Jourhavande kompis

Här ligger jag på sängen med Dermalogicas Gentle Cream Exfoliant i ansiktet och kollar på Lisa Eldridge-videos. Efter att Beatrice tipsade mig om Lisas videos känns det som att Lisa och jag har blivit nära vänner. Beatrice känner likadant, har jag förstått. Jag tror inte att vi är ensamma om det.

Lisa Eldridge är en brittisk make up-artist som jobbar med filmstjärnor och åt stora modemagasin. Men framför allt driver hon en oerhört sympatisk blogg, där hon regelbundet postar videos där hon lägger olika sminkningar. Jag tänker på henne som sminkets Nigella.

Det bästa med Lisas videos tycker jag är att hon är så mänsklig. När hon sminkar sig själv (jag föredrar när hon gör det, eftersom jag tycker om att titta på henne) börjar videon alltid med att hon är osminkad, och ofta ser lite trött och liksom vanlig ut.

lisa1

Bara det tycker jag är underbart. När modemagasin ska ge sminktips känns det alltid som att de utgår ifrån att man är snygg redan från början. Sådant som concealer hastas alltid förbi (”täck över eventuella ojämnheter”, eller vad det brukar heta, i förbifarten), medan Lisa tar detta på stort allvar: hon får finnar, hon har områden i ansiktet som hon tycker är problematiska, hon får mörka ringar runt ögonen. Hon berättar alltid med snäll röst vad man ska göra för att täcka över dem så effektivt så möjligt. Videon där hon sminkar en tjej med acneproblem är fantastisk och något jag önskar att jag hade kunnat se när jag var 15.

Lisa har lärt mig att alltid böja ögonfransarna, hur man använder highligter och varför man givetvis ska göra det, hur man får rödgråtna, svullna ögon att se okej ut, att sudda, sudda, sudda med rouge och ögonskugga, samt fått mig att inse att jag vill ha en likadan guldring med en smaragdgrön sten som hon har. Det är också Lisa som har tipsat mig om Dermalogicas Gentle Cream Exfoliant.

Jag älskar att höra Lisa berätta om sina favoritprodukter när det gäller hudvård, eller vad hon alltid köper på franska apotek. När det gäller instruktionsvideos tycker jag bäst om de ganska vanliga,vardagliga sminkningarna, och så de som nästan är mer som terapi att titta på: The PMS Face, till exempel. Eller Meeting up with the ex. Även om slutresultatet inte riktigt är min grej så är Lisas vänliga och peppande monolog så mysig och trösterik.

 


Comments { 2 }

Tags: , ,


Den hemliga historien

Hurra, Helena Dahlgren har köpt biljetter till Donna Tartts författarbesök åt mig! Den hemliga historien gjorde starkt intryck på mig och jag vet med säkerhet att jag inte är ensam om att älska den romanen. Tillsammans med John Fowles Illusionisten är det en verklighetsflykt och eskapism upplevd genom en mans ögon där jag tveklöst anammat ”jag”-et. I annan populärkulturell konsumtion drar jag mig för att identifiera mig med och längta efter manliga perspektiv. Detta är inte en medveten handling utan snarare har jag kommit på mig själv med att utesluta fiktiva män och deras erfarenheter och upplevelser som projektionsytor för egen identifikation. Detta är förstås dumt eftersom det finns fler parametrar än kön att ta hänsyn till när man talar om delade erfarenheter. Jag är dessutom godtrogen nog att tro att vi har mer gemensamt med varandra än vad så värdsliga ting som hudfärg, ålder, kön och sexualitet skulle kunna hålla isär – ändå är det nästan alltid i en jämngammal heterosexuell västerländsk kvinna jag söker spegla mig i. Om det skiljer i ålder kan jag ändå tänka saker som ”var hon jämngammal med mig när hon fick barn?” eller ”hade hon också en jobbig tonårstid?” och dylikt och så vips är den äldre eller yngre personen mitt jag men i en annan fas i livet.

Varför vissa böcker får mig att glömma min egen identitet och helt fly in i en annan tror jag har samma förklaring som att en del konstverk får oss eller i alla fall mig att glömma platsen och platser jag själv befinner och befunnit mig på. Inför starka landskapsmålningar som t.ex. av Friedrichs hand eller varför inte Skogsgläntan av vår egen Karl Nordström, är det knappast en identiskt upplevd sublim upplevelse som gör att vi förmår ta in landskapets skönhet och fullt uppleva det genom måleriet som medium. Vi möts istället i en slags gemensam längtan, som även om den bara delas av ens eget jag inger känslan av en upplevelse som sträcker sig över gränser, bryter sig igenom barriärer och ger sken av att vara allmänmänsklig. Jag vet inte vad det är jag längtar efter när jag ser den amerikanska universitetsvärlden genom Richards ögon, inte heller vad som lockar så med tanken att få vandra längs med ödsliga stigar på en grekisk ö med Nicholas ben istället för mina egna, men det är samma mekanism som får mig att rysa inför Friedrichs ruiner och som får mig att förnimma fågelsången i Nordströms målning och önska att jag befann mig där inne istället för här utanför.

