Om natten

Skillnaden mellan dag och natt är aldrig så liten som på sommaren. Kvällarna är långa och ljusa, och nätterna ljumma. Man ligger och slumrar under de mest konstiga tider på dygnet, och det känns fullt rimligt att ta den första eftermiddagsdrinken vid två-tiden i stället för fyra–fem timmar senare vilket är kutym under vinterhalvåret. Vanligtvis föredrar jag ordning och reda, men jag gillar känslan av undantagstillstånd som infinner sig under sommarens allra varmaste veckor.

Visst är väl en snygg sidenpyjamas det perfekta plagget för detta sommartillstånd? Man kan ha den på dagen likväl som natten, till vardags och på fest. Egentligen gillar jag varken sol eller värme, men kanske kan sidenpyjamasen hjälpa mig att implementera bilden av sommaren som ett psykologiskt film noir-live? Lite mer Chinatown och Body Heat – lite mindre Sällskapsresan?

michelle-dockery-and-louis-vuitton-fall-2013-rtw-silk-pyjama-top-gallery

Helst skulle jag vilja ha pyjamasen på bilden ovan, från Louis Vuitton. Men ett sådant inköp vore svårt att förena med min ambition att leva sparsamt. Kanske nöjer jag mig med att inspireras av pyjamasen och satsar på något i den här stilen i stället. Eller ska jag försöka sy en pyjamas? Hm, det här tål att tänkas på. Men enligt min väder-app ska temperaturen sjunka ner mot noll de närmsta dagarna, så än finns det tid.


Comments { 1 }

Tags: , , , , ,


Dagens stilförebild

frida
.Frida Kahlo, fotograferad 1952 i sin trädgård, ser fantastisk ut i en skapelse som ser ut att vara från Rodebjer.


Comments { 2 }

Tags: ,


Osammanhängande tankar om att köpa fuktkräm

Nästan alla mina skönhetsprodukter sjunger på sista versen. Till skillnad från Katarina så använder jag snabbt upp produkter, men har å andra sidan inte så jättemånga. Eller har jag det? Det är svårt att jämföra och veta vad som är nödvändig och vad som är onödig konsumtion när det kommer till skönhetsvård. Ska man använda Body Butter? Jag gör inte det, men får alltid ett i julklapp av min pappa och just sådana radas upp på hög, så okej, jag använder inte alla mina produkter. Body lotion köper jag aldrig, istället har jag mandelolja i badet och någon handkräm vid enstaka tillfällen som jag också tar på armar och ben om de ska blottas. Det är extremt sällan jag har någon produkt i håret – generellt ogillar jag att fixa med mitt hår och att ens borsta det är inte säkert att jag gör på över en vecka. Men att tvätta mitt ansikte, återfukta, lägga masker och att KEMPEELA, det älskar jag. Och att sminka mig. Och att parfymera mig, men det vet ni redan… 

Det tänkte jag på när jag läste Thereses inlägg; hur det för mig inte längre är förknippat som rolig lyxkonsumtion att köpa grunden i min hudvård utan att jag snarare ser att köpa fuktkräm som att köpa toalettpapper ungefär – som något som bara måste finnas hemma för att upprätthålla en minimistandard av civilisation.

Jag skulle paradoxalt nog  kalla mig själv för en konsumtionskritisk person. Utan att för den skull höja mig själv eller försöka skryta om min miljömedvetenhet så har jag varit en medveten konsument länge med tanke på min ålder. Mitt hem består av arvegods och min garderob av plagg som hängt där i flera år och jag har för vana att handla ekologiskt i den mån det går. Framför allt funderar jag mycket över mitt begär efter saker, och har någon slags grundinställning i stil med att man inte ska samla skatter på jorden. Bara för några veckor sedan hade jag och Sofie en lång diskussion om teserviser som är min senaste brinnande materiella längtan. Jag vill att den ska vara i porslin, ljus, ha höga koppar som bara får vara enkelt dekorerade och så ska den givetvis vara komplett med kanna, sockerskål och mjölksnipa. Denna servis ska jag främst bruka mig av i ensamhet när jag dricker mitt eftermiddagste, som jag i och för sig börjat med för att min son äter mellanmål och jag tror det pedagogiskt att också inmundiga något så att det blir en social aktivitet det här med maten, så visst, han skulle vara med, men ettåringar har i allmänhet inga eller låga krav på porslin – så det är mest för min egen skull. Men, denna servis ska också användas i sommar på min balkong och då är det kvällste det rör sig om. Jag föreställer mig en stilla julibris och en ljudfond av lekande barn som får ta tillvara på sommarens kvällssol men som nu är på väg hem, och därför kommer deras skratt snart att ersättas av semesterfirare på väg ut i natten, och det är med visst vemod som jag stänger dörren till julinatten när jag sedan går in. Ni förstår att jag tänkt mycket på denna servis, och det gav mig ångest och nästan skuldkänslor. En slags skam i att jag brydde mig så mycket om något så litet och onödigt. Jag har ju redan fungerande tekoppar hemma.

Det enda som ständigt tycks vara undantaget från min miljömedvetenhet och gudfruktighet är  just skönhetsvård men där använder jag å andra sidan det jag köper, förutom burkarna med body butter då. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget. Det finns nog många sätt att rädda planeten men att jag fem gånger per år skulle avstå från en dyr kräm är nog inte ett av dem. Och vad gäller den andra biten så är vi alla syndare.

women having tea

Ps. Jag ska köpa en teservis ändå. Ds.


