Gästinlägg: Viktorianska skönhetsideal, del 2

Jag skrev i mitt förra inlägg om det dubbla bud­ska­pet som gavs 1800-talets kvin­nor: Var vac­ker och väl­vår­dad, men intres­sera dig för allt i värl­den inte för ditt yttre. De flesta kvin­nor ver­kar dock ha tagit till sig endast första delen av bud­ska­pet, för san­ningen är att kvin­nor i all­män­het ägnade oer­hört myc­ket tid, möda och tan­ke­verk­sam­het åt sina klä­der. Och det behöv­des verk­li­gen. För­u­tom att det alltså gällde att all­tid vara väl­vår­dad men ald­rig vara fåfäng så till­kom­mer näm­li­gen det fak­tum att det var oer­hört vik­tigt att ha rätt klä­der vid rätt till­fälle. Det var inte bara stor skill­nad på vardags­kläder och fin­klä­der; för dem som till­hörde den burgna medel– och över­klassen var det ett stort antal schat­te­ringar där emel­lan. En bal­klän­ning var inte det­samma som en teater­klänning, vil­ken i sin tur inte var det­samma som en middags­klänning. En pro­me­nad­dräkt var inte det­samma som en rid­dräkt, och ingen av dem såg ut som en visit­dräkt, eller för den delen som en sön­dags­dräkt att gå till kyr­kan i. En soci­e­tets­dam under andra hal­van av 1800-talet kunde byta klä­der upp till sju gånger om dagen. Och om man betän­ker att var­ken blixt­lås eller tryck­knap­par var upp­funna, utan det var fråga om knap­par, hys­kor, hakar, band och snör­ningar, så för­står man att det måste ha upp­ta­git en stor dela av deras dag bara att ta sig ur och i kläderna.

Man för­står också att det fanns en yrkes­grupp som hette kam­mar­jung­fru, vars främsta upp­gift var att klä av och på sin arbets­gi­vare, att ren­göra, repa­rera, tvätta och stryka hen­nes klä­der, hålla reda på smyc­ken och acces­so­a­rer, samt att tvätta, kamma, borsta, fläta, locka och sätta upp hen­nes hår. Men det var för­stås bara de rikaste, och i all­män­het bara gifta kvin­nor, som hade en kammar­jungfru. En medel­klass­flicka för­vän­ta­des sköta sina klä­der själv, vil­ket var syn­ner­li­gen tidsö­dande. Man ska komma ihåg att många (för att inte säga de flesta) av de här mate­ri­a­len inte var tvätt­bara. I prin­cip var det bara under­klä­derna som verk­li­gen tvät­ta­des i vat­ten; med över­klä­derna eller vad man ska kalla dem, så var det fråga om borst­ning, väd­ring och fläckur­tag­ning på olika sätt. Nu hade man ju för­all­del en stor mängd under­klä­der mel­lan krop­pen och det yttre höl­jet, så det här inne­bär alltså inte att män­ni­skor var lort­ak­tiga. (Om det var något vik­to­ri­a­nerna var, så var det ren­liga.) Man kan jäm­föra med en kon­ser­va­tivt klädd affärs­man idag, vars under­klä­der, skjor­tor och strum­por tvät­tas regel­bundet, men vars kosty­mer på sin höjd kem­tvät­tas en gång per säsong.

Men ett sjå var det, när man inte kunde stoppa klä­derna i en tvätt­ma­skin. Ett exem­pel på trött­sam ren­gö­ring var kjol­fål­lar. Kjo­larna slä­pade ju i mar­ken och det var inte accep­ta­belt att lyfta upp dem om det var lerigt ute – vil­ket det var om det var dåligt väder, eftersom de allra flesta vägar var grus– och ler­vä­gar. Så när man kom in efter en pro­me­nad i dåligt väder hade man en 5–10 cen­ti­me­ter bred bård av lera runt kjol­kan­ten. Vad man då fick göra var att ta av sig pro­me­nad­dräk­ten och hänga upp den på tork lagom nära en brasa, och när den var helt torr och leran hade stel­nat kunde man börja borsta för­sik­tigt med en sär­skild borste… Pro­ce­du­ren tog nor­malt en till två tim­mar varje gång.

Dess­utom ska man komma ihåg att klä­der inte fanns att köpa fär­diga (såvida man inte till­hörde den grupp på sam­häl­lets bot­ten som köpte begag­nade klä­der i slum­kvar­te­rens gatu­stånd). En medel­klass­flicka eller för den delen en gift kvinna med en begrän­sad kläd­kassa sydde oftast själv sina klä­der; men även om hon inte gjorde det utan anli­tade en söm­merska, så fick hon själv i prin­cip designa hur varje klän­ning skulle se ut: vil­ket tyg, vil­ken färg, vilka band och deko­ra­tio­ner, hur krage, ärmar och liv skulle skä­ras, hur många volanger på kjo­len och hur breda… Allt det här var för­knip­pat med många kval och myc­ken vånda – man kan ju tänka sig unge­fär hur det ska se ut, men tänk om det ändå inte blir bra när klän­ningen är färdig?

