Skönhetskabinettet utser Woman Of The Year 2014!

Under det gångna året har Skön­hetska­bi­net­tet age­rat väk­tare av den goda sma­ken genom en diger pro­duk­tion av tex­ter om skön­het, stil, mode, doft, histo­ria, konst, lit­te­ra­tur och poli­tik. Dessa tex­ter är måhända inte tids­ty­piska doku­ment för den som vill fånga någon­ting essen­ti­ellt angå­ende just år 2014 — då blog­gen strä­var efter tidlöshet.

Vil­ken enskild kvin­nas skön­het har avhand­lats av Skön­hetska­bi­net­tet flest gånger under 2014?

Det var en jämn och vac­ker match! Efter nog­grann kvin­no­räk­ning utser
Skön­hetska­bi­net­tet Woman Of The Year 2014…….

 

 

 

SOPHIA LOREN!

womanoftheyear02

Sop­hia vann en för­kros­sande seger genom när­varo i en mängd inlägg, samt före­kom­mande på exem­pel­bil­der för att sta­tu­era en stil­mäs­sigt poäng i våra tex­ter. Grat­tis Sop­hia! Vi äls­kar dig!

Övriga skå­de­spe­lers­kor som käm­pade hårt, men för­lo­rade mot henne, var Marilyn Mon­roe och Monica Bellucci.

womanoftheyear03

*  * *

Den mest omskrivna musi­kern 2014 var Lana del Rey…

womanoftheyear04

… tätt följd av kol­le­gorna Madonna och Jen­ni­fer Lopez.

womanoftheyear05

*  * *

Den mest omskrivna poli­tiska per­so­nen 2014 var Jac­kie Ken­nedy, tätt följd av Hil­lary Clinton.

womanoftheyear06

*  * *

De mest omskrivna fik­tiva karak­tä­rerna 2014 var Male­fi­cent och Snö­vits styv­mor.

womanoftheyear07



Skön­hetska­bi­net­tet väl­kom­nar en soci­o­lo­gisk stu­die av denna sam­man­sätt­ning av kvin­nor, samt hop­pas att Ni läsare föl­jer med oss in i Det Sköna Året 2015!


Comments { 0 }

Tags: , , , , , , , , ,


Lucka 24: God jul…

…öns­kar Skönhetskabinettet!

– The­rese –

god jul

 

– Sofie –

julbild

 

– Anna –

image

 

– Kata­rina –

IMG_6385


Comments { 1 }

Tags: , ,


Lucka 23: She has a lovely face — God in his mercy lend her grace

Jag äls­kar det svenska språ­ket men när jag fast­nar för enstaka ord är det ofta eng­elska sådana. Två favo­ri­ter är linger och dwell som ju näs­tan är syno­nyma. Det är ord som kanske inte används så ofta i var­dags­eng­els­kan och de har inga bra svenska syno­ny­mer. Linger över­sät­ter man oftast till »dröja sig kvar« och dwell till att bo eller »dväl­jas«. Inte var­dags­svenska direkt. Jag har fram­för allt stött på dem i Tol­ki­ens värld eftersom det är typiskt alver att tala om att linger och dwell.

Det finns en direkt kopp­ling mel­lan skön­het och vän­tan eftersom skön­het och tid är så intimt sam­man­kopp­lade. Kvinn­lig skön­het lik­nas ofta vid en blomma som knop­par och blom­mar ut för att sedan vissna. Ta till exem­pel Robert Her­ricks »To the Vir­gins, to Make Much of Time«:

Gat­her ye rose­buds while ye may,
Old Time is still a-flying;
And this same flo­wer that smi­les today
Tomor­row will be dying.

The glo­ri­ous lamp of hea­ven, the sun,
The hig­her he’s a-getting,
The soo­ner will his race be run,
And nea­rer he’s to setting.

That age is best which is the first,
When youth and blood are war­mer;
But being spent, the worse, and worst
Times still suc­ceed the former.

Then be not coy, but use your time,
And while ye may, go marry;
For having lost but once your prime,
You may fore­ver tarry.

