag äger får mig att känna mig så sofisti­ke­rad. Och jag äls­kar den air av ele­gans som flas­kan utstrå­lar. Det låter kanske kons­tigt, men jag tyc­ker till och med att typ­snit­tet på BALMAIN på eti­ket­ten är så fruk­tans­värt vac­kert. Eftersom jag är så för­tjust i Ambre Gris, har jag fun­de­rat på om även Bal­mains Ivo­ire kanske är något för mig. Samma typ­snitt, samma tillfredsställelse?

Efter att ha bli­vit bju­den på mat och vin av en äldre bil­dad herre som till exem­pel berät­tade om en gång när han delade taxi med Isa­bel Allende i Lon­don, begav jag mig till Åhléns citys nya trev­liga par­fymav­del­ning och tän­ker att käns­lan av ele­gans som vilat över min kväll gjorde den till det opti­mala till­fäl­let att testa Ivo­ire igen. Så det gjorde jag. Det var bara två tim­mar sedan, men den har näs­tan för­svun­nit från min hand­led redan. Å andra sidan tror jag att min hud lik­som slu­kar par­fym på ett när­mast buli­miskt sätt, vil­ket är väl­digt dåligt med tanke på att jag för­drar par­fym som inte dof­tar spe­ci­ellt starkt. Ett så kal­lat moment 22.

Hur som helst. Ivo­ire beskrivs i min fina nit­ti­o­tals­bok »100 legen­da­riska par­fy­mer« som en doft ska­pad för en »strå­lande vac­ker kvinna klädd i blekt siden« som Pierre Bal­main fan­ti­se­rade ihop vid ett ope­ra­besök 1979. Själv tyc­ker jag att den dof­tar mer som 1979 än som opera. Pre­cis som jag tyc­ker att Ambre Gris har något vagt, sjut­ti­o­ta­ligt över sig, trots att den är från 2008. Jag kan inte för­klara det här, det är mer en känsla. Av Sigour­ney Wea­ver i »Ice Storm« och den fan­tas­tiska, fisk­bensmönst­rade kap­pan som Julie Christie bär i den jät­te­bra fil­men »Don’t look now« (det kom­mer nog snart ett sepa­rat blog­gin­lägg om den).

Både Ambre Gris och Ivo­ire lan­dar i en doft som jag inte kan beskriva som annat än gräd­dig. Jag är väl­digt fasci­ne­rad av det, eftersom jag äls­kar allt som är gräd­digt. Och eftersom jag gil­lar gour­manddof­ter — par­fym som dof­tar som något man äter. Det gör egent­li­gen inte Ivo­ire alls (Ambre Gris gör det lite, eftersom den dof­tar nej­lika och pep­par), den är mer som att dofta på något trä­skrin på Indiska på åtti­o­ta­let (minns ni hur det dof­tade på Indiska på  åtti­o­ta­let?! Rökelse all over the place.) som någon lagt en rosknopp och ett grönt blad på, och sedan hällt grädde över.

Nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag behö­ver en vårdoft, och Ivo­ire skulle kunna vara den. Men jag är fat­tig. Jag skulle kunna beställa ett prov, men då får jag ju inte eti­ket­ten. Med typ­snit­tet. Vil­ket dilemma.


Comments { 5 }

Tags: , ,


Min doftgarderob

Liksom både Kata­rina och The­rese tidi­gare gjort, tänkte jag berätta om min doftgarderob.