Mode­tid­ningar med plan­scher stu­de­ra­des där­för nog­grant, och en skick­lig söm­merska som också hade god smak och kunde ge råd om fär­ger och model­ler var guld värd. Ibland kunde man gå en mel­lan­väg mel­lan att sy själv eller beställa från söm­merska: För­fat­ta­rin­nan Eli­za­beth Gas­kell, till exem­pel, som var gift med en präst och hade fyra dött­rar och en begrän­sad bud­get, lejde en söm­merska för att ta alla mått och skära till klä­derna, men tog sen hem dem och gjorde själva söm­na­den själv. Omkret­sen på 1800-talets vida kjo­lar kunde vara 5–10 meter och all söm­nad gjor­des för hand, så det var många, långa tim­mar som gick åt bara till att fålla även en enkel modell. Läg­ger man till lager på lager av volanger, som var popu­lärt i mit­ten på sek­let, så svind­lar tan­ken. Genom­snittskvin­nan måste ha sytt kilo­me­ter­vis med söm­mar under en livstid.

Om man tit­tar lite när­mare på vad kvin­nor egent­li­gen hade på sig under 1800-talet så slås man fram­för allt av hur gräs­ligt obe­kväma klä­derna var, och det får verk­li­gen mig i alla fall att reflek­tera över vanans makt. Om jag bör­jar från 1800-talets bör­jan, så är vi i den tids­pe­riod som kal­las empi­ren. Det var då modernt med tunna, lätta klän­ningar i bomulls­mus­lin som föll rakt ner från bys­ten och som bars med väl­digt lite under­klä­der. Fak­tum är att klän­ning­arna ser ut näs­tan som under­klänningar eller natt­lin­nen, och man blir lite tagen av att anstän­diga damer kunde klä sig så här:

birgitta1

Miss Wet T-shirt, anyone?

Det här ver­kar ju rätt så bekvämt i alla fall, tyc­ker man kanske. Ja – på en ung, slank flicka en vac­ker som­mar­dag måste det ha varit under­bart lätt och svalt, och där­till myc­ket kläd­samt. Men hur kän­des det om man var över­å­rig och över­vik­tig att gå klädd så här halvna­ken? Och hur var det på vin­tern? Man ska komma ihåg att det var före central­vär­mens tid, och att husen enligt våra mått var svin­kalla. Dess­utom använde inte kvin­nor under­byxor, utan de hade helt nakna under­liv under sina tunna klän­ningar. Bekvämt när man går på toa för­stås, och kanske en för­del om man vill ägna sig åt lite snabbt och pro­mis­ku­öst sex i något hörn. Men det var ju inte där­för, utan skä­let var att allt som hade med byxor att göra var för­knip­pat med det man­liga könet, så det ansågs opas­sande, helt enkelt oan­stän­digt, för kvin­nor att bära under­byxor. När de väl bör­jade använ­das (vil­ket var först under andra hal­van av sek­let) så hade de länge helt öppen gren, alltså de bestod i prin­cip av två sepa­rata ben som knöts kring mid­jan vart och ett för sig. De här kvin­norna måste ha fru­sit något fruk­tans­värt. Eller gjorde de inte det? Vande de sig? Kände de inte kylan?

birgitta2

Upp­lagt för urinvägsinfektioner

Det är för­stås ingen slump att man ser en lång sjal bakom kvin­nan på bil­den ovan. Kash­mir­sja­lar – som till en bör­jan verk­li­gen var impor­te­rade från Kash­mir i norra Indien (nuva­rande Paki­stan) och kos­tade smärre för­mö­gen­he­ter – blev under den här tiden högt skat­tade sta­tus­sym­bo­ler. Kej­sa­rin­nan Josép­hine, Napo­le­ons hustru, lär ha ägt flera hundra och avbil­das näs­tan ald­rig utan en kash­mir­sjal, som hon antingen bär över axlarna, hål­ler i han­den, slä­par bakom sig eller helt non­cha­lant har slängt ifrån sig på en stol eller soffa.

josephine

Josép­hine och hen­nes sjalar

birgitta3

Hur du vari­e­rar dina sjalar

Efter 1810 bör­jade lin­jen på klä­derna så lång­samt änd­ras: Mid­jan sjönk längre och längre ner tills den nådde sin natur­liga posi­tion och blev sam­ti­digt allt mer åtsit­tande. I sam­band med det vid­ga­des ärmar och axlar upp­till och kjo­len ner­till, så att man bör­jar få den typiska timglas­silhuetten. Sam­ti­digt blir mate­ri­a­len kraf­ti­gare: Fra­sigt siden ersät­ter de tunna, mjuka bomulls­mus­li­nerna för afton­bruk, och till var­dags blir det mer och mer ylle. Och så fort­sät­ter kjo­larna att bli allt vidare… och vidare… och vidare.

Enda sät­tet att uppnå den öns­kade vid­den i kjo­len var genom lager på lager på lager av under­kjo­lar. Runt 1850 hade kvin­norna flera kilo under­kjo­lar på sig, som alla hängde från mid­jan. Det här var tungt som sjut­ton att släpa runt på – och varmt! Och det här är ytter­li­gare en av mode­historiens gåtor: Husen blir inte kal­lare under den här tiden, sna­rare tvärtom: med ökat väl­stånd kom­mer ökad upp­värm­ning. De här kvin­norna måste ha svet­tas något fruk­tans­värt i sina lager på lager av ylle som bars i prin­cip året om. Eller gjorde de inte det? Vande de sig? Är hela kon­cep­tet varmt — kallt bara en fråga om vana?

