Gästinlägg: Viktorianska skönhetsideal, del 2

Jag skrev i mitt förra inlägg om det dubbla budskapet som gavs 1800-talets kvinnor: Var vacker och välvårdad, men intressera dig för allt i världen inte för ditt yttre. De flesta kvinnor verkar dock ha tagit till sig endast första delen av budskapet, för sanningen är att kvinnor i allmänhet ägnade oerhört mycket tid, möda och tankeverksamhet åt sina kläder. Och det behövdes verkligen. Förutom att det alltså gällde att alltid vara välvårdad men aldrig vara fåfäng så tillkommer nämligen det faktum att det var oerhört viktigt att ha rätt kläder vid rätt tillfälle. Det var inte bara stor skillnad på vardags­kläder och finkläder; för dem som tillhörde den burgna medel- och över­klassen var det ett stort antal schatteringar där emellan. En balklänning var inte detsamma som en teater­klänning, vilken i sin tur inte var detsamma som en middags­klänning. En promenaddräkt var inte detsamma som en riddräkt, och ingen av dem såg ut som en visitdräkt, eller för den delen som en söndagsdräkt att gå till kyrkan i. En societetsdam under andra halvan av 1800-talet kunde byta kläder upp till sju gånger om dagen. Och om man betänker att varken blixtlås eller tryckknappar var uppfunna, utan det var fråga om knappar, hyskor, hakar, band och snörningar, så förstår man att det måste ha upptagit en stor dela av deras dag bara att ta sig ur och i kläderna.

Man förstår också att det fanns en yrkesgrupp som hette kammarjungfru, vars främsta uppgift var att klä av och på sin arbetsgivare, att rengöra, reparera, tvätta och stryka hennes kläder, hålla reda på smycken och accessoarer, samt att tvätta, kamma, borsta, fläta, locka och sätta upp hennes hår. Men det var förstås bara de rikaste, och i allmänhet bara gifta kvinnor, som hade en kammar­jungfru. En medelklassflicka förväntades sköta sina kläder själv, vilket var synnerligen tidsödande. Man ska komma ihåg att många (för att inte säga de flesta) av de här materialen inte var tvättbara. I princip var det bara underkläderna som verkligen tvättades i vatten; med överkläderna eller vad man ska kalla dem, så var det fråga om borstning, vädring och fläckurtagning på olika sätt. Nu hade man ju föralldel en stor mängd underkläder mellan kroppen och det yttre höljet, så det här innebär alltså inte att människor var lortaktiga. (Om det var något viktorianerna var, så var det renliga.) Man kan jämföra med en konservativt klädd affärsman idag, vars underkläder, skjortor och strumpor tvättas regel­bundet, men vars kostymer på sin höjd kemtvättas en gång per säsong.

Men ett sjå var det, när man inte kunde stoppa kläderna i en tvättmaskin. Ett exempel på tröttsam rengöring var kjolfållar. Kjolarna släpade ju i marken och det var inte acceptabelt att lyfta upp dem om det var lerigt ute – vilket det var om det var dåligt väder, eftersom de allra flesta vägar var grus- och lervägar. Så när man kom in efter en promenad i dåligt väder hade man en 5-10 centimeter bred bård av lera runt kjolkanten. Vad man då fick göra var att ta av sig promenaddräkten och hänga upp den på tork lagom nära en brasa, och när den var helt torr och leran hade stelnat kunde man börja borsta försiktigt med en särskild borste… Proceduren tog normalt en till två timmar varje gång.

Dessutom ska man komma ihåg att kläder inte fanns att köpa färdiga (såvida man inte till­hörde den grupp på samhällets botten som köpte begagnade kläder i slumkvarterens gatu­stånd). En medelklassflicka eller för den delen en gift kvinna med en begränsad klädkassa sydde oftast själv sina kläder; men även om hon inte gjorde det utan anlitade en sömmerska, så fick hon själv i princip designa hur varje klänning skulle se ut: vilket tyg, vilken färg, vilka band och dekorationer, hur krage, ärmar och liv skulle skäras, hur många volanger på kjolen och hur breda… Allt det här var förknippat med många kval och mycken vånda – man kan ju tänka sig ungefär hur det ska se ut, men tänk om det ändå inte blir bra när klänningen är färdig?

