Gästinlägg: Viktorianska skönhetsideal, del 1

Mina ideal vad gäl­ler skön­het och mode (och även en massa andra saker, men det behö­ver vi inte gå in på här) präg­la­des i myc­ket unga år genom ett idogt läsande av flick­böc­ker från 1800-talet – den vik­to­ri­anska eran alltså. Inte minst Lou­isa May Alcotts bok Unga Kvin­nor (Little Women) från 1868 var en av de böc­ker som for­made mig.

jw_smith_pix_bookcover

Det var dock vissa pro­blem inba­kade i läs­ningen av boken när det kom till iden­ti­fi­ka­tio­nen: Man iden­ti­fi­e­rade sig ju helt klart med Jo, den starka, intel­li­genta, själv­stän­diga pojk­flic­kan – som dock kri­ti­se­ras i boken för att hon är så slar­vig och oin­tres­se­rad av sina klä­der och sitt yttre. Detta var pro­ble­ma­tiskt för mig, eftersom jag redan då äls­kade vackra klä­der. Men inte nog med det: sto­ra­sys­ter Meg, lik­som lil­la­sys­ter Amy, kri­ti­se­ras också, fast för sitt allt­för stora intresse för klä­der och utse­ende. Den enda som kom­mer undan utan kri­tik är Beth, som å andra sidan är myc­ket sjuk och dör ung, så det var ju inget ideal att sukta efter.

Vad jag inte visste då var hur typisk den här klu­ven­he­ten vad det gäl­ler klä­der och utse­ende är för hela peri­o­den: Det som kanske är mest anslå­ende när man tit­tar på 1800-talets kvin­no­i­deal och de råd som gavs till unga kvin­nor (för­u­tom då att kvin­nor för­vän­ta­des vara tysta, snälla, lydiga, fog­liga och asex­u­ella) är näm­li­gen att föl­jande två axiom domi­ne­rar totalt och inte tycks ses som på något sätt motsägelsefulla:

  1. Kvin­nor måste till varje pris vara smala, vackra, väl­vår­dade och väl­klädda. Det är jät­te­vik­tigt. Ingen man vill gifta sig med en fet, ful, slar­vig eller ovår­dad kvinna. En kvinna som inte gör sitt yttersta för att se behag­lig ut är i det när­maste en förolämp­ning mot det man­liga släktet.
  2. Kvin­nor får abso­lut inte vara fåfänga och ytliga och intres­sera sig för sitt utse­ende. Det är jät­te­vik­tigt. Ingen man vill gifta sig med en kvinna som tit­tar sig i spe­geln, läser mode­tidningar och pra­tar klä­der. En kvinna som är upp­ta­gen av sig själv (i stäl­let för av män­nen i sitt liv) är i det när­maste en för­o­lämp­ning mot det man­liga släktet.

Man för­står ju inte rik­tigt hur de får det här att gå ihop, lik­som. Inom psy­ko­lo­gin kal­las sådana mot­stri­diga för­håll­nings­or­der för ”double bind” vil­ket Wiki­pe­dia defi­ni­e­rar på föl­jande sätt: “A double bind is an emo­tio­nally distres­sing dilemma in com­mu­ni­ca­tion in which an indi­vi­dual (or group) recei­ves two or more con­flicting mes­sa­ges, in which one mes­sage nega­tes the other. This cre­a­tes a situ­a­tion in which a suc­cess­ful response to one mes­sage results in a fai­led response to the other (and vice versa), so that the per­son will auto­ma­ti­cally be wrong regard­less of response. The double bind occurs when the per­son can­not con­front the inhe­rent dilemma, and the­re­fore can neit­her resolve it nor opt out of the situ­a­tion.” Double bind är ett effek­tivt sätt att bryta ner män­ni­skor psy­kiskt genom att göra dem osäkra och för­vir­rade. Och osä­ker­het och vir­rig­het ansågs ju i och för sig som typiskt kvinn­liga – och ganska attrak­tiva – egen­ska­per på den här tiden…

I all­män­het ver­kar ingen direkt ha reflek­te­rat över detta schi­zo­frena för­håll­nings­sätt. Det enda exem­pel jag har hit­tat är i Anne Bron­tës roman Agnes Grey från 1847, där Agnes något sorg­set konstaterar:

Det är dår­ak­tigt att önska sig skön­het. För­nuf­tiga män­ni­skor var­ken trak­tar efter det för egen del eller bryr sig om det hos andra. Om du har ett gott hjärta och ett kul­ti­ve­rat intel­lekt bryr sig ingen om det yttre. Så sade vår barn­doms lärare till oss, och så säger vi till dagens barn. Utan tvi­vel myc­ket klokt och kor­rekt, men stäm­mer det med verkligheten?

