Luden frukt

I princip allt i min garderob är antingen svart, marinblått eller vinrött, men den senaste tiden verkar jag ha genomgått något slags inre metamorfos, för plötsligt har jag börjat snegla på plagg i de där svårbestämbara nyanserna mellan aprikos och persika.

aprikos

Visst är det typiskt kvinnliga färger? Jag har i alla fall aldrig sett en man i persikofärgat eller aprikost. Antagligen är det också därför jag själv aldrig har burit dessa färger: Jag har tyckt att de har varit alldeles för mjuka för mig, nästan infantila. I den mån jag har tänkt på mig själv som en Kvinna, så har jag nog snarare känt mig hemma i en lite vuxnare kvinnlighet (målsättning: klassisk femme fatale)  än en mjuk och flickig.

Men nu har jag alltså tänkt om, och jag tror att det började när jag såg den här bilden på Marilyn Monroe. Egentligen är inte färgen på tröjan särskilt fin till hennes vitblonda hår, och tillsammans med läppstiftet, rouget och färgen på drinken är hela looken väldigt fruktig, vilket jag aldrig gillat. Men av någon anledning tycker jag numer att det är hur snyggt som helst!

Namnlöst

Jag tycker till och med att färgen är…lite sexig. Kanske är det just det där fruktiga som gör det. Jag kommer att tänka på exotiska blommor, honung och saftigt fruktkött. Ja, jag får en massa erotiska associationer, helt enkelt.

Det känns därför mycket passande med underkläder i olika nyanser av aprikos och persika. Någon gång när jag har tid, ork och budgetutrymme vill jag komplettera mitt i nuläget rediga och bekväma men tyvärr ganska oglamourösa underklädessortiment med matchande set i stil med det här från Agent Provocateur.

e30de937-1

Både persikan och aprikosen är frukter med en luden yta som är mysig att ta på, och jag tänker att det bidrar till min positiva känsla för dem. Jag vill ha kläder i aprikosskinn! Om man kan göra kläder av fisk så borde man även kunna göra kläder av frukt – det är min fasta övertygelse. Men tills vetenskapen har hunnit ikapp får alla luddälskare nöja sig med kashmir. Det är synd att den här tröjan inte är ljust aprikos eller persikofärgad, för i så fall skulle jag nog slå till.


Comments { 4 }

Tags: , , , ,


Cherchez la femme!

Jag kanske verkar besatt, men jag kan verkligen bli förtrollad av fransyskor. Jag tror att det hela har sin upprinnelse i när jag var 19 och bodde i Paris och fick hänga en del med en tjej som hette Marie, som var allt man kan önska sig av en fransyska, eller, parisiska: långt mörkt hår med lugg, plutiga läppar, elegant och lagom bohemiskt klädd (jag minns att jag, som kom från indie-kretsar, reagerade starkt på hur oerhört kvinnlig hon kändes, med sina hellånga klänningar, skor med klackar, smala guldkedjor runt hals och handleder och ett obesvärat sätt att applicera läppglans), charmig, rolig och temperamentsfull, ville bli modell/skådespelerska. En gång blev jag hembjuden till hennes familj och fick sitta i en låg soffa medan hennes vackra mamma pratade snabbt på franska och det hängde svartvita foton på väggarna som hennes pappa, som var fotograf, hade tagit, och jag fick någon mat med bönor.

Jag var så uppslukad av henne att jag länge tänkte: ”Vad skulle Marie ha köpt för klänning?” när jag var i en klädbutik, och ”Vilket mineralvatten skulle Marie ha köpt?” när jag var i en mataffär (fast det visste jag: Evian, så det köpte jag också). Hade jag vetat vilka tamponger hon använde skulle jag antagligen ha köpt samma märke av dem också.

Så, jag tror att det är min Marie jag letar efter bland fransyskorna. Sedan jag började följa Jeanne Damas i sociala medier känns det som att jag har hittat hem lite.

jeanne med brallorJeanne i snygga byxor med hög midja!

Jag har egentligen ingen aning om vad den här kvinnan gör: hon tycks leva det där obestämbara samtidslivet som benämns ”bloggare”, där man tar bilder på saker man gör, får gå på fina fester, göra en kollektion åt något klädmärke, vara modell åt ett annat, bli inbjuden till modeveckor och fotad av internationella stilbloggar och på något sätt tjäna pengar nog att köpa en massa snygga och/eller dyra kläder. Jag bryr mig egentligen inte om vad hon gör, för mig räcker det att hon är snygg och ser fransk nog ut för att fylla Marie-hålet i mitt hjärta.