Modetidningar med planscher studerades därför noggrant, och en skicklig sömmerska som också hade god smak och kunde ge råd om färger och modeller var guld värd. Ibland kunde man gå en mellanväg mellan att sy själv eller beställa från sömmerska: Författarinnan Elizabeth Gaskell, till exempel, som var gift med en präst och hade fyra döttrar och en begränsad budget, lejde en sömmerska för att ta alla mått och skära till kläderna, men tog sen hem dem och gjorde själva sömnaden själv. Omkretsen på 1800-talets vida kjolar kunde vara 5-10 meter och all sömnad gjordes för hand, så det var många, långa timmar som gick åt bara till att fålla även en enkel modell. Lägger man till lager på lager av volanger, som var populärt i mitten på seklet, så svindlar tanken. Genomsnittskvinnan måste ha sytt kilometervis med sömmar under en livstid.

Om man tittar lite närmare på vad kvinnor egentligen hade på sig under 1800-talet så slås man framför allt av hur gräsligt obekväma kläderna var, och det får verkligen mig i alla fall att reflektera över vanans makt. Om jag börjar från 1800-talets början, så är vi i den tidsperiod som kallas empiren. Det var då modernt med tunna, lätta klänningar i bomullsmuslin som föll rakt ner från bysten och som bars med väldigt lite underkläder. Faktum är att klänningarna ser ut nästan som under­klänningar eller nattlinnen, och man blir lite tagen av att anständiga damer kunde klä sig så här:

birgitta1

Miss Wet T-shirt, anyone?

Det här verkar ju rätt så bekvämt i alla fall, tycker man kanske. Ja – på en ung, slank flicka en vacker sommardag måste det ha varit underbart lätt och svalt, och därtill mycket klädsamt. Men hur kändes det om man var överårig och överviktig att gå klädd så här halvnaken? Och hur var det på vintern? Man ska komma ihåg att det var före centralvärmens tid, och att husen enligt våra mått var svinkalla. Dessutom använde inte kvinnor underbyxor, utan de hade helt nakna underliv under sina tunna klänningar. Bekvämt när man går på toa förstås, och kanske en fördel om man vill ägna sig åt lite snabbt och promiskuöst sex i något hörn. Men det var ju inte därför, utan skälet var att allt som hade med byxor att göra var förknippat med det manliga könet, så det ansågs opassande, helt enkelt oanständigt, för kvinnor att bära under­byxor. När de väl började användas (vilket var först under andra halvan av seklet) så hade de länge helt öppen gren, alltså de bestod i princip av två separata ben som knöts kring midjan vart och ett för sig. De här kvinnorna måste ha frusit något fruktansvärt. Eller gjorde de inte det? Vande de sig? Kände de inte kylan?

birgitta2

Upplagt för urinvägsinfektioner

Det är förstås ingen slump att man ser en lång sjal bakom kvinnan på bilden ovan. Kashmirsjalar – som till en början verkligen var importerade från Kashmir i norra Indien (nuvarande Pakistan) och kostade smärre förmögenheter – blev under den här tiden högt skattade statussymboler. Kejsarinnan Joséphine, Napoleons hustru, lär ha ägt flera hundra och avbildas nästan aldrig utan en kashmirsjal, som hon antingen bär över axlarna, håller i handen, släpar bakom sig eller helt nonchalant har slängt ifrån sig på en stol eller soffa.

josephine

Joséphine och hennes sjalar

birgitta3

Hur du varierar dina sjalar

Efter 1810 började linjen på kläderna så långsamt ändras: Midjan sjönk längre och längre ner tills den nådde sin naturliga position och blev samtidigt allt mer åtsittande. I samband med det vidgades ärmar och axlar upptill och kjolen nertill, så att man börjar få den typiska timglas­silhuetten. Samtidigt blir materialen kraftigare: Frasigt siden ersätter de tunna, mjuka bomullsmuslinerna för aftonbruk, och till vardags blir det mer och mer ylle. Och så fortsätter kjolarna att bli allt vidare… och vidare… och vidare.

