Hösten med Kiehl’s

kiehls2

Jag har en period då jag är besatt av hud­vård. Det beror på att jag har haft lite brå­kig hy på senaste tiden (jag tän­ker att det är då man blir intres­se­rad av sådana här saker på all­var: med per­fekt hy finns ju lik­som inte någon rik­tig moti­va­tion?). Tidi­gare har jag kun­nat göra lite vad som helst med min hy — peela ytterst omilt, typ hur ofta som helst, till exem­pel, och huden har bara gil­lat det — men dessa dagar tycks nu vara över (åtminstone till­fäl­ligt). Nu tror jag att min hud­typ gått från »fet och job­big« till »fet, job­big och dess­utom känslig«.

En dag när mitt ansikte kän­des extra käns­ligt och brå­kigt gick jag och köpte Kiehl’s Skin rescuer - en lug­nande fukt­kräm i en triv­sam liten pump­flaska. Den har varit jät­te­bra, på ett låg­mält sätt — inte uträt­tat några mira­kel, men fun­ge­rat fint som dag­kräm, lug­nat och varit snäll mot hyn, inte gjort huden fet eller fin­nig (det hän­der mig med ALLA krä­mer som inte är… bra. Jag har all­tid pro­blem med van­liga sol­skydds­krä­mer av just den anled­ningen), dess­utom varit dryg trots att jag varit gene­rös med den.

Tidi­gare i vec­kan, när jag stres­sat, varit på fest, sovit dåligt och såg helt död och grå ut i ansik­tet insåg jag att jag verk­li­gen sak­nade en natt-produkt som man vak­nar och har bli­vit snygg av. (Jag har egent­li­gen en syra för sådant, som jag ska åter­komma till i ett annat inlägg, men den är så stark att jag med min nya, käns­liga hy måste vara lite för­sik­tig med den.)  Efter lite goog­lande insåg jag att Kiehl’s Mid­night reco­very kanske kunde vara vad jag var ute efter. Än så länge gil­lar jag den verk­li­gen: nu har jag för tredje dagen vak­nat all­de­les mjuk och mysig i ansik­tet. Jag har till och med läng­tat efter lägg­dags, så att jag ska få använda den. Det är ett slags oljig vätska i en glas­flaska med pipett (känns väl­digt gammel­dags apotek/laboratorium på ett kul sätt), som det bara behövs några drop­par av. Den åter­fuk­tar, lug­nar, gör mig inte fet trots att den är oljig, och gör alltså att min hy ser lik­som glad ut när jag vaknar.

När jag köpte Mid­night reco­very bad jag också om ett prov på Kiehl’s ögon­kräm med avocado, som jag nu tes­tat några dagar. Bara tan­ken på en kräm med avocado gör mig näs­tan… upp­het­sad. Och den är verk­li­gen så sjukt krä­mig, och grön, och… mas­siv lik­som. Even­tu­ellt tror jag att den är för tung för mig, men jag vill inte att det ska vara så, för jag är så för­tjust i dess uppen­ba­relse. Jag ska testa vidare och even­tu­ellt återkomma.

Jag tänkte dra ige­nom allt jag gil­lar från Kiehl’s när jag ändå är i far­ten: Deras Creme de corps body but­ter är under­bart — lik­som vis­pat, med en luf­tig kon­si­stens, och helt ljuv­lig doft av… vanilj, kokos, någon god nöt? Jag vill typ äta det med sked. Jag vet att till exem­pel Kata­rina också gil­lar denna mysiga produkt.

Kiehl’s muskolja är sedan länge en av mina favo­rit­dof­ter, av en anled­ning som för­kla­ras i det här inläg­get. Jag åter­kom­mer till den varje höst. Och på tal om hös­ten: Kiehl’s hand­kräm är bra också, men jag har gjort slut på min tub och kunde inte fota den. Antag­li­gen köper jag en ny när den kalla, torra höst­luf­ten drar in på allvar.

