Hösten med Kiehl’s

kiehls2

Jag har en period då jag är besatt av hudvård. Det beror på att jag har haft lite bråkig hy på senaste tiden (jag tänker att det är då man blir intresserad av sådana här saker på allvar: med perfekt hy finns ju liksom inte någon riktig motivation?). Tidigare har jag kunnat göra lite vad som helst med min hy – peela ytterst omilt, typ hur ofta som helst, till exempel, och huden har bara gillat det – men dessa dagar tycks nu vara över (åtminstone tillfälligt). Nu tror jag att min hudtyp gått från ”fet och jobbig” till ”fet, jobbig och dessutom känslig”.

En dag när mitt ansikte kändes extra känsligt och bråkigt gick jag och köpte Kiehl’s Skin rescuer – en lugnande fuktkräm i en trivsam liten pumpflaska. Den har varit jättebra, på ett lågmält sätt – inte uträttat några mirakel, men fungerat fint som dagkräm, lugnat och varit snäll mot hyn, inte gjort huden fet eller finnig (det händer mig med ALLA krämer som inte är… bra. Jag har alltid problem med vanliga solskyddskrämer av just den anledningen), dessutom varit dryg trots att jag varit generös med den.

Tidigare i veckan, när jag stressat, varit på fest, sovit dåligt och såg helt död och grå ut i ansiktet insåg jag att jag verkligen saknade en natt-produkt som man vaknar och har blivit snygg av. (Jag har egentligen en syra för sådant, som jag ska återkomma till i ett annat inlägg, men den är så stark att jag med min nya, känsliga hy måste vara lite försiktig med den.)  Efter lite googlande insåg jag att Kiehl’s Midnight recovery kanske kunde vara vad jag var ute efter. Än så länge gillar jag den verkligen: nu har jag för tredje dagen vaknat alldeles mjuk och mysig i ansiktet. Jag har till och med längtat efter läggdags, så att jag ska få använda den. Det är ett slags oljig vätska i en glasflaska med pipett (känns väldigt gammeldags apotek/laboratorium på ett kul sätt), som det bara behövs några droppar av. Den återfuktar, lugnar, gör mig inte fet trots att den är oljig, och gör alltså att min hy ser liksom glad ut när jag vaknar.

När jag köpte Midnight recovery bad jag också om ett prov på Kiehl’s ögonkräm med avocado, som jag nu testat några dagar. Bara tanken på en kräm med avocado gör mig nästan… upphetsad. Och den är verkligen så sjukt krämig, och grön, och… massiv liksom. Eventuellt tror jag att den är för tung för mig, men jag vill inte att det ska vara så, för jag är så förtjust i dess uppenbarelse. Jag ska testa vidare och eventuellt återkomma.

Jag tänkte dra igenom allt jag gillar från Kiehl’s när jag ändå är i farten: Deras Creme de corps body butter är underbart – liksom vispat, med en luftig konsistens, och helt ljuvlig doft av… vanilj, kokos, någon god nöt? Jag vill typ äta det med sked. Jag vet att till exempel Katarina också gillar denna mysiga produkt.

Kiehl’s muskolja är sedan länge en av mina favoritdofter, av en anledning som förklaras i det här inlägget. Jag återkommer till den varje höst. Och på tal om hösten: Kiehl’s handkräm är bra också, men jag har gjort slut på min tub och kunde inte fota den. Antagligen köper jag en ny när den kalla, torra höstluften drar in på allvar.

Överlag ligger Kiehl’s priser rätt högt – särskilt burken med body butter, som kostar 330 kronor, vilket jag egentligen tycker är HUTLÖST för något jag framför allt använder på benen och armbågarna. Om allt var sådär en femtiolapp billigare (eller i vissa fall en hundralapp…) skulle det kännas rimligare, men å andra sidan tycker jag att grejerna verkligen är bra. De känns liksom rustika, och ser dessutom alltid trevliga ut, med en apoteks-känsla som jag är oerhört svag för.

(OBS, detta inlägg är inte sponsrat! Är det väl bäst att påpeka nu när jag riktar så mycket positiv uppmärksamhet mot ett och samma märke. Jag är lojal mot Kiehl’s av fri vilja och har köpt varenda milliliter kräm för mina egna slantar.)


Comments { 1 }

Tags: , , , , , ,


Lika som bär

Igår fick jag senaste Damernas Värld (eftersom jag tecknat ytterligare en ”bekväm tillsvidareprenumeration”, eftersom jag ville få fyra vinglas från Iittala till ett mycket förmånligt pris), och i den fanns en annons från Lexington. Det var något med bilden som kändes djupt… tillfredsställande.

lexington

”Så FINT!”, tänkte jag. Vilken fin mönstrad tröja! Jag vill också stå med hatt och en fin mönstrad tröja i vass!” (Jag kan intyga att jag aldrig någonsin tänkt just detta tidigare.)

