Jourhavande kompis

Här lig­ger jag på sängen med Der­ma­lo­gi­cas Gentle Cream Exfo­li­ant i ansik­tet och kol­lar på Lisa Eldridge-videos. Efter att Bea­trice tip­sade mig om Lisas videos känns det som att Lisa och jag har bli­vit nära vän­ner. Bea­trice kän­ner lika­dant, har jag för­stått. Jag tror inte att vi är ensamma om det.

Lisa Eldridge är en brit­tisk make up-artist som job­bar med film­stjär­nor och åt stora mode­ma­ga­sin. Men fram­för allt dri­ver hon en oer­hört sym­pa­tisk blogg, där hon regel­bun­det pos­tar videos där hon läg­ger olika smink­ningar. Jag tän­ker på henne som smin­kets Nigella.

Det bästa med Lisas videos tyc­ker jag är att hon är så mänsk­lig. När hon smin­kar sig själv (jag före­drar när hon gör det, eftersom jag tyc­ker om att titta på henne) bör­jar videon all­tid med att hon är osmin­kad, och ofta ser lite trött och lik­som van­lig ut.

lisa1

Bara det tyc­ker jag är under­bart. När mode­ma­ga­sin ska ge smink­tips känns det all­tid som att de utgår ifrån att man är snygg redan från bör­jan. Sådant som con­ce­a­ler has­tas all­tid förbi (»täck över even­tu­ella ojämn­he­ter«, eller vad det bru­kar heta, i för­bi­far­ten), medan Lisa tar detta på stort all­var: hon får fin­nar, hon har områ­den i ansik­tet som hon tyc­ker är pro­ble­ma­tiska, hon får mörka ringar runt ögo­nen. Hon berät­tar all­tid med snäll röst vad man ska göra för att täcka över dem så effek­tivt så möj­ligt. Videon där hon smin­kar en tjej med acne­pro­blem är fan­tas­tisk och något jag öns­kar att jag hade kun­nat se när jag var 15.

Lisa har lärt mig att all­tid böja ögon­fran­sarna, hur man använ­der high­lig­ter och var­för man givet­vis ska göra det, hur man får röd­gråtna, svullna ögon att se okej ut, att sudda, sudda, sudda med rouge och ögon­skugga, samt fått mig att inse att jag vill ha en lika­dan guld­ring med en sma­ragd­grön sten som hon har. Det är också Lisa som har tip­sat mig om Der­ma­lo­gi­cas Gentle Cream Exfoliant.

Jag äls­kar att höra Lisa berätta om sina favo­rit­pro­duk­ter när det gäl­ler hud­vård, eller vad hon all­tid köper på franska apo­tek. När det gäl­ler instruk­tions­vi­deos tyc­ker jag bäst om de ganska vanliga,vardagliga smink­ning­arna, och så de som näs­tan är mer som terapi att titta på: The PMS Face, till exem­pel. Eller Mee­ting up with the ex. Även om slut­re­sul­ta­tet inte rik­tigt är min grej så är Lisas vän­liga och pep­pande mono­log så mysig och trösterik.

 


Comments { 2 }

Tags: , ,


Den hemliga historien

Hurra, Helena Dahl­gren har köpt bil­jet­ter till Donna Tartts för­fatt­ar­be­sök åt mig! Den hem­liga histo­rien gjorde starkt intryck på mig och jag vet med säker­het att jag inte är ensam om att älska den roma­nen. Till­sam­mans med John Fow­les Illu­sio­nis­ten är det en verk­lig­hets­flykt och eska­pism upp­levd genom en mans ögon där jag tvek­löst anam­mat »jag«-et. I annan popu­lär­kul­tu­rell kon­sum­tion drar jag mig för att iden­ti­fi­era mig med och längta efter man­liga per­spek­tiv. Detta är inte en med­ve­ten hand­ling utan sna­rare har jag kom­mit på mig själv med att ute­sluta fik­tiva män och deras erfa­ren­he­ter och upp­le­vel­ser som pro­jek­tions­y­tor för egen iden­ti­fi­ka­tion. Detta är för­stås dumt eftersom det finns fler para­met­rar än kön att ta hän­syn till när man talar om delade erfa­ren­he­ter. Jag är dess­utom god­tro­gen nog att tro att vi har mer gemen­samt med varandra än vad så värds­liga ting som hud­färg, ålder, kön och sex­u­a­li­tet skulle kunna hålla isär — ändå är det näs­tan all­tid i en jämn­gam­mal hete­ro­sex­u­ell väs­ter­ländsk kvinna jag söker spegla mig i. Om det skil­jer i ålder kan jag ändå tänka saker som »var hon jämn­gam­mal med mig när hon fick barn?« eller »hade hon också en job­big ton­års­tid?« och dylikt och så vips är den äldre eller yngre per­so­nen mitt jag men i en annan fas i livet.