Karl_Nordstrom_Skogsglantan_1884

Karl Nordström, Skogsgläntan. Kan med fördel beskådas på Prins Eugens Waldemarsudde som nu har en utställning om nämnda konstnär.

 


Comments { 3 }


What does it all mean?

En mer ambitiös bloggare skulle inte bara slänga upp de här filmerna på sin blogg utan att skriva en lång text om dem också, men jag har varken tid eller ork att göra det just nu, så jag skriver bara en kort text.

Båda filmerna är reklamfilmer (säger man ”reklamfilm” när de är så bra och snygga?) för klädmärken – den första för Prada, den andra för H&M. Prada-filmen har ett uppenbart freudianskt tema: Helena Bonham Carters karaktär går ju i psykoanalys hos Ben Kingsleys karaktär (som har en uppstoppad igelkott på sitt skrivbord, vilket även Freud hade!). Men visst är H&M-filmen jungiansk? Jag måste läsa på om Jung.

Båda filmerna är sådana mästerverk! Jag har sett dem en miljon gånger. Det är min favoritregissör Roman Polanski som har gjort Prada-filmen, och som ni ser är det Lana Del Rey – min favoritartist – som sjunger i H&M-filmen.

Jag vet inte om det är en slump eller inte, men jag tycker att filmerna rent estetiskt liknar varandra på ganska många sätt. Färgen på väggarna på Ben Kingsleys mottagning är en mörkare nyans av den på väggarna i H&M-filmen, och heltäckningsmattan i H&M-filmen är en ljusare nyans än den på Helena Bonham Carters blus. Och i H&M-filmen flimrar en skrattande kvinna förbi som är sminkad i nästan exakt samma färger som Bonham Carter.

Ja…det var väl tyvärr allt jag hade att säga för tillfället.


Comments { 2 }

Tags: , , , , , , , ,


Botemedel mot trist väder

Jennifer-Connelly_2 DG PE 13 DONNA/UOMO.indd marilyn-monroe-actress-beach-fashion-Favim.com-498518


Comments { 4 }

Tags: , , ,


I trollskogen

Det första jag tänkte på när jag vaknade i morse var att jag fortfarande kunde känna parfymen jag igår sprutade på mina handleder strax innan lunch. Svarta vinbär och söt mossa är det bästa jag kan komma på för att beskriva Enchanted Forest av The Vagabond Prince. 

Jag tror att mitt intresse för parfym mest handlar om möjligheterna till associationer och minnen. Ganska ofta slås jag av att parfymer handlar om ett introvert bruk för mig. Kan man säga så? Jag menar inte att det ena är bättre än det andra, men jag märker att jag mindre och mindre intresserar mig för vad andra tycker om min parfym eller hur jag doftar (eller stinker, för den delen). Behållningen med en ny parfym är istället hur min inre värld sätts igång och triggas av olika noter och kombinationer. Och lyckan i att få återvända till en parfym, som då både har en slags ursprunglig association och sedan byggts på med minnen från när man använt den.

Enchanted Forest får mig att tänka på John Bauer och den trollska, nordiska skogen. Jag tänker på svarta tjärnar, på Der Erlkönig, på norrländska sommarnätter, på skira spetsgardiner i röda torp där en till synes osynlig mygga surrar natten igenom och håller en vaken,  jag tänker på gläntan i Goblin Market (Men sell not such in any town), på sommarängar vid skogens kant och starkast av allt är ju alla barndomsminnen från när farmor tog mig till skogen vid vårt lantställe för att plocka svamp eller vildhallon – den där sekunden när hon försvann bakom en tuva eller gran, och jag kände mig alldeles ensam; omsluten av granar, mossa och skogens oförklarliga ljud.

Ännu_sitter_Tuvstarr_kvar_och_ser_ner_i_vattnet

John Bauer, ”Ännu sitter Tuvstarr kvar och ser ner i vattnet”, 1913.


Comments { 14 }

Tags: , , ,


Kvinnlighet på burk

Varje gång någon av mina skönhetsprodukter tar slut drabbas jag av en sådan självgodhet. Jag ser förbrukningen som en bekräftelse på att jag är en riktig kvinna, inte bara en posör. Vem som helst kan fylla badrumsskåpet med en massa burkar och flaskor, men det krävs viss hängivenhet för att också använda upp innehållet. Jag tror att det här sättet att tänka är en rest från min barndom, då de första stegen mot att bli en vuxen kvinna – i bemärkelsen någon som med lätthet hanterar den rekvisita som hör kvinnligheten till – togs genom att högtidligt placera en flaska Date och en burk Nivea på en hylla ovanför skrivbordet i mitt flickrum. Inte i badrumsskåpet alltså, vilket vore det naturliga, utan tydligt exponerade, liksom på hedersplats. (Therese skrev väldigt bra om dessa små altare och annan feminin rekvisita i Expressen härom dagen.)

