Lucka 21: Ett samtal om skönhet mellan två exceptionellt vackra kvinnor

Esther och och Lena är fingerade namn, då kvinnorna vars samtal jag nedtecknat valt att vara anonyma. De är i trettioårsåldern och lever i Stockholm. Flera objektiva källor har bekräftat deras påtagliga skönhet.

esther_lena

Jag
– Har ni alltid varit vackra? Hur fungerar det rent socialt – att vara en exceptionellt vacker person?

Esther
– Jag har känt mig vacker sedan jag var ett litet barn, och särskilt under de formativa åren. De känslorna gav mig ett grundläggande självförtroende – vilket är långt viktigare och mer kraftfullt än det självförtroende som faktisk skönhet ger. Jag är helt övertygad om att åtminstone 50% av “min skönhet” upplevs av världen runt omkring mig som en produkt av att jag tror, känner, behandlar och för mig själv som om jag vore vacker (vilket endast fungerar eftersom jag tror att jag är vacker). Jag är inte lika övertygad om min skönhet längre – jag har mina dagar… Men de vanor som jag utformat under mitt liv hittills som skönhetstroende ägnar jag mig fortfarande åt, vilket gör att människor fortsätter att uppfatta mig så. Jag vet inte hur långt man kan sträcka jämförelsen med andlig tro, men det finns definitivt enande element.

Lena
– Jag håller med om att besitta stor skönhet måste relateras dels till en tron på skönheten och dels en känsla för självet, vilket kan bekräftas av andra men inte nödvändigtvis måste. Under den senaste tiden så har jag verkligen slagits av hur min upplevelse av skönhet skiljer sig distinkt från hur andra tycks uppleva mig. Skönhetsupplevelsen som jag får av att se mig som som ett objekt för andra människors uppfattning är väldigt villkorat. Ett praktiskt exempel: det upprör mig om jag känner mig endast så vacker som andra talar om för mig att jag är. Jag önskar ingen människa den upplevelsen!

Jag
– Du tänker på komplimangens dubbelhet?

Lena
– Ja, exempelvis. Komplimangen skapar villkor och ramar. Komplimangen har en nedvärderande kvalitet eftersom situationen vari person A får en komplimang av person B utgår från att person B ser någonting vackert i person A som person A förväntas inte se själv, och person B utgår från att det är upplyftande att uppmärkssamma detta.

Esther
– Problemet är att komplimangen särskiljer mellan skönhet och attraktionskraft, samtidigt som människor som använder komplimanger inte är särskilt medvetna om det. Komplimangen låtsas uppehålla sig vid skönhet: “Vad vacker du är!”, men egentligen talar den bara om den egna attraktionsupplevelsen: “Så attraktiv jag upplever dig!”

Lena
– Ibland är att ‘vara vacker’ att upplevas som vacker av andra – det tjänar ett väldigt tydligt syfte. Man får bekräftelse, blir beundrad och tilldelas en social status genom att attrahera andra. När det inträffar så gifter sig min egen uppfattning om min skönhet och upplevelsen hos den som betraktar mig. Det är sorgligt men praktiskt. Generellt exploaterar jag denna upplevelse för att bli godkänd av andra, kanske särskilt i sociala medier där man så enkelt kan kontrollera bilden av sig själv.

Esther
– Tyvärr låter det där inte så sympatiskt…

Lena
– Fast det är dubbelt! Skönheten är en krycka för mig, och har alltid varit. På sätt och vis är därför skönhet det enda jag är till fullo bekväm att projicera i exempelvis sociala medier eller i andra sociala situationer. Jag kan vara ganska blyg och kan lätt skrämmas av människor. Att projicera andra kvaliteter, så som humor, i konversationer vågar jag sällan. Då blir skönheten ett svar på sociala fobier. Det är ett negativt mönster som gör att jag upplever att det är gott nog att bli vagt beundrad på avstånd, även om jag inte är omtyckt som person och uppfattas som arrogant.