Jag tyc­ker att det finns en sär­skild skön­het i själva vän­tan också. Själva pro­ces­sen att bli vac­ker är en slags vän­tan, alltså tiden vi spen­de­rar på att bli sköna. Sådant anses i regel vara fult eller fel av olika anled­ningar, vil­ket gör att detta inlägg till viss del kny­ter an till tidi­gare gästin­lägg om vik­to­ri­anska skön­hets­i­deal: trots att vi läm­nat den vik­to­ri­anska eran så lever vi fort­fa­rande med samma dubbla bud kring hur vi ska för­hålla oss till skön­het. Trä­nar man och äter sunt ska man göra det av häl­so­skäl — nåde den som ban­tar eller trä­nar av este­tiska öns­ke­mål gäl­lande den egna krop­pen! Hygien och ren­lig­het är bra men att spen­dera pengar på krä­mer för att få vack­rare hy är all­tid att för­neka sin ålder och sträva efter ett osunt ung­dom­si­deal — fåfängt och inte femi­nis­tiskt. Att intres­sera sig för klä­der och mode är att för­akta kvin­nor och stödja en sjuk indu­stri men om det nu råder kon­sen­sus kring detta kan man verk­li­gen fråga sig var­för indu­strin blomst­rar så.

För­u­tom skön­het i pro­ces­sen att bli vac­ker — jag tyc­ker alltså att det är este­tiskt till­ta­lande med kvin­nors och för all del mäns ytliga pro­ce­du­rer, så tyc­ker jag att själva vän­tan i form av linger eller dwell är så poe­tisk. Mina bästa exem­pel kom­mer från Lord Ten­ny­son, men också från Tol­ki­ens värld som jag redan nämnt. Kopp­lingen mel­lan Ten­ny­son och Tol­kien är inte helt lång­sökt este­tiskt: tit­tar på man pre­ra­fae­li­ter­nas konst så kän­ner vi igen en este­tik som åter­kom­mer i Härs­kar­ringen, både i lit­te­ra­tu­ren och i Peter Jack­sons fil­ma­ti­se­ring. Det är kom­bi­na­tio­nen av medel­tid och växt­lig­het som gör det, tror jag, och den inne­bo­ende melan­kolin och sor­gen i att allt som blom­mar en dag måste vissna:

tumblr_ldld76jv191qdyv52o1_500

John Mel­hu­ish Strud­wish,  När äpp­lena var gyl­lene och sång­erna ljuva men som­ma­ren till ända.

I Tol­ki­ens värld undslip­per skön­he­ten förrutt­nel­sen eftersom alverna har evigt liv. Alv­kungen Elrond spår sin dot­ter Arwen och hen­nes fram­tid efter att hen­nes make, den död­liga men oj så snygge Ara­gorn läm­nat jor­de­li­vet. Han spår hur hon, oför­änd­rad av tidens tand, fort­sät­ter att sörja och ensam vand­rar på jor­den till tidens ände. »Why do you linger here when there is no hope?« frå­gar han sin dot­ter och för­ut­spår: »Here you will dwell, bound by your grief.«

Arwen-The-Two-Towers-arwen-undomiel-34589485-850-400

aragorn-death

tttcap_0666

Arwen_01

Arwen_dg3

Lord Ten­ny­sons väl­kända dikt om The Lady of Sha­lott lik­nar på ett sätt sce­nen ovan men är inver­te­rad i sin hand­ling. The Lady of Sha­lott sit­ter ensam i sitt torn och väver dagarna i ända, hen­nes enda kon­takt med omvärl­den är den spe­gel som hon ser värl­den genom. Hon har en för­ban­nelse över sig där hon inte får se värl­den utan­för annat än genom spe­geln. Tala om att både linger och dwell! Vid synen av  ett nygift par som kur­ti­se­rar i månens ljus utbris­ter hon »I am half-sick of sha­dows!« och man för­står hur plåg­sam till­va­ron är för den olyck­liga mön.

John_William_Waterhouse_-_I_am_half-sick_of_shadows,_said_the_lady_of_shalott

John Wil­liam Water­house, »I Am Half-Sick of Sha­dows! Said the Lady of Shalott«

När Sir Lan­ce­lot rider förbi hen­nes torn och hon får syn på hans uppen­ba­relse i spe­geln hän­der följande:

She left the web, she left the loom,
She made three paces thro’ the room,
She saw the water-lily bloom,
She saw the hel­met and the plume,
She look’d down to Came­lot.
Out flew the web and flo­a­ted wide;
The mir­ror crack’d from side to side;
»The curse is come upon me,« cried
The Lady of Shalott.