Om en kvinna är vac­ker och behag­lig så pri­sas hon för båda egen­ska­perna, men fram­för allt för sin skön­het, av majo­ri­te­ten av män­ni­skor; om hon å andra sidan är obe­hag­lig både till utse­ende och sätt, så är det hen­nes utse­ende som fram­för allt hålls emot henne; medan om hon är ful men god så är det ingen som bryr sig om henne över­hu­vud­ta­get utan­för den när­maste familjekretsen.

Men Agnes Grey är en ovan­lig text på det viset att den reflek­te­rar så öppet över det dubbla bud­ska­pet. De allra flesta vik­to­ri­anska roma­ner fort­sät­ter att sprida det i stäl­let: Hjäl­tin­nan är all­tid oer­hört vac­ker och beund­rad för sin skön­het, men hon är också all­tid helt omed­ve­ten om denna skön­het; och för­u­tom en stark känsla för att all­ting run­tom­kring henne ska vara rent och pryd­ligt, så är hon helt oin­tres­se­rad av klä­der och mode. Stö­ter vi där­e­mot på en flicka som pra­tar om klä­der så vet vi att hon är ytlig, och till­bringar hon tim­mar fram­för spe­geln så kan man näs­tan räkna med att det kom­mer att gå illa för henne på ett eller annat sätt. Hjäl­ten kom­mer hon i alla fall inte att få.

0de3cb90eb2f9297f14d09b31e943898

Snygg och pryd­lig, men mager och blek och all­dag­lig – inte bra.

james_tissot_-_seaside

Rosig och söt men uppen­bar­li­gen fåfäng – inte hel­ler bra.

Det här dubbla för­håll­nings­sät­tet är någon­ting som kom­mer till­baks om och om igen när man läser vad som på eng­elska kal­las för ”con­duct books”, alltså böc­ker som talade om för unga flic­kor såväl som vuxna kvin­nor hur de skulle vara och bete sig. ”Hvad en ung kvinna bör veta” eller ”Hur man blir en snell flicka” är ganska typiska tit­lar på svenska, och på eng­elska kan de heta sånt som An Enquiry into the Duties of the Female Sex eller Thoughts on the Educa­tion of Daugh­ters, o.s.v. Ingen av de här böc­kerna spa­rar på kru­tet när det gäl­ler att inpränta den enorma bety­del­sen av att inte vara fåfäng, sam­ti­digt som det är lika vik­tigt att all­tid vara söt och pryd­lig och hel och ren och nystru­ken och fläck­fri från insi­dan och ut. En kvinna som har en ald­rig så liten fläck eller skrynkla någon­stans på sina klä­der, även om den sit­ter på ett under­plagg där det inte syns, är helt enkelt lik­ty­digt med en kvinna som har en fläck på sin van­del, sin moral och sin karaktär.

En av många sede­lä­rande histo­rier jag hit­tade under en som­mar på Bri­tish Lib­rary i Lon­don där jag satt och läste dessa böc­ker, hand­lar om en ung man som bli­vit för­äls­kad i en för­tju­sande ung flicka som han dan­sat med på ett antal baler. Han beger sig följakt­li­gen till hen­nes hem en dag för att göra visit, lära känna henne bättre och så små­ningom (eller kanske ganska snart) fria. Men döm om hans för­skräc­kelse när han upp­täc­ker att målet för hans dröm­mar när hon åter­finns i hem­mets lugna vrå är ruf­sig i håret och har ett par slitna toff­lor på föt­terna! Han flyr – och tac­kar sin lyck­liga stjärna att han fick chans att upp­daga hen­nes sanna jag innan det var för sent. Sens mora­len är för­stås att flic­kan fick sitt väl­för­tjänta straff i och med att hon här­med för­lo­rade sin chans att bli gift.

33a38ff3a680da1751c68c5c4a59d5a0

Så ska det se ut!

Den här atti­ty­den gäl­ler inte bara unga flic­kor. Äldre kvin­nor hutas åt lika myc­ket: “Det är fram­för allt två typer av miss­tag vad det gäl­ler kläd­sel, som damer ej längre i sin första ung­dom har en benä­gen­het att begå,” skrev Dinah Mul­lock Craik i A Woman’s Thoughts about Women år 1858: ”Det är svårt att säga vil­ket som är det värsta. Men jag tror att det är den ung­dom­liga sti­len som är värst…” Och så kom­mer skräckex­em­pel på kvin­nor över fyr­tio som klär sig i ljusa bal­klän­ningar och sät­ter konst­gjorda blom­mor i sitt grå­nande hår. Ve och fasa. Men lika illa är det alltså att strunta i sin kläd­sel: ”Att en dam inte längre klär sig ung­dom­ligt, inne­bär verk­li­gen inte att hon har en ursäkt för att klä sig slar­vigt” säger Craik strängt. En kvinna som inte längre är ung (vil­ket tycks inne­bära över tret­tio) bör i stäl­let för­dubbla ansträng­ning­arna att all­tid se ren, pro­per och pryd­lig ut – i mörka klän­ningar och små nätta nystärkta hät­tor över håret.

d  Bass Otis (American artist, 1784-1861)  Dolley Madsion 1768-1849

Gam­mal kvinna som gör fel. Men hon ser glad ut!