birgitta4

Svet­tigt

Rädd­ningen kom i mit­ten på 50-talet med kri­no­li­nen. I ett slag befri­a­des kvin­norna från lag­ren av tunga under­kjo­lar i och med att klän­nings­kjo­len i stäl­let hölls ut av ett system av tunna metall­ringar sam­man­fo­gade av bomulls­band. Det betydde inte bara att tyng­den för­svann, utan kjo­len hölls också ut från krop­pen i stäl­let för att sno in sig mel­lan benen, och många kvin­nor har vitt­nat om vil­ken enorm befri­else det var.

birgitta5

Luf­tigt

Fast något direkt mysplagg var ju inte kri­no­li­nen för­stås. Det var svårt att gå ige­nom dörr­öpp­ningar och att ta sig upp och ner i vag­nar, för att inte tala om att gå på tea­tern. Det var näs­tan nöd­vän­digt att ha en egen loge, så nere på par­kett satt nu bara sing­el­her­rar. Det var svårt för en man att gå bred­vid sin hustru och i prin­cip omöj­ligt att komma så nära att han kunde lägga armen om henne. Många män kla­gade över hur fru­ar­nas kri­no­li­ner skra­pade dem på ank­larna. Det var också svårt att sitta ner utan att hela kjo­len, som ju nu var helt stel, for upp fram­för kvin­nan ifråga. För att inte tala om vad som kunde hända utom­hus en blå­sig dag. Ja, det är inte helt för­vå­nande att det är nu under­byxor snabbt blir på modet.

Men det all­var­li­gaste pro­ble­met med kri­no­li­nen var brand­fa­ran. Eftersom kvin­norna inte hade koll på sina kjo­lar som ju lik­som var långt ifrån dem, så kunde de stå för nära en brasa och kjo­len kunde ta eld. Det före­kom en hel del rätt otäcka till­bud av det här sla­get och åtminstone ett döds­fall som jag kän­ner till. Kri­no­li­nen i sin extrema form blev av alla de här skä­len inte så lång­va­rig. Ganska snart bör­jade sil­hu­et­ten för­änd­ras. Vid­den drogs mer och mer bakåt tills man till sist har en sil­hu­ett som är helt rak fram­till och på sidorna – men enorm bak­till. Tur­ny­ren är född. När tur­ny­ren står på höj­den av sin popu­la­ri­tet är kjo­len så snäv fram­till och på sidorna att en kvinna knappt kan gå, och så enorm bak­till att hon knappt kan sitta. Hon kan egent­li­gen bara stå.

birgitta6birgitta7

Var­så­god och sitt!

Mot slu­tet av sek­let nor­ma­li­se­ras kjo­len något, får man väl säga. Under 1800-talets sista decen­nium är kjo­len ganska vid och ganska böl­jande men ändå syn­ner­li­gen modest jäm­fört med vad den varit innan. Fast sådär jät­te­be­kvämt ser väl inte det här ut:

birgitta10birgitta9birgitta8

Men visst är det vackert…

Med fär­dig­gjorda klä­der som är bil­liga i inköp, mjuka och lättvät­tade mate­rial, samt enkla model­ler som sit­ter löst på krop­pen – och knappt några under­klä­der alls för­u­tom stretchiga under­byxor – så har vi en kom­fort i kläd­väg idag som 1800-talskvinnan knappt skulle kunna före­ställa sig. Och då har jag ändå inte berört det obe­kvä­maste av allt – kor­set­ten. Fort­sätt­ning följer…

Gäst­blog­gat av Bir­gitta Berglund.


Comments { 3 }

Tags: , , , , ,


Paradisisk, gudomlig och helig doft

Det finns nog inget sinn­ligt star­kare än när en bekant doft pus­tar förbi i ett otip­pat sam­man­hang, och man lik­som vid en deja vu paniskt sökande efter sam­man­hang för­sö­ker för­stå vad det är man åter­upp­le­ver. En gam­mal kär­lek pas­se­rar en plöts­ligt på gatan — nej, det var någon som hade samma tvätt­me­del som han. Jag är sex år gam­mal och sit­ter på stran­den i norra Ita­lien varje gång jag ska­lar en apel­sin. Det är skolav­slut­ning vid Kata­rina kyrka när syre­nen blom­mar — nej, det är juni­natt och jag lyss­nar efter syr­sor. Det finns inga i syr­sor i stan och dig­nande syrenkla­sar vid Hornstulls strand kas­tar mig till­baka till land­stäl­let i Sörm­land, långt från bilar och nattliv.

I André Gides »Pas­to­ral­sym­fo­nin« tror en blind flicka att värme och fågelsång är kau­salt sam­man­kopp­lade eftersom som hon all­tid känt värme när hon hört fåg­larna sjunga. Blir det inte lätt så med dof­ter också, att de blir något utö­ver en lukt — kanske en plats, en känsla, en män­ni­ska, en tid, en läng­tan? Doft har ett ele­ment av sna­rast över­jor­disk ver­kan i sin ome­del­bar­het, där asso­ci­a­tions­ked­jor av olika karak­tär hejd­löst trig­gas av vad som upp­levs som av yttre påver­kan sna­rare än kopp­lat till det inre och det egna minnet.

I antik gre­kisk reli­gion ansågs gudarna vara för­knip­pade med väl­doft, men även de själva var käns­liga för såväl dof­ter som odö­rer. Jupi­ter eller Zeus ska i Ili­a­den vara bekym­rad över vem som skulle offra rökelse till honom om gudarna skulle driva ige­nom sin plan att för­inta mänsk­lig­he­ten. Män­ni­skan sko­na­des såle­des eftersom det var otänk­bart för guden att exi­stera utan att bli för­sedd med väldoft.