Även om Jeanne ofta har lite dålig fransk Isabel Marant-stil, så har hon även en förmåga att vara chic i helt vanliga kläder, vilket jag avundas djupt. Eller, man kanske alltid är mest chic i helt vanliga kläder, men risken finns ju att man ser tråkig ut. Jeanne är bara jättevacker. Typ så här:

jeanne1

Exakt de här kläderna har jag också! Mörkblå tröja, jeans, trenchcoat, okej inte väskan, men den svarta omlottklänningen och vita tygkassen har jag, men jag känner mig liksom aldrig som jag tycker att Jeanne ser ut i dem.

jeanne i kabelstickad tröjaSnygg i vit kabelstickad tröja.

jeanne2Här är Jeanne classy i nåt svårburet cremefärgat med trenchcoat och nån man som säkert är trevlig och kultiverad och har en liten samling samtidskonst, och sedan kollar hon sina mail över en kaffe och tackar ja till några vip-inbjudningar och har på sig en gullig ljusblå tröja.

Ja, som ni märker fiktionaliserar jag skamlöst en existerande person, men det är ju ingen som lider av det, så jag kommer att fortsätta att applicera mina fantasier om fransyskor på Jeanne Damas (åtminstone tills hon får en för dålig stil för att det ska vara estetiskt hållbart längre). Jeanne har en blogg och ett Instagramkonto om man, som jag, vill stalka henne.

jeanne med kattOch så har hon så klart en söt katt!

 

PS, update: Jag googlade den kultiverade mannen, han heter Geoffroy de la Bourdonnaye och är inte bara fransk adel från 1200-talets Bretagne utan även nåt slags chef för Liberty, varuhuset i London, och tidigare chef för LVMH –  Moët Hennessy/Louis Vuitton – trevligt, trevligt, och chef på Christian Lacroix – jag skriver ”chef”, för jag vet inte vad alla titlar betyder – men jag tror att chansen är stor att han faktiskt har en liten samling samtidskonst.


Comments { 4 }

Tags:


MAX & Co.

MAX & Co. är ett dottermärke till Max Mara. Det är mer ungdomligt och något billigare än modermärket, men känns mer lyxigt än t.ex. Filippa K, Tiger och andra svenska märken i mellanklassen. Säkert tycker jag bara så för att MAX & Co. är italienskt och svårt att få tag på i Sverige. NK säljer valda delar ur kollektionen, i Italien finns det stora affärer på turiststråken.

Vår och sommar-kollektionen 2014 är tydligt retro. En del plagg tycker jag är alldeles för ungdomliga, nästan tonåriga, och det kanske är meningen. Men i stort gillar jag den urbana retro-känslan som inte är sådär Södermalmshippt utan mer Rivieran eller kanske ännu bättre, Trieste och adriatiska kusten.

look02_0000_look-normal

Snyggt med blommönstrat under den randiga jackan. Gillar också den dämpade färgskalan samt modellens frisyr och sminkning.

look10_0000_look-normal

Så chict! Och så tjusigt med aprikosfärgade läppar mot den ljusa hyn och mörka håret.

look27_0000_look-normal

Att ha kjol eller klänning i samma tyg som den tunna ytterkappan är typiskt sent 1940-tal fram till tidigt 1960-tal. Det ger en svårslagen helhet man sällan ser idag. Det är roligt att MAX & Co. kör på detta!  Men skorna hon matchat med… Det tänker jag inte ens bemöda med en kommentar.

look31_0000_look-normal

Typisk 1960-talsflirt. Snyggt med det pråliga halsbandet ovanpå den mönstrade dräkten. Klänningen med mintgröna blommor rar den med, mycket ungdomlig.

look44_0000_look-normal

Klänningen alltså, wow! Och med väskan och solglasögonen tänker vi såklart på tidigt 1960-tal även här. Men, denna klänning ser jag direkt är mycket svårburen. Den är alldeles för kort och rak för att vara gjort i ett sådant följsamt material (notera ärmarna). 

look46_0000_look-normal

Så enkelt, men ändå så snyggt. Tycker om de gula inslagen samt frisyrerna. 

look45_0000_look-normal

Den stickade tröjan i mitten har jag inget till övers för, men kavajen till höger har ett otroligt mönster som skulle kunna varit autentiskt från sent 1940- eller tidigt 1950-tal. Även modellen på jackan är väldigt lik en kavaj från efterkrigstiden, med trekvartsärm och snäv midja med markerade höfter. Snyggt!