Jag äls­kar par­fy­mer! Från tidig tonår fram till, ja, myc­ket nyli­gen, var jag en sådan per­son som hade en doft och den skulle helt och hål­let repre­sen­tera någon slags essens av vem jag var. Jag var tyd­li­gen samma per­son dag som natt, som­mar som vin­ter, glad som led­sen, på job­bet som på fest. Som fjor­ton­å­rig var jag Cal­vin Klein Eter­nity (tror jag — det kan väl inte ha varit Obses­sion? Vilka andra finns det?), sedan gick jag snabbt över till Flo­wer by Kenzo och den var jag länge. Det är en popu­lär doft så ibland kän­ner jag pus­tar av den på stan och blir högst för­vir­rad och nostal­gisk. Ett kort tag var jag Guc­cis Envy Me och sedan följde en lång period som sträckte sig från det sista ton­å­ret till tju­go­fem då jag var Stella McCart­neys olika dof­ter. De sex åren var­vade jag Envy Me med McCart­neys Sheer och Rose Abso­lute.

Nu har jag en mer flyk­tig rela­tion till par­fym, men det finns några fasta tro­tjä­nare och det är dessa jag skulle vilja kalla för min nuva­rande doftgarderob:

doftgarderob3

 

1) Serge Lutens, Iris Sil­ver Mist. Jag har redan skri­vit om denna vin­terns doft.  En annan vin­ter­doft min doft­gar­de­rob för till­fäl­let sak­nar är La Pausa av Cha­nel Les Exclu­sifs. Det är något med iris och snö som går så otro­ligt bra ihop.

2) Les Exclu­sifs de Cha­nel, Sycomore. Det här är min abso­luta favo­rit, alla kate­go­rier. Jag har bit­vis använt den så som jag använde par­fy­mer förr — detta skulle kunna vara jag och det har den varit sam­man­häng­ande några måna­der eller tre då jag all­tid burit den. Den är träig, grä­sig, skarp och torr i topp­no­terna, men för­fö­riskt krä­migt rökig efter ett tag på huden. Jag tyc­ker att den dof­tar som björk­knop­par eller späda björkblad.

3) Byredo, Accord Oud. Det här är egent­li­gen min sam­bos par­fym… Han tyc­ker att det är obe­hag­ligt när vi dof­tar lika­dant, så där­för använ­der jag bara den när han är bort­rest, eller om jag ska ut en kväll utan honom.

4) Byredo, Oud Immor­tel. En helt ove­ten­skap­lig teori är att det fram­för allt är män som använ­der Byre­dos Oud-dofter, kanske oud över­hu­vud­ta­get. Det är något mas­kulint över dem, sam­ti­digt som de båda har söta mel­lan– och basno­ter som tit­tar fram mer på mig än på min sambo. Mus­ken i Accord Oud är tyd­lig på mig, lik­som det trä­igt rosiga i Oud Immor­tel, medan jag tyc­ker att min sambo dof­tar mer av sal­vian och patchou­lin när han bär Accord Oud. Ska jag jäm­föra de båda dof­terna tyc­ker jag att Oud Immor­tel fun­ge­rar bäst som dag­doft. Den tar jag ofta som ett säkert kort i pro­fes­sio­nella sam­man­hang. Båda är myc­ket lång­va­riga och dryga, så ett sprut räc­ker för en arbets­dag. Accord Oud får jag ju så säl­lan använda, men den tyc­ker jag på mig pas­sar bäst kvälls­tid. Jag tyc­ker att den är så himla sexig, säkert för att den påmin­ner mig om män i all­män­het och min sambo i synnerhet.

5) Agent Pro­voca­teur, Agent Pro­voca­teur for women. Den här dof­ten fick jag av min mamma, och hon träf­fade helt rätt! Det är myc­ket ros som jag äls­kar, med musk som basnot, vil­ket jag också äls­kar, samt saff­ran, mag­no­lia och jas­min, litet ceder­trä som hål­ler blom­morna i schack. Jag tror att det här är en par­fym många använ­der som kvälls­doft, men det här är en var­dags­doft för mig. Jag använ­der två sprut som räc­ker hela dagen.