Inom islam sägs blo­det från mar­ty­rer dofta spe­ci­ellt. En gudom­lig doft, som ofta beskrivs som myrra eller musk, har rap­por­te­rats från döda krop­par även i vår egen sam­tid. Enstaka histo­rier finns om stu­pade män, sol­da­ter, jiha­dis­ter, mar­ty­rer — män som stri­der i olika sam­man­hang, nu senast i Syrien, där de döda krop­parna eller blo­det från dem bevi­sar deras mar­tyr­sta­tus genom att börja dofta sött. Lika­dant var de kristna mar­ty­rer­nas blod aro­ma­tiskt och kunde fylla hela are­nor med väl­doft under romersk tid när de tor­te­ra­des till döds.

Andreas Båsk skri­ver om indol i tex­ten »Det dof­tar död«: Indol åter­finns i flera vita blom­mor och står för den där skeva tonen som hind­rar att de bara luk­tar svuls­tigt eller gul­ligt. Det är indo­ler som ger liv och dyna­mik till jas­min, syren, apel­sin­blomma och lil­je­kon­valj. Men ämnet ska­pas också när vi dör och bör­jar bry­tas ned av mikro­or­ga­nis­mer. Och när de här blom­morna dof­tar som bäst och snyg­gast finns det näs­tan all­tid en död ladd­ning i dem, ett blekt flor i luf­ten, som om Ofelias lik flu­tit förbi i en sir­lig å en bit bort.

Är det indol som upp­levs som den gudom­liga doft mar­ty­rer rap­por­te­rats avge, både i vår egen och för­flu­ten tid? På Wikipedia-sidan om feno­me­net »Odour of San­ctity« står att läsa att den heliga dof­ten kanske är ace­ton. Krop­par som för­ne­kats mat genom fasta eller svält bör­jar dofta ace­ton efter ett tag — alla vi som haft ätstör­ningar i vår när­het kän­ner till detta och vi är nog nega­tivt inställda till att den heliga doft skulle vara som ano­rek­ti­kerns ande­dräkt. Odour of San­ctity, ett medel­tida feno­men som för­knip­pas med hel­gon sna­rare än mar­ty­rer tycks vidare ha drab­bat hel­gon utsatta för stig­mata. Dof­ten av helig­het refe­re­rar såväl till en fak­tisk doft hel­gon utsönd­rar — då sär­skilt ur sina sår av stig­mata — men också till ett till­stånd pre­cis i döds­ö­gon­blic­ket för den som är helt utan synd. Med denna logik borde Den heliga jung­fru Maria dof­tat så som dof­ten av helig­het beskrivs då hon var ju avlad och född samt levde ett liv utan synd.

Vi vet inte hur den högt väl­sig­nade jung­frun dof­tade och få av oss kom­mer i kon­takt med mar­ty­rer och hel­gons blod eller för all del deras döds­ö­gon­blick. Hopp om gudom­lig doft finns dock i livet efter detta, det lär vi oss av Efraim Syri­ern i »Hymns on Para­dise« (jag tyc­ker modi­fy­ing somewhat that curse upon the earth by the scent of its aro­mas är oer­hört vac­kert att före­ställa sig och om jag läser honom rätt finns möj­lig­het för den gud­fruk­tige att ta del av den para­di­siska dof­ten även i detta liv… Döm för er själva!):

12.    Thus it is with anot­her spring,
full of per­fu­mes,
which issues from Eden
and penetra­tes into the atmosphere
as a bene­fi­cial bre­eze
by which our souls are stir­red;
our inha­la­tion is hea­led
by this healing bre­ath
from Para­dise;
springs receive a bles­sing
from that bles­sed spring
which issues forth from there.

 13.    Avast­cen­ser
exhaling fragrance
impreg­na­tes the air
with its odo­ri­fe­rous smoke,
impar­ting to all who are near it
a whiff from which to bene­fit.
How much the more so
with Para­dise the glo­ri­ous:
even its fence assists us,
modi­fy­ing somewhat
that curse upon the earth
by the scent of its aromas.

14.    When the bles­sed Apost­les
were gat­he­red toget­her
the place shook
and the scent of Para­dise,
having recog­ni­zed its home,
pou­red forth its per­fu­mes,
deligh­ting the heralds
by whom
the guests are instruc­ted
and come to His ban­quet;
eagerly He awaits their arri­val
for He is the Lover of mankind.

 15.    Make me worthy through Your grace
to attain to Paradise’s gift
–this tre­a­sure of per­fu­mes,
this store­house of scents.
My hunger takes delight
in the bre­ath of its fragrance,
for its scent gives nou­rish­ment to all
at all times,
and who­e­ver inha­les it
is over­joyed and for­gets his earthly bread;
this is the table of the King­dom–
bles­sed is He who pre­pa­red it in Eden.