Sedan kom jag på varför jag tyckte att annonsen var så fin: Den ser ju ut som en av mina favoritbilder på Sophia Loren!

Sophia_Loren

Hennes mönstrade tröja är ännu finare, och hon bär upp den med mer pondus, måste man säga, och egentligen tror jag inte att det är just en mönstrad tröja jag är ute efter, utan att se ut som Sophia Loren.

 


Comments { 3 }

Tags: ,


Ett annat 70-tal

Jag tänker fördomsfullt att de flesta förknippar 1970-talet med hippies, och kanske, mot årtiondets slut, med punk och alternativ rock. Det senare gör även jag till viss del eftersom mitt favoritband Siouxsie & the Banshees bildades då. 1970-talets alternativa rörelser har lämnat ett så stort avtryck på oss att det andra, det som var förknippat med den vanliga människans stilideal, medelåldern och medelklassens populärkultur – det hamnar i skymundan.

siouxsie10-creatures c-flower c-church

Tre av mina favoritbilder på Siouxsie är tillsammans med trummisen Budgie, som hon hade bandet The Creatures med. De är också bra! Förresten, en helt annan sak: man ska ju inte leka favoriter men vilken är egentligen den bästa Siouxsie & the Banshees-låten? Jag tycker Sin in my heart tror jag… Eller Mirage. Eller Melt!… 

Modemässigt när man ser samtida blinkningar till 1970-talet så är det ofta det vi förknippar med hippien som refereras. Hippien föddes redan på 1960-talet men in i mainstream-kulturen gjorde hen inträde först något senare. Det är långt hår med enstaka flätor för såväl män som kvinnor, smalt hårband mitt på pannan, det är utsvängda byxor, det är enkla sandaler eller träskor, det är naturnära material som inte smiter åt för mycket på kroppen och så är det ju framför allt en livsstil som är inspirerad av nomaden, men i en slags drogliberal och tonårig version där man förflyttar sig mellan festivaler och fester snarare än mellan föda och boskap.  Inget av detta tilltalar mig, förutom det där hårbandet mitt på pannan eftersom min mamma med sitt långa, vackra blonda hår hade ett sådant på 70-talet. Jag kan också uppskatta utsvängda jeans med hög midja, det gör onekligen något för siluetten. Och det genuina nomadlivet ligger en naturromantiker som mig nära hjärtat så klart (har ni sett Into the Wild? Jag ryser till bara jag tänker på en av de inledande scenerna, ni vet när huvudpersonens mamma vaknar mitt i natten och ”känner” honom. Jag tycker att den är så bra. Den visar också hur hopplöst det vore att försöka bli ett med naturen för det innebär ju i slutändan alltid bara död.)

Det finns ett helt annat 70-tal än hippiens, och nu tänker jag inte på ABBA även om den invändningen är korrekt. Jag var själv inte med ty jag är av årgång 1985 men min faster har berättat om knälånga skotskrutiga kjolar i ull, min mamma har gett mig en vinröd åtsmitande klänning med långa armar och djup omlottringning i frottécrêpe  som hon bar och framför allt har jag ju tillgång till populärkulturen:

000b6242_medium img-100213175501-0001

eahxc9r7d014e4hd

Ska vi tro Playboys omslag från 1970-talet så var det sexigt med svallande lockar, stickade tröjor, slinkiga material och sminkning i jordtoner med tydlig kajal. Snyggt, tycker jag.

 

diane-von-furstenberg-newsweek-1976

Diane von Furstenberg introducerar sin ikoniska wrap-dress vid 1970-talets mitt. Och hon är, som synes, mycket snygg i den själv.

Det finns även en del nutida tolkningar av 1970-talet som estetiskt tilltalar mig. Det bästa exemplet är den fantastiska filmen The Ice Storm, som jag verkligen kan rekommendera er att se om ni inte redan gjort det. Den är från 1997 men ska utspela sig i Connecticut 1973. Den har en svårslagen melankoli, och Sigourney Weaver i diverse snygga kreationer:

the-ice-storm

Sigourney i svart långärmad polo och enkel vardagsfrisyr talar allvar med sin son.

Sigourney-The-Ice-Storm

Sigourney är på cocktailparty (som senare kommer visa sig vara ett s.k. nyckelparty) i snygg svart klänning, matchande träsmycken och med festuppsättning. 

ice-storm-1997-06-g

Sigourney storhandlar iklädd mockakjol och pälskantad brokadjacka med piska till hands.

