Lucka 23: She has a lovely face – God in his mercy lend her grace

Jag älskar det svenska språket men när jag fastnar för enstaka ord är det ofta engelska sådana. Två favoriter är linger och dwell som ju nästan är synonyma. Det är ord som kanske inte används så ofta i vardagsengelskan och de har inga bra svenska synonymer. Linger översätter man oftast till ”dröja sig kvar” och dwell till att bo eller ”dväljas”. Inte vardagssvenska direkt. Jag har framför allt stött på dem i Tolkiens värld eftersom det är typiskt alver att tala om att linger och dwell.

Det finns en direkt koppling mellan skönhet och väntan eftersom skönhet och tid är så intimt sammankopplade. Kvinnlig skönhet liknas ofta vid en blomma som knoppar och blommar ut för att sedan vissna. Ta till exempel Robert Herricks ”To the Virgins, to Make Much of Time”:

Gather ye rosebuds while ye may,
Old Time is still a-flying;
And this same flower that smiles today
Tomorrow will be dying.

The glorious lamp of heaven, the sun,
The higher he’s a-getting,
The sooner will his race be run,
And nearer he’s to setting.

That age is best which is the first,
When youth and blood are warmer;
But being spent, the worse, and worst
Times still succeed the former.

Then be not coy, but use your time,
And while ye may, go marry;
For having lost but once your prime,
You may forever tarry.

Jag tycker att det finns en särskild skönhet i själva väntan också. Själva processen att bli vacker är en slags väntan, alltså tiden vi spenderar på att bli sköna. Sådant anses i regel vara fult eller fel av olika anledningar, vilket gör att detta inlägg till viss del knyter an till tidigare gästinlägg om viktorianska skönhetsideal: trots att vi lämnat den viktorianska eran så lever vi fortfarande med samma dubbla bud kring hur vi ska förhålla oss till skönhet. Tränar man och äter sunt ska man göra det av hälsoskäl – nåde den som bantar eller tränar av estetiska önskemål gällande den egna kroppen! Hygien och renlighet är bra men att spendera pengar på krämer för att få vackrare hy är alltid att förneka sin ålder och sträva efter ett osunt ungdomsideal – fåfängt och inte feministiskt. Att intressera sig för kläder och mode är att förakta kvinnor och stödja en sjuk industri men om det nu råder konsensus kring detta kan man verkligen fråga sig varför industrin blomstrar så.

Förutom skönhet i processen att bli vacker – jag tycker alltså att det är estetiskt tilltalande med kvinnors och för all del mäns ytliga procedurer, så tycker jag att själva väntan i form av linger eller dwell är så poetisk. Mina bästa exempel kommer från Lord Tennyson, men också från Tolkiens värld som jag redan nämnt. Kopplingen mellan Tennyson och Tolkien är inte helt långsökt estetiskt: tittar på man prerafaeliternas konst så känner vi igen en estetik som återkommer i Härskarringen, både i litteraturen och i Peter Jacksons filmatisering. Det är kombinationen av medeltid och växtlighet som gör det, tror jag, och den inneboende melankolin och sorgen i att allt som blommar en dag måste vissna:

tumblr_ldld76jv191qdyv52o1_500

John Melhuish Strudwish,  När äpplena var gyllene och sångerna ljuva men sommaren till ända.

I Tolkiens värld undslipper skönheten förruttnelsen eftersom alverna har evigt liv. Alvkungen Elrond spår sin dotter Arwen och hennes framtid efter att hennes make, den dödliga men oj så snygge Aragorn lämnat jordelivet. Han spår hur hon, oförändrad av tidens tand, fortsätter att sörja och ensam vandrar på jorden till tidens ände. ”Why do you linger here when there is no hope?” frågar han sin dotter och förutspår: ”Here you will dwell, bound by your grief.”

Arwen-The-Two-Towers-arwen-undomiel-34589485-850-400

aragorn-death

tttcap_0666

Arwen_01

Arwen_dg3

Lord Tennysons välkända dikt om The Lady of Shalott liknar på ett sätt scenen ovan men är inverterad i sin handling. The Lady of Shalott sitter ensam i sitt torn och väver dagarna i ända, hennes enda kontakt med omvärlden är den spegel som hon ser världen genom. Hon har en förbannelse över sig där hon inte får se världen utanför annat än genom spegeln. Tala om att både linger och dwell! Vid synen av  ett nygift par som kurtiserar i månens ljus utbrister hon ”I am half-sick of shadows!” och man förstår hur plågsam tillvaron är för den olyckliga mön.

John_William_Waterhouse_-_I_am_half-sick_of_shadows,_said_the_lady_of_shalott

John William Waterhouse, ”I Am Half-Sick of Shadows! Said the Lady of Shalott”

När Sir Lancelot rider förbi hennes torn och hon får syn på hans uppenbarelse i spegeln händer följande:

She left the web, she left the loom,
She made three paces thro’ the room,
She saw the water-lily bloom,
She saw the helmet and the plume,
She look’d down to Camelot.
Out flew the web and floated wide;
The mirror crack’d from side to side;
”The curse is come upon me,” cried
The Lady of Shalott.

Hon lämnar sitt torn, tar sig en båt och beger sig mot staden Camelot. Hon hinner dö innan hon anländer  – förbannelsen är i kapp henne. Möns dröjande och dväljande i tornet i alla dessa år, och nu när hon äntligen beger sig ut i världen och får se den med egna ögon är det som förbannad. Sir Lancelot, mannen vars blotta uppenbarelse fick The Lady of Shalott att tappa fattningen, är en av de som beskådar liket i båten när den flutit fram till Camelot:

All the knights at Camelot:
But Lancelot mused a little space;
He said, ”She has a lovely face;
God in his mercy lend her grace,
The Lady of Shalott.”

Julia Margaret Cameron var granne och vän med Tennyson. I sin samtid sågs Cameron som en slags amatörfotograf men Tennyson gav henne uppdraget att göra fotografiska illustrationer till hans ”Idylls of the King”. Utsökta är hennes bilder – det är svårt att tro att det är 1860- och 1870-talen vi rör oss i. Det är en intimitet kombinerad med en stundtals klar förståelse av fotografiets unika kvaliteter i förhållande till måleri som gör att Camerons bilder är så förtrollande:

1860_cameron.1000

Julia Margaret Cameron, Call, I follow, I follow, let me die!

Sadness,_by_Julia_Margaret_Cameron

Julia Margaret Cameron, Guy Little Theatrical Photographs (Ellen Terry)

Maud,_by_Julia_Margaret_Cameron

Julia Margaret Cameron, Maud.

Även här möter vi en slags stilla och loj skönhet. Jag tycker att det är fel att kalla kvinnorna passiva – jag menar att de väntar och att det är en del av vad som tilltalar oss. Varför bilderna fungerar så starkt i vår samtid, liksom varför människan fascineras så av alvernas långsamma rörelse och evigt liv, eller den tragiska historien om The Lady of Shalott, tror jag hänger ihop med att vi är ovana vid att se människor vänta och för all del vara passiva. Det finns ett starkt förakt för inaktivitetet i vår samtid. Nu stundar jul och mellandagarna, den enda tiden på året då vi uppmuntras att vara passiva. Jag hoppas ni väntar – och är inaktiva – med stil!


Anna

Anna

Konstvetare svag för parfym, fantasy och 1800-talspoesi som lägger alldeles för mycket pengar på hudvård. Länge leve barocken! Och kläder i ull.


6 svar på Lucka 23: She has a lovely face – God in his mercy lend her grace

  1. Sofia 24 december, 2014 at 12:04 e m #

    Gud vilket fint inlägg! Tack för det och god jul :)!

    • Anna
      Anna 25 december, 2014 at 11:04 f m #

      Åh, tack Sofia. Och God Jul till dig! <3

    • Mina 22 april, 2017 at 9:49 f m #

      By :But here’s the kicker….To get someone’s name off the home mortgage, you have to refinance. And with no equity, there’s no refi. So even if one person wants to stay in the house and wait for the market to rebound, they can’t — unless the other party is stupid to keep their name on the mortgage. I really feel for anyone in that si.litaontRealuy? you can’t get off with a quit claim deed? – Rate this comment: 0  0

  2. Birgitta 27 december, 2014 at 9:10 e m #

    Underbart inlägg, Anna! Jag behöver väl inte säga att Tennyson är en av mina husgudar? Hans underbart musikaliska språk förhäxar mig nästan. Och apropå att dväljas och vänta – har du last ”Mariana in the Moated Grange”?

    • Anna
      Anna 30 december, 2014 at 11:08 f m #

      Tack Birgitta! Vad glad jag blir att du tycker om det.

      Har inte läst men kanske kan låna av dig nästa gång jag kommer ned?

Trackbacks/Pingbacks

  1. ”Det var hennes öde att älska honom” – om slumpartad förälskelse och undergång | Stasimon - 12 januari, 2015

    […] ur de givna ämnen som man har färskt i medvetandet. För mig var en sådan stund när jag läste Annas