Hon läm­nar sitt torn, tar sig en båt och beger sig mot sta­den Came­lot. Hon hin­ner dö innan hon anlän­der  - för­ban­nel­sen är i kapp henne. Möns drö­jande och dväl­jande i tor­net i alla dessa år, och nu när hon änt­li­gen beger sig ut i värl­den och får se den med egna ögon är det som för­ban­nad. Sir Lan­ce­lot, man­nen vars blotta uppen­ba­relse fick The Lady of Sha­lott att tappa fatt­ningen, är en av de som beskå­dar liket i båten när den flu­tit fram till Camelot:

All the knights at Came­lot:
But Lan­ce­lot mused a little space;
He said, »She has a lovely face;
God in his mercy lend her grace,
The Lady of Shalott.«

Julia Mar­ga­ret Came­ron var granne och vän med Ten­ny­son. I sin sam­tid sågs Came­ron som en slags ama­tör­fo­to­graf men Ten­ny­son gav henne upp­dra­get att göra foto­gra­fiska illust­ra­tio­ner till hans »Idylls of the King«. Utsökta är hen­nes bil­der — det är svårt att tro att det är 1860– och 1870-talen vi rör oss i. Det är en inti­mi­tet kom­bi­ne­rad med en stund­tals klar för­stå­else av foto­gra­fi­ets unika kva­li­te­ter i för­hål­lande till måleri som gör att Came­rons bil­der är så förtrollande:

1860_cameron.1000

Julia Mar­ga­ret Came­ron, Call, I follow, I follow, let me die!

Sadness,_by_Julia_Margaret_Cameron

Julia Mar­ga­ret Came­ron, Guy Little Thea­tri­cal Pho­to­graphs (Ellen Terry)

Maud,_by_Julia_Margaret_Cameron

Julia Mar­ga­ret Came­ron, Maud.

Även här möter vi en slags stilla och loj skön­het. Jag tyc­ker att det är fel att kalla kvin­norna pas­siva — jag menar att de vän­tar och att det är en del av vad som till­ta­lar oss. Var­för bil­derna fun­ge­rar så starkt i vår sam­tid, lik­som var­för män­ni­skan fasci­ne­ras så av alver­nas lång­samma rörelse och evigt liv, eller den tra­giska histo­rien om The Lady of Sha­lott, tror jag hänger ihop med att vi är ovana vid att se män­ni­skor vänta och för all del vara pas­siva. Det finns ett starkt för­akt för inak­ti­vi­te­tet i vår sam­tid. Nu stun­dar jul och mel­lan­da­garna, den enda tiden på året då vi upp­munt­ras att vara pas­siva. Jag hop­pas ni vän­tar — och är inak­tiva — med stil!


Comments { 5 }


Lucka 22: Tålamod är en dygd


 Mal­colm McLa­ren, Madame But­ter­fly (1984)

Tåla­mod, för­må­gan att utstå vän­tan, för­se­ningar och svå­rig­he­ter med bibe­hål­let lugn utan att hän­falla åt okon­trol­le­rade käns­losvall, betrak­tas av många som en mora­liskt efter­trak­tans­värd egen­skap. Dagens lucka är en upp­ma­ning till läsare av Skön­hetska­bi­net­tets jul­ka­len­der att prak­ti­sera tåla­mod inför mor­gon­da­gens lucka som kom­mer att vara vän­tan värd. En bra övning inför julaf­ton, om inte annat.


Comments { 0 }


Lucka 21: Ett samtal om skönhet mellan två exceptionellt vackra kvinnor

Esther och och Lena är fin­ge­rade namn, då kvin­norna vars sam­tal jag ned­teck­nat valt att vara ano­nyma. De är i tret­tio­års­ål­dern och lever i Stock­holm. Flera objek­tiva käl­lor har bekräf­tat deras påtag­liga skönhet.

esther_lena

Jag
– Har ni all­tid varit vackra? Hur fun­ge­rar det rent soci­alt — att vara en excep­tio­nellt vac­ker person?