Slutligen så är Lily Allen 70-talspiffig i videon till Not Fairmed figurnära byxdress i slinkigt material och välkammat mjukt hår med lugg. Och glöm för all del inte detta gamla inlägg av mig om ni inte redan har läst det.

 

 


Comments { 11 }

Tags: , , , , , , , ,


There are three subjects I don’t like discussing. My former marriage, women artists, and what I think of my contemporaries

När ska det komma en moderiktig biopic om Helen Frankenthalers liv? Det var ju trots allt tre år sedan hon gick bort. Popstjärnan Regina Spektor skulle kunna göra sin skådespelardebut som Frankenthaler – de var förbluffande lika i konstnärens unga år – eller någon av skådespelerskorna Carey Mulligan, Anna Kendrick, Emma Watson eller Madeline Zima, för att sedan gå över till exempelvis Susan Sarandon, Julianne Moore, Robin Wright eller Sigourey Weaver när den mognare Frankenthaler ska porträtteras. Varsågod filmbranschen, förvalta mitt tips väl.

frankenthaler01

Det känns smått ohederligt av mig att intressera mig så för personen Frankenthaler, hennes stil och livsstil, när hon själv så tydligt markerade mot den typen av uppmärksamhet. Jag kan skylla på tidsandan kanske, när författaren är en rockstjärna i sig själv, och man ofta talar mer om konstnären än om verket. På den punkten finns det mycket att lära av Frankenthaler, särskilt eftersom det ofta kan tyckas lättare att respektera tankegångar hur än enkla och återupprepbara de må vara – när dessa tankar kommer från andra sidan graven. När de uttalades i en annan tid som brottades med samma grundläggande problem som vi gör nu, men med andra förutsättningar och redskap. Hon var benhård i fråga om den identitetsfixeringen som vi särskilt brottas med idag. Frankenthaler sade

Obviously, first I am involved in painting not the who and how. I wonder if my pictures are ”lyrical” (that loaded word!) because I’m a woman. Looking at my paintings as if they were painted by a woman is superficial, a side issue, like looking at Klines and saying they are bohemian. The making of serious painting is difficult and complicated for all serious painters. One must be oneself, whatever.

Mot bakgrund av detta är det svidande uppenbart att Frankenthaler nog inte önskar vara min kvinnliga stilikon. Jag uppskattar verkligen hur hon å ena sidan skarpt avfärdar tanken på en kritik av hennes konst med utgångspunkt i hennes kön som ytlig, samtidigt som hon leker med tanken på sig själv som feminint lyrisk. Frankenthalers största kritiker höll just de tunna, poetiska lagren av söt färg emot henne, en kritik hon tycktes ta emot med glimten i ögat: hon kommenterar det genom att vara såväl skoningslös i sin inställning som personligt sökande i vad det lyriska består samt humoristiskt avfärdande.

Det är just sådana mångbottnade glimtar in i en person som gör dem till personliga förebilder eller ikoner för mig, vare sig de vill det eller ej. Och kanske särskilt vad gällande kvinnor som annars lätt tenderar att göra våld på sin egen dubbelhet i offentligheten.

For me, being a ‘lady painter’ was never an issue. I don’t resent being a female painter. I don’t exploit it. I paint.

Hur mycket jag än håller med Frankenthaler i ovan citat så tjusas jag märkvärt av uttrycket ‘lady painter’. Det låter så… fint? Kanske bara för att det är skrivet på engelska. Frankenthaler noterar faktumet att hon ÄR en kvinnlig konstnär, och tycks på så vis tillskriva det någonting, men understryker vikten av att inte exploatera det. Detta citat, banalt i sin enkelhet egentligen, öppnade mina ögon för en irritation jag närt länge men inte satt ord på i det offentliga samtalet om all möjlig konstnärlig produktion, må det vara författande, diktande, fotografering, måleri, performanceart, teater. Man talar ofta om att en konstnär “utforskar” sig själv i någon aspekt i sin konst. Det är rimligt. Men alltför ofta upplever jag att utforskandet används som en slö synonym när konstnären snarare väljer att exploatera aspekter av sig själv. Det är en hårfin gräns, men jag vill hävda att det går att känna instinktivt när någon exploaterar aspekter av sig själv, till skillnad från att bara utforska sig själv, berätta om sig själv. Detta var alltså någonting som Helen Frankenthaler absolut inte ville göra i sin konst eller då hon deltog i det offentliga samtalet om sig själv och sin produktion.

frankenthaler11

Saddle shoes

Hon tog sig fram i den mansdominerade miljön inom New York-skolan utan att bry sig nämnvärt om de övriga medlemmarna valde att “acceptera” henne eller ej. Detta självförtroende härstammade måhända ur den priviligerade uppväxten i den intellektuella och progressiva familjen på Manhattans Upper East Side. Jag resonerar – kanske fördomsfullt – att det är lättare att inte bry sig när man har råd att inte bry sig.