Över­lag lig­ger Kiehl’s pri­ser rätt högt — sär­skilt bur­ken med body but­ter, som kos­tar 330 kro­nor, vil­ket jag egent­li­gen tyc­ker är HUTLÖST för något jag fram­för allt använ­der på benen och arm­bå­garna. Om allt var sådär en fem­ti­o­lapp bil­li­gare (eller i vissa fall en hund­ra­lapp…) skulle det kän­nas rim­li­gare, men å andra sidan tyc­ker jag att gre­jerna verk­li­gen är bra. De känns lik­som rustika, och ser dess­utom all­tid trev­liga ut, med en apoteks-känsla som jag är oer­hört svag för.

(OBS, detta inlägg är inte spons­rat! Är det väl bäst att påpeka nu när jag rik­tar så myc­ket posi­tiv upp­märk­sam­het mot ett och samma märke. Jag är lojal mot Kiehl’s av fri vilja och har köpt varenda mil­li­li­ter kräm för mina egna slantar.)


Comments { 1 }

Tags: , , , , , ,


Lika som bär

Igår fick jag senaste Damer­nas Värld (eftersom jag teck­nat ytter­li­gare en »bekväm tills­vi­da­re­pre­nu­me­ra­tion«, eftersom jag ville få fyra vin­glas från Iit­tala till ett myc­ket för­mån­ligt pris), och i den fanns en annons från Lex­ing­ton. Det var något med bil­den som kän­des djupt… tillfredsställande.

lexington

»FINT!«, tänkte jag. Vil­ken fin mönst­rad tröja! Jag vill också stå med hatt och en fin mönst­rad tröja i vass!« (Jag kan intyga att jag ald­rig någon­sin tänkt just detta tidigare.)

Sedan kom jag på var­för jag tyckte att annon­sen var så fin: Den ser ju ut som en av mina favo­rit­bil­der på Sop­hia Loren!

Sophia_Loren

Hen­nes mönst­rade tröja är ännu finare, och hon bär upp den med mer pon­dus, måste man säga, och egent­li­gen tror jag inte att det är just en mönst­rad tröja jag är ute efter, utan att se ut som Sop­hia Loren.

 


Comments { 3 }

Tags: ,


Ett annat 70-tal

Jag tän­ker för­doms­fullt att de flesta för­knip­par 1970-talet med hip­pies, och kanske, mot årtion­dets slut, med punk och alter­na­tiv rock. Det senare gör även jag till viss del eftersom mitt favo­rit­band Sioux­sie & the Bans­hees bil­da­des då. 1970-talets alter­na­tiva rörel­ser har läm­nat ett så stort avtryck på oss att det andra, det som var för­knip­pat med den van­liga män­ni­skans sti­li­deal, medel­ål­dern och medel­klas­sens popu­lär­kul­tur — det ham­nar i skymundan.

siouxsie10-creatures c-flower c-church

Tre av mina favo­rit­bil­der på Sioux­sie är till­sam­mans med trum­mi­sen Bud­gie, som hon hade ban­det The Cre­a­tu­res med. De är också bra! För­res­ten, en helt annan sak: man ska ju inte leka favo­ri­ter men vil­ken är egent­li­gen den bästa Sioux­sie & the Banshees-låten? Jag tyc­ker Sin in my heart tror jag… Eller Mirage. Eller Melt!… 

Mode­mäs­sigt när man ser sam­tida blink­ningar till 1970-talet så är det ofta det vi för­knip­par med hip­pien som refe­re­ras. Hip­pien föd­des redan på 1960-talet men in i mainstream-kulturen gjorde hen inträde först något senare. Det är långt hår med enstaka flä­tor för såväl män som kvin­nor, smalt hår­band mitt på pan­nan, det är utsvängda byxor, det är enkla san­da­ler eller träs­kor, det är natur­nära mate­rial som inte smi­ter åt för myc­ket på krop­pen och så är det ju fram­för allt en livs­stil som är inspi­re­rad av noma­den, men i en slags drog­li­be­ral och ton­å­rig ver­sion där man för­flyt­tar sig mel­lan fes­ti­va­ler och fes­ter sna­rare än mel­lan föda och boskap.  Inget av detta till­ta­lar mig, för­u­tom det där hår­ban­det mitt på pan­nan eftersom min mamma med sitt långa, vackra blonda hår hade ett sådant på 70-talet. Jag kan också upp­skatta utsvängda jeans med hög midja, det gör onek­li­gen något för silu­et­ten. Och det genu­ina nomad­li­vet lig­ger en natur­ro­man­ti­ker som mig nära hjär­tat så klart (har ni sett Into the Wild? Jag ryser till bara jag tän­ker på en av de inle­dande sce­nerna, ni vet när huvud­per­so­nens mamma vak­nar mitt i nat­ten och »kän­ner« honom. Jag tyc­ker att den är så bra. Den visar också hur hopp­löst det vore att för­söka bli ett med natu­ren för det inne­bär ju i slutän­dan all­tid bara död.)