Est­her
– Jag har känt mig vac­ker sedan jag var ett litet barn, och sär­skilt under de for­ma­tiva åren. De käns­lorna gav mig ett grund­läg­gande själv­för­tro­ende — vil­ket är långt vik­ti­gare och mer kraft­fullt än det själv­för­tro­ende som fak­tisk skön­het ger. Jag är helt över­ty­gad om att åtminstone 50% av “min skön­het” upp­levs av värl­den runt omkring mig som en pro­dukt av att jag tror, kän­ner, behand­lar och för mig själv som om jag vore vac­ker (vil­ket endast fun­ge­rar eftersom jag tror att jag är vac­ker). Jag är inte lika över­ty­gad om min skön­het längre — jag har mina dagar… Men de vanor som jag utfor­mat under mitt liv hit­tills som skön­hets­tro­ende ägnar jag mig fort­fa­rande åt, vil­ket gör att män­ni­skor fort­sät­ter att upp­fatta mig så. Jag vet inte hur långt man kan sträcka jäm­fö­rel­sen med and­lig tro, men det finns defi­ni­tivt enande element.

Lena
– Jag hål­ler med om att besitta stor skön­het måste rela­te­ras dels till en tron på skön­he­ten och dels en känsla för själ­vet, vil­ket kan bekräf­tas av andra men inte nöd­vän­digt­vis måste. Under den senaste tiden så har jag verk­li­gen sla­gits av hur min upp­le­velse av skön­het skil­jer sig distinkt från hur andra tycks upp­leva mig. Skön­hets­upp­le­vel­sen som jag får av att se mig som som ett objekt för andra män­ni­skors upp­fatt­ning är väl­digt vill­ko­rat. Ett prak­tiskt exem­pel: det upp­rör mig om jag kän­ner mig endast så vac­ker som andra talar om för mig att jag är. Jag öns­kar ingen män­ni­ska den upplevelsen!

Jag
– Du tän­ker på kom­pli­mang­ens dubbelhet?

Lena
– Ja, exem­pel­vis. Kom­pli­mangen ska­par vill­kor och ramar. Kom­pli­mangen har en ned­vär­de­rande kva­li­tet eftersom situ­a­tio­nen vari per­son A får en kom­pli­mang av per­son B utgår från att per­son B ser någon­ting vac­kert i per­son A som per­son A för­vän­tas inte se själv, och per­son B utgår från att det är upp­lyf­tande att upp­märks­samma detta.

Est­her
– Pro­ble­met är att kom­pli­mangen sär­skil­jer mel­lan skön­het och attrak­tions­kraft, sam­ti­digt som män­ni­skor som använ­der kom­pli­manger inte är sär­skilt med­vetna om det. Kom­pli­mangen låt­sas uppe­hålla sig vid skön­het: “Vad vac­ker du är!”, men egent­li­gen talar den bara om den egna attrak­tions­upp­le­vel­sen: “Så attrak­tiv jag upp­le­ver dig!”

Lena
– Ibland är att ‘vara vac­ker’ att upp­le­vas som vac­ker av andra — det tjä­nar ett väl­digt tyd­ligt syfte. Man får bekräf­telse, blir beund­rad och till­de­las en social sta­tus genom att attra­hera andra. När det inträf­far så gif­ter sig min egen upp­fatt­ning om min skön­het och upp­le­vel­sen hos den som betrak­tar mig. Det är sorg­ligt men prak­tiskt. Gene­rellt explo­a­te­rar jag denna upp­le­velse för att bli god­känd av andra, kanske sär­skilt i soci­ala medier där man så enkelt kan kon­trol­lera bil­den av sig själv.

Est­her
– Tyvärr låter det där inte så sympatiskt…

Lena
– Fast det är dub­belt! Skön­he­ten är en krycka för mig, och har all­tid varit. På sätt och vis är där­för skön­het det enda jag är till fullo bekväm att pro­ji­cera i exem­pel­vis soci­ala medier eller i andra soci­ala situ­a­tio­ner. Jag kan vara ganska blyg och kan lätt skräm­mas av män­ni­skor. Att pro­ji­cera andra kva­li­te­ter, så som humor, i kon­ver­sa­tio­ner vågar jag säl­lan. Då blir skön­he­ten ett svar på soci­ala fobier. Det är ett nega­tivt möns­ter som gör att jag upp­le­ver att det är gott nog att bli vagt beund­rad på avstånd, även om jag inte är omtyckt som per­son och upp­fat­tas som arrogant.