480px-19th_century_American_potrait_of_a_woman_by_an_unidentified_artist,_HAA

Gam­mal kvinna som gör rätt. Hon ser inte glad ut.

Sam­ti­digt så målar den fashio­nabla konst­nä­ren James Tis­sot por­trätt av kvin­nor som prak­tiskt taget ÄR sina klä­der, och det går inte att missta sig på hans för­tjus­ning i sina objekt. (Tis­sots far var tyg­hand­lare och hans mor var modist, vil­ket ibland har anförts som skäl för sonens känsla för tex­tilier och mode.) Se hur den svarta boan smek­samt sling­rar sig runt kvin­nas skuldra, barm och midja på det här porträttet:

e845cf87369f4e05dec22f5fc035de9a

Sen­su­ellt.

Och se hur han fros­sar i tyger, krås och volanger på dessa unga kvin­nor (där de själva står för smek­sam­he­ten i och med att den ena läg­ger huvu­det mot den andra lite som en spin­nande katt):

the-confidence-1867

Sen­su­ellt.

Skön­he­ten här under är hans äls­ka­rinna Kathleen Newton, som tra­giskt dog i lung­sot vid 28 års ålder. Man kan se hur för­äls­kad han är i varje detalj i hen­nes appa­ri­tion, från det pikanta lilla ansik­tet inra­mat av det mag­ni­fika hatt­brät­tet, via den oer­hört ele­ganta päls­brä­made jac­kan (i bro­de­rad mocka?) ned till spet­sarna på under­kjo­len och varje fra­sande siden­vo­lang där­e­mel­lan – för att inte tala om de små nätta knäppkängorna:

5cd291758497ebc3dd2103c4ff30eab8

För­äls­kat.

Så rådet man skulle ge vik­to­ri­anska kvin­nor så här i efter­skott vore nog att slå dövö­rat till för mora­lis­terna och satsa på flärd och fåfäng­lig­het – det lönar sig bättre om en vill attra­hera kar­lar och det är defi­ni­tivt myc­ket roligare!

Gästin­lägg av Bir­gitta Berglund.


Comments { 2 }

Tags: , , , , , , , ,


Riktlinjer för malprevention

I hel­gen hände något fruk­tans­värt och det var att jag upp­täckte en kläd­mal cir­ku­lera ovan­för en hög klä­der min sambo ska­pat av otvät­tade skjor­tor och någon halv­smut­sig byxa han tyckte pas­sade bättre på gol­vet än i tvätt­kor­gen. Jag kan inte nog under­stryka vik­ten av att följa mina Rikt­lin­jer för malpre­ven­tion, sär­skilt ni som lik­som jag har myc­ket päls, silke och ull i era garderober:

- Klä­der ska hänga på gal­gar eller vara pryd­ligt vikta i ett slu­tet skåp eller låda (så att mal ej kan flyga in).

- Klä­der lig­ger ald­rig på golvet.

- I varenda gar­de­rob ska minst en cederträkula befinna sig (mal hatar dessa — mina är i form av ekol­lon, så de är både fina och praktiska).

- Klä­des­plagg som är extra smas­kiga för mal ska för­va­ras sepa­rat: på en egen hylla eller till och med i egen gar­de­rob. Denna ska kol­las extra nog­grant, och gärna vikas om eller om päls, borstas av emellanåt.

- Päls och kash­mir ska med för­del fry­sas en vecka eller två under som­ma­ren när det ändå inte används.

- Vid mal­at­tack, be Gud om styrka och sanera sedan allt genom att tvätta, frysa, tork­tumla (välj det mest effek­tiva till­vä­ga­gångs­sät­tet bero­ende på vad plag­gen tål) och torka ur alla utrymmen.

 

Ja, egent­li­gen skulle jag ju blogga om bland annat para­di­sisk doft och skön­he­ten i att vänta/längta, men nu är hela min till­varo satt på paus eftersom jag har några gar­de­ro­ber att sanera. Håll till godo, och på snart återseende!


Comments { 4 }

Tags: , , ,