Il Giardino

Jag har varit i Rom, egent­li­gen inte för att köpa par­fym men nu blev det så ändå. Pojk­frö­ken mer eller mindre tving­ade mig att besöka Campomarzio70 på Via Vit­to­ria och det var bara att lyda. Svag för det dra­ma­tiska, tea­trala och eska­pis­tiska har jag lyc­kats samla ihop diverse dof­ter som alla på sitt sätt är under­bara men kanske inte så var­dag­liga. Den senaste tiden har jag sak­nat något litet lät­tare att bära dagar som bara är helt van­liga dagar. Jag är nega­tivt inställd till att alla dagar inte är extra­or­di­nära men det ver­kar inte fin­nas så myc­ket att göra åt den saken så det är bara att foga sig in i ledet.

Givet­vis vill jag inte ha någon helt van­lig par­fym, men kanske något mer låg­mält än vad som annars åter­finns i bad­rums­skå­pet. Jag trodde först att det var det blom­miga jag skulle söka mig till, men alla utpräg­lade blomdof­ter har haft en två­lig ton som jag ogil­lar. Jag vill inte dofta tvål. Par­fym ska inte lukta rent tyc­ker jag. Fak­tum är att jag nog tyc­ker tvärtom — det ska inte vara fräscht och kli­niskt utan präg­lat. Krop­pen är inte ett bad­kar, kakel­platta eller vask som ska skrub­bas rent. Nu lever vi i så hygi­enska tider att par­fym inte längre hand­lar om att dölja odö­rer utan sna­rare för­stärka dof­ter och andra sinn­liga sen­sa­tio­ner för­knip­pade med krop­pen. Om stank och odö­rer förr i tiden har Peter Englund skri­vit och jag kan varmt rekom­men­dera hans text om det. Jag dof­tade litet på Santa Maria Novel­las äldsta doft till exem­pel och det var all­de­les för skarpt och fräscht för mig, till och med en spri­tig not som för att lösa upp någon fet kropp­s­o­dör. Det var trist eftersom jag till­ta­la­des myc­ket av tan­ken på att bära samma doft som Kata­rina av Medici en gång gjort.

Nåväl, på Campomarzio70 talade jag om vad jag var ute efter och fick där­ef­ter prova ett antal före­slagna dof­ter. Jag bad spe­ci­fikt om ita­li­enska mär­ken vil­ket var ett sätt att ratio­na­li­sera ett stun­dande dyrt inköp — att jag ju var tvungen att PASSA när jag var i Rom (man är inte direkt ovan vid shop­ping så att säga). Fast­nade hur som helst för en under­bar doft från mär­ket Pant­heon Roma, som har en begrän­sad och vad det ver­kar rätt så smal pro­duk­tion. Deras kon­cept utgår ifrån konst­nä­ren Rafael och hans äls­ka­rinna och stora kär­lek Marg­he­rita. Rafael är ju begra­ven i Pant­heon så på så vis hänger före­tags­nam­net ihop med kon­cep­tet. Jag köpte Il Giar­dino, som är döpt efter träd­går­den i Tras­te­vere där de äls­kande tu hade sina natt­liga möten. Det är en oer­hört grön doft. Pant­heon själva beskri­ver den som »Green, woody and slightly pun­gent 
yet at the same time har­mo­ni­ous. 
It expres­ses the pro­file of a per­son who is dis­tin­gu­ished and deli­cate, 
sin­cere and spon­ta­ne­ous, but also deep and thought­ful…«. Det här är väl som med horo­skop, men jag tyc­ker att den pas­sar mig. Jag äls­kar den i alla fall! Jag har ald­rig haft en rik­tig grön doft tidi­gare för jag har, tja, tyckt att det känts all­de­les för kom­mer­si­ellt och van­ligt och abso­lut inte så som jag vill dofta. Det här är min nya doft­kär­lek, den känns så ele­gant i all sin enkel­het. Den är pre­cis så som jag ändå kan accep­tera vad gäl­ler var­dag­lig­he­ten: den är  då själv­klart mer än det andra i samma kate­gori. Den mot­sva­ras av ett glas vin till lun­chen en arbets­dag, ett rött läpp­stift på kon­to­ret, klac­kar fastän man inte ska träffa någon spe­ci­ell. Den är helt enkelt väl­digt romersk.
giardino


Comments { 2 }

Tags: , , , ,


Slim Aarons

Högst med­ve­ten om att dessa bil­der är helt fel för års­ti­den, måste jag ändå få lov att pre­sen­tera en foto­gra­fisk upp­täckt jag gjort rätt nyli­gen. Slim Aarons foto­gra­fe­rade soci­e­te­ten och jet-seten i Kali­for­nien. Ytligt? Ja. Innan dess hade han varit foto­graf i Andra Världs­kri­get så we might give him a break vil­ket jag skulle gjort ändå för jag mora­li­se­rar säl­lan vad gäl­ler konst. Dess­utom skulle jag vilja hävda att män­ni­skorna är sekun­dära så till­vida att det inte är några por­trätt det rör sig om. Det är tids­an­dan, mil­jön och den arti­fi­ci­ella käns­lan av att allt är kulis­ser och arran­ge­rat som till­ta­lar mig, för­u­tom hans utsökta bild­känsla för­stås. Wikipedia-sidan om honom med­de­lar att »Aarons never used a sty­list, or a makeup artist. He made his career out of what he cal­led »pho­to­grap­hing attractive people doing attractive things in attractive places.«

Pool At Lake Tahoe.png

Min favo­rit, gil­lar este­ti­ken »jet set möter granar«.

slim-aarons-lake-tahoe-nevada1

Snyggt. 

lake-tahoe-trip-slim-aarons

För­u­tom en bra kom­po­si­tion, bra sport­look på damerna! Får man se ut sådär när man padd­lar kanot kan jag abso­lut tänka mig att prova.