Alla bilder från Max & Co. 

 


Comments { 0 }


Dagens doft

balmain ivoireJag älskar Balmains Ambre Gris: ingen doft jag äger får mig att känna mig så sofistikerad. Och jag älskar den air av elegans som flaskan utstrålar. Det låter kanske konstigt, men jag tycker till och med att typsnittet på BALMAIN på etiketten är så fruktansvärt vackert. Eftersom jag är så förtjust i Ambre Gris, har jag funderat på om även Balmains Ivoire kanske är något för mig. Samma typsnitt, samma tillfredsställelse?

Efter att ha blivit bjuden på mat och vin av en äldre bildad herre som till exempel berättade om en gång när han delade taxi med Isabel Allende i London, begav jag mig till Åhléns citys nya trevliga parfymavdelning och tänker att känslan av elegans som vilat över min kväll gjorde den till det optimala tillfället att testa Ivoire igen. Så det gjorde jag. Det var bara två timmar sedan, men den har nästan försvunnit från min handled redan. Å andra sidan tror jag att min hud liksom slukar parfym på ett närmast bulimiskt sätt, vilket är väldigt dåligt med tanke på att jag fördrar parfym som inte doftar speciellt starkt. Ett så kallat moment 22.

Hur som helst. Ivoire beskrivs i min fina nittiotalsbok ”100 legendariska parfymer” som en doft skapad för en ”strålande vacker kvinna klädd i blekt siden” som Pierre Balmain fantiserade ihop vid ett operabesök 1979. Själv tycker jag att den doftar mer som 1979 än som opera. Precis som jag tycker att Ambre Gris har något vagt, sjuttiotaligt över sig, trots att den är från 2008. Jag kan inte förklara det här, det är mer en känsla. Av Sigourney Weaver i ”Ice Storm” och den fantastiska, fiskbensmönstrade kappan som Julie Christie bär i den jättebra filmen ”Don’t look now” (det kommer nog snart ett separat blogginlägg om den).

Både Ambre Gris och Ivoire landar i en doft som jag inte kan beskriva som annat än gräddig. Jag är väldigt fascinerad av det, eftersom jag älskar allt som är gräddigt. Och eftersom jag gillar gourmanddofter – parfym som doftar som något man äter. Det gör egentligen inte Ivoire alls (Ambre Gris gör det lite, eftersom den doftar nejlika och peppar), den är mer som att dofta på något träskrin på Indiska på åttiotalet (minns ni hur det doftade på Indiska på  åttiotalet?! Rökelse all over the place.) som någon lagt en rosknopp och ett grönt blad på, och sedan hällt grädde över.

Nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag behöver en vårdoft, och Ivoire skulle kunna vara den. Men jag är fattig. Jag skulle kunna beställa ett prov, men då får jag ju inte etiketten. Med typsnittet. Vilket dilemma.


Comments { 5 }

Tags: , ,


Min doftgarderob

Liksom både Katarina och Therese tidigare gjort, tänkte jag berätta om min doftgarderob.

Jag älskar parfymer! Från tidig tonår fram till, ja, mycket nyligen, var jag en sådan person som hade en doft och den skulle helt och hållet representera någon slags essens av vem jag var. Jag var tydligen samma person dag som natt, sommar som vinter, glad som ledsen, på jobbet som på fest. Som fjortonårig var jag Calvin Klein Eternity (tror jag – det kan väl inte ha varit Obsession? Vilka andra finns det?), sedan gick jag snabbt över till Flower by Kenzo och den var jag länge. Det är en populär doft så ibland känner jag pustar av den på stan och blir högst förvirrad och nostalgisk. Ett kort tag var jag Guccis Envy Me och sedan följde en lång period som sträckte sig från det sista tonåret till tjugofem då jag var Stella McCartneys olika dofter. De sex åren varvade jag Envy Me med McCartneys Sheer och Rose Absolute.

Nu har jag en mer flyktig relation till parfym, men det finns några fasta trotjänare och det är dessa jag skulle vilja kalla för min nuvarande doftgarderob:

doftgarderob3

 

1) Serge Lutens, Iris Silver Mist. Jag har redan skrivit om denna vinterns doft.  En annan vinterdoft min doftgarderob för tillfället saknar är La Pausa av Chanel Les Exclusifs. Det är något med iris och snö som går så otroligt bra ihop.