Det finns ett helt annat 70-tal än hip­pi­ens, och nu tän­ker jag inte på ABBA även om den invänd­ningen är kor­rekt. Jag var själv inte med ty jag är av årgång 1985 men min fas­ter har berät­tat om knä­långa skotsk­ru­tiga kjo­lar i ull, min mamma har gett mig en vin­röd åtsmi­tande klän­ning med långa armar och djup omlott­ring­ning i frot­técrêpe  som hon bar och fram­för allt har jag ju till­gång till populärkulturen:

000b6242_medium img-100213175501-0001

eahxc9r7d014e4hd

Ska vi tro Play­boys omslag från 1970-talet så var det sex­igt med sval­lande loc­kar, stic­kade trö­jor, slin­kiga mate­rial och smink­ning i jord­to­ner med tyd­lig kajal. Snyggt, tyc­ker jag.

 

diane-von-furstenberg-newsweek-1976

Diane von Furs­ten­berg intro­du­ce­rar sin iko­niska wrap-dress vid 1970-talets mitt. Och hon är, som synes, myc­ket snygg i den själv.

Det finns även en del nutida tolk­ningar av 1970-talet som este­tiskt till­ta­lar mig. Det bästa exemp­let är den fan­tas­tiska fil­men The Ice Storm, som jag verk­li­gen kan rekom­men­dera er att se om ni inte redan gjort det. Den är från 1997 men ska utspela sig i Con­necticut 1973. Den har en svårsla­gen melan­koli, och Sigour­ney Wea­ver i diverse snygga kreationer:

the-ice-storm

Sigour­ney i svart långär­mad polo och enkel var­dags­fri­syr talar all­var med sin son.

Sigourney-The-Ice-Storm

Sigour­ney är på cock­tail­party (som senare kom­mer visa sig vara ett s.k. nyc­kel­party) i snygg svart klän­ning, mat­chande träsmyc­ken och med festuppsättning. 

ice-storm-1997-06-g

Sigour­ney stor­hand­lar iklädd moc­ka­kjol och päls­kan­tad bro­kad­jacka med piska till hands.

Slut­li­gen så är Lily Allen 70-talspiffig i videon till Not Fairmed figur­nära byx­dress i slin­kigt mate­rial och väl­kam­mat mjukt hår med lugg. Och glöm för all del inte detta gamla inlägg av mig om ni inte redan har läst det.

 

 


Comments { 11 }

Tags: , , , , , , , ,


There are three subjects I don’t like discussing. My former marriage, women artists, and what I think of my contemporaries

När ska det komma en mode­rik­tig bio­pic om Helen Fran­kentha­lers liv? Det var ju trots allt tre år sedan hon gick bort. Popstjär­nan Regina Spek­tor skulle kunna göra sin skå­de­spe­lar­de­but som Fran­kentha­ler — de var för­bluf­fande lika i konst­nä­rens unga år — eller någon av skå­de­spe­lers­korna Carey Mul­li­gan, Anna Kendrick, Emma Wat­son eller Made­line Zima, för att sedan gå över till exem­pel­vis Susan Saran­don, Juli­anne Moore, Robin Wright eller Sigou­rey Wea­ver när den mog­nare Fran­kentha­ler ska por­trät­te­ras. Var­så­god film­bran­schen, för­valta mitt tips väl.