Comments { 2 }

Tags: , , , , , , ,


Skolstart

Titta vil­ken mysig bild på en höst­klädd Anne Hat­ha­way! Efter sam­man­lagt unge­fär 17 år i det svenska utbild­nings­sy­ste­met asso­ci­e­rar jag hös­ten – mer än något annat – med skol­star­ten. Man köper nya pen­nor, en ny kalen­der och går på upp­rop. Luf­ten är kall och klar, och man kan änt­li­gen ha på sig nor­mala klä­der: långär­mat, ull, man­ches­ter, strump­byxor och hals­duk! Efter de senaste dagar­nas tro­piska hetta som hind­rat mig från andra akti­vi­te­ter än att svet­tas och kippa efter andan, tyc­ker jag att det räc­ker med som­mar för i år.

Om man, pre­cis som jag, vill till­mö­tesgå sin höst­läng­tan rekom­men­de­rar jag den utbild­nings­ro­man­tiska fil­men Mona Lisa Smile i vän­tan på bättre tider.

1D740F28


Comments { 2 }

Tags: , ,


Sommarstil: den amerikanska utlandsturisten

MCDSUMM EC027

Den ame­ri­kanska utlands­tu­ris­ten är en utmärkt som­mar­stil, som i detta inlägg kom­mer att exemp­li­fie­ras av en mogen Kat­he­rine Hep­burn i Sir David Lean’s täm­li­gen fåniga Sum­mer­time (från 1955, »Som­ma­rens Dår­skåp« på svenska). Fil­men är en av många lik­nande skild­ringar om ame­ri­ka­ner som reser i Ita­lien, där res­må­let och tillika rese­mo­det står sär­skilt i fokus och näs­tan tar så myc­ket utrymme i anspråk att de blir som en ytter­li­gare karak­tä­rer. The Talen­ted Mr Ripley är också en sådan film, som även den utspe­lar sig i 50-talets ita­lien, och bru­kar få utgöra stan­dardex­emp­let på den ulti­mata resesti­len. Men denna gång blir det alltså som­ma­rens dår­ska­per vi rul­lar ögo­nen i…

summertime09Histo­rien i kort­het hand­lar om Jane Hud­son (Kat­he­rine Hep­burn), sek­re­te­rare vid en grund­skola i Ohio, som upp­fyl­ler sin dröm om att besöka Venedig där hon chec­kar in på Pen­sione Fio­rini. Om man vill bo på samma hotell som fil­men spe­la­des in på, så bör man boka rum på Pen­sione Acca­de­mia. Hand­lingen är i prin­cip ett mish­mash av Roman Holi­day och Brief Encoun­ter, och trots vissa tidsen­liga, plumpa »kul­turkroc­kar« mel­lan den puri­tanska ame­ri­kans­kan och hen­nes kon­ti­nen­tala, under­trykta begär, är den ganska söt och ibland tank­värd. Enligt mig är ensam­het en fun­da­men­tal del av att upp­leva som­ma­ren, vil­ket gestal­tas väl i denna film (Lana del Rey hål­ler med om detta!)

summertime04

summertime01Hep­burns korall­fär­gade bomulls­klän­ning, med till­hö­rande hår­band, är otro­ligt fin sär­skilt eftersom den tycks ha kva­li­te­terna av skjort­klän­ning, omlott­klän­ning, byx­dress och kimono på samma gång. Vad jag vidare gil­lar med Hep­burns klän­ning är hur högt upp i hal­sen den går. Jag bru­kar själv ofta säkra luf­tiga som­marklän­ningar högt upp i hal­sen med en van­lig säker­hetsnål, för att inte bränna brös­tet. Om det gick att köpa Sig­nora Fio­ri­nis (Isa Miranda, en ita­li­esk Mar­lene Dietrich) vita, djupt urring­ade blus så skulle jag göra det utan att blinka. Kanske det per­fekta som­mar­plag­get som tyvärr lyser med sin från­varo i min gar­de­rob. I skri­vande stund känns det som att jag skulle kunna betala vad som helst för en sådan blus. Läsare kan vän­li­gen utnyttja denna bekän­nelse för att bättra på sin egen ekonomi!

summertime08

summertime05Bra med svart på sommaren!

summertime11Hep­burn får en vene­ti­ansk make­o­ver! Så avundsjuk.

En dag beger sig Hep­burns karak­tär till Piazza San Marco (nähä!?), där hon slår sig ned vid ett café­bord med sin film­ka­mera, och tycks sli­tas mel­lan käns­lor av såväl ensam­het som exal­te­ring. Här stif­tar hon för första gången bekant­skap med fil­mens man­liga karak­tär, antik­hand­la­ren Renato de Rossi (Ros­sano Brazzi), som iakt­tar henne snett bak­i­från och då sär­skilt hen­nes bara vris­ter i ett par söta, vita san­da­ler. Besvä­rad av detta möte stor­mar Hep­burns karak­tär där­i­från. Sce­nen kan med för­del ses nedan, och jag kan tänka mig att exem­pel­vis genus­ve­tare kan få ut myc­ket av ett mini­tu­öst stu­die av obe­kväm­lig­he­ten i detta första möte, innan den logiska kär­leks­af­fä­ren bör­jar spira.

 summertime02

Hep­burn och Brazzi, och den röda bägare som till slut gör att de träf­fas igen (han säl­jer den i sin antik­bu­tik). Det är väl­digt svårt att inte tolka denna röda bägare som en starkt sen­su­ell och femi­nin sym­bol. När bäga­ren för dem sam­man fram­ställs den som unik av sitt slag, men senare i fil­men avslö­jas att det finns ett fler­tal kopior. Mis­ter du en står dig tusen åter! Eller fem. Under fil­mens gång åter­kom­mer även ett par ljuv­liga röda skor, som tas på varje gång hon ägnar sig åt någon­ting mer hand­fast sensuellt.

summertime12

summertime13Hep­burn grå­ter och tar far­väl, med en kabelstic­kad tröja givet­vis. Vad jag vet är inte twit­ter­de­bat­ten angå­ende kabelstic­kade trö­jor totalt avstan­nad än.

summertime06Hep­burn dep­par i Venedig.

