Den hemliga historien

Hurra, Helena Dahlgren har köpt biljetter till Donna Tartts författarbesök åt mig! Den hemliga historien gjorde starkt intryck på mig och jag vet med säkerhet att jag inte är ensam om att älska den romanen. Tillsammans med John Fowles Illusionisten är det en verklighetsflykt och eskapism upplevd genom en mans ögon där jag tveklöst anammat ”jag”-et. I annan populärkulturell konsumtion drar jag mig för att identifiera mig med och längta efter manliga perspektiv. Detta är inte en medveten handling utan snarare har jag kommit på mig själv med att utesluta fiktiva män och deras erfarenheter och upplevelser som projektionsytor för egen identifikation. Detta är förstås dumt eftersom det finns fler parametrar än kön att ta hänsyn till när man talar om delade erfarenheter. Jag är dessutom godtrogen nog att tro att vi har mer gemensamt med varandra än vad så värdsliga ting som hudfärg, ålder, kön och sexualitet skulle kunna hålla isär – ändå är det nästan alltid i en jämngammal heterosexuell västerländsk kvinna jag söker spegla mig i. Om det skiljer i ålder kan jag ändå tänka saker som ”var hon jämngammal med mig när hon fick barn?” eller ”hade hon också en jobbig tonårstid?” och dylikt och så vips är den äldre eller yngre personen mitt jag men i en annan fas i livet.

Varför vissa böcker får mig att glömma min egen identitet och helt fly in i en annan tror jag har samma förklaring som att en del konstverk får oss eller i alla fall mig att glömma platsen och platser jag själv befinner och befunnit mig på. Inför starka landskapsmålningar som t.ex. av Friedrichs hand eller varför inte Skogsgläntan av vår egen Karl Nordström, är det knappast en identiskt upplevd sublim upplevelse som gör att vi förmår ta in landskapets skönhet och fullt uppleva det genom måleriet som medium. Vi möts istället i en slags gemensam längtan, som även om den bara delas av ens eget jag inger känslan av en upplevelse som sträcker sig över gränser, bryter sig igenom barriärer och ger sken av att vara allmänmänsklig. Jag vet inte vad det är jag längtar efter när jag ser den amerikanska universitetsvärlden genom Richards ögon, inte heller vad som lockar så med tanken att få vandra längs med ödsliga stigar på en grekisk ö med Nicholas ben istället för mina egna, men det är samma mekanism som får mig att rysa inför Friedrichs ruiner och som får mig att förnimma fågelsången i Nordströms målning och önska att jag befann mig där inne istället för här utanför.

Karl_Nordstrom_Skogsglantan_1884

Karl Nordström, Skogsgläntan. Kan med fördel beskådas på Prins Eugens Waldemarsudde som nu har en utställning om nämnda konstnär.

 


Anna

Anna

Konstvetare svag för parfym, fantasy och 1800-talspoesi som lägger alldeles för mycket pengar på hudvård. Länge leve barocken! Och kläder i ull.


3 svar på Den hemliga historien

  1. Ida 1 april, 2014 at 4:52 e m #

    Jag, Julia och Natalia har också biljetter!! Längtar!

  2. Pojkfröken 5 april, 2014 at 8:14 e m #

    Åh, lyllos dig som får se henne! Jag var och lyssnade på henne på Kulturhuset typ 2002, inför svenska utgåvan av The Little Friend. Hade mitt slitna ex av The Secret History med mig för signering, men vågade aldrig gå fram och fråga. Hoppas du gör det!

Trackbacks/Pingbacks

  1. Det blonda svallet (ännu en olycklig kärleksaffär) | SkönhetskabinettetSkönhetskabinettet - 6 april, 2014

    […] är det också där­för så lätt att till­skriva henne en viss mystik? Till skill­nad från Anna är jag litet mindre självre­flek­te­rad angå­ende mina iden­ti­fi­ka­tions­ob­jekt, […]

Kommentera