Enda sättet att uppnå den önskade vidden i kjolen var genom lager på lager på lager av underkjolar. Runt 1850 hade kvinnorna flera kilo underkjolar på sig, som alla hängde från midjan. Det här var tungt som sjutton att släpa runt på – och varmt! Och det här är ytterligare en av mode­historiens gåtor: Husen blir inte kallare under den här tiden, snarare tvärtom: med ökat välstånd kommer ökad uppvärmning. De här kvinnorna måste ha svettas något fruktansvärt i sina lager på lager av ylle som bars i princip året om. Eller gjorde de inte det? Vande de sig? Är hela konceptet varmt – kallt bara en fråga om vana?

birgitta4

Svettigt

Räddningen kom i mitten på 50-talet med krinolinen. I ett slag befriades kvinnorna från lagren av tunga underkjolar i och med att klänningskjolen i stället hölls ut av ett system av tunna metallringar sammanfogade av bomullsband. Det betydde inte bara att tyngden försvann, utan kjolen hölls också ut från kroppen i stället för att sno in sig mellan benen, och många kvinnor har vittnat om vilken enorm befrielse det var.

birgitta5

Luftigt

Fast något direkt mysplagg var ju inte krinolinen förstås. Det var svårt att gå igenom dörröppningar och att ta sig upp och ner i vagnar, för att inte tala om att gå på teatern. Det var nästan nödvändigt att ha en egen loge, så nere på parkett satt nu bara singelherrar. Det var svårt för en man att gå bredvid sin hustru och i princip omöjligt att komma så nära att han kunde lägga armen om henne. Många män klagade över hur fruarnas krinoliner skrapade dem på anklarna. Det var också svårt att sitta ner utan att hela kjolen, som ju nu var helt stel, for upp framför kvinnan ifråga. För att inte tala om vad som kunde hända utomhus en blåsig dag. Ja, det är inte helt förvånande att det är nu underbyxor snabbt blir på modet.

Men det allvarligaste problemet med krinolinen var brandfaran. Eftersom kvinnorna inte hade koll på sina kjolar som ju liksom var långt ifrån dem, så kunde de stå för nära en brasa och kjolen kunde ta eld. Det förekom en hel del rätt otäcka tillbud av det här slaget och åtminstone ett dödsfall som jag känner till. Krinolinen i sin extrema form blev av alla de här skälen inte så långvarig. Ganska snart började silhuetten förändras. Vidden drogs mer och mer bakåt tills man till sist har en silhuett som är helt rak framtill och på sidorna – men enorm baktill. Turnyren är född. När turnyren står på höjden av sin popularitet är kjolen så snäv framtill och på sidorna att en kvinna knappt kan gå, och så enorm baktill att hon knappt kan sitta. Hon kan egentligen bara stå.

birgitta6birgitta7

Varsågod och sitt!

Mot slutet av seklet normaliseras kjolen något, får man väl säga. Under 1800-talets sista decennium är kjolen ganska vid och ganska böljande men ändå synnerligen modest jämfört med vad den varit innan. Fast sådär jättebekvämt ser väl inte det här ut:

birgitta10birgitta9birgitta8

Men visst är det vackert…

Med färdiggjorda kläder som är billiga i inköp, mjuka och lättvättade material, samt enkla modeller som sitter löst på kroppen – och knappt några underkläder alls förutom stretchiga underbyxor – så har vi en komfort i klädväg idag som 1800-talskvinnan knappt skulle kunna föreställa sig. Och då har jag ändå inte berört det obekvämaste av allt – korsetten. Fortsättning följer…

Gästbloggat av Birgitta Berglund.


Comments { 3 }

Tags: , , , , ,


Paradisisk, gudomlig och helig doft

Det finns nog inget sinnligt starkare än när en bekant doft pustar förbi i ett otippat sammanhang, och man liksom vid en deja vu paniskt sökande efter sammanhang försöker förstå vad det är man återupplever. En gammal kärlek passerar en plötsligt på gatan – nej, det var någon som hade samma tvättmedel som han. Jag är sex år gammal och sitter på stranden i norra Italien varje gång jag skalar en apelsin. Det är skolavslutning vid Katarina kyrka när syrenen blommar – nej, det är juninatt och jag lyssnar efter syrsor. Det finns inga i syrsor i stan och dignande syrenklasar vid Hornstulls strand kastar mig tillbaka till landstället i Sörmland, långt från bilar och nattliv.

I André Gides ”Pastoralsymfonin” tror en blind flicka att värme och fågelsång är kausalt sammankopplade eftersom som hon alltid känt värme när hon hört fåglarna sjunga. Blir det inte lätt så med dofter också, att de blir något utöver en lukt – kanske en plats, en känsla, en människa, en tid, en längtan? Doft har ett element av snarast överjordisk verkan i sin omedelbarhet, där associationskedjor av olika karaktär hejdlöst triggas av vad som upplevs som av yttre påverkan snarare än kopplat till det inre och det egna minnet.