Var­för vissa böc­ker får mig att glömma min egen iden­ti­tet och helt fly in i en annan tror jag har samma för­kla­ring som att en del konst­verk får oss eller i alla fall mig att glömma plat­sen och plat­ser jag själv befin­ner och befun­nit mig på. Inför starka land­skaps­mål­ningar som t.ex. av Fri­edrichs hand eller var­för inte Skogs­glän­tan av vår egen Karl Nord­ström, är det knap­past en iden­tiskt upp­levd sublim upp­le­velse som gör att vi förmår ta in land­ska­pets skön­het och fullt upp­leva det genom måle­riet som medium. Vi möts istäl­let i en slags gemen­sam läng­tan, som även om den bara delas av ens eget jag inger käns­lan av en upp­le­velse som sträc­ker sig över grän­ser, bry­ter sig ige­nom bar­riä­rer och ger sken av att vara all­män­mänsk­lig. Jag vet inte vad det är jag läng­tar efter när jag ser den ame­ri­kanska uni­ver­si­tets­värl­den genom Richards ögon, inte hel­ler vad som loc­kar så med tan­ken att få vandra längs med öds­liga sti­gar på en gre­kisk ö med Nicho­las ben istäl­let för mina egna, men det är samma meka­nism som får mig att rysa inför Fri­edrichs rui­ner och som får mig att för­nimma fågelsången i Nord­ströms mål­ning och önska att jag befann mig där inne istäl­let för här utanför.

Karl_Nordstrom_Skogsglantan_1884

Karl Nord­ström, Skogs­glän­tan. Kan med för­del beskå­das på Prins Eugens Wal­de­mar­sudde som nu har en utställ­ning om nämnda konstnär.

 


Comments { 3 }


What does it all mean?

En mer ambi­tiös blog­gare skulle inte bara slänga upp de här fil­merna på sin blogg utan att skriva en lång text om dem också, men jag har var­ken tid eller ork att göra det just nu, så jag skri­ver bara en kort text.

Båda fil­merna är reklam­fil­mer (säger man »reklam­film« när de är så bra och snygga?) för kläd­mär­ken – den första för Prada, den andra för H&M. Prada-filmen har ett uppen­bart freu­di­anskt tema: Helena Bon­ham Car­ters karak­tär går ju i psy­ko­a­na­lys hos Ben Kings­leys karak­tär (som har en upp­stop­pad igel­kott på sitt skriv­bord, vil­ket även Freud hade!). Men visst är H&M-filmen jungi­ansk? Jag måste läsa på om Jung.

Båda fil­merna är sådana mäs­ter­verk! Jag har sett dem en mil­jon gånger. Det är min favo­ritre­gis­sör Roman Polan­ski som har gjort Prada-filmen, och som ni ser är det Lana Del Rey – min favo­ritar­tist – som sjunger i H&M-filmen.

Jag vet inte om det är en slump eller inte, men jag tyc­ker att fil­merna rent este­tiskt lik­nar varandra på ganska många sätt. Fär­gen på väg­garna på Ben Kings­leys mot­tag­ning är en mör­kare nyans av den på väg­garna i H&M-filmen, och hel­täck­nings­mat­tan i H&M-filmen är en lju­sare nyans än den på Helena Bon­ham Car­ters blus. Och i H&M-filmen flim­rar en skrat­tande kvinna förbi som är smin­kad i näs­tan exakt samma fär­ger som Bon­ham Carter.

Ja…det var väl tyvärr allt jag hade att säga för tillfället.


Comments { 2 }

Tags: , , , , , , , ,


Botemedel mot trist väder

Jennifer-Connelly_2 DG PE 13 DONNA/UOMO.indd marilyn-monroe-actress-beach-fashion-Favim.com-498518


Comments { 4 }

Tags: , , ,


I trollskogen

Det första jag tänkte på när jag vak­nade i morse var att jag fort­fa­rande kunde känna par­fy­men jag igår spru­tade på mina hand­le­der strax innan lunch. Svarta vin­bär och söt mossa är det bästa jag kan komma på för att beskriva Enchan­ted Forest av The Vaga­bond Prince. 

