Om natten

Skill­na­den mel­lan dag och natt är ald­rig så liten som på som­ma­ren. Kväl­larna är långa och ljusa, och nät­terna ljumma. Man lig­ger och slum­rar under de mest kons­tiga tider på dyg­net, och det känns fullt rim­ligt att ta den första efter­mid­dags­d­rin­ken vid två-tiden i stäl­let för fyra–fem tim­mar senare vil­ket är kutym under vin­ter­halv­å­ret. Van­ligt­vis före­drar jag ord­ning och reda, men jag gil­lar käns­lan av undan­tags­till­stånd som infin­ner sig under som­ma­rens allra var­maste veckor.

Visst är väl en snygg siden­py­ja­mas det per­fekta plag­get för detta som­mar­till­stånd? Man kan ha den på dagen lik­väl som nat­ten, till var­dags och på fest. Egent­li­gen gil­lar jag var­ken sol eller värme, men kanske kan siden­py­ja­ma­sen hjälpa mig att imple­men­tera bil­den av som­ma­ren som ett psy­ko­lo­giskt film noir–live? Lite mer Chi­na­town och Body Heat – lite mindre Säll­skaps­re­san?

michelle-dockery-and-louis-vuitton-fall-2013-rtw-silk-pyjama-top-gallery

Helst skulle jag vilja ha pyja­ma­sen på bil­den ovan, från Louis Vuit­ton. Men ett sådant inköp vore svårt att för­ena med min ambi­tion att leva spar­samt. Kanske nöjer jag mig med att inspi­re­ras av pyja­ma­sen och sat­sar på något i den här sti­len i stäl­let. Eller ska jag för­söka sy en pyja­mas? Hm, det här tål att tän­kas på. Men enligt min väder-app ska tem­pe­ra­tu­ren sjunka ner mot noll de närmsta dagarna, så än finns det tid.


Comments { 1 }

Tags: , , , , ,


Dagens stilförebild

frida
.Frida Kahlo, foto­gra­fe­rad 1952 i sin träd­gård, ser fan­tas­tisk ut i en ska­pelse som ser ut att vara från Rode­b­jer.


Comments { 2 }

Tags: ,


Osammanhängande tankar om att köpa fuktkräm

Nästan alla mina skön­hets­pro­duk­ter sjunger på sista ver­sen. Till skill­nad från Kata­rina så använ­der jag snabbt upp pro­duk­ter, men har å andra sidan inte så jät­te­många. Eller har jag det? Det är svårt att jäm­föra och veta vad som är nöd­vän­dig och vad som är onö­dig kon­sum­tion när det kom­mer till skön­hets­vård. Ska man använda Body But­ter? Jag gör inte det, men får all­tid ett i jul­klapp av min pappa och just sådana radas upp på hög, så okej, jag använ­der inte alla mina pro­duk­ter. Body lotion köper jag ald­rig, istäl­let har jag man­del­olja i badet och någon hand­kräm vid enstaka till­fäl­len som jag också tar på armar och ben om de ska blot­tas. Det är extremt säl­lan jag har någon pro­dukt i håret — gene­rellt ogil­lar jag att fixa med mitt hår och att ens borsta det är inte säkert att jag gör på över en vecka. Men att tvätta mitt ansikte, åter­fukta, lägga masker och att KEMPEELA, det äls­kar jag. Och att sminka mig. Och att par­fy­mera mig, men det vet ni redan… 

Det tänkte jag på när jag läste The­re­ses inlägg; hur det för mig inte längre är för­knip­pat som rolig lyx­kon­sum­tion att köpa grun­den i min hud­vård utan att jag sna­rare ser att köpa fukt­kräm som att köpa toa­lett­pap­per unge­fär — som något som bara måste fin­nas hemma för att upp­rätt­hålla en mini­mistan­dard av civilisation.