6) Santa Maria Novella, Ang­els of Flo­rence. Den här dof­ten flyt­tade in hos mig i förr­går! Jag gick till SMN i Rom fast beslu­ten att köpa Ambra, men blev helt tagen av Ang­els of Flo­rence. Jag har för­stått att den inte gått hem i alla läger för att den är vad som anses vara kom­mer­si­ell eller lätt­bu­ren, till skill­nad från SMNs andra litet mer nischade dof­ter. Kri­ti­ken antar jag lig­ger i att det är en typ av doft man skulle kunna hitta på flyg­plat­sens tax­free sna­rare än i det lilla domi­ni­ka­ne­ra­po­te­ket. Mitt intryck av Ang­els of Flo­rence är att den är ung­dom­lig, litet vul­gär, otro­ligt femi­nin och fram­för allt urban. Så ja, jag för­står verk­li­gen att man tyc­ker att den är kom­mer­si­ell, jag kan inte före­ställa mig en enda ung och med­ve­ten kvinna som inte skulle älska den! För mig är det vårens doft. Tur­samt nog för mig finns en ton av syren i den också. När syre­nerna blom­mat ut, då är det sommar.

När jag nu sam­man­fat­tat och defi­ni­e­rat min doft­gar­de­rob så mär­ker jag att det sak­nas en utpräg­lad kvälls­doft. De flas­kor som inte kla­rade uttag­ningen till bil­den och tex­ten ovan, är sådana som jag säl­lan använ­der, men alla är de dag­dof­ter av olika slag. Istäl­let har jag mina kvälls­dof­ter i form av pro­ver eller i 10 ml-flaskor som jag köpt, oftast på Rik­tig Par­fym eller gene­röst nog fått av inter­net­vän­ner med mer kun­ska­per vän­liga nog att guida mig och dela med sig av sin exper­tis, till exem­pel Pojk­frö­ken. Min favo­rit vad gäl­ler kvälls­doft är Sar­rasins, och jag fun­de­rar på att köpa en flaska en gång i måna­den eller så. Jag kom­mer så långt som till betal­ningen men ång­rar mig. Främst är det för att jag störs av det kli­niska i att köpa något så sen­su­ellt, drömskt och fan­ta­si­eg­gande på inter­net. Jag vill stå i buti­ken, prova mot huden och lik­som låta min kropp veri­fi­era att det är ett bra köp. Par­fym är en dyr hobby, och jag skulle nog rekom­men­dera par­fy­m­in­tres­se­rade läsare att bota­ni­sera bland pro­ver eller dela par­fy­mer sinse­mel­lan sna­rare än att köpa hela, dyra flas­kor. Fast sedan när man hit­tat sina favo­ri­ter kan man börja bygga en doft­gar­de­rob som för­hopp­nings­vis varar i flera år fram­ö­ver. Pre­cis så reso­ne­rar jag med min kläd­gar­de­rob, för­res­ten. Jag köper säl­lan, men kva­li­ta­tivt. Det är synd att det inte finns pro­ver av klä­der, slår det mig nu.

doftgarderob2

Några pro­ver och oljor. Oljorna köpte jag bil­ligt på en mark­nad i Doha, det är musk, vit musk och ros. Syren­ol­jan är köpt på Stock­holms eter– och essence­fa­brik. Den använ­der jag ytterst säl­lan men dof­tar ofta på med slutna ögon och minns skolav­slut­ningar och käns­lan av ett helt som­mar­lov fram­för sig. Under­bara min­nen, men kanske inte så som jag vill dofta.


Comments { 6 }

Tags: , , , ,


Skönhetsminnen, del 1: Dålig parfym och rosigt rouge

Den första rik­tiga smink­pro­dukt jag köpte för egna pengar, utö­ver kanske någon mascara från H&M och någon för­vir­rad knall­blå ögon­skugga, var ett rouge från Bour­jois. Det var på samma Dan­marks­färja där jag köpte min första par­fym, den knall­gula Samba Nova, som jag tyckte dof­tade fan­tas­tiskt: spän­nande, färgspra­kande! Lite som en Bennetton-reklam.

bennetton

(När jag nu läser recen­sio­ner av Samba Nova på Fragran­tica fin­ner jag till exem­pel utlå­tan­det »Quite pos­sibly one of the worst fragran­ces I have ever smel­led. The scent of a tour bus fil­led with ladies in poly­es­ter lei­sure suits, en route to a factory out­let.« Kanske lig­ger det något i detta. Det hind­rade dock inte att jag kände mig på samma gång sofisti­ke­rad och spän­nande i den.)