Jag tror att mitt intresse för par­fym mest hand­lar om möj­lig­he­terna till asso­ci­a­tio­ner och min­nen. Ganska ofta slås jag av att par­fy­mer hand­lar om ett intro­vert bruk för mig. Kan man säga så? Jag menar inte att det ena är bättre än det andra, men jag mär­ker att jag mindre och mindre intres­se­rar mig för vad andra tyc­ker om min par­fym eller hur jag dof­tar (eller stin­ker, för den delen). Behåll­ningen med en ny par­fym är istäl­let hur min inre värld sätts igång och trig­gas av olika noter och kom­bi­na­tio­ner. Och lyc­kan i att få åter­vända till en par­fym, som då både har en slags ursprung­lig asso­ci­a­tion och sedan byggts på med min­nen från när man använt den.

Enchan­ted Forest får mig att tänka på John Bauer och den troll­ska, nor­diska sko­gen. Jag tän­ker på svarta tjär­nar, på Der Erl­kö­nig, på norr­ländska som­mar­nät­ter, på skira spets­gar­di­ner i röda torp där en till synes osyn­lig mygga sur­rar nat­ten ige­nom och hål­ler en vaken,  jag tän­ker på glän­tan i Goblin Mar­ket (Men sell not such in any town), på som­ma­rängar vid sko­gens kant och star­kast av allt är ju alla barn­domsmin­nen från när far­mor tog mig till sko­gen vid vårt lant­ställe för att plocka svamp eller vild­hal­lon — den där sekun­den när hon för­svann bakom en tuva eller gran, och jag kände mig all­de­les ensam; omslu­ten av gra­nar, mossa och sko­gens oför­klar­liga ljud.

Ännu_sitter_Tuvstarr_kvar_och_ser_ner_i_vattnet

John Bauer, »Ännu sit­ter Tuv­starr kvar och ser ner i vatt­net«, 1913.


Comments { 13 }

Tags: , , ,


Kvinnlighet på burk

Varje gång någon av mina skön­hets­pro­duk­ter tar slut drab­bas jag av en sådan själv­god­het. Jag ser för­bruk­ningen som en bekräf­telse på att jag är en rik­tig kvinna, inte bara en posör. Vem som helst kan fylla bad­rums­skå­pet med en massa bur­kar och flas­kor, men det krävs viss hän­gi­ven­het för att också använda upp inne­hål­let. Jag tror att det här sät­tet att tänka är en rest från min barn­dom, då de första ste­gen mot att bli en vuxen kvinna – i bemär­kel­sen någon som med lätt­het han­te­rar den rek­vi­sita som hör kvinn­lig­he­ten till – togs genom att hög­tid­ligt pla­cera en flaska Date och en burk Nivea på en hylla ovan­för skriv­bor­det i mitt flick­rum. Inte i bad­rums­skå­pet alltså, vil­ket vore det natur­liga, utan tyd­ligt expo­ne­rade, lik­som på heders­plats. (The­rese skrev väl­digt bra om dessa små altare och annan femi­nin rek­vi­sita i Expres­sen härom dagen.)

Då, pre­cis före ton­å­ren, var blotta inne­ha­vet av de här pro­duk­terna nog för att mar­kera att man var inför­stådd med vad det inne­bar att vara kvinna. Men det dröjde för­stås inte lång tid innan vörd­na­den för pro­duk­terna för­vän­ta­des utö­kas till kon­sum­tion av dem, vil­ket inte alls kom lika natur­ligt för mig: Samma bur­kar och flas­kor stod och sam­lade damm i min hylla under flera år.

smink

Jag letade ige­nom mina göm­mor och hit­tade föl­jande bevis på att jag är en kvinna av hyf­sad kva­li­tet. Den näs­tan tomma par­fymflas­kan är jag extra stolt över. 

Jag får fort­fa­rande kämpa för att använda upp mina skön­hets­pro­duk­ter. Till viss del beror det på att jag ofta är så ombyt­lig att jag helt enkelt inte hin­ner innan jag trött­nar och går vidare till något nytt. Men i ärlig­he­tens namn hand­lar det till stor del om att jag är…en dålig kvinna, det vill säga jag orkar helt enkelt inte lägga ner all den tid som krävs för att bli en sådan där välsmin­kad, väl­dof­tande och super­kvinn­lig femme fatale som jag dröm­mer om att vara. Visst, om jag ska gå på fest kan jag ägna en hel dag åt att göra mig i ord­ning, men till var­dags? Nej, jag orkar verk­li­gen inte.

bord1

Det syns inte på bil­den, men Creme de Corps-burken från Kiehl’s tog pre­cis slut! Och visst lig­ger mina smyc­ket natur­ligt i skå­len? Som om jag använ­der dem dag­li­gen och bara raf­sar av mig dem helt non­cha­lant innan jag går till sängs.