frankenthaler01

Det känns smått ohe­der­ligt av mig att intres­sera mig så för per­so­nen Fran­kentha­ler, hen­nes stil och livs­stil, när hon själv så tyd­ligt mar­ke­rade mot den typen av upp­märk­sam­het. Jag kan skylla på tids­an­dan kanske, när för­fat­ta­ren är en rock­stjärna i sig själv, och man ofta talar mer om konst­nä­ren än om ver­ket. På den punk­ten finns det myc­ket att lära av Fran­kentha­ler, sär­skilt eftersom det ofta kan tyc­kas lät­tare att respek­tera tan­ke­gångar hur än enkla och åter­upp­rep­bara de må vara — när dessa tan­kar kom­mer från andra sidan gra­ven. När de utta­la­des i en annan tid som brot­ta­des med samma grund­läg­gande pro­blem som vi gör nu, men med andra för­ut­sätt­ningar och red­skap. Hon var ben­hård i fråga om den iden­ti­tets­fix­e­ringen som vi sär­skilt brot­tas med idag. Fran­kentha­ler sade

Obviously, first I am invol­ved in pain­ting not the who and how. I won­der if my pictu­res are »lyri­cal« (that loa­ded word!) because I’m a woman. Loo­king at my pain­tings as if they were pain­ted by a woman is super­fi­cial, a side issue, like loo­king at Kli­nes and say­ing they are bohe­mian. The making of seri­ous pain­ting is dif­ficult and com­pli­ca­ted for all seri­ous pain­ters. One must be one­self, whatever.

Mot bak­grund av detta är det svi­dande uppen­bart att Fran­kentha­ler nog inte öns­kar vara min kvinn­liga sti­li­kon. Jag upp­skat­tar verk­li­gen hur hon å ena sidan skarpt avfär­dar tan­ken på en kri­tik av hen­nes konst med utgångs­punkt i hen­nes kön som ytlig, sam­ti­digt som hon leker med tan­ken på sig själv som femi­nint lyrisk. Fran­kentha­lers största kri­ti­ker höll just de tunna, poe­tiska lag­ren av söt färg emot henne, en kri­tik hon tyck­tes ta emot med glim­ten i ögat: hon kom­men­te­rar det genom att vara såväl sko­nings­lös i sin inställ­ning som per­son­ligt sökande i vad det lyriska består samt humo­ris­tiskt avfärdande.

Det är just sådana mång­bott­nade glim­tar in i en per­son som gör dem till per­son­liga före­bil­der eller iko­ner för mig, vare sig de vill det eller ej. Och kanske sär­skilt vad gäl­lande kvin­nor som annars lätt ten­de­rar att göra våld på sin egen dub­bel­het i offentligheten.

For me, being a ‘lady pain­ter’ was never an issue. I don’t resent being a female pain­ter. I don’t exploit it. I paint.

Hur myc­ket jag än hål­ler med Fran­kentha­ler i ovan citat så tju­sas jag märk­värt av uttryc­ket ‘lady pain­ter’. Det låter så… fint? Kanske bara för att det är skri­vet på eng­elska. Fran­kentha­ler note­rar fak­tu­met att hon ÄR en kvinn­lig konst­när, och tycks på så vis till­skriva det någon­ting, men under­stry­ker vik­ten av att inte explo­a­tera det. Detta citat, banalt i sin enkel­het egent­li­gen, öpp­nade mina ögon för en irri­ta­tion jag närt länge men inte satt ord på i det offent­liga sam­ta­let om all möj­lig konst­när­lig pro­duk­tion, må det vara för­fat­tande, dik­tande, foto­gra­fe­ring, måleri, per­for­man­ce­art, tea­ter. Man talar ofta om att en konst­när “utfors­kar” sig själv i någon aspekt i sin konst. Det är rim­ligt. Men allt­för ofta upp­le­ver jag att utfors­kan­det används som en slö syno­nym när konst­nä­ren sna­rare väl­jer att explo­a­tera aspek­ter av sig själv. Det är en hår­fin gräns, men jag vill hävda att det går att känna instink­tivt när någon explo­a­te­rar aspek­ter av sig själv, till skill­nad från att bara utforska sig själv, berätta om sig själv. Detta var alltså någon­ting som Helen Fran­kentha­ler abso­lut inte ville göra i sin konst eller då hon del­tog i det offent­liga sam­ta­let om sig själv och sin produktion.