Det är svårt att slå fast om Sum­mer­time slu­tar lyck­ligt eller olyck­ligt. Fil­men spe­la­des in under vad man skulle kunna kalla Hep­burns »spinster«-period då hon fram­för allt spe­lade mogna kvin­nor alter­na­tivt änkor som får upp­leva kär­lek utan att vara i sina nai­vaste år, och under­för­stått slu­tar lyck­ligt.  Efter ett antal melo­drama intri­ger läm­nar Hep­burn Venedig och sin pas­sio­ne­rade men smått lögn­ak­tiga antik­hand­lare, som en emo­tio­nellt och sex­u­ellt mer erfa­ren kvinna — själv, men inte lika ensam.


Comments { 2 }

Tags: , , ,


Do-nut? Do not! En vandringssägen.

donut01

La Flo­ren­tine (1840) av Jean-Hippolyte Fland­rin. A Girl av Lord Fre­de­rick Leighton.

En kol­lega till mig, D, som bör­jar närma sig de sex­tio, ska gå på ett bröl­lop i som­mar och bad om upp­slag till vad hon då kan göra av sitt tjocka, loc­kiga hår. Eftersom hon är ovan vid att göra egna hårupp­sätt­ningar på fri hand tip­sade jag henne om att inför­skaffa en donut, eller hår­munk — ett väl­digt rart ord för att beskriva detta fri­syr­verk­tyg. Min kol­lega D begav sig till NK för att köpa sig en hår­munk. Hon approche­rade en för­säl­jare och frå­gade efter en sådan [nu antar denna text karak­tä­ren av vand­rings­sä­gen] varpå för­säl­ja­ren med upp­rörd röst dekla­re­rade att ”NK abso­lut inte säl­jer donuts! Sådant kom­mer du ald­rig att hitta här. Du får leta på H&M. Eller… Glit­ter.” Eftersom jag hört detta utta­lande i tredje per­son kan jag inte till fullo stå för exakt hur för­säl­ja­ren for­mu­le­rade sig, eller var hon ver­balt kur­si­ve­rade, men min kol­lega D beskrev det som att för­säl­ja­ren visade indig­ne­rad upp­hets­ning inför hen­nes hår­munks­för­fråg­ning. Efter deras korta menings­ut­byte hängde någon­ting out­ta­lat vasst i luften.

donut02

Marie en pro­fil (1891) av  Peder Seve­rin Krøyer

Sedan min kol­lega D berät­tade om denna ord­väx­ling för mig har den inte läm­nat mina tan­kar. Jag själv begår ofta hår­munk, främst för att det är prak­tiskt på job­bet, eller när jag inte orkat tvätta håret. En stram och blank hår­munk kan snabbt se pro­fes­sio­nell ut, och den är lätt att vari­era genom att dra ut hår­tes­tar, eller rama in den med hjälp av flä­tor, lös­hår, siden­band, hår­spän­nen. Men allt detta vet ni ju redan.

Hur många prak­tiska aspek­ter man än kan fram­hålla av hår­mun­ken så finns det något skevt över den. Någon­ting som gör att man kom­mer undan genom att använda den. Eller så kanske bara jag trott att man kom­mit undan. För det är just lätt att använda en hår­munk för att kre­era en hög fri­syr, på samma sätt som det är lätt att använda en fär­dig­knu­ten fluga eller slips, en stryk­fri skjorta, eller ett par kil­klacks­skor som gör dig lika lång som pump­sen men du slip­per vingla omkull.

Det jag för­sö­ker komma åt är om det finns någon sorts trash-aspekt av hår­mun­ken som jag ald­rig tidi­gare ens över­vägt, för­rän jag hörde min kol­le­gas histo­ria. Gör den enkla och rela­tivt bil­liga till­gäng­lig­he­ten till vad som på avstånd kan före­falla som en genom­ar­be­tad fri­syr, att man bör­jar betrakta den som ja… just, enkel, »billig«?

donut04

källa

Jag kon­sul­te­rar en av de säk­raste käl­lor jag kan komma på, näm­li­gen mam­mor på inter­net, som dis­ku­te­rar liv­ligt under rubri­ken »Am I being unre­so­nable to have gone off the hair doughnut style? Is it trashy now?«. Jag bru­kar reso­nera som så att om t.o.m. mam­mor dis­ku­te­rar hår­mun­kens upp­gång och even­tu­ella fall, så måste det vara ett fak­tum. Och jag är smått choc­kad över hur distinkta åsik­ter det är möj­ligt att ha i ämnet:

- However recently I have seen a few people with ‘hair doughnut’ hair and thought they looked really trashy (not just because of the hair doughnut, just the ove­rall look). What’s your view on the hair doughnut? Trashy or glam?

- I think it is vee­ring towards trashy now, eve­ry­one is doing it and it is obvious it’s just anot­her way to pile hair up, not­hing intri­cate about it.