 

Attractive per­son doing attractive things in attractive pla­ces. Kanske nytt livsmotto?


Comments { 2 }

Tags: , ,


Gästinlägg: Handskar

Jag har tidi­gare i den här blog­gen nämnt hur jag i mina unga år blev starkt påver­kad av de roma­ner och flick­böc­ker från 1800-talet som jag var stor­kon­su­ment av, där­ibland Lou­isa May Alcott’s Little Women. Jag tror att det var där jag först inhäm­tade min vid det här laget djupt rotade över­ty­gelse att en dam ald­rig går ut utan hands­kar, i alla fall inte mel­lan första okto­ber och sista april. (Fast jag bär gärna hands­kar även i sep­tem­ber och maj.) Min­nesvärd är till exem­pel epi­so­den när Jo och Meg ska gå på fest till­sam­mans och det upp­da­gas att Jos hands­kar är omöj­liga att använda eftersom hon spillt någon­ting på dem. Megs hands­kar är för­stås oklan­der­liga, men det ser ut som om Jo skulle få stanna hemma från fes­ten, tills man kom­mer på idén att de kan dela på de två paren: Var och en tar på sig en av Megs rena och hål­ler lite non­cha­lant en av Jos smut­siga hans­kar i han­den, på ett sånt sätt att det inte syns att den är smutsig.

6a00d834911e3069e2017d3f2c0ff0970c

I bil­den från fil­men häro­van ser man längst ner till väns­ter hur flic­korna är behands­kade även mitt i som­ma­ren, vil­ket är helt kor­rekt. Under 1800-talet gick en dam ald­rig ut utan hans­kar och hatt, oav­sett års­tid eller väder. (De borde alltså även haft hatt på sig på bil­den, men det är en annan sak.)

Fernand-Toussaint-xx-Woman-with-Gloves-and-Parasol-xx-Private-collection6a00d8341c69f653ef017d3ca905e7970c

På väg ut.

Eftersom en annan stor influ­ens vad det gäl­ler det este­tiska för mig var svart­vita fil­mer från 1940-talet, så är jag orubb­lig i denna upp­fatt­ning om hands­kar som en nöd­vän­dig del av kläd­seln, i alla fall under vin­ter­halv­å­ret. Jag har en kol­lega som cyklar till job­bet varje dag året om och näs­tan all­tid utan hands­kar eller van­tar. Jag ryser när jag ser henne och får bärga mig för att inte tala om för henne hur fult och ja, direkt skad­ligt, detta är. Hon kan ju få röda, svullna, fula och frost­bitna hän­der! För att inte tala om att själva de nakna hän­derna i sig är direkt stö­tande i mina ögon.

Ja, men visst är det vac­kert med hands­kar – och sex­igt! Kolla bara på tje­jerna här nedan:

handskar1handskar2

Och hade Rita Hay­worth som Gilda varit hälf­ten så sexig utan hands­kar? (Nja, kanske Rita Hay­worth, men för res­ten av oss är det ett hjälp­me­del som inte bör förkastas.)

handskar3

Det ulti­mata vad det gäl­ler hands­ke­le­gans är för­stås att a/ röka med hands­karna på (helst ciga­rett med mun­stycke) eller b/ att bära smyc­ken ovanpå handskarna:

handskar4

Mode­re­por­tage från första hal­van av 1900-talet har näs­tan all­tid med hands­kar som ett så obli­ga­to­riskt kom­ple­ment till kläd­seln i övrigt att de knap­pas ens kommenteras:

handskar5handskar6

handskar7handskar8

Märk väl att det gäl­ler vår– och som­mar­klä­der här, så hands­kar­nas funk­tion är knap­past att hålla värmen.

Även på ett moder­nis­tiskt, när­mast kubis­tiskt, konst­verk som detta, är hands­karna en vik­tig del av por­trät­te­ringen av kvinnan:

handskar9

Hat­ten är för­stås också vik­tig, men den för­tjä­nar en egen text, så den tän­ker jag inte gå när­mare in på här. Fast visst är det snyggt när man koor­di­ne­rar hands­kar och hatt! På bil­den nedan antyds bara hat­ten vis­ser­li­gen, men det råder ingen tve­kan om att den är samma färg som hands­karna – och läppstiftet:

handskar10

Och kolla på kvin­nan här nedan, som egent­li­gen har en ganska trå­kig klän­ning; men vars ensemble lyfts till en helt annan höjd av det vin­röda läpp­stif­tet, den vin­röda hat­ten (med flor!) och de likaså vin­röda långa hands­karna (med arm­band utanpå!).

handskar11

Och vad ska man säga om kvin­nan i hands­kan­non­sen nedan, som kör med kon­trast­fär­ger och kom­bi­ne­rar dovt mörk­rött med kallt ljus­grönt? Så vackert!

handskar12

Till och med hem­stic­kade fing­er­van­tar med folk­lo­re­möns­ter kan vara så här snyggt när man går in för det:

handskar13

Men för mig blev det ett par röda vår­hands­kar i år. De är lika snygga till svart skinn­jacka som till ljus trench­coat och de gladde mig hela mars och april. Glä­der mig åt att kunna använda dem igen.

handskar14

Gästin­lägg av Bir­gitta Berglund

 

 


Comments { 2 }

Tags: , ,