Då, precis före tonåren, var blotta innehavet av de här produkterna nog för att markera att man var införstådd med vad det innebar att vara kvinna. Men det dröjde förstås inte lång tid innan vördnaden för produkterna förväntades utökas till konsumtion av dem, vilket inte alls kom lika naturligt för mig: Samma burkar och flaskor stod och samlade damm i min hylla under flera år.

smink

Jag letade igenom mina gömmor och hittade följande bevis på att jag är en kvinna av hyfsad kvalitet. Den nästan tomma parfymflaskan är jag extra stolt över. 

Jag får fortfarande kämpa för att använda upp mina skönhetsprodukter. Till viss del beror det på att jag ofta är så ombytlig att jag helt enkelt inte hinner innan jag tröttnar och går vidare till något nytt. Men i ärlighetens namn handlar det till stor del om att jag är…en dålig kvinna, det vill säga jag orkar helt enkelt inte lägga ner all den tid som krävs för att bli en sådan där välsminkad, väldoftande och superkvinnlig femme fatale som jag drömmer om att vara. Visst, om jag ska gå på fest kan jag ägna en hel dag åt att göra mig i ordning, men till vardags? Nej, jag orkar verkligen inte.

bord1

Det syns inte på bilden, men Creme de Corps-burken från Kiehl’s tog precis slut! Och visst ligger mina smycket naturligt i skålen? Som om jag använder dem dagligen och bara rafsar av mig dem helt nonchalant innan jag går till sängs.

Jag blir så imponerad av kvinnor som betraktar skönhetsprodukter som vilka förbrukningsvaror som helst; kvinnor med badrumsskåpen fulla av nästan tomma burkar och tuber vars innehåll de använt med samma självklarhet som tandkräm eller deodorant. Varenda gång jag sprutar på mig parfym håller jag upp flaskan mot ljuset för att se hur mycket som finns kvar. Först när innehållet i min Shalimar-flaska har nått ner till texten på flaskans framsida får jag inkorporera Shalimar-kvinna i min självbild, har jag bestämt.

Den enda skönhetsprodukten jag använt riktigt mycket genom åren är Försvarets hudsalva, vilket å ena sidan tilltalar den del av mig som uppskattar enkla, rejäla och prisvärda produkter. Å andra sidan känner jag mig lite förnärmad av att vara storkonsument av en produkt som, bortsett från att mjuka upp nariga läppar, även kan användas som skidvalla och stekfett.


Comments { 3 }

Tags: , , , , , , , , , , ,


Vegas Volt

vegasvolt2

Jag har köpt ett nytt läppstift! Det kommer från MAC och heter Vegas Volt. Spontant hamnade det i min ägo då jag var på jakt efter en födelsedagspresent – jag kunde inte riktigt motstå det och ärligt talat har jag ett tag tänkt att jag saknar just ett persiko- och korallfärgat läppstift. Det behövs en sådan nyans för den look jag varje senvinter längtar efter, nämligen Jackie O möter Versace.

MAC gör bra läppstift. Nyansen Lady Danger, som är en ljust röd nyans med mycket orange i samt den otroligt mättat röda Ruby Woo är båda två stammisar i min sminkväska. Lady Danger är förhållandevis krämigt och kan appliceras utan läppenna samt i varierande intensitet, medan Ruby Woo kräver både läppenna och jämn applicering. Vegas Volt är mer som Lady Danger så till vida att det inte är helt matt och torrt, men alla läppstift med mycket färgpigment kräver väl omhändertagna läppar. Minsta lilla flisa blottas annars, så man gör rätt i att peela läpparna innan användning eller se till att ha använt läppbalsam strax innan applicering. En snabb och enkel peeling är förresten en tesked honung och lika mycket socker som man geggar runt på läpparna och sedan sköljer av.

Förutom mitt tips om dämpad blå kajalpenna på den undre fransraden, så skulle jag säga att ett starkt läppstift i rätt nyans är det bästa tipset på snygg och snabb sminkning. Avancerade skuggningar i all ära, likaså min favoritprodukt radiance, men dagtid är det ganska svårt att hinna få till snygg ögonskugga och med handen på hjärtat vet jag inte om jag tycker att en för hård bas med rouge och radiance egentligen gör sig bra i solljus. Det är gatans ljus, stadens ljus, som med fördel kan reflekteras artificiellt – dagens ljus, det naturliga ljuset – det lurar man inte så lätt. För dagsljus är en enkel och jämn bas i allmänhet bäst, och vill man vara litet frank görs det bäst med en klart onaturlig läppnyans.

paz-de-la-huerta-2011-golden-globes-01172011-15-820x1127

Paz de la Huerta tycker som jag! Här har hon dock kört min dagssminkning på ett Hollywood-event som jag bara antar är kvällstid. Jag hade lagt till radiance eller highlighter på kindbenen och under ögonbrynen, samt haft ett mattande puder över t-zonen.


Comments { 5 }

Tags: , , , , ,