Esther
– Jag kom just att tänka på hur hemskt det är att verkligen känna sig ful! Det har ganska litet att göra med att faktiskt vara det. Men det kan vara en förgörande känsla om ens vanor cirklar runt det sköna. Allt kan bli rubbat. Ofta känner jag mig bara så vacker som det sällskap jag omger mig med. Så när jag känner mig ful kan det vara bra att söka sig till vackra personer.

Lena
– Haha! Jag har svårt att veta vem jag är när jag inte känner mig vacker. Jag förlorar 90% av mitt jag när jag inte känner mig vacker. Inte för att jag inte har något övrigt innehåll, utan för att jag har koordinerat det runt upplevelsen av skönhet. Dock måste man då förstå att jag tycker att kanske 80% av vad det innebär att vara vacker har att göra med smak, och på det sätt så kan mode i någon mån möjliggöra skönhetsupplevelser för många. Jag är för övrigt inte så bra på procenträkning…

Esther
– Vi lever ju i en kultur som parallellt säljer idén att allting går att köpa, samtidigt som man säljer ett ideal av naturlig skönhet, samtidigt som man talar mer och mer om gener och manipulation av dem. Det kan nog bli förvirrande för den som försöker förstå skönhet parallellt med att försöka vara vacker själv.

Lena
– Jag tror ändå att bilden av naturlig skönhet eller ideal skönhet utan tvekan är precis så kommodifierad som andra kommoditeter. Längd och proportion är inte så lätt att kontrollera som individ – däremot kan man kontrollera sin smak. Därför så känner jag mig mindre ytlig när jag dömmer andra baserat på deras klädval och stil än deras övriga utseende.

Esther
– Men ändå är det människor som bedömer klädstilar som kallas för ytliga, och när man arbetar med kroppar maskeras det snarare i någon sorts hälsoaspekt eller något man gör “för sin egen skull” – det får en bättre klang. Samtidigt kan du ju ta någon som ser ut som Lena: det spelar ingen roll vad hon bär för kläder eller hur hon stylar sitt utseende – hon kommer ändå alltid att upplevas som litet vackrare än de flesta i ett rum, på grund av det omtvistade som man kan kalla för naturlig skönhet, som kanske egentligen bara är hennes egen tro på sin skönhet – det som de andra i rummet felaktigt skulle avskriva som arrogans eller ”självförtroende”, ett ord som används för ofta!

Lena
– Nu tror jag att du försökte ge mig en komplimang!


Sofie

Sofie

Jag arbetar med politik och kommunikation och figurativ konst. Jag tycker om vackert måleri, kort och gott. Jag kan inte leva utan apoteket, symbolismen och den estetik som hittar hem i Törnfåglarna, Andarnas Hus och Beaches.


4 svar på Lucka 21: Ett samtal om skönhet mellan två exceptionellt vackra kvinnor

  1. Karin 22 december, 2014 at 10:41 f m #

    Oj, vad nyfiken jag blev på dessa personers utseenden, haha. Tänker mig att Lena kanske är Therese, utifrån vad hon säger?

    I alla fall, undrar lite om ni faktiskt dömer andra utifrån kläder osv? Det låter ganska absurt i en tid då ganska få bryr sig om skönhet och stilar, jag gör det oftast men ibland absolut inte och tycker inte om grejen med att ”syna” varandra som man ibland ser. Jag kan också uppleva slående skönhet direkt inifrån en person som inte alls handlar om utseende, utan bara någon slags livsglädje. Men det kanske handlar mer om att det är bekvämt för mig med deras öppenhet… hmm jaja.

  2. Sofie
    Sofie 22 december, 2014 at 12:45 e m #

    Karin – Hej Karin! Jag har alltså intervjuat två kvinnliga bekanta till mig, som valt att vara anonyma. Vi brukar intervjua personer utanför Skönhetskabinettet, bl.a. en flygvärdinna och en hudterapeut, om vi tror att det kan tillföra ytterligare dimensioner till bloggen.