- I call it the Easy­jet Bun — ive flown easy­jet a few times over the past year and every female ste­ward wears them — very neatly though, not the messy bun style. They also mix in a skin­tight scalp hug­ging pony­tail before they put the bun in.

- Mega trashy. The style favou­red by idiot drug smugglers.

Mam­morna är rela­tivt kon­se­kventa i sitt ängs­liga bedöm­mande av hår­mun­kens lämp­lig­het. I sam­ta­let anar jag en ten­dens till att mun­ken bedöms som en sär­skilt ung­dom­lig före­te­else, och där­för ovär­dig att använda som vuxen. Jag har dock svårt att hålla med inter­net­mam­morna i detta. Det finns vis­ser­li­gen en infan­ti­li­tet i exem­pel­vis bal­le­ri­nans strama knut, men jag asso­ci­e­rar hellre en svuls­tig hår­knut med en mog­nare kvinna som valt att behålla sitt långa hår — något som jag öns­kar att fler äldre, som har möj­lig­het, gjorde. Denna dis­kus­sions­tråd på Time Goes By — what it’s really like to get older är för övrigt bedå­rande (och totalt befriad från inter­net­mam­mor­nas vul­gära och gnäl­liga ton) och rekom­men­de­ras alla som vill för­djupa sig i den medel­ål­ders kvin­nans tan­kar och val gäl­lande sitt hår, samt omgiv­ning­ens press på att den äldre kvin­nan ska klippa sig kort och där­med fram­stå som mindre fåfäng.

- After years of following the fashion trend of short hair for elders, I am let­ting my hair grow now. Partly for the rea­sons you gave, Ronni. Trips to the beauty par­lor were dif­ficult for me to arrange. In addi­tion, my cochlear implant gad­get (pro­ces­sor, bat­tery and mic) keeps fal­ling off. Long hair com­bed over the implant pro­ces­sor will help anchor it. (I con­fess to a smidgen of vanity, as it will also help hide it.)

- Long hair is pro­ble­ma­tic in old age if it is thin­ning. Mine is and I’m still vain enough to not want to show off my bal­ding spots. That’s where the bun comes in; it covers the thin area on my crown quite nicely.

- My grand­mot­her, lived into her 80’s,had long white hair that fell below her waist. She always wore it in a bun. When I was young, I was fasci­na­ted when she let it down and star­ted to brush it. My mot­her can­not remem­ber a time when grandma’s hair was short.

- I star­ted growing my hair when I moved to Hawaii. It is not unu­sual there for women over 50 to have very long hair. I’m 55 and my hair is past my waist and healt­hier then my daugh­ters with long hair that are 25 and 33. In Hawaii it was much easier to pull it up. I’ve had my hair short most my life Long hair is so much easier for me to take care off. My short hair is not the easy care hair type. My long hair I wash air dry brush and put it up in a bun braid pony­tail or leave it down. I’ve had com­ple­ments on my hair and people think I’m younger then I am. I have always worn my hair the way I want and dres­sed how I want. To each her own why does anyone worry about the length of anyone’s hair. It sounds like people with con­trol issues.

- I would love to let my hair grow. It is so fine that you could put it all in a cup. It is like baby hair. So, short and curly seems best for me. But may just let it grow and stop the every 6 months perm. You — with thick, long and gray hair I envy you.

- What did the sis­ters burn their bras for in the long ago if we are still fus­sing about the pre­vailing fashions?

- How come as we age, we grow hair on all sorts of other pla­ces, like nostrils, ears, chin? Why can’t all stray hair report to the head once we reach age 40? How come, at 40, my twee­zers became my best fri­ends? My hair is short, fine, like feat­hers. What am I, a bird? If so, I want to be an eagle. Eag­les fly solo.

Jag, som var­ken har mor­mor eller mamma att dis­ku­tera sådana här saker med, måste erkänna att jag skulle kunna ägna dagar endast åt att surfa runt på de äldre kvin­nor­nas blog­gar som jag hit­tade i anslut­ning till ovan citat. Rekom­men­de­ras, alltså. Eag­les fly solo!

donut05

Toni Mor­ri­son och Ing­mari Lamy

Men till­baka till munk­myste­riet: Jag besö­ker själv NK för att reda ut saken. Väl i varu­hu­set möter jag The­rese och vi kon­fe­re­rar. Min tanke var att helt enkelt ställa samma fråga som min kol­lega D gjort, »Hej! Jag letar efter en hår­munk, kan du vara så vän­lig att assi­stera mig?«, men vi kom­mer snart fram till att frå­gan känns omöj­lig och pin­sam. Ja, det känns fak­tiskt plöts­ligt rent av skam­fullt att efter­fråga en hår­munk. Jag frå­gar istäl­let efter hårac­ces­so­a­rer från Evita Peroni* och får det rim­liga sva­ret att NK inte längre har en sär­skild avdel­ning för hårac­ces­so­a­rer och att det enda varu­hu­set säl­jer inom ramen för hår­han­te­ring är pro­duk­ter av olika slag.

För­vir­ringen är nu större än någon­sin. Om NK inte sålt hårac­ces­so­a­rer på länge så fram­står sva­ret min kol­lega D fick som än mer dra­ma­tiskt. Det är som om man skulle till­fråga en kon­kurs­drab­bad asio­fo­bisk bil­hand­lare om denne säl­jer Mitsubishi och bil­hand­la­ren — som totalt slu­tat sälja bilar — gor­mar att han min­sann ald­rig, under några omstän­dig­he­ter, skulle sälja en Mitsubishi.

donut06

Ovan ses den s.k. »Apol­lo­knu­ten«, som var popu­lär under 1820– och 30-talen, som består av en mitt­bena och en högt sit­tande hår­bulle kom­bi­ne­rad med kork­skruvsloc­kar som ramar in ansiktet.

