Let’s fly, let’s fly away

Först hade jag tänkt att inleda den här texten med att skriva om att ”mysig” är en underskattad kvalitet när det kommer till filmer och tv-serier, men jag vet inte. Kanske förhåller det sig snarare…precis tvärt om? ”Mysig” är hur som helst inte en särskilt högaktad kvalitet bland kritiker, så produktioner som erbjuder just mys – men inte så mycket annat – brukar antingen förlöjligas eller passera helt obemärkt. Den amerikanske tv-serien Pan Am är just en sådan produktion.

BRKtxhiCcAAy7TQ

Pan Am utspelas i början av 1960-talet och handlar om personalen på flygbolaget med samma namn. Serien har inget av den deppiga svärta som karaktäriserar Mad Men, men är precis lika snygg. I sin grundstruktur liknar den alla andra arbetsplatsförlagda serier: Personal möter kund, varpå intrig uppstår. Men i de fjorton avsnitt som gjordes innan serien lades ner avverkas allt från förlupna nakenbilder och otrohet, till rasproblematik och lesbisk kärlek. Man har till och med lyckats klämma in en spionhistoria. Jag tycker att handlingen är urmysig, även om någon med en mer sofistikerad smak (eller ett ängsligare sinnelag) kanske skulle kalla den tramsig.

BRKtfO5CMAAvrZJ

Men eftersom det här är en skönhetsblogg är det förstås främst de estetiska kvaliteterna som är anledningen till att jag skriver om Pan Am. Andra serier, som gör anspråk på att vara något mer realistiska, är sällan så här snygga. ”Förr i tiden” var helt enkelt inte så himla hett jämt. Även om Pan Am skildrar ett uppenbart friserat 1960-tal så är det inte glättigt, utan helt och hållet behagligt.  Frisyrerna är så mjuka och fina, kläderna perfekta och alla kvinnor ser ut att dofta av pudrig parfym. Männen har kostym eller uniform och är gentlemannamässiga, förutom en och annan busig rackare som nyper flygvärdinnorna i rumpan.

BRKt86HCEAE-SSk-1

Ena dagen flyger besättningen till Paris, andra dagen till Monte Carlo, tredje dagen till Rio de Janeiro och så vidare. Miljöerna blir till vackra kulisser och matchas med passande intriger och piffiga outfits. Men serien återvänder hela tiden till New York – platsen för Pan Am:s huvudkontor – där klädsamma höstlöv ständigt tycks virvla omkring i luften. Efter några avsnitt känns staden som hemma, och de exotiska resmålen upplevs precis så exotiska som jag föreställer mig att de gjorde på 1960-talet.


Katarina

Katarina

Jag tillbringar mina dagar med att skriva och redigera text. Jag tycker att det är vackert med det hela och rena, starka och friska. Jag kan inte leva utan mina pärlor, min kashmir och mina oljor.

,


2 svar på Let’s fly, let’s fly away

  1. Birgitta 14 februari, 2014 at 12:00 f m #

    Kul att någon uppskattar den serien. Den fick dålig kritik när den gick på SVT, men jag tyckte om den för att den satte en grupp tjejer i centrum. Jag klarar faktiskt inte av Mad Men, för att den skildrar en så kvinnofientlig värld, där bara män räknas, men PanAm fick vara en (ganska orealistisk) dröm om en värld där kvinnorna var vackra och glamorösa och gjorde saker, typ reste världen runt, och ja, var rätt så coola. Jag älskar den där sekvensen i slutet på första avsnittet där en liten flicka inte kan slita blickarna från de tre gudinnor i ljusblå uniformer som glider iväg mot planet som skall flyga dem ut i världen – och man förstår att även om höjden av feministisk frigjordhet idag kanske inte är att vara flygvärdinna så var det ett väldigt stort steg från att gå hemma i en liten stad i mellanvästern och vänta på att bli gift och få bli hemmafru.

    • Katarina
      Katarina 14 februari, 2014 at 9:44 e m #

      Det är verkligen en jättefin scen! Gillar också scenen där Kate och Lauras mamma visar upp sitt pass som hon skaffade samma sommar som Kate blev flygvärdinna.

Kommentera