I antik grekisk religion ansågs gudarna vara förknippade med väldoft, men även de själva var känsliga för såväl dofter som odörer. Jupiter eller Zeus ska i Iliaden vara bekymrad över vem som skulle offra rökelse till honom om gudarna skulle driva igenom sin plan att förinta mänskligheten. Människan skonades således eftersom det var otänkbart för guden att existera utan att bli försedd med väldoft.

Inom islam sägs blodet från martyrer dofta speciellt. En gudomlig doft, som ofta beskrivs som myrra eller musk, har rapporterats från döda kroppar även i vår egen samtid. Enstaka historier finns om stupade män, soldater, jihadister, martyrer – män som strider i olika sammanhang, nu senast i Syrien, där de döda kropparna eller blodet från dem bevisar deras martyrstatus genom att börja dofta sött. Likadant var de kristna martyrernas blod aromatiskt och kunde fylla hela arenor med väldoft under romersk tid när de torterades till döds.

Andreas Båsk skriver om indol i texten ”Det doftar död”: Indol återfinns i flera vita blommor och står för den där skeva tonen som hindrar att de bara luktar svulstigt eller gulligt. Det är indoler som ger liv och dynamik till jasmin, syren, apelsinblomma och liljekonvalj. Men ämnet skapas också när vi dör och börjar brytas ned av mikroorganismer. Och när de här blommorna doftar som bäst och snyggast finns det nästan alltid en död laddning i dem, ett blekt flor i luften, som om Ofelias lik flutit förbi i en sirlig å en bit bort.

Är det indol som upplevs som den gudomliga doft martyrer rapporterats avge, både i vår egen och förfluten tid? På Wikipedia-sidan om fenomenet ”Odour of Sanctity” står att läsa att den heliga doften kanske är aceton. Kroppar som förnekats mat genom fasta eller svält börjar dofta aceton efter ett tag – alla vi som haft ätstörningar i vår närhet känner till detta och vi är nog negativt inställda till att den heliga doft skulle vara som anorektikerns andedräkt. Odour of Sanctity, ett medeltida fenomen som förknippas med helgon snarare än martyrer tycks vidare ha drabbat helgon utsatta för stigmata. Doften av helighet refererar såväl till en faktisk doft helgon utsöndrar – då särskilt ur sina sår av stigmata – men också till ett tillstånd precis i dödsögonblicket för den som är helt utan synd. Med denna logik borde Den heliga jungfru Maria doftat så som doften av helighet beskrivs då hon var ju avlad och född samt levde ett liv utan synd.

Vi vet inte hur den högt välsignade jungfrun doftade och få av oss kommer i kontakt med martyrer och helgons blod eller för all del deras dödsögonblick. Hopp om gudomlig doft finns dock i livet efter detta, det lär vi oss av Efraim Syriern i ”Hymns on Paradise” (jag tycker modifying somewhat that curse upon the earth by the scent of its aromas är oerhört vackert att föreställa sig och om jag läser honom rätt finns möjlighet för den gudfruktige att ta del av den paradisiska doften även i detta liv… Döm för er själva!):

12.    Thus it is with another spring,
full of perfumes,
which issues from Eden
and penetrates into the atmosphere
as a beneficial breeze
by which our souls are stirred;
our inhalation is healed
by this healing breath
from Paradise;
springs receive a blessing
from that blessed spring
which issues forth from there.

 13.    Avastcenser
exhaling fragrance
impregnates the air
with its odoriferous smoke,
imparting to all who are near it
a whiff from which to benefit.
How much the more so
with Paradise the glorious:
even its fence assists us,
modifying somewhat
that curse upon the earth
by the scent of its aromas.

14.    When the blessed Apostles
were gathered together
the place shook
and the scent of Paradise,
having recognized its home,
poured forth its perfumes,
delighting the heralds
by whom
the guests are instructed
and come to His banquet;
eagerly He awaits their arrival
for He is the Lover of mankind.

 15.    Make me worthy through Your grace
to attain to Paradise’s gift
-this treasure of perfumes,
this storehouse of scents.
My hunger takes delight
in the breath of its fragrance,
for its scent gives nourishment to all
at all times,
and whoever inhales it
is overjoyed and forgets his earthly bread;
this is the table of the Kingdom-
blessed is He who prepared it in Eden.


