Min doftgarderob

Liksom både Katarina och Therese tidigare gjort, tänkte jag berätta om min doftgarderob.

Jag älskar parfymer! Från tidig tonår fram till, ja, mycket nyligen, var jag en sådan person som hade en doft och den skulle helt och hållet representera någon slags essens av vem jag var. Jag var tydligen samma person dag som natt, sommar som vinter, glad som ledsen, på jobbet som på fest. Som fjortonårig var jag Calvin Klein Eternity (tror jag – det kan väl inte ha varit Obsession? Vilka andra finns det?), sedan gick jag snabbt över till Flower by Kenzo och den var jag länge. Det är en populär doft så ibland känner jag pustar av den på stan och blir högst förvirrad och nostalgisk. Ett kort tag var jag Guccis Envy Me och sedan följde en lång period som sträckte sig från det sista tonåret till tjugofem då jag var Stella McCartneys olika dofter. De sex åren varvade jag Envy Me med McCartneys Sheer och Rose Absolute.

Nu har jag en mer flyktig relation till parfym, men det finns några fasta trotjänare och det är dessa jag skulle vilja kalla för min nuvarande doftgarderob:

doftgarderob3

 

1) Serge Lutens, Iris Silver Mist. Jag har redan skrivit om denna vinterns doft.  En annan vinterdoft min doftgarderob för tillfället saknar är La Pausa av Chanel Les Exclusifs. Det är något med iris och snö som går så otroligt bra ihop.

2) Les Exclusifs de Chanel, Sycomore. Det här är min absoluta favorit, alla kategorier. Jag har bitvis använt den så som jag använde parfymer förr – detta skulle kunna vara jag och det har den varit sammanhängande några månader eller tre då jag alltid burit den. Den är träig, gräsig, skarp och torr i toppnoterna, men förföriskt krämigt rökig efter ett tag på huden. Jag tycker att den doftar som björkknoppar eller späda björkblad.

3) Byredo, Accord Oud. Det här är egentligen min sambos parfym… Han tycker att det är obehagligt när vi doftar likadant, så därför använder jag bara den när han är bortrest, eller om jag ska ut en kväll utan honom.

4) Byredo, Oud Immortel. En helt ovetenskaplig teori är att det framför allt är män som använder Byredos Oud-dofter, kanske oud överhuvudtaget. Det är något maskulint över dem, samtidigt som de båda har söta mellan- och basnoter som tittar fram mer på mig än på min sambo. Musken i Accord Oud är tydlig på mig, liksom det träigt rosiga i Oud Immortel, medan jag tycker att min sambo doftar mer av salvian och patchoulin när han bär Accord Oud. Ska jag jämföra de båda dofterna tycker jag att Oud Immortel fungerar bäst som dagdoft. Den tar jag ofta som ett säkert kort i professionella sammanhang. Båda är mycket långvariga och dryga, så ett sprut räcker för en arbetsdag. Accord Oud får jag ju så sällan använda, men den tycker jag på mig passar bäst kvällstid. Jag tycker att den är så himla sexig, säkert för att den påminner mig om män i allmänhet och min sambo i synnerhet.

5) Agent Provocateur, Agent Provocateur for women. Den här doften fick jag av min mamma, och hon träffade helt rätt! Det är mycket ros som jag älskar, med musk som basnot, vilket jag också älskar, samt saffran, magnolia och jasmin, litet cederträ som håller blommorna i schack. Jag tror att det här är en parfym många använder som kvällsdoft, men det här är en vardagsdoft för mig. Jag använder två sprut som räcker hela dagen.

6) Santa Maria Novella, Angels of Florence. Den här doften flyttade in hos mig i förrgår! Jag gick till SMN i Rom fast besluten att köpa Ambra, men blev helt tagen av Angels of Florence. Jag har förstått att den inte gått hem i alla läger för att den är vad som anses vara kommersiell eller lättburen, till skillnad från SMNs andra litet mer nischade dofter. Kritiken antar jag ligger i att det är en typ av doft man skulle kunna hitta på flygplatsens taxfree snarare än i det lilla dominikanerapoteket. Mitt intryck av Angels of Florence är att den är ungdomlig, litet vulgär, otroligt feminin och framför allt urban. Så ja, jag förstår verkligen att man tycker att den är kommersiell, jag kan inte föreställa mig en enda ung och medveten kvinna som inte skulle älska den! För mig är det vårens doft. Tursamt nog för mig finns en ton av syren i den också. När syrenerna blommat ut, då är det sommar.

När jag nu sammanfattat och definierat min doftgarderob så märker jag att det saknas en utpräglad kvällsdoft. De flaskor som inte klarade uttagningen till bilden och texten ovan, är sådana som jag sällan använder, men alla är de dagdofter av olika slag. Istället har jag mina kvällsdofter i form av prover eller i 10 ml-flaskor som jag köpt, oftast på Riktig Parfym eller generöst nog fått av internetvänner med mer kunskaper vänliga nog att guida mig och dela med sig av sin expertis, till exempel Pojkfröken. Min favorit vad gäller kvällsdoft är Sarrasins, och jag funderar på att köpa en flaska en gång i månaden eller så. Jag kommer så långt som till betalningen men ångrar mig. Främst är det för att jag störs av det kliniska i att köpa något så sensuellt, drömskt och fantasieggande på internet. Jag vill stå i butiken, prova mot huden och liksom låta min kropp verifiera att det är ett bra köp. Parfym är en dyr hobby, och jag skulle nog rekommendera parfymintresserade läsare att botanisera bland prover eller dela parfymer sinsemellan snarare än att köpa hela, dyra flaskor. Fast sedan när man hittat sina favoriter kan man börja bygga en doftgarderob som förhoppningsvis varar i flera år framöver. Precis så resonerar jag med min klädgarderob, förresten. Jag köper sällan, men kvalitativt. Det är synd att det inte finns prover av kläder, slår det mig nu.

doftgarderob2

Några prover och oljor. Oljorna köpte jag billigt på en marknad i Doha, det är musk, vit musk och ros. Syrenoljan är köpt på Stockholms eter- och essencefabrik. Den använder jag ytterst sällan men doftar ofta på med slutna ögon och minns skolavslutningar och känslan av ett helt sommarlov framför sig. Underbara minnen, men kanske inte så som jag vill dofta.