Comments { 2 }

Tags: , , ,


Det blonda svallet (ännu en olycklig kärleksaffär)

lesblondes1

På tal om hår man vill ha, så tycker jag att Therese’s beskrivning av hur hennes tidiga estetiska preferenser påverkade hennes längtan efter nittiotalshåret är en rimligare förklaring än den gamla vanliga urbana myten om hur kvinnor med lockigt hår önskar sig rakt hår, och vice versa. Det är en självproducerande stilteori baserad på att (den ofta unga) kvinnans estetiska längtan härrör uteslutande ur en identifikation av vad hon själv inte har, och att hon kräver vad en annan kvinna har, snarare än att hon gör en relativt självständig slutledning av vad hon tycker är vackert. Detta grundar sig i utgångspunkten att den unga kvinnan ser ned på sig själv, sina egna kvaliteter, och suktar efter grannens gröna gräs, eller möjligtvis gröna hår. Avundsjukans kraft ska dock inte viftas bort för lätt.

Nu menar jag inte att man inte influeras starkt av populärkultur, sin omgivning och sina vänner, särskilt under de år då identiteten formas. Men även inom ramen för ungdomlig trendkänslighet tror jag det finns stort utrymme för eget uttryck, experimentering, och en stark vilja som kan ta sig outgrundliga vägar – om pengar och tid finns. Det är nog framför allt det, förutom själva frisyren, som jag tycker så mycket om med kvinnornas uttryck på de fotografier jag valde till detta inlägg, där de flesta härrör från 90- och tidigt 2000-tal. Då blondiner är så vanligt förekommande i marknadsföringssyfte kopplar åtminstone jag ihop dem med en sorts säljande attityd, en påklistrad behagfullhet. Men i dessa bilder plockar jag nästan inte upp några sådana tendenser alls. Men däremot en hel del trots, och egenheter, nästan motvilja.

I couldn’t help but wonder, som Carrie Bradshaw hade gnytt för sig själv, hur blondinen mådde på 90-talet? Min gissning är att det var the best of times and the worst of times, för henne.

lesblondes2

Jag tycker också mycket om nämnda korta, rufsiga nittiotalshår kombinerat med det tunga, dekadenta sminket, även om mina uppväxtbegär ledde mig till att längta efter någonting annat. Jag kom aldrig så långt som till att önska mig ett madonna- eller ett sco­rupcohår, i efterhand inbillar jag mig att det kan vara en mognadsfråga. Snarare fastnade jag vid det långa, blonda svallet och bleka, ganska tråkiga, sminket tillhörande skolans populära och har aldrig riktigt förflyttat mig därifrån, trots utflykter till skarpa mörka och sensuellt röda nyanser och varianter.

Man kan säga att det varit ett guilty pleasure, och jag har haft svårt att erkänna för mig själv att det är det långa, blonda, perfekta svallet jag vill åt, eftersom det alltid varit något av en kliché – åtminstone om man rör sig i humanistiska och konstnärliga sammanhang, eller ö.h.t. vill bli tagen på allvar. Jag ville vara Kelly, inte Brenda. Jag ville vara Shelley, inte Audrey. Men istället för att spara och vårda mitt naturligt blonda hår, som med litet hjälp har förmågan att bölja, har jag utsatt det för svåra prövningar med färg och olika volymer. Det kanske var nödvändigt, men det kan ändå göra mig sur i efterhand.

lesblondes3

Jag är mycket medveten om att det sista det blonda svallet behöver är ännu en person som stämmer in i hyllningskören. Detta hår har genom historien sålt allt från knappnålar till bildäck, tvålar och aktier, det har sålt sex och drömmar, men allt detta säljande har också skett på sin egen bekostnad. På något sätt så känns det ofta som att blondinen i allsköns gestaltning har blivit så tom, tömd på innehåll. När jag hastar igenom en flora av s.k. ”blonde quotes” på Tumblr blir det uppenbart för mig att blondinen (som vanligt) har roligt, eller fun (att ha fun känns inte riktigt som att ha roligt) men hon är inte minnesvärd (som den röd-  eller mörkhåriga systern), och nuförtiden ska hon dessutom vara väldigt intelligent för att balansera upp sin frisyr (att en blond skådespelerska kan njuta av att läsa James Joyce är en lika stor nyhet 1955 som 2014).

Kanske är det också därför så lätt att tillskriva henne en viss mystik? Till skillnad från Anna är jag litet mindre självreflekterad angående mina identifikationsobjekt, men vet med bestämdhet att jag aldrig riktigt lyckats värja mig från blondinen i fiktionen – även under de stora delar av mitt vuxna liv när jag varit allt annat än just blond. När hon råkar ut för någonting, stort som smått, så sitter jag där med bultande tinningar och undrar: Hur ska det gå för henne? Och hur fixar hon sin frisyr? Ibland tänker jag att jag kanske bryr mig så mycket om henne just för att hon i populärkultur råkat ut för i princip allting, hon har använts till precis allt, och då särskilt en hel del våld.

Blondes make the best victims. They’re like virgin snow that shows up the bloody footprints.

…sade ju Alfred Hitchcock en gång. Trevligt.

lesblondes51. Wright som Buttercup i The Princess Bride från 1987 2. Wright som Jenny Curran i Forrest Gump 1997 3. Wright som Claire Underwood 2013.

Så vem som är min favoritblondin just nu? Självfallet Robyn Wright, aktuell som Claire Underwood i HBO-produktionen House of Cards! I tv-serien har hon en kort, taxig frisyr som inte tilltalar mig personligen men som jag på avstånd kan se kvaliteter i.  Genom sin karriär så har hon avverkat ett antal fantastiska svall, som synes ovan.

Vill avsluta denna måhända osammanhängande reflektion med konstaterandet att jag verkligen måste tona håret ASAP.

Bästa hälsningar,

Skönhetskabinettets enda blonda medlem


Comments { 5 }

Tags: , , ,