Frankenthalers självbild när hon precis skulle äntra New Yorks konstvärld var “a saddle-shoed girl a year out of Bennington”. Det finns en konkret oskuldsfullhet i den självbilden, samtidigt som hon beskriver just den perioden då hon introducerades för de stora. Jackson Pollock, David Smith, Franz Kline och Willem och Elaine de Kooning.

frankenthaler23

I en eventuell spelfilm om hennes liv är det uppenbart att man skulle fokusera på hennes relationer och konstruera ett spänningsförhållande mellan hennes konst och konsten producerad av männen i hennes liv. Jag har sett sådana amorösa berättargrepp kritiseras många gånger, inte minst när den efterlängtade biografiska skildring av Monica Zetterlunds liv kom 2013 – som i mångt och mycket följde en kronologi uppbyggd kring männen i hennes liv: pappan Bengt, Vilgot Sjöman, Sture Åkervall. Jag förstår kritiken på ett idéplan men kan inte känna den, kanske för att jag själv oftast minns saker i relation till vem jag vid tillfället var tillsammans med. Jag föreställer mig dessutom att konstnärspar eller författarpar, skådespelarpar, som lever länge och nära inpå varandra deltar i varandras arbete på olika sätt, stöttar, kritiserar, saboterar. Man förminskar inte nödvändigtvis en person genom att tala om den den älskade, eller hatade. Jag ser därför gärna fler fruar och älskarinnor i manliga biopics!

För att nämna ännu ett exempel ur svensk kontext som gjort just detta så var den biografiska skildringen Dom över död man av Torgny Segerstedt (förvisso chefsredaktör på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där han ihärdigt kritiserade nazismen, och inte konstnär) rysligt bra. Jag har aldrig sett Ulla Skoog spela så bra som i rollen som hustrun Puste Segerstedt, och Pernilla August som älskarinnan Maja Forssman. Jag grät så svårt till denna film att jag knappt finner motstycke, och skulle önska att fler såg den. Ett mycket bra exempel på när kvinnornas roller är relevanta, utan att det för den del känns som att de är inkvoterade. Bilden av Segerstedt förstärks av kvinnorna i hans liv.

frankenthaler07

Frankenthaler omfamnar lyckligt Robert Motherwell framför sitt mest kända verk, Mountain and Sea (1962)

frankenthaler19Ovan Frankenthalers Madame Butterfly (2000) och nedan Motherwells Running Elegy II (1983)

Speaking of men. Frankenthalers pappa var domare vid New York State Supreme Court och dog av cancer när hon var blott elva år gammal, vilket slungade henne in i ett fyra år långt depressionsliknande tillstånd med svåra migränanfall. Konstkritikern Clement Greenberg introducerade Frankenthaler för New York-skolans abstrakta måleri och gissningsvis skulle filmen om hennes liv ta avspark där någonstans. Vidare var hon gift med expressionisten Robert Motherwell mellan 1958-1971. Jag kan ju bara tala för mig själv, men min inre paglian går ned i spagat av förtjusning när jag tittar parallellt på deras respektive målningar från den perioden. Det äkta paret kallades “the golden couple” i mindre bemedlade konstnärskretsar, då de etablerade sig på East 94th Street där de ägnade sig åt ett extravagant socialiserande. Jag skulle gärna se några duktigt scenograferade passager ur det äkta parets liv tillsammans, när de målar och diskuterar, när de håller middagsbjudningar för över hundra personer ur sin tids kulturelit. Frankenthaler talar högt, skrattar, dansar och göder sina gäster grundligt. Vad serverade man? Räkcocktail, laxmousse, ambrosiasallad, coq au vin, Biff Wellington, Baconlindade ostron med plommon, cocktailpinnar med ost och ananas, fondue, crêpes, Babysham eller Manhattan eller Vesper cocktails!

frankenthaler22

Frankenthaler har alltid vägrat att diskutera sitt äktenskap, i linje med sin i övrigt så höga integritet. Detta kommer givetvis att försvåra för en eventuell regissör som vill slå mynt om det gyllene parets estetiska förening. Den enda gång hon uttalat sig om sitt liv som ensamstående mynnade ut i ”At times I enjoy being alone, at times I don’t.” Det må vara ett korthugget och markerande svar, men jag tycker ändå att det är vackert. Jag, som är relativt rädd för tanken på ensamhet kan känna förtröstan i att det ju är precis så det är både att vara ensam och att vara i en relation. Ibland njuter man av det, och ibland inte. Ett tillknäppt svar, men talande för en viss hållning som jag önskar jag kunde anamma. 1989, då hennes omfattande retrospektivutställning recenserades, avfärdare The New Yorker hennes verk som konst för styrelserum. Man kallade henne för den förnäma högprästinnan på grund av hennes ovilja att vara rolig i intervjuer.