frankenthaler11

Saddle shoes

Hon tog sig fram i den mans­do­mi­ne­rade mil­jön inom New York-skolan utan att bry sig nämn­värt om de övriga med­lem­marna valde att “accep­tera” henne eller ej. Detta själv­för­tro­ende här­stam­made måhända ur den pri­vi­li­ge­rade upp­väx­ten i den intel­lek­tu­ella och pro­gres­siva famil­jen på Man­hat­tans Upper East Side. Jag reso­ne­rar — kanske för­doms­fullt — att det är lät­tare att inte bry sig när man har råd att inte bry sig.

Fran­kentha­lers själv­bild när hon pre­cis skulle äntra New Yorks konst­värld var “a saddle-shoed girl a year out of Ben­ning­ton”. Det finns en kon­kret oskulds­full­het i den själv­bil­den, sam­ti­digt som hon beskri­ver just den peri­o­den då hon intro­du­ce­ra­des för de stora. Jack­son Pol­lock, David Smith, Franz Kline och Wil­lem och Elaine de Kooning.

frankenthaler23

I en even­tu­ell spel­film om hen­nes liv är det uppen­bart att man skulle foku­sera på hen­nes rela­tio­ner och kon­stru­era ett spän­nings­för­hål­lande mel­lan hen­nes konst och kons­ten pro­du­ce­rad av män­nen i hen­nes liv. Jag har sett sådana amo­rösa berät­tar­grepp kri­ti­se­ras många gånger, inte minst när den efter­läng­tade bio­gra­fiska skild­ring av Monica Zet­terlunds liv kom 2013 — som i mångt och myc­ket följde en kro­no­logi upp­byggd kring män­nen i hen­nes liv: pap­pan Bengt, Vil­got Sjö­man, Sture Åker­vall. Jag för­står kri­ti­ken på ett idé­plan men kan inte känna den, kanske för att jag själv oftast minns saker i rela­tion till vem jag vid till­fäl­let var till­sam­mans med. Jag före­stäl­ler mig dess­utom att konst­närspar eller för­fat­tar­par, skå­de­spe­lar­par, som lever länge och nära inpå varandra del­tar i varand­ras arbete på olika sätt, stöt­tar, kri­ti­se­rar, sabo­te­rar. Man för­mins­kar inte nöd­vän­digt­vis en per­son genom att tala om den den äls­kade, eller hatade. Jag ser där­för gärna fler fruar och äls­ka­rin­nor i man­liga biopics!

För att nämna ännu ett exem­pel ur svensk kon­text som gjort just detta så var den bio­gra­fiska skild­ringen Dom över död man av Torgny Segerstedt (för­visso chefs­re­dak­tör på Göte­borgs Han­dels– och Sjö­farts­tid­ning, där han ihär­digt kri­ti­se­rade nazis­men, och inte konst­när) rys­ligt bra. Jag har ald­rig sett Ulla Skoog spela så bra som i rol­len som hust­run Puste Segerstedt, och Per­nilla August som äls­ka­rin­nan Maja Fors­sman. Jag grät så svårt till denna film att jag knappt fin­ner mot­stycke, och skulle önska att fler såg den. Ett myc­ket bra exem­pel på när kvin­nor­nas rol­ler är rele­vanta, utan att det för den del känns som att de är inkvo­te­rade. Bil­den av Segerstedt för­stärks av kvin­norna i hans liv.

frankenthaler07

Fran­kentha­ler omfam­nar lyck­ligt Robert Mot­her­well fram­för sitt mest kända verk, Mountain and Sea (1962)

frankenthaler19Ovan Fran­kentha­lers Madame But­ter­fly (2000) och nedan Mot­her­wells Run­ning Elegy II (1983)