Comments { 2 }

Tags: , , , , , , ,


Skolstart

Titta vilken mysig bild på en höstklädd Anne Hathaway! Efter sammanlagt ungefär 17 år i det svenska utbildningssystemet associerar jag hösten – mer än något annat – med skolstarten. Man köper nya pennor, en ny kalender och går på upprop. Luften är kall och klar, och man kan äntligen ha på sig normala kläder: långärmat, ull, manchester, strumpbyxor och halsduk! Efter de senaste dagarnas tropiska hetta som hindrat mig från andra aktiviteter än att svettas och kippa efter andan, tycker jag att det räcker med sommar för i år.

Om man, precis som jag, vill tillmötesgå sin höstlängtan rekommenderar jag den utbildningsromantiska filmen Mona Lisa Smile i väntan på bättre tider.

1D740F28


Comments { 2 }

Tags: , ,


Sommarstil: den amerikanska utlandsturisten

MCDSUMM EC027

Den amerikanska utlandsturisten är en utmärkt sommarstil, som i detta inlägg kommer att exemplifieras av en mogen Katherine Hepburn i Sir David Lean’s tämligen fåniga Summertime (från 1955, ”Sommarens Dårskåp” på svenska). Filmen är en av många liknande skildringar om amerikaner som reser i Italien, där resmålet och tillika resemodet står särskilt i fokus och nästan tar så mycket utrymme i anspråk att de blir som en ytterligare karaktärer. The Talented Mr Ripley är också en sådan film, som även den utspelar sig i 50-talets italien, och brukar få utgöra standardexemplet på den ultimata resestilen. Men denna gång blir det alltså sommarens dårskaper vi rullar ögonen i…

summertime09Historien i korthet handlar om Jane Hudson (Katherine Hepburn), sekreterare vid en grundskola i Ohio, som uppfyller sin dröm om att besöka Venedig där hon checkar in på Pensione Fiorini. Om man vill bo på samma hotell som filmen spelades in på, så bör man boka rum på Pensione Accademia. Handlingen är i princip ett mishmash av Roman Holiday och Brief Encounter, och trots vissa tidsenliga, plumpa ”kulturkrockar” mellan den puritanska amerikanskan och hennes kontinentala, undertrykta begär, är den ganska söt och ibland tankvärd. Enligt mig är ensamhet en fundamental del av att uppleva sommaren, vilket gestaltas väl i denna film (Lana del Rey håller med om detta!)

summertime04

summertime01Hepburns korallfärgade bomullsklänning, med tillhörande hårband, är otroligt fin särskilt eftersom den tycks ha kvaliteterna av skjortklänning, omlottklänning, byxdress och kimono på samma gång. Vad jag vidare gillar med Hepburns klänning är hur högt upp i halsen den går. Jag brukar själv ofta säkra luftiga sommarklänningar högt upp i halsen med en vanlig säkerhetsnål, för att inte bränna bröstet. Om det gick att köpa Signora Fiorinis (Isa Miranda, en italiesk Marlene Dietrich) vita, djupt urringade blus så skulle jag göra det utan att blinka. Kanske det perfekta sommarplagget som tyvärr lyser med sin frånvaro i min garderob. I skrivande stund känns det som att jag skulle kunna betala vad som helst för en sådan blus. Läsare kan vänligen utnyttja denna bekännelse för att bättra på sin egen ekonomi!

summertime08

summertime05Bra med svart på sommaren!

summertime11Hepburn får en venetiansk makeover! Så avundsjuk.

En dag beger sig Hepburns karaktär till Piazza San Marco (nähä!?), där hon slår sig ned vid ett cafébord med sin filmkamera, och tycks slitas mellan känslor av såväl ensamhet som exaltering. Här stiftar hon för första gången bekantskap med filmens manliga karaktär, antikhandlaren Renato de Rossi (Rossano Brazzi), som iakttar henne snett bakifrån och då särskilt hennes bara vrister i ett par söta, vita sandaler. Besvärad av detta möte stormar Hepburns karaktär därifrån. Scenen kan med fördel ses nedan, och jag kan tänka mig att exempelvis genusvetare kan få ut mycket av ett minituöst studie av obekvämligheten i detta första möte, innan den logiska kärleksaffären börjar spira.

 summertime02

Hepburn och Brazzi, och den röda bägare som till slut gör att de träffas igen (han säljer den i sin antikbutik). Det är väldigt svårt att inte tolka denna röda bägare som en starkt sensuell och feminin symbol. När bägaren för dem samman framställs den som unik av sitt slag, men senare i filmen avslöjas att det finns ett flertal kopior. Mister du en står dig tusen åter! Eller fem. Under filmens gång återkommer även ett par ljuvliga röda skor, som tas på varje gång hon ägnar sig åt någonting mer handfast sensuellt.

summertime12

summertime13Hepburn gråter och tar farväl, med en kabelstickad tröja givetvis. Vad jag vet är inte twitterdebatten angående kabelstickade tröjor totalt avstannad än.

summertime06Hepburn deppar i Venedig.