När det gällde rou­get visade jag prov på säk­rare omdöme. Man kunde inte köpa Bour­jois pro­duk­ter i Sve­rige då, så bara det gjorde att det kän­des spän­nande. Jag drogs dess­utom till den fina for­men på för­pack­ningen — rund, mysig att hålla i han­den — och for­men på själva rou­get, pres­sat till en rosa liten kulle som jag i efter­hand tän­ker kan föra tan­karna till såväl prin­sess­ba­kel­ser som kvin­no­bröst. Jag valde den kal­laste, kris­pi­gaste rosa nyans som fanns, exakt samma typ av rouge som jag fort­fa­rande föredrar.

blush-open-34_1Jag använde upp varenda smula av det där rou­get. Fort­fa­rande är rouge abso­lut livsnöd­vän­digt för mig, jag kan inte gå ut utan det. Antag­li­gen använ­der jag all­de­les för myc­ket, men det strun­tar jag full­stän­digt i. Jag äls­kar rouge. Under en kort period för några år sedan (eller ganska många? Tio? Jag hål­ler på att för­lora tids­upp­fatt­ningen) kunde man köpa Bour­jois på Åhléns, då köpte jag ett rouge som ändå inte var rik­tigt det­samma. För mörkt, för guld­igt. Som på bil­den här ovan­för, som ändå är det när­maste jag kan komma mitt idévärl­dens rouge i dagens Bourjois-utbud.

Samma erfa­ren­het gjorde jag under den tid då jag bodde i Paris, och bru­kade gå till ett när­be­lä­get Mono­prix för att köpa mina skön­hets­pro­duk­ter: jag köpte säkert tre olika, rosa Bourjois-rouge, och blev besvi­ken på samt­liga. De glitt­rade, de inne­höll någon dålig guld­ny­ans. Mitt första rouge var kallt och matt, som en vat­ten­färgs­puck med kyligt pastell­rosa puder. Idag går det att hitta pre­cis sådana rouge på till exem­pel Make Up Store, där jag köper mitt rouge idag. Men jag tän­ker ändå ofta på det där första från Bour­jois. Jag vet att om det fanns att köpa i Sve­rige så skulle jag står där vid rou­ge­hyl­lan och pilla på de runda burkarna.

Det går så klart lätt att beställa Bour­jois på nätet idag, om jag verk­li­gen skulle vilja, men jag vet inte. Det är något med min­net av det där rou­get som är så myc­ket bättre än vad verk­lig­he­ten någon­sin kan bli.


Comments { 0 }

Tags: , , , , ,


Prima pinuppor

Men jag tror jag smäl­ler av – vilka fan­tas­tiskt fina bil­der jag har hit­tat! Tyd­li­gen exi­ste­rade sådana här deli­kata pin up-kvinnor i verk­lig­he­ten. Bil­derna före­stäl­ler alltså, som ni ser, teck­nade pin up-bilder bred­vid de foto­gra­fier som konst­nä­ren (Gil Elv­gren) har använt som för­la­gor. Att kunna teckna den här typen av motiv i den här sti­len betrak­tade jag länge som höj­den av konst­när­lig för­fi­ning. Titta till exem­pel på strum­porna på den översta (teck­nade) bil­den. Så snyggt!

211

 

classic-pin-up-girls-03

 

classic-pin-up-girls-01


Comments { 1 }

Tags: ,