Spe­a­king of men. Fran­kentha­lers pappa var domare vid New York State Supreme Court och dog av can­cer när hon var blott elva år gam­mal, vil­ket slung­ade henne in i ett fyra år långt depres­sions­lik­nande till­stånd med svåra migränan­fall. Konst­kri­ti­kern Cle­ment Gre­en­berg intro­du­ce­rade Fran­kentha­ler för New York-skolans abstrakta måleri och giss­nings­vis skulle fil­men om hen­nes liv ta avspark där någon­stans. Vidare var hon gift med expres­sio­nis­ten Robert Mot­her­well mel­lan 1958–1971. Jag kan ju bara tala för mig själv, men min inre paglian går ned i spa­gat av för­tjus­ning när jag tit­tar paral­lellt på deras respek­tive mål­ningar från den peri­o­den. Det äkta paret kal­la­des “the gol­den couple” i mindre bemed­lade konst­närskret­sar, då de eta­ble­rade sig på East 94th Street där de ägnade sig åt ett extra­va­gant soci­a­li­se­rande. Jag skulle gärna se några duk­tigt sce­no­gra­fe­rade pas­sa­ger ur det äkta parets liv till­sam­mans, när de målar och dis­ku­te­rar, när de hål­ler mid­dags­bjud­ningar för över hundra per­so­ner ur sin tids kul­tu­re­lit. Fran­kentha­ler talar högt, skrat­tar, dan­sar och göder sina gäs­ter grund­ligt. Vad ser­ve­rade man? Räkcock­tail, lax­mousse, ambro­sia­sal­lad, coq au vin, Biff Wel­ling­ton, Baconlin­dade ost­ron med plom­mon, cock­tail­pin­nar med ost och ana­nas, fon­due, crêpes, Babys­ham eller Man­hat­tan eller Ves­per cocktails!

frankenthaler22

Fran­kentha­ler har all­tid väg­rat att dis­ku­tera sitt äkten­skap, i linje med sin i övrigt så höga integri­tet. Detta kom­mer givet­vis att för­svåra för en even­tu­ell regis­sör som vill slå mynt om det gyl­lene parets este­tiska för­e­ning. Den enda gång hon utta­lat sig om sitt liv som ensam­stå­ende myn­nade ut i »At times I enjoy being alone, at times I don’t.« Det må vara ett kort­hug­get och mar­ke­rande svar, men jag tyc­ker ändå att det är vac­kert. Jag, som är rela­tivt rädd för tan­ken på ensam­het kan känna för­trös­tan i att det ju är pre­cis så det är både att vara ensam och att vara i en rela­tion. Ibland nju­ter man av det, och ibland inte. Ett till­knäppt svar, men talande för en viss håll­ning som jag öns­kar jag kunde anamma. 1989, då hen­nes omfat­tande ret­ro­spek­tivut­ställ­ning recen­se­ra­des, avfär­dare The New Yor­ker hen­nes verk som konst för sty­rel­se­rum. Man kal­lade henne för den för­näma hög­prä­stin­nan på grund av hen­nes ovilja att vara rolig i intervjuer.

När man stu­de­rar tidiga foto­gra­fier av Fran­kentha­ler är det svårt att inte känna was­psti­lens mjuka ving­slag fläkta. Fran­kentha­ler fångad på foto­gra­fier bär ofta luf­tiga vita skjor­tor, ciga­rett­byxor, mörka för­klä­den, svarta polotrö­jor. De ljuv­ligt pastel­liga foto­gra­fi­erna från LIFE Maga­zine år 1956 där hon bär kjol, knut­blus, dia­dem och rött läpp­stift före­fal­ler som ett avsteg från den strama sti­len, som om hon “klätt upp sig” för att bli för­e­vi­gad i sym­bios med sin konst. När man stu­de­rar de tjugo till tret­tio pro­fes­sio­nella foto­gra­fier på Fran­kentha­ler som figu­re­rar och upp­re­par sig online blir det tyd­ligt att det under det konst­när­ligt slappa och prak­tiska modet finns en stil­med­ve­ten­het, och där jag vill hävda att hon mat­char sitt måleri (alter­na­tivt att måle­riet mat­char henne). Foto­gra­fiet ur LIFE Maga­zine i bör­jan av detta inlägg är kanske det tyd­li­gaste, men även nedan atel­jé­foto av Alex­an­der Liber­man där hon bär djupröda mansches­ter­byxor och en moss­grön blus jämte sina mål­ningar som går i näs­tan iden­tiska kulör­ter är ett intres­sant exem­pel. Kan inte före­ställa mig att detta är en slump.