Det är svårt att slå fast om Summertime slutar lyckligt eller olyckligt. Filmen spelades in under vad man skulle kunna kalla Hepburns ”spinster”-period då hon framför allt spelade mogna kvinnor alternativt änkor som får uppleva kärlek utan att vara i sina naivaste år, och underförstått slutar lyckligt.  Efter ett antal melodrama intriger lämnar Hepburn Venedig och sin passionerade men smått lögnaktiga antikhandlare, som en emotionellt och sexuellt mer erfaren kvinna – själv, men inte lika ensam.


Comments { 2 }

Tags: , , ,


Do-nut? Do not! En vandringssägen.

donut01

La Florentine (1840) av Jean-Hippolyte Flandrin. A Girl av Lord Frederick Leighton.

En kollega till mig, D, som börjar närma sig de sextio, ska gå på ett bröllop i sommar och bad om uppslag till vad hon då kan göra av sitt tjocka, lockiga hår. Eftersom hon är ovan vid att göra egna håruppsättningar på fri hand tipsade jag henne om att införskaffa en donut, eller hårmunk – ett väldigt rart ord för att beskriva detta frisyrverktyg. Min kollega D begav sig till NK för att köpa sig en hårmunk. Hon approcherade en försäljare och frågade efter en sådan [nu antar denna text karaktären av vandringssägen] varpå försäljaren med upprörd röst deklarerade att ”NK absolut inte säljer donuts! Sådant kommer du aldrig att hitta här. Du får leta på H&M. Eller… Glitter.” Eftersom jag hört detta uttalande i tredje person kan jag inte till fullo stå för exakt hur försäljaren formulerade sig, eller var hon verbalt kursiverade, men min kollega D beskrev det som att försäljaren visade indignerad upphetsning inför hennes hårmunksförfrågning. Efter deras korta meningsutbyte hängde någonting outtalat vasst i luften.

donut02

Marie en profil (1891) av  Peder Severin Krøyer

Sedan min kollega D berättade om denna ordväxling för mig har den inte lämnat mina tankar. Jag själv begår ofta hårmunk, främst för att det är praktiskt på jobbet, eller när jag inte orkat tvätta håret. En stram och blank hårmunk kan snabbt se professionell ut, och den är lätt att variera genom att dra ut hårtestar, eller rama in den med hjälp av flätor, löshår, sidenband, hårspännen. Men allt detta vet ni ju redan.

Hur många praktiska aspekter man än kan framhålla av hårmunken så finns det något skevt över den. Någonting som gör att man kommer undan genom att använda den. Eller så kanske bara jag trott att man kommit undan. För det är just lätt att använda en hårmunk för att kreera en hög frisyr, på samma sätt som det är lätt att använda en färdigknuten fluga eller slips, en strykfri skjorta, eller ett par kilklacksskor som gör dig lika lång som pumpsen men du slipper vingla omkull.

Det jag försöker komma åt är om det finns någon sorts trash-aspekt av hårmunken som jag aldrig tidigare ens övervägt, förrän jag hörde min kollegas historia. Gör den enkla och relativt billiga tillgängligheten till vad som på avstånd kan förefalla som en genomarbetad frisyr, att man börjar betrakta den som ja… just, enkel, ”billig”?

donut04

källa

Jag konsulterar en av de säkraste källor jag kan komma på, nämligen mammor på internet, som diskuterar livligt under rubriken ”Am I being unresonable to have gone off the hair doughnut style? Is it trashy now?”. Jag brukar resonera som så att om t.o.m. mammor diskuterar hårmunkens uppgång och eventuella fall, så måste det vara ett faktum. Och jag är smått chockad över hur distinkta åsikter det är möjligt att ha i ämnet:

– However recently I have seen a few people with ‘hair doughnut’ hair and thought they looked really trashy (not just because of the hair doughnut, just the overall look). What’s your view on the hair doughnut? Trashy or glam?

– I think it is veering towards trashy now, everyone is doing it and it is obvious it’s just another way to pile hair up, nothing intricate about it.