Est­her
– Jag kom just att tänka på hur hemskt det är att verk­li­gen känna sig ful! Det har ganska litet att göra med att fak­tiskt vara det. Men det kan vara en för­gö­rande känsla om ens vanor cirk­lar runt det sköna. Allt kan bli rub­bat. Ofta kän­ner jag mig bara så vac­ker som det säll­skap jag omger mig med. Så när jag kän­ner mig ful kan det vara bra att söka sig till vackra personer.

Lena
– Haha! Jag har svårt att veta vem jag är när jag inte kän­ner mig vac­ker. Jag för­lo­rar 90% av mitt jag när jag inte kän­ner mig vac­ker. Inte för att jag inte har något övrigt inne­håll, utan för att jag har koor­di­ne­rat det runt upp­le­vel­sen av skön­het. Dock måste man då för­stå att jag tyc­ker att kanske 80% av vad det inne­bär att vara vac­ker har att göra med smak, och på det sätt så kan mode i någon mån möj­lig­göra skön­hets­upp­le­vel­ser för många. Jag är för övrigt inte så bra på procenträkning…

Est­her
– Vi lever ju i en kul­tur som paral­lellt säl­jer idén att all­ting går att köpa, sam­ti­digt som man säl­jer ett ideal av natur­lig skön­het, sam­ti­digt som man talar mer och mer om gener och mani­pu­la­tion av dem. Det kan nog bli för­vir­rande för den som för­sö­ker för­stå skön­het paral­lellt med att för­söka vara vac­ker själv.

Lena
– Jag tror ändå att bil­den av natur­lig skön­het eller ideal skön­het utan tve­kan är pre­cis så kom­mo­di­fi­e­rad som andra kom­mo­di­te­ter. Längd och pro­por­tion är inte så lätt att kon­trol­lera som indi­vid — där­e­mot kan man kon­trol­lera sin smak. Där­för så kän­ner jag mig mindre ytlig när jag döm­mer andra base­rat på deras kläd­val och stil än deras övriga utseende.

Est­her
– Men ändå är det män­ni­skor som bedö­mer kläd­sti­lar som kal­las för ytliga, och när man arbe­tar med krop­par maske­ras det sna­rare i någon sorts häl­so­a­spekt eller något man gör “för sin egen skull” — det får en bättre klang. Sam­ti­digt kan du ju ta någon som ser ut som Lena: det spe­lar ingen roll vad hon bär för klä­der eller hur hon sty­lar sitt utse­ende — hon kom­mer ändå all­tid att upp­le­vas som litet vack­rare än de flesta i ett rum, på grund av det omtvis­tade som man kan kalla för natur­lig skön­het, som kanske egent­li­gen bara är hen­nes egen tro på sin skön­het — det som de andra i rum­met fel­ak­tigt skulle avskriva som arro­gans eller »själv­för­tro­ende«, ett ord som används för ofta!

Lena
– Nu tror jag att du för­sökte ge mig en komplimang!


Comments { 4 }


Lucka 20: Barbell Belle

389208555

Det här är Abbye Stock­ton. Vid slu­tet av 1940-talet – när hon var i tret­tio­års­ål­dern – hade hon prytt omsla­get till mer än fyr­tio olika maga­sin. Hon var en tidig »strong­wo­man« och en före­gång­are till dagens kvinn­liga body­buil­ders. I feb­ru­ari 1947 anord­nade hon värl­dens första täv­ling för kvinn­liga tyngd­lyf­tare, och hon var även den som lade upp Marilyn Mon­roes träningsprogram.

På något sätt känns det kons­tigt att hon över huvud taget har fun­nits, hon stäm­mer inte alls över­ens med bil­den jag har av hur kvin­nor var och såg ut vid den här tiden. Men hon fanns (ända fram till sin död 2006), och hon var en idol för många – både män och kvin­nor – som visste att upp­skatta kvin­nor som var starka på riktigt.


Comments { 0 }

Tags: , ,


Lucka 19: Allt var inte bättre förr…

…men tid­skriftsom­sla­gen var det defi­ni­tivt. Jag för­står inte var­för de inte kan se ut lite mer så här idag? Vad hände med de teck­nade omsla­gen? Som inte bara visar ett pho­tos­hop­pat ansikte? De säl­jer inte, är givet­vis sva­ret. Men de här num­ren av The Queen skulle jag köpa näs­tan oav­sett vad de inne­höll, för att de är så fruk­tans­värt fina.

 
queen1

queen2

queen3

queen4

queen5

 


Comments { 2 }

Tags: ,