2) Les Exclusifs de Chanel, Sycomore. Det här är min absoluta favorit, alla kategorier. Jag har bitvis använt den så som jag använde parfymer förr – detta skulle kunna vara jag och det har den varit sammanhängande några månader eller tre då jag alltid burit den. Den är träig, gräsig, skarp och torr i toppnoterna, men förföriskt krämigt rökig efter ett tag på huden. Jag tycker att den doftar som björkknoppar eller späda björkblad.

3) Byredo, Accord Oud. Det här är egentligen min sambos parfym… Han tycker att det är obehagligt när vi doftar likadant, så därför använder jag bara den när han är bortrest, eller om jag ska ut en kväll utan honom.

4) Byredo, Oud Immortel. En helt ovetenskaplig teori är att det framför allt är män som använder Byredos Oud-dofter, kanske oud överhuvudtaget. Det är något maskulint över dem, samtidigt som de båda har söta mellan- och basnoter som tittar fram mer på mig än på min sambo. Musken i Accord Oud är tydlig på mig, liksom det träigt rosiga i Oud Immortel, medan jag tycker att min sambo doftar mer av salvian och patchoulin när han bär Accord Oud. Ska jag jämföra de båda dofterna tycker jag att Oud Immortel fungerar bäst som dagdoft. Den tar jag ofta som ett säkert kort i professionella sammanhang. Båda är mycket långvariga och dryga, så ett sprut räcker för en arbetsdag. Accord Oud får jag ju så sällan använda, men den tycker jag på mig passar bäst kvällstid. Jag tycker att den är så himla sexig, säkert för att den påminner mig om män i allmänhet och min sambo i synnerhet.

5) Agent Provocateur, Agent Provocateur for women. Den här doften fick jag av min mamma, och hon träffade helt rätt! Det är mycket ros som jag älskar, med musk som basnot, vilket jag också älskar, samt saffran, magnolia och jasmin, litet cederträ som håller blommorna i schack. Jag tror att det här är en parfym många använder som kvällsdoft, men det här är en vardagsdoft för mig. Jag använder två sprut som räcker hela dagen.

6) Santa Maria Novella, Angels of Florence. Den här doften flyttade in hos mig i förrgår! Jag gick till SMN i Rom fast besluten att köpa Ambra, men blev helt tagen av Angels of Florence. Jag har förstått att den inte gått hem i alla läger för att den är vad som anses vara kommersiell eller lättburen, till skillnad från SMNs andra litet mer nischade dofter. Kritiken antar jag ligger i att det är en typ av doft man skulle kunna hitta på flygplatsens taxfree snarare än i det lilla dominikanerapoteket. Mitt intryck av Angels of Florence är att den är ungdomlig, litet vulgär, otroligt feminin och framför allt urban. Så ja, jag förstår verkligen att man tycker att den är kommersiell, jag kan inte föreställa mig en enda ung och medveten kvinna som inte skulle älska den! För mig är det vårens doft. Tursamt nog för mig finns en ton av syren i den också. När syrenerna blommat ut, då är det sommar.

När jag nu sammanfattat och definierat min doftgarderob så märker jag att det saknas en utpräglad kvällsdoft. De flaskor som inte klarade uttagningen till bilden och texten ovan, är sådana som jag sällan använder, men alla är de dagdofter av olika slag. Istället har jag mina kvällsdofter i form av prover eller i 10 ml-flaskor som jag köpt, oftast på Riktig Parfym eller generöst nog fått av internetvänner med mer kunskaper vänliga nog att guida mig och dela med sig av sin expertis, till exempel Pojkfröken. Min favorit vad gäller kvällsdoft är Sarrasins, och jag funderar på att köpa en flaska en gång i månaden eller så. Jag kommer så långt som till betalningen men ångrar mig. Främst är det för att jag störs av det kliniska i att köpa något så sensuellt, drömskt och fantasieggande på internet. Jag vill stå i butiken, prova mot huden och liksom låta min kropp verifiera att det är ett bra köp. Parfym är en dyr hobby, och jag skulle nog rekommendera parfymintresserade läsare att botanisera bland prover eller dela parfymer sinsemellan snarare än att köpa hela, dyra flaskor. Fast sedan när man hittat sina favoriter kan man börja bygga en doftgarderob som förhoppningsvis varar i flera år framöver. Precis så resonerar jag med min klädgarderob, förresten. Jag köper sällan, men kvalitativt. Det är synd att det inte finns prover av kläder, slår det mig nu.

doftgarderob2

Några prover och oljor. Oljorna köpte jag billigt på en marknad i Doha, det är musk, vit musk och ros. Syrenoljan är köpt på Stockholms eter- och essencefabrik. Den använder jag ytterst sällan men doftar ofta på med slutna ögon och minns skolavslutningar och känslan av ett helt sommarlov framför sig. Underbara minnen, men kanske inte så som jag vill dofta.


