Valans spådom

Det senaste halv­å­ret eller så har jag gått och fun­de­rat på om det kanske är dags för mig att inve­stera i ett doft­ljus. Kri­te­ri­erna jag ville att det skulle upp­fylla var att det var 1) snyggt, 2) hade en doft man står ut med och 3) fanns att köpa i Upp­sala, där jag bor. Att inte kräva mer av dof­ten än att stå ut med den låter sjukt trå­kigt, jag vet, men jag har all­tid tyckt att doft­ljus har all­de­les för påträng­ande doft, så mina för­hopp­ningar var inte myc­ket högre än så. Den huvud­sak­liga anled­ningen till att jag över huvud taget ville ha ett doft­ljus hand­lade alltså om, ja, »livsstil­ses­te­tik« kan vi väl kalla det. Jag ville bli en kvinna med doft­ljus. Mitt tredje kri­te­rium gjorde mig syn­ner­li­gen begrän­sad, och till­sam­mans med det första kri­te­riet åter­stod egent­li­gen bara Voluspa.

För­pack­ningen (eller behål­la­ren eller vad man nu ska kalla den för?) gil­lade jag på en gång. Den är en ölburks­stor kera­mik­cy­lin­der som känns tung och lyxig att hålla i. Jag är inne i en rus­so­fil period och tyc­ker där­för att allt som är snyggt ser ryskt ut, men visst ser lju­set verk­li­gen ut som något som man skulle kunna hitta inne i en rysk-ortodox kyrka?

Ljus2

Dof­ten heter Crisp Cham­pagne och till­hör Voluspas Mai­son Noir-kollektion. Nam­net är full­stän­digt absurt, för det är verk­li­gen inget vare sig svalt eller kris­pigt med den här dof­ten. Voluspa häv­dar att dof­ten, för­u­tom »spark­ling brut cham­pagne«, inne­hål­ler »hints of vanilla«, men vanil­jen är helt klart domi­ne­rande. I övrigt tyc­ker jag mig kunna iden­ti­fi­era patchouli och kokos. Och lite, lite…aprikos? Ja, det är en uppen­bar gour­manddoft, i alla fall.

Står jag då ut med den? Ja, fak­tiskt. Men pre­cis som vissa par­fy­mer läm­par sig bäst vid väl valda till­fäl­len, så kom­mer jag nog inte tända det här lju­set varje dag. Jag tyc­ker att det pas­sar bäst en mörk och kall  vin­ter­kväll, som kom­ple­ment till alla juldofter.

(Var­för står det inte ett ord på Voluspas hem­sida om var­för man valt just det nam­net, det vill säga en ame­ri­ka­ni­se­rad ver­sion av fornnor­dis­kans Vǫluspá – Valans spå­dom? Fak­tiskt helt obe­grip­ligt att man inte tycks utnyttja den tema­ti­ken över huvud taget.)


Comments { 4 }

Tags: , ,