Vad kom­mer att hända med hår­mun­ken fram­ö­ver? Min giss­ning är att vi kom­mer att se mer av den — på alla möj­liga sätt. Mun­kens volym ökar, och med möj­lig­he­terna att spela in och sprida vide­o­tu­to­ri­als ökar även lek­man­nens fing­er­fär­dig­het i fråga om mer avan­ce­rade flät­ningar i kom­bi­na­tion med mun­ken. Jag hyser även en för­hopp­ning om att mun­ken såväl ska för­öka sig som att byta skep­nad: jag före­stäl­ler mig att man skulle kunna arran­gera en fler­tal mindre mun­kar jämte varandra, eller på varandra, och att de inte nöd­vän­digt­vis behö­ver vara runda utan skulle kunna ta form av kvadrat, tre­kant, eller kanske hjär­tat eller stjär­nan. På sikt skulle ett fli­tigt mun­kan­vän­dande kunna leda in sin ägare på tyngre sub­stan­ser, såsom »vin­tage­fri­sy­rer« (ett ganska under­ligt ord, enligt mig) eller ännu hellre en var­dag­lig come­back för renäs­sans– eller rokokofrisyren.

donut07

Tyra Banks, Lilly Col­lins och Jen­ni­fer Lopez har alla begått hårmunk

Efter att ha till­bringad pin­samt myc­ket tid åt att tänka på detta kom­mer jag nog per­son­li­gen hädan­ef­ter att betrakta hår­mun­ken som ett funk­tions­plagg och anser att den där­för borde säl­jas i olika slit­starka, vat­ten­av­stöt­liga vari­an­ter, på exem­pel­vis Naturkompaniet.

 

* Har acces­so­ar­mär­ket Evita Peroni någon­ting att göra med Argen­ti­nas första dam Eva Peron? Jag har damm­su­git www utan svar, men fin­ner det för  osan­no­likt för att vara sant. Nam­nen är så lika före­ta­get måste ha ställt sig den frå­gan då de star­tade upp sin verk­sam­het, 1988 i  Danmark.


Comments { 8 }

Tags: , ,


Rik och snygg

Hittills har den här som­ma­ren varit väder­mäs­sigt full­stän­digt vär­de­lös (jag koket­te­rar lite – egent­li­gen tyc­ker jag att det är ganska skönt att slippa åtminstone den värsta hög­som­mar­vär­men), vil­ket har fått mig att längta ännu mer efter hös­ten än vad jag bru­kar göra.

Jag äls­kar att pla­nera näst­kom­mande säsongs look, och till hös­ten tän­ker jag att jag ska satsa på loo­ken »rik och snygg«. Kanske beror det på min pri­va­te­ko­no­miska åtstram­nings­po­li­tik, men jag är helt upp­slu­kad av tan­ken på att svepa omkring i sjukt dyra klä­der och acces­so­a­rer. Och inte dyra på det där sät­tet att bara den invigde ser att det är dyrt, nej, rik­tigt uppen­bart ska det vara, pre­cis över grän­sen till det vräkiga.

368eee914d103c266bfda01a6599f613

Till exem­pel skulle jag kunna tänka mig en out­fit som den här ovan: en klän­ning med mat­chande cape i kash­mir. Oprak­tiska skor ser dyrt ut, så det vill jag ha. Det ska lik­som inte se ut som att jag är en sådan kvinna som raskt måste pro­me­nera till job­bet på mor­go­nen, utan jag vill utstråla eko­no­miskt obe­ro­ende (alter­na­tivt bero­ende av en myc­ket för­mögen man). Sol­glas­ö­gon är en själv­klar­het året om, egent­li­gen – så himla job­bigt att utsät­tas för män­ni­skors avund­sjuka blic­kar hela tiden! Typiskt Jan­tes­ve­rige att man inte bara får vara rik och snygg i fred.

snyggrik

Mm, päls! Det är dyrt och snyggt. Tyvärr finns det vissa etiska invänd­ningar mot päls, men i höst ska vi inte låta sådant stå i vägen för våra este­tiska strä­van­den. Även på den här bil­den bidrar de oprak­tiska skorna och den oprak­tiska fär­gen på kap­pan till det dyra och snygga hel­hets­in­tryc­ket. Ett par skinn­hands­kar är för övrigt väl­digt snyggt och ser myc­ket dyrare ut än vad det fak­tiskt behö­ver vara, men jag tyc­ker att de bör vara lite tigh­tare än på bil­den. Rörel­seut­rymme är för folk som måste använda sina hän­der till prak­tiska sysslor.

riksnygg2

Jag är fullt med­ve­ten om hur kly­schigt det är att någon med en mode– och skön­hets­blogg vill ha en Birkin-väska, men mitt begär efter en sådan är både djupt och genu­int. Tidi­gare har jag före­dra­git dem i något mer modest utfö­rande, men för att upp­le­vas som rik­tigt demonst­ra­tivt rik och snygg så torde kro­ko­dil vara det mest lämp­liga materialvalet.


Comments { 2 }

Tags: , , , , ,