När man studerar tidiga fotografier av Frankenthaler är det svårt att inte känna waspstilens mjuka vingslag fläkta. Frankenthaler fångad på fotografier bär ofta luftiga vita skjortor, cigarettbyxor, mörka förkläden, svarta polotröjor. De ljuvligt pastelliga fotografierna från LIFE Magazine år 1956 där hon bär kjol, knutblus, diadem och rött läppstift förefaller som ett avsteg från den strama stilen, som om hon “klätt upp sig” för att bli förevigad i symbios med sin konst. När man studerar de tjugo till trettio professionella fotografier på Frankenthaler som figurerar och upprepar sig online blir det tydligt att det under det konstnärligt slappa och praktiska modet finns en stilmedvetenhet, och där jag vill hävda att hon matchar sitt måleri (alternativt att måleriet matchar henne). Fotografiet ur LIFE Magazine i början av detta inlägg är kanske det tydligaste, men även nedan ateljéfoto av Alexander Liberman där hon bär djupröda manschesterbyxor och en mossgrön blus jämte sina målningar som går i nästan identiska kulörter är ett intressant exempel. Kan inte föreställa mig att detta är en slump.

frankenthaler03

frankenthaler15

Helen fotograferad av Dan Budnick 1968 framför sin målning Summer Banner som hon målade samma år.

frankenthaler17Essence mulberry (1977)

Helen-Frankenthaler-michael-fredericksOvan fotografi av Michael Fredericks, nedan Snowpines (2004)

frankenthaler16Helen i sitt hem på Contentment Island, i april 2003.

Jag idealiserar den diffusa bild det går att skapa sig av Helen Frankenthalers livsstil under hennes sista tjugo år. Hon målade in till slutet. Hon bytte de stora papprena till mer lätthanterliga dukar och tog hjälp av assistenter. Hon delade sin tid mellan New York och Contentment Island, i Darien Connecticut, vars namn skvallrar om en tillfredställd tillvaro, belåten, tillbakalutad. Åh! Hon gav ut informationen att hon simmar flera gånger i veckan. Att hon tycker om att rymma från sitt arbete och se en bergmanmatinée “I’ll take my lunch to the movie – yoghurt or shrimps or something”. Jag vill också sitta i en mörk salong mitt på dagen, doppa salta räkor i sur, kall yoghurt och sedan återvända till min ateljé och hälla färg över en duk – vilket någon senare kommer att recensera som ett vackert landskap! Hennes assistenter ombads ofta lämna ateljén när hon skulle sätt igång. Under intensiv koncentration blandade hon oljefärgen med hushållspenslar, moppar, skrapor. När Frankenthaler var liten brukade hon fylla en hink med vatten och droppa olika nyanser av nagellack ned i vätskan för att studera hur färgerna simmade om varandra.

Det som jag avslutningsvis tar med mig av Frankenthalers diverse visdomar är denna betraktelse över konsten

Art has a will of its own. It has nothing to do with the taste of the moment or what’s expected of you. That’s a formula for dead art, or fashionable art.

En tanke väl värd att bära med sig varje gång man betraktar ett konstverk. Visserligen kan man inte påstå att Frankenthalers konstnärliga produktion inte var högst populärt under hennes egen tid, i någon mån var det fashionable art – men jag tror inte att det nödvändigtvis kändes så för henne när hon skapade den. I denna videodokumentation besöker hon Portland State University 1972 för att svara på konststudenternas frågor i Lincoln Hall Auditorium. Efter halva utfrågningen åker ett par stora, svarta solglasögon på. Hon säger att de får tala högre när de ställer frågor till henne. De får allt ta och komma närmare om hon ska kunna höra dem ordentligt. Jag är inte van vid den här typen av ljussättning och inspelning. Ni får förlåta mig om jag framstår som litet underlig, säger Susan Sarandon med släpig röst.

Frankenthaler

frankenthaler21Min favoritmålning av Frankenthaler, Persian Garden (1965)


Comments { 0 }

Tags: , , , ,