Comments { 6 }

Tags: , , , ,


Skönhetsminnen, del 1: Dålig parfym och rosigt rouge

Den första riktiga sminkprodukt jag köpte för egna pengar, utöver kanske någon mascara från H&M och någon förvirrad knallblå ögonskugga, var ett rouge från Bourjois. Det var på samma Danmarksfärja där jag köpte min första parfym, den knallgula Samba Nova, som jag tyckte doftade fantastiskt: spännande, färgsprakande! Lite som en Bennetton-reklam.

bennetton

(När jag nu läser recensioner av Samba Nova på Fragrantica finner jag till exempel utlåtandet ”Quite possibly one of the worst fragrances I have ever smelled. The scent of a tour bus filled with ladies in polyester leisure suits, en route to a factory outlet.” Kanske ligger det något i detta. Det hindrade dock inte att jag kände mig på samma gång sofistikerad och spännande i den.)

När det gällde rouget visade jag prov på säkrare omdöme. Man kunde inte köpa Bourjois produkter i Sverige då, så bara det gjorde att det kändes spännande. Jag drogs dessutom till den fina formen på förpackningen – rund, mysig att hålla i handen – och formen på själva rouget, pressat till en rosa liten kulle som jag i efterhand tänker kan föra tankarna till såväl prinsessbakelser som kvinnobröst. Jag valde den kallaste, krispigaste rosa nyans som fanns, exakt samma typ av rouge som jag fortfarande föredrar.

blush-open-34_1Jag använde upp varenda smula av det där rouget. Fortfarande är rouge absolut livsnödvändigt för mig, jag kan inte gå ut utan det. Antagligen använder jag alldeles för mycket, men det struntar jag fullständigt i. Jag älskar rouge. Under en kort period för några år sedan (eller ganska många? Tio? Jag håller på att förlora tidsuppfattningen) kunde man köpa Bourjois på Åhléns, då köpte jag ett rouge som ändå inte var riktigt detsamma. För mörkt, för guldigt. Som på bilden här ovanför, som ändå är det närmaste jag kan komma mitt idévärldens rouge i dagens Bourjois-utbud.

Samma erfarenhet gjorde jag under den tid då jag bodde i Paris, och brukade gå till ett närbeläget Monoprix för att köpa mina skönhetsprodukter: jag köpte säkert tre olika, rosa Bourjois-rouge, och blev besviken på samtliga. De glittrade, de innehöll någon dålig guldnyans. Mitt första rouge var kallt och matt, som en vattenfärgspuck med kyligt pastellrosa puder. Idag går det att hitta precis sådana rouge på till exempel Make Up Store, där jag köper mitt rouge idag. Men jag tänker ändå ofta på det där första från Bourjois. Jag vet att om det fanns att köpa i Sverige så skulle jag står där vid rougehyllan och pilla på de runda burkarna.

Det går så klart lätt att beställa Bourjois på nätet idag, om jag verkligen skulle vilja, men jag vet inte. Det är något med minnet av det där rouget som är så mycket bättre än vad verkligheten någonsin kan bli.


Comments { 2 }

Tags: , , , , ,


Prima pinuppor

Men jag tror jag smäller av – vilka fantastiskt fina bilder jag har hittat! Tydligen existerade sådana här delikata pin up-kvinnor i verkligheten. Bilderna föreställer alltså, som ni ser, tecknade pin up-bilder bredvid de fotografier som konstnären (Gil Elvgren) har använt som förlagor. Att kunna teckna den här typen av motiv i den här stilen betraktade jag länge som höjden av konstnärlig förfining. Titta till exempel på strumporna på den översta (tecknade) bilden. Så snyggt!

211

 

classic-pin-up-girls-03

 

classic-pin-up-girls-01


Comments { 1 }

Tags: ,