– I call it the Easyjet Bun – ive flown easyjet a few times over the past year and every female steward wears them – very neatly though, not the messy bun style. They also mix in a skintight scalp hugging ponytail before they put the bun in.

– Mega trashy. The style favoured by idiot drug smugglers.

Mammorna är relativt konsekventa i sitt ängsliga bedömmande av hårmunkens lämplighet. I samtalet anar jag en tendens till att munken bedöms som en särskilt ungdomlig företeelse, och därför ovärdig att använda som vuxen. Jag har dock svårt att hålla med internetmammorna i detta. Det finns visserligen en infantilitet i exempelvis ballerinans strama knut, men jag associerar hellre en svulstig hårknut med en mognare kvinna som valt att behålla sitt långa hår – något som jag önskar att fler äldre, som har möjlighet, gjorde. Denna diskussionstråd på Time Goes By – what it’s really like to get older är för övrigt bedårande (och totalt befriad från internetmammornas vulgära och gnälliga ton) och rekommenderas alla som vill fördjupa sig i den medelålders kvinnans tankar och val gällande sitt hår, samt omgivningens press på att den äldre kvinnan ska klippa sig kort och därmed framstå som mindre fåfäng.

– After years of following the fashion trend of short hair for elders, I am letting my hair grow now. Partly for the reasons you gave, Ronni. Trips to the beauty parlor were difficult for me to arrange. In addition, my cochlear implant gadget (processor, battery and mic) keeps falling off. Long hair combed over the implant processor will help anchor it. (I confess to a smidgen of vanity, as it will also help hide it.)

– Long hair is problematic in old age if it is thinning. Mine is and I’m still vain enough to not want to show off my balding spots. That’s where the bun comes in; it covers the thin area on my crown quite nicely.

– My grandmother, lived into her 80’s,had long white hair that fell below her waist. She always wore it in a bun. When I was young, I was fascinated when she let it down and started to brush it. My mother cannot remember a time when grandma’s hair was short.

– I started growing my hair when I moved to Hawaii. It is not unusual there for women over 50 to have very long hair. I’m 55 and my hair is past my waist and healthier then my daughters with long hair that are 25 and 33. In Hawaii it was much easier to pull it up. I’ve had my hair short most my life Long hair is so much easier for me to take care off. My short hair is not the easy care hair type. My long hair I wash air dry brush and put it up in a bun braid ponytail or leave it down. I’ve had complements on my hair and people think I’m younger then I am. I have always worn my hair the way I want and dressed how I want. To each her own why does anyone worry about the length of anyone’s hair. It sounds like people with control issues.

– I would love to let my hair grow. It is so fine that you could put it all in a cup. It is like baby hair. So, short and curly seems best for me. But may just let it grow and stop the every 6 months perm. You – with thick, long and gray hair I envy you.

– What did the sisters burn their bras for in the long ago if we are still fussing about the prevailing fashions?

– How come as we age, we grow hair on all sorts of other places, like nostrils, ears, chin? Why can’t all stray hair report to the head once we reach age 40? How come, at 40, my tweezers became my best friends? My hair is short, fine, like feathers. What am I, a bird? If so, I want to be an eagle. Eagles fly solo.

Jag, som varken har mormor eller mamma att diskutera sådana här saker med, måste erkänna att jag skulle kunna ägna dagar endast åt att surfa runt på de äldre kvinnornas bloggar som jag hittade i anslutning till ovan citat. Rekommenderas, alltså. Eagles fly solo!

donut05

Toni Morrison och Ingmari Lamy

Men tillbaka till munkmysteriet: Jag besöker själv NK för att reda ut saken. Väl i varuhuset möter jag Therese och vi konfererar. Min tanke var att helt enkelt ställa samma fråga som min kollega D gjort, ”Hej! Jag letar efter en hårmunk, kan du vara så vänlig att assistera mig?”, men vi kommer snart fram till att frågan känns omöjlig och pinsam. Ja, det känns faktiskt plötsligt rent av skamfullt att efterfråga en hårmunk. Jag frågar istället efter håraccessoarer från Evita Peroni* och får det rimliga svaret att NK inte längre har en särskild avdelning för håraccessoarer och att det enda varuhuset säljer inom ramen för hårhantering är produkter av olika slag.