Jag blir så impo­ne­rad av kvin­nor som betrak­tar skön­hets­pro­duk­ter som vilka för­bruk­nings­va­ror som helst; kvin­nor med bad­rums­skå­pen fulla av näs­tan tomma bur­kar och tuber vars inne­håll de använt med samma själv­klar­het som tand­kräm eller deo­do­rant. Varenda gång jag spru­tar på mig par­fym hål­ler jag upp flas­kan mot lju­set för att se hur myc­ket som finns kvar. Först när inne­hål­let i min Shalimar-flaska har nått ner till tex­ten på flas­kans fram­sida får jag inkor­po­rera Shalimar-kvinna i min själv­bild, har jag bestämt.

Den enda skön­hets­pro­duk­ten jag använt rik­tigt myc­ket genom åren är För­sva­rets hud­salva, vil­ket å ena sidan till­ta­lar den del av mig som upp­skat­tar enkla, rejäla och pris­värda pro­duk­ter. Å andra sidan kän­ner jag mig lite för­när­mad av att vara stor­kon­su­ment av en pro­dukt som, bort­sett från att mjuka upp nariga läp­par, även kan använ­das som skid­valla och stekfett.


Comments { 3 }

Tags: , , , , , , , , , , ,


Vegas Volt

vegasvolt2

Jag har köpt ett nytt läpp­stift! Det kom­mer från MAC och heter Vegas Volt. Spon­tant ham­nade det i min ägo då jag var på jakt efter en födel­se­dags­pre­sent — jag kunde inte rik­tigt mot­stå det och ärligt talat har jag ett tag tänkt att jag sak­nar just ett per­siko– och korall­fär­gat läpp­stift. Det behövs en sådan nyans för den look jag varje sen­vin­ter läng­tar efter, näm­li­gen Jac­kie O möter Ver­sace.

MAC gör bra läpp­stift. Nyan­sen Lady Danger, som är en ljust röd nyans med myc­ket orange i samt den otro­ligt mät­tat röda Ruby Woo är båda två stam­mi­sar i min sminkväska. Lady Danger är för­hål­lan­de­vis krä­migt och kan appli­ce­ras utan läp­penna samt i vari­e­rande inten­si­tet, medan Ruby Woo krä­ver både läp­penna och jämn appli­ce­ring. Vegas Volt är mer som Lady Danger så till vida att det inte är helt matt och torrt, men alla läpp­stift med myc­ket färg­pig­ment krä­ver väl omhän­der­tagna läp­par. Minsta lilla flisa blot­tas annars, så man gör rätt i att peela läp­parna innan använd­ning eller se till att ha använt läpp­bal­sam strax innan appli­ce­ring. En snabb och enkel pee­ling är för­res­ten en tesked honung och lika myc­ket soc­ker som man geg­gar runt på läp­parna och sedan sköl­jer av.

För­u­tom mitt tips om däm­pad blå kajal­penna på den undre frans­ra­den, så skulle jag säga att ett starkt läpp­stift i rätt nyans är det bästa tip­set på snygg och snabb smink­ning. Avan­ce­rade skugg­ningar i all ära, likaså min favo­rit­pro­dukt radi­ance, men dag­tid är det ganska svårt att hinna få till snygg ögon­skugga och med han­den på hjär­tat vet jag inte om jag tyc­ker att en för hård bas med rouge och radi­ance egent­li­gen gör sig bra i sol­ljus. Det är gatans ljus, sta­dens ljus, som med för­del kan reflek­te­ras arti­fi­ci­ellt — dagens ljus, det natur­liga lju­set — det lurar man inte så lätt. För dags­ljus är en enkel och jämn bas i all­män­het bäst, och vill man vara litet frank görs det bäst med en klart ona­tur­lig läppnyans.

paz-de-la-huerta-2011-golden-globes-01172011-15-820x1127

Paz de la Huerta tyc­ker som jag! Här har hon dock kört min dags­smink­ning på ett Hollywood-event som jag bara antar är kvälls­tid. Jag hade lagt till radi­ance eller high­ligh­ter på kind­be­nen och under ögon­bry­nen, samt haft ett mat­tande puder över t-zonen.


Comments { 4 }

Tags: , , , , ,