    Så tyvärr kan jag inte svara på din fråga, ”Undrar lite om ni faktiskt…”, eftersom ingen på Skönhetskabinettet uttalat sig i texten – utan det är personer som inte återfinns bland våra skribenter.

    Men! Jag tror ändå att jag ska försöka fundera fritt kring din fråga: Jag tror att människor dömer varandra enligt alla möjliga principer, mer eller mindre smickrande sådana, som vi väldigt ogärna skulle erkänna öppet inför andra. Mina bekanta, med de fingerade namnen Esther och Lena, är relativt öppna och frispråkiga i varandras sällskap. Som jag förstod det som du reagerade på ovan så resonerade de kring orimligheten i att framstå som ”ytlig” för att man bedömer människor med utgångspunkt i stilval – eftersom stilen är en av få saker man kan välja själv för att påverka hur man framstår för andra människor (det är svårt att bli längre, ändra sitt ansikte, etc.). Jag tror att stilval är en av _många_ parametrar som spelar in då man gör spontana bedömningar av andra människor. Det du skriver angående skönhet som kommer ”inifrån” en person så resonerar Esther om det i början av samtalet – detta att ha en tro på sig själv.

    God Jul!

  3. Anna
    Anna 22 december, 2014 at 9:46 e m #

    Jag skulle nog inte påstå att jag dömer andra människor efter deras stil, utseenden eller kroppar. Med det sagt ska man nog inte underskatta vad för intryck man kan göra beroende på hur välklädd eller på annat sätt estetiskt arrangerad man är. Jag kan också tycka att det både finns en subversiv _och_ demokratisk potential i att man själv i viss mån kan alternera och kontrollera sitt yttre. Jag tänker att det är litet som med internet, där man ju kan konstruera en persona om man vill. På samma sätt kan man dölja sig bakom ett konstruerat yttre om man önskar. Eller lägga ned mycket tid på att vara elegant och välklädd om man vill det. Eller bara inte bry sig alls. Det som kanske sticker i ögonen på många föreställer jag mig är de som inte bryr sig alls men ändå är supersnygga.

  4. Birgitta 27 december, 2014 at 9:29 e m #

    Låt oss inte glömma att det kan vara en förbannelse att vara vacker:

    Enligt min erfarenhet (av vackra kvinnor jag känt – jag räknar inte in mig själv i detta sällskap!) så råkar väldigt vackra kvinnor oftare än andra ut för riktiga skithögar till män – män som BARA är intrsserade av deras utseenden, inte av vilka dessa kvinnor är som personer. Inte sällan är detta dessutom kopplat till att dessa män är mer intresserade av att visa upp sina kvinnor som statusobjekt för andra män än att de är intresserade av att till exempel ha sex med dem.

    Dessutom har väldigt vackra kvinnor oftare svårare att tas på allvar för sina talangers skull – det är som om folk resonerar som att ”nej, men hon är inte smart, hon är vacker”, alltså att det ena utesluter det andra.

    Och till sist så är deras självbild ofta så uppknuten till utseendet (vilket detta samtal också bekräftar) att det kan vara extremt svårt för en mycket vacker kvinna att åldras och förlora sin skönhet. För vem är hon då?

    Medan de av oss (ja, dit räknar jag mig själv) som inte är oerhört vackra men heller inte fula, utan sådär runt medel eller ett snäpp över kanske, har den bästa situationen, enligt min erfarenhet. Vi får forma vår personlighet fritt utan att vara uppknutna till vårt utseende, vi behöver inte undra om en ny bekantskap ska tycka att vi är så vackra som det påstås (en inte helt ovanlig noja hos objektivt vackra kvinnor), vi tas på allvar i vårt yrkesutövande, och de män som blir kära i oss blir det oftast för vilka vi är som personer – samtidigt som det faktum att vi inte är fula gör att när de väl är kära i oss så tycker de att vi är vackra!

Kommentera