Förvirringen är nu större än någonsin. Om NK inte sålt håraccessoarer på länge så framstår svaret min kollega D fick som än mer dramatiskt. Det är som om man skulle tillfråga en konkursdrabbad asiofobisk bilhandlare om denne säljer Mitsubishi och bilhandlaren – som totalt slutat sälja bilar – gormar att han minsann aldrig, under några omständigheter, skulle sälja en Mitsubishi.

donut06

Ovan ses den s.k. ”Apolloknuten”, som var populär under 1820- och 30-talen, som består av en mittbena och en högt sittande hårbulle kombinerad med korkskruvslockar som ramar in ansiktet.

Vad kommer att hända med hårmunken framöver? Min gissning är att vi kommer att se mer av den – på alla möjliga sätt. Munkens volym ökar, och med möjligheterna att spela in och sprida videotutorials ökar även lekmannens fingerfärdighet i fråga om mer avancerade flätningar i kombination med munken. Jag hyser även en förhoppning om att munken såväl ska föröka sig som att byta skepnad: jag föreställer mig att man skulle kunna arrangera en flertal mindre munkar jämte varandra, eller på varandra, och att de inte nödvändigtvis behöver vara runda utan skulle kunna ta form av kvadrat, trekant, eller kanske hjärtat eller stjärnan. På sikt skulle ett flitigt munkanvändande kunna leda in sin ägare på tyngre substanser, såsom ”vintagefrisyrer” (ett ganska underligt ord, enligt mig) eller ännu hellre en vardaglig comeback för renässans- eller rokokofrisyren.

donut07

Tyra Banks, Lilly Collins och Jennifer Lopez har alla begått hårmunk

Efter att ha tillbringad pinsamt mycket tid åt att tänka på detta kommer jag nog personligen hädanefter att betrakta hårmunken som ett funktionsplagg och anser att den därför borde säljas i olika slitstarka, vattenavstötliga varianter, på exempelvis Naturkompaniet.

 

* Har accessoarmärket Evita Peroni någonting att göra med Argentinas första dam Eva Peron? Jag har dammsugit www utan svar, men finner det för  osannolikt för att vara sant. Namnen är så lika företaget måste ha ställt sig den frågan då de startade upp sin verksamhet, 1988 i  Danmark.


Comments { 8 }

Tags: , ,


Rik och snygg

Hittills har den här sommaren varit vädermässigt fullständigt värdelös (jag koketterar lite – egentligen tycker jag att det är ganska skönt att slippa åtminstone den värsta högsommarvärmen), vilket har fått mig att längta ännu mer efter hösten än vad jag brukar göra.

Jag älskar att planera nästkommande säsongs look, och till hösten tänker jag att jag ska satsa på looken ”rik och snygg”. Kanske beror det på min privatekonomiska åtstramningspolitik, men jag är helt uppslukad av tanken på att svepa omkring i sjukt dyra kläder och accessoarer. Och inte dyra på det där sättet att bara den invigde ser att det är dyrt, nej, riktigt uppenbart ska det vara, precis över gränsen till det vräkiga.

368eee914d103c266bfda01a6599f613

Till exempel skulle jag kunna tänka mig en outfit som den här ovan: en klänning med matchande cape i kashmir. Opraktiska skor ser dyrt ut, så det vill jag ha. Det ska liksom inte se ut som att jag är en sådan kvinna som raskt måste promenera till jobbet på morgonen, utan jag vill utstråla ekonomiskt oberoende (alternativt beroende av en mycket förmögen man). Solglasögon är en självklarhet året om, egentligen – så himla jobbigt att utsättas för människors avundsjuka blickar hela tiden! Typiskt Jantesverige att man inte bara får vara rik och snygg i fred.

snyggrik

Mm, päls! Det är dyrt och snyggt. Tyvärr finns det vissa etiska invändningar mot päls, men i höst ska vi inte låta sådant stå i vägen för våra estetiska strävanden. Även på den här bilden bidrar de opraktiska skorna och den opraktiska färgen på kappan till det dyra och snygga helhetsintrycket. Ett par skinnhandskar är för övrigt väldigt snyggt och ser mycket dyrare ut än vad det faktiskt behöver vara, men jag tycker att de bör vara lite tightare än på bilden. Rörelseutrymme är för folk som måste använda sina händer till praktiska sysslor.

riksnygg2

Jag är fullt medveten om hur klyschigt det är att någon med en mode- och skönhetsblogg vill ha en Birkin-väska, men mitt begär efter en sådan är både djupt och genuint. Tidigare har jag föredragit dem i något mer modest utförande, men för att upplevas som riktigt demonstrativt rik och snygg så torde krokodil vara det mest lämpliga materialvalet.


Comments { 2 }

Tags: , , , , ,