Anna

Anna

Konstvetare svag för parfym, fantasy och 1800-talspoesi som lägger alldeles för mycket pengar på hudvård. Länge leve barocken! Och kläder i ull.

, , , ,


6 svar på Min doftgarderob

  1. Anna S. 18 februari, 2014 at 7:03 e m #

    Anna, nu fick du mig att fundera på min egen dofthistoria. De första dropparna kom i smyg från mammas samling som stod till vänster ovanpå jugendskåpet i hennes sovrum: Rive Gauche, Opium och Chloé (Lagerfeld). Ibland satte jag mig inne i hennes garderob (jag var ett tanigt lite barn som fick plats i en garderob) bland alla batikklänningar som hängde där, bara för att få sniffa på den saliga blandningen av dofter som satt kvar i kjoltygen.

    Min första egna parfym var Anaïs Anaïs. Egentligen tyckte jag inte om doften men flaskan hade en så fin blomma och namnet var så, ja men så franskt. Efter en flygresa kom min pappa hem med en parfym han köpt till mig från den klassiska taxfreevagnen ombord. Förpackningen var benvit med dovt blå kantrand, text i vinröda versaler och ett guldemblem; en förpackning som var så som jag tänkte mig Art Deco. Den stilrena, frostade flaskan med räfflat guldlock innehöll den mest eleganta och kvinnliga doft jag dittills någonsin känt: Estée Lauders White Linen. Om jag sniffar i locket kan jag fortfarande förnimma hur jag kände mig som en kvinna med en egen doft och hur jag plötsligt förstod att dofter har känslomässigt värde, att en varm hud med spår av gårdagens parfym kan ge en annan människa livslånga minnen. Jag blev vuxen med White Linen.

    Därefter följde Eternity, Red Door, Dolce & Gabbana for women (köpt i Rom innan den lanserades i Sverige), L’eau d’Issey, Cool Water och Dolce & Gabbana Light Blue; de två sista var något alla charterflygvärdinnor bar eftersom de var specialerbjudande i taxfreekatalogen. Vi sidan av har jag haft Chanel no 5 på min dofthylla utan att använda den. Jag kände mig inte mogen uppgiften att bära den. Men när jag började på SAS kändes charterparfymerna mal placé. SAS stod för elegans, det var tid att bära en mogen kvinnas doft. Chanel no 5 är emellertid inte en doft att bära till uniform så i jobbet använder jag Chloé (2008), men all övrig tid använder jag den och ingen annan. Och just den är en sådan som aldrig är så sensuell som dagen efter på nyvaken varm hud. Så, precis som med White Linen har spåren av Chanel no 5 på just min hud lämnat doftminnen hos någon som förknippar den enbart med mig.

    • Anna
      Anna 19 februari, 2014 at 9:14 e m #

      Åh, Anna, det här var underbart att få läsa! Tack för att du delade med dig. <3

    • Katarina
      Katarina 20 februari, 2014 at 6:53 e m #

      Fantastiskt att läsa!

  2. Birgitta 22 februari, 2014 at 5:12 e m #

    Jag är så imponerad av all parfymkunskap som finns här. Själv har jag aldrig varit bra på dofter; faktum är att jag tyckt (och tycker) illa om 90% av det jag testar. Antingen är det för sött eller för syntetiskt. (Till min stora besvikelse har jag aldrig kunnat med Chanel No 5, till exempel – den är för söt för mig.) Så jag har under åren hållit mig till några få signaturdofter: Estée Lauders White Linen och Elizabeth Ardens Green Tea (och ett kort tag Ralph Laurens Romance) som vardagsdofter, YSL:s Opium för kvällsbruk, och så Chanel No 19, som fungerar både natt och dag, tycker jag. I alla fall, här är ett synnerligen plebejiskt litet tips: Om man tycker om doften av vanilj, men inte vill ha för mycket sötma, så kan man införskaffa en liten flaska vaniljessens (finns på avdelningen för bakpulver, karamellfärg och suckat, dvs ingredienser för bakning, i din lokala matvaruaffär) och dutta en aning bakom öronen, gärna i kombination med lämplig parfym. Den dunstar förstås relativt snabbt men det är lätt att förnya dutten och den kostar nästan ingenting.

    För övrigt är det rätt länge sedan jag använt Opium nu, och jag har hört att man har ändrat doften. Finns det någon som har erfarenhet av bade ”gamla” och ”nya” Opium och kan avge ett omdöme?

  3. trafic naturel 27 september, 2014 at 12:53 e m #

    Pretty nice post. I just stumbled upon your weblog and wished to say that I’ve truly enjoyed browsing your blog posts. In any case I’ll be subscribing to your rss feed and I hope you write again soon!

Trackbacks/Pingbacks

  1. Osammanhängande tankar om att köpa fuktkräm | SkönhetskabinettetSkönhetskabinettet - 21 april, 2014

    […] mitt ansikte, åter­fukta, lägga masker och att KEMPEELA, det äls­kar jag. Och att sminka mig. Och att par­fy­mera mig, men det vet […]

Kommentera