frankenthaler03

frankenthaler15

Helen foto­gra­fe­rad av Dan Bud­nick 1968 fram­för sin mål­ning Sum­mer Ban­ner som hon målade samma år.

frankenthaler17Essence mul­berry (1977)

Helen-Frankenthaler-michael-fredericksOvan foto­grafi av Michael Fre­de­ricks, nedan Snowpi­nes (2004)

frankenthaler16Helen i sitt hem på Con­tent­ment Island, i april 2003.

Jag ide­a­li­se­rar den dif­fusa bild det går att skapa sig av Helen Fran­kentha­lers livs­stil under hen­nes sista tjugo år. Hon målade in till slu­tet. Hon bytte de stora papprena till mer lätt­han­ter­liga dukar och tog hjälp av assi­sten­ter. Hon delade sin tid mel­lan New York och Con­tent­ment Island, i Darien Con­necticut, vars namn skvall­rar om en till­fred­ställd till­varo, belå­ten, till­ba­ka­lu­tad. Åh! Hon gav ut infor­ma­tio­nen att hon sim­mar flera gånger i vec­kan. Att hon tyc­ker om att rymma från sitt arbete och se en berg­man­ma­tinée “I’ll take my lunch to the movie — yog­hurt or shrimps or somet­hing”. Jag vill också sitta i en mörk salong mitt på dagen, doppa salta räkor i sur, kall yog­hurt och sedan åter­vända till min ateljé och hälla färg över en duk — vil­ket någon senare kom­mer att recen­sera som ett vac­kert land­skap! Hen­nes assi­sten­ter ombads ofta lämna atel­jén när hon skulle sätt igång. Under inten­siv kon­cent­ra­tion blan­dade hon olje­fär­gen med hus­hållspens­lar, mop­par, skra­por. När Fran­kentha­ler var liten bru­kade hon fylla en hink med vat­ten och droppa olika nyan­ser av nagel­lack ned i väts­kan för att stu­dera hur fär­gerna sim­made om varandra.

Det som jag avslut­nings­vis tar med mig av Fran­kentha­lers diverse vis­do­mar är denna betrak­telse över konsten

Art has a will of its own. It has not­hing to do with the taste of the moment or what’s expec­ted of you. That’s a for­mula for dead art, or fashio­nable art.

En tanke väl värd att bära med sig varje gång man betrak­tar ett konst­verk. Vis­ser­li­gen kan man inte påstå att Fran­kentha­lers konst­när­liga pro­duk­tion inte var högst popu­lärt under hen­nes egen tid, i någon mån var det fashio­nable art — men jag tror inte att det nöd­vän­digt­vis kän­des så för henne när hon ska­pade den. I denna vide­o­do­ku­men­ta­tion besö­ker hon Port­land State Uni­ver­sity 1972 för att svara på konst­stu­den­ter­nas frå­gor i Lin­coln Hall Audi­to­rium. Efter halva utfråg­ningen åker ett par stora, svarta sol­glas­ö­gon på. Hon säger att de får tala högre när de stäl­ler frå­gor till henne. De får allt ta och komma när­mare om hon ska kunna höra dem ordent­ligt. Jag är inte van vid den här typen av ljus­sätt­ning och inspel­ning. Ni får för­låta mig om jag fram­står som litet under­lig, säger Susan Saran­don med slä­pig röst.

Frankenthaler

frankenthaler21Min favo­rit­mål­ning av Fran­kentha­ler, Per­sian Gar­den (1965)


Comments { 0 }

Tags: , , , ,