Osammanhängande tankar om att köpa fuktkräm

Nästan alla mina skönhetsprodukter sjunger på sista versen. Till skillnad från Katarina så använder jag snabbt upp produkter, men har å andra sidan inte så jättemånga. Eller har jag det? Det är svårt att jämföra och veta vad som är nödvändig och vad som är onödig konsumtion när det kommer till skönhetsvård. Ska man använda Body Butter? Jag gör inte det, men får alltid ett i julklapp av min pappa och just sådana radas upp på hög, så okej, jag använder inte alla mina produkter. Body lotion köper jag aldrig, istället har jag mandelolja i badet och någon handkräm vid enstaka tillfällen som jag också tar på armar och ben om de ska blottas. Det är extremt sällan jag har någon produkt i håret – generellt ogillar jag att fixa med mitt hår och att ens borsta det är inte säkert att jag gör på över en vecka. Men att tvätta mitt ansikte, återfukta, lägga masker och att KEMPEELA, det älskar jag. Och att sminka mig. Och att parfymera mig, men det vet ni redan… 

Det tänkte jag på när jag läste Thereses inlägg; hur det för mig inte längre är förknippat som rolig lyxkonsumtion att köpa grunden i min hudvård utan att jag snarare ser att köpa fuktkräm som att köpa toalettpapper ungefär – som något som bara måste finnas hemma för att upprätthålla en minimistandard av civilisation.

Jag skulle paradoxalt nog  kalla mig själv för en konsumtionskritisk person. Utan att för den skull höja mig själv eller försöka skryta om min miljömedvetenhet så har jag varit en medveten konsument länge med tanke på min ålder. Mitt hem består av arvegods och min garderob av plagg som hängt där i flera år och jag har för vana att handla ekologiskt i den mån det går. Framför allt funderar jag mycket över mitt begär efter saker, och har någon slags grundinställning i stil med att man inte ska samla skatter på jorden. Bara för några veckor sedan hade jag och Sofie en lång diskussion om teserviser som är min senaste brinnande materiella längtan. Jag vill att den ska vara i porslin, ljus, ha höga koppar som bara får vara enkelt dekorerade och så ska den givetvis vara komplett med kanna, sockerskål och mjölksnipa. Denna servis ska jag främst bruka mig av i ensamhet när jag dricker mitt eftermiddagste, som jag i och för sig börjat med för att min son äter mellanmål och jag tror det pedagogiskt att också inmundiga något så att det blir en social aktivitet det här med maten, så visst, han skulle vara med, men ettåringar har i allmänhet inga eller låga krav på porslin – så det är mest för min egen skull. Men, denna servis ska också användas i sommar på min balkong och då är det kvällste det rör sig om. Jag föreställer mig en stilla julibris och en ljudfond av lekande barn som får ta tillvara på sommarens kvällssol men som nu är på väg hem, och därför kommer deras skratt snart att ersättas av semesterfirare på väg ut i natten, och det är med visst vemod som jag stänger dörren till julinatten när jag sedan går in. Ni förstår att jag tänkt mycket på denna servis, och det gav mig ångest och nästan skuldkänslor. En slags skam i att jag brydde mig så mycket om något så litet och onödigt. Jag har ju redan fungerande tekoppar hemma.

Det enda som ständigt tycks vara undantaget från min miljömedvetenhet och gudfruktighet är  just skönhetsvård men där använder jag å andra sidan det jag köper, förutom burkarna med body butter då. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget. Det finns nog många sätt att rädda planeten men att jag fem gånger per år skulle avstå från en dyr kräm är nog inte ett av dem. Och vad gäller den andra biten så är vi alla syndare.

women having tea

Ps. Jag ska köpa en teservis ändå. Ds.


Anna

Anna

Konstvetare svag för parfym, fantasy och 1800-talspoesi som lägger alldeles för mycket pengar på hudvård. Länge leve barocken! Och kläder i ull.

, , ,


2 svar på Osammanhängande tankar om att köpa fuktkräm

  1. Birgitta 28 april, 2014 at 11:26 e m #

    Anna, nu får du mig att skämmas, och det är inte snällt av dig! Jag köpte nämligen tre klänningar, en sidenblus och ett par skor under april månad. Och det var inte några billiga saker, eftersom jag tror på kvalitet i alla lägen, så nu har jag lite ångest over att jag är så konsumtionsinriktad. (Fast bara lite, om sanningen ska fram.)

    Och ja, jag har också mina kläder hiskligt länge. Det finns plagg i min garderob som jag haft i över 20 år och fortfarande använder. Harris Tweed-kavajen som jag köpte för 10 pund i ett stånd för begagnade kläder på torget i Cambridge år 1990 till exempel. Den var i perfekt skick då och den är trots idogt användande fortfarande i perfekt skick idag. Den är uppenbarligen fullständigt outslitlig (till och med fodret är i ett fantastiskt tjockt, nästan segt, sidentyg). Jag kan inte tänka mig att jag någonsin kommer att slita ut den eller göra mig av med den. En ganska oansenlig men mycket trevlig och användbar liten klänning som jag köpte på rea samma år i någon butik i Cambridge (det var när jag bodde där) har vid det här laget både fått knapphålen lagade, knapparna utbytta och blivit avklippt och uppfållad en decimeter, så den är ju inte helt intakt – men den hänger fortfarande med.

    Det är bara det att eftersom jag även köper nytt mellan varven, så sväller ju liksom garderobsomfånget kontinuerligt – även om jag till viss del säljer av och skänker bort plagg för att försöka att uppehålla något slags status quo. (50 klänningar är min gräns, har jag bestämt mig för. När jag går över den försöker jag rensa bort något.) Jag upptäcker nu när jag är ute och letar lägenhet att detta är något som måste tas med i beräkningen: inte bara jag utan även mina kläder måste ju få plats. Det finns lägenheter som är bra i alla andra avseenden, men som inte har tillräckligt med garderobsutrymme, och då går det ju bara inte.

    Men jag har bestämt mig för att bejaka mig själv som jag är, för jag älskar mina kläder. Så försök inte få mig att skämmas, säger jag! (Och om du inte har någon användning för burkarna med body butter så kan jag ta hand om dem. Kanske kan vi göra ett litet byte av något slag? Jag misstänker starkt att jag kommit upp over 50 nu igen fast jag nogsamt undvikit att räkna…)

    • Anna
      Anna 7 maj, 2014 at 12:48 e m #

      Birgitta, det var verkligen inte min mening! Och du som är en sådan miljövän ska verkligen inte skämmas. I allmänhet tycker jag ju inte så som jag skrev i inlägget, utan det är mer att jag har för mycket tid för att fundera över min konsumtion. Det är väl samtidigt bra, antar jag, jag tror att fler behöver göra det… Men du är inte en av dem! Tar dock gärna upp erbjudandet om byten… Några av mina finaste klänningar har jag faktiskt fått av dig. :)

Kommentera