Jag skulle para­dox­alt nog  kalla mig själv för en kon­sum­tions­kri­tisk per­son. Utan att för den skull höja mig själv eller för­söka skryta om min mil­jö­med­ve­ten­het så har jag varit en med­ve­ten kon­su­ment länge med tanke på min ålder. Mitt hem består av arve­gods och min gar­de­rob av plagg som hängt där i flera år och jag har för vana att handla eko­lo­giskt i den mån det går. Fram­för allt fun­de­rar jag myc­ket över mitt begär efter saker, och har någon slags grundin­ställ­ning i stil med att man inte ska samla skat­ter på jor­den. Bara för några vec­kor sedan hade jag och Sofie en lång dis­kus­sion om teser­vi­ser som är min senaste brin­nande mate­ri­ella läng­tan. Jag vill att den ska vara i pors­lin, ljus, ha höga kop­par som bara får vara enkelt deko­re­rade och så ska den givet­vis vara kom­plett med kanna, soc­ker­skål och mjölk­snipa. Denna ser­vis ska jag främst bruka mig av i ensam­het när jag dric­ker mitt efter­mid­dagste, som jag i och för sig bör­jat med för att min son äter mel­lan­mål och jag tror det peda­go­giskt att också inmun­diga något så att det blir en social akti­vi­tet det här med maten, så visst, han skulle vara med, men ettå­ringar har i all­män­het inga eller låga krav på pors­lin — så det är mest för min egen skull. Men, denna ser­vis ska också använ­das i som­mar på min bal­kong och då är det kvällste det rör sig om. Jag före­stäl­ler mig en stilla juli­bris och en ljud­fond av lekande barn som får ta till­vara på som­ma­rens kvälls­sol men som nu är på väg hem, och där­för kom­mer deras skratt snart att ersät­tas av semester­fi­rare på väg ut i nat­ten, och det är med visst vemod som jag stänger dör­ren till juli­nat­ten när jag sedan går in. Ni för­står att jag tänkt myc­ket på denna ser­vis, och det gav mig ång­est och näs­tan skuld­käns­lor. En slags skam i att jag brydde mig så myc­ket om något så litet och onö­digt. Jag har ju redan fun­ge­rande tekop­par hemma.

Det enda som stän­digt tycks vara undan­ta­get från min mil­jö­med­ve­ten­het och gud­fruk­tig­het är  just skön­hets­vård men där använ­der jag å andra sidan det jag köper, för­u­tom bur­karna med body but­ter då. Jag vet inte rik­tigt vad jag vill säga med det här inläg­get. Det finns nog många sätt att rädda pla­ne­ten men att jag fem gånger per år skulle avstå från en dyr kräm är nog inte ett av dem. Och vad gäl­ler den andra biten så är vi alla syndare.

women having tea

Ps. Jag ska köpa en teser­vis ändå. Ds.


Comments { 2 }

Tags: , , ,


Det blonda svallet (ännu en olycklig kärleksaffär)

lesblondes1

På tal om hår man vill ha, så tyc­ker jag att Therese’s beskriv­ning av hur hen­nes tidiga este­tiska pre­fe­ren­ser påver­kade hen­nes läng­tan efter nit­ti­o­tals­hå­ret är en rim­li­gare för­kla­ring än den gamla van­liga urbana myten om hur kvin­nor med loc­kigt hår öns­kar sig rakt hår, och vice versa. Det är en själv­pro­du­ce­rande stil­te­ori base­rad på att (den ofta unga) kvin­nans este­tiska läng­tan här­rör ute­slu­tande ur en iden­ti­fi­ka­tion av vad hon själv inte har, och att hon krä­ver vad en annan kvinna har, sna­rare än att hon gör en rela­tivt själv­stän­dig slut­led­ning av vad hon tyc­ker är vac­kert. Detta grun­dar sig i utgångs­punk­ten att den unga kvin­nan ser ned på sig själv, sina egna kva­li­te­ter, och suk­tar efter gran­nens gröna gräs, eller möj­ligt­vis gröna hår. Avund­sju­kans kraft ska dock inte vif­tas bort för lätt.

Nu menar jag inte att man inte influe­ras starkt av popu­lär­kul­tur, sin omgiv­ning och sina vän­ner, sär­skilt under de år då iden­ti­te­ten for­mas. Men även inom ramen för ung­dom­lig trend­käns­lig­het tror jag det finns stort utrymme för eget uttryck, expe­ri­men­te­ring, och en stark vilja som kan ta sig out­grund­liga vägar — om pengar och tid finns. Det är nog fram­för allt det, för­u­tom själva fri­sy­ren, som jag tyc­ker så myc­ket om med kvin­nor­nas uttryck på de foto­gra­fier jag valde till detta inlägg, där de flesta här­rör från 90– och tidigt 2000-tal. Då blon­di­ner är så van­ligt före­kom­mande i mark­nads­fö­rings­syfte kopp­lar åtminstone jag ihop dem med en sorts säl­jande atti­tyd, en påklist­rad behag­full­het. Men i dessa bil­der ploc­kar jag näs­tan inte upp några sådana ten­den­ser alls. Men där­e­mot en hel del trots, och egen­he­ter, näs­tan motvilja.

I couldn’t help but won­der, som Car­rie Brad­shaw hade gnytt för sig själv, hur blon­di­nen mådde på 90-talet? Min giss­ning är att det var the best of times and the worst of times, för henne.

lesblondes2

Jag tyc­ker också myc­ket om nämnda korta, ruf­siga nit­ti­o­tals­hår kom­bi­ne­rat med det tunga, deka­denta smin­ket, även om mina upp­växt­be­gär ledde mig till att längta efter någon­ting annat. Jag kom ald­rig så långt som till att önska mig ett madonna– eller ett sco­rupcohår, i efter­hand inbil­lar jag mig att det kan vara en mog­nads­fråga. Sna­rare fast­nade jag vid det långa, blonda sval­let och bleka, ganska trå­kiga, smin­ket till­hö­rande sko­lans popu­lära och har ald­rig rik­tigt för­flyt­tat mig där­i­från, trots utflyk­ter till skarpa mörka och sen­su­ellt röda nyan­ser och varianter.

Man kan säga att det varit ett guilty ple­a­sure, och jag har haft svårt att erkänna för mig själv att det är det långa, blonda, per­fekta sval­let jag vill åt, eftersom det all­tid varit något av en kli­ché — åtminstone om man rör sig i huma­nis­tiska och konst­när­liga sam­man­hang, eller ö.h.t. vill bli tagen på all­var. Jag ville vara Kelly, inte Brenda. Jag ville vara Shel­ley, inte Aud­rey. Men istäl­let för att spara och vårda mitt natur­ligt blonda hår, som med litet hjälp har för­må­gan att bölja, har jag utsatt det för svåra pröv­ningar med färg och olika voly­mer. Det kanske var nöd­vän­digt, men det kan ändå göra mig sur i efterhand.

lesblondes3

Jag är myc­ket med­ve­ten om att det sista det blonda sval­let behö­ver är ännu en per­son som stäm­mer in i hyll­nings­kö­ren. Detta hår har genom histo­rien sålt allt från knapp­nå­lar till bildäck, två­lar och aktier, det har sålt sex och dröm­mar, men allt detta säl­jande har också skett på sin egen bekost­nad. På något sätt så känns det ofta som att blon­di­nen i allsköns gestalt­ning har bli­vit så tom, tömd på inne­håll. När jag has­tar ige­nom en flora av s.k. »blonde quo­tes« på Tum­blr blir det uppen­bart för mig att blon­di­nen (som van­ligt) har roligt, eller fun (att ha fun känns inte rik­tigt som att ha roligt) men hon är inte min­nesvärd (som den röd–  eller mörk­hå­riga sys­tern), och nuför­ti­den ska hon dess­utom vara väl­digt intel­li­gent för att balan­sera upp sin fri­syr (att en blond skå­de­spe­lerska kan njuta av att läsa James Joyce är en lika stor nyhet 1955 som 2014).

Kanske är det också där­för så lätt att till­skriva henne en viss mystik? Till skill­nad från Anna är jag litet mindre självre­flek­te­rad angå­ende mina iden­ti­fi­ka­tions­ob­jekt, men vet med bestämd­het att jag ald­rig rik­tigt lyc­kats värja mig från blon­di­nen i fik­tio­nen — även under de stora delar av mitt vuxna liv när jag varit allt annat än just blond. När hon råkar ut för någon­ting, stort som smått, så sit­ter jag där med bul­tande tin­ningar och und­rar: Hur ska det gå för henne? Och hur fixar hon sin fri­syr? Ibland tän­ker jag att jag kanske bryr mig så myc­ket om henne just för att hon i popu­lär­kul­tur råkat ut för i prin­cip all­ting, hon har använts till pre­cis allt, och då sär­skilt en hel del våld.

Blon­des make the best victims. They’re like vir­gin snow that shows up the bloody foot­prints.

…sade ju Alfred Hit­ch­cock en gång. Trevligt.

lesblondes51. Wright som But­ter­cup i The Prin­cess Bride från 1987 2. Wright som Jenny Cur­ran i For­rest Gump 1997 3. Wright som Claire Under­wood 2013.

Så vem som är min favo­rit­blon­din just nu? Själv­fal­let Robyn Wright, aktu­ell som Claire Under­wood i HBO-produktionen House of Cards! I tv-serien har hon en kort, taxig fri­syr som inte till­ta­lar mig per­son­li­gen men som jag på avstånd kan se kva­li­te­ter i.  Genom sin kar­riär så har hon avver­kat ett antal fan­tas­tiska svall, som synes ovan.

Vill avsluta denna måhända osam­man­häng­ande reflek­tion med kon­sta­te­ran­det att jag verk­li­gen måste tona håret ASAP.

Bästa häls­ningar,

Skön­hetska­bi­net­tets enda blonda medlem


Comments { 5 }

Tags: , , ,