Ondskans estetik

Igår kväll, när jag och Sofie drack prosecco i Göteborg, lyssnade vi på Lana del Reys senaste låt, som är soundtracket till Disneys Maleficent. Det är en cover på Once Upon A Dream och kan höras i den här trailern:

Här är en till trailer för filmen:

Jag älskar när Maleficents röstläge går ned och liksom släpar på slutet i ”I am not afraid”. Det är så snyggt!

Vad gäller just Disney, fantasy och sci-fi, är jag ofta dragen till ondskans estetik. Maleficent är snygg, tycker jag (ni måste alltså se de båda filmklipp jag lagt upp ovan).

En annan snygg ondskefull är Jennifer Lopez i en sekvens i filmen The Cell:

ishioka-the cell

Och så gillar jag ju Snövits styvmor, men det vet ni redan:

En annan stil jag gillar är den som Quaithe i Game of Thrones har, men jag är inte helt säker på att hon är ond:

Jag skulle kanske inte kalla Mouth of Sauron för vacker, men det är något med estetiken som tilltalar mig även här:

Ondskans estetik – det är inte prêt-à-porter direkt, men Maleficents röda läppar, det höga ”håret” och de långa, slanka men tunga svarta textilierna med inslag av päls känns som en socialt accepterad stil att anamma.


Anna

Anna

Konstvetare svag för parfym, fantasy och 1800-talspoesi som lägger alldeles för mycket pengar på hudvård. Länge leve barocken! Och kläder i ull.

, , , , , ,


10 svar på Ondskans estetik

  1. Katarina
    Katarina 9 februari, 2014 at 12:15 f m #

    Vad snygg Malficent ser ut att vara. Det är så symboliskt med de där hornen som återkommer hos onda karaktärer. För visst förekommer horn även i The Cell…?

    • Anna
      Anna 9 februari, 2014 at 1:04 f m #

      Det stämmer! Föreställningen om att ondska kommer i form av människor med delvis djurdelar istället för mänskliga kroppsdelar verkar vara mycket gammal. Klövar istället för fötter samt svans är förutom horn vanligt i medeltidens bildvärld för att skildra ondskan. Mellantinget – varken djur eller människa, verkar ha varit det läskiga.

  2. Johanna 9 februari, 2014 at 12:52 e m #

    Min första och enda scenframträdande var i rollen som ”den onda fen” i en klassuppsättning av Törnrosa, i spetsig hatt och slöja – typ såhär, fast i helsvart: http://hearwritenow.com/images/Hans_Holbein_Hennin–Pointed-Hat.jpg
    Kände mig så mäktig med den fladdrande slöjan! Dock att det även är väldigt snyggt med horn.

    • Anna
      Anna 17 februari, 2014 at 3:05 e m #

      Åh, det känns som om sådana där hattar var en typiskt maskeraddräkt i skolan! Jag har nämligen en minne av att vi också hade sådana i olika sammanhang, typ som en samlingshatt för förr i tiden. :)

  3. Dan 10 februari, 2014 at 12:27 f m #

    Ja, The Cell! Väl valt. Satan i ‘Passion of the Christ’ har sin charm också.

    • Anna
      Anna 17 februari, 2014 at 3:01 e m #

      JAA! Så obehaglig, men alldeles för nära verklig skräck för mig för att jag ska kunna uppskatta det rent estetiskt.

  4. Beatrice 10 februari, 2014 at 10:38 f m #

    DET är vad jag kallar hatthängar-kindben!

  5. Birgitta 11 februari, 2014 at 12:06 f m #

    Men Anna då, sådana mörka bråddjup du gömmer inom dig! Måste vara någon slags reaktion på att gå hemma och vara god mor hela dagarna. Hur ställer du dig till Morticia Adams?
    http://www.enjoy-your-style.com/images/morticia.jpg

    • Anna
      Anna 17 februari, 2014 at 3:01 e m #

      Haha! Så är det säkert, Birgitta, allt detta söta och gulliga får mig att dras mot ett hanterbart mörker. För det är faktiskt bara sådant uppenbart sagomörker jag gillar, riktig ondska romantiserar jag knappast.

      Morticia, tja, litet dålig hy… :)

Trackbacks/Pingbacks

  1. Ondskans estetik II, en utvikning | SkönhetskabinettetSkönhetskabinettet - 11 februari, 2014

    […] Som tidi­gare nämnt i denna blogg så befin­ner sig både Anna och jag just nu djupt nere i male­fi­centträs­ket, med anled­ning av den film som har pre­miär i slu­tet av maj. Male­fi­cent, eller ”den onda fén” tro­nar över den totala dis­ney­pro­duk­tio­nens onda karak­tä­rer då hon, till skill­nad från många andra, ald­rig visar en nyans av vare sig ånger eller upp­gi­velse. Hon är över­lagd, sar­kas­tisk, sve­per fram i sin egen ratio­na­li­tet. Cru­ella de Vil? Inte ondare än hur högt sam­ti­den vär­de­rar små, mjuka, fläc­kiga djur­liv, om än en fan­tas­tisk sago­va­ri­ant av Abso­lu­tely Fabu­lous’ Patsy Stone. Den onda drott­ningen Grim­hilde? Fåfäng och neu­ro­tisk. Ursula? Både ond och med ett sinne för humor, men eftersom jag under min upp­växt kom att för­stå att det ”inte är ok att vara tjock” så kunde jag ald­rig till fullo respek­tera Ursula. Detta under­stryks i upp­föl­ja­ren (Return to the sea) vari Ursula ersätts av sin ano­rek­tiskt smala sys­ter Mor­gana. Jag kan hel­ler inte påminna mig om någon dis­neyskurk av man­ligt kön som över­träf­far Male­fi­cent, då de flesta är ofri­vil­ligt komiska och beseg­ras med andra medel än den våld­samma död hon går till mötes. Den man som står Male­fi­cent när­mast är nog Jafar, på grund av hans känsla för mode och fak­tu­met att han får möta döden. Men den sar­kasm och elak­het som man skulle kunna dra som paral­lell till Male­fi­cent, är totalt sprungen ur att han är en lis­mande, rygg­rads­lös byrå­krat – inte ur någon full­kom­lig onds­kan. Eller som Male­fi­cent själv pro­kla­me­rar: ”Me, the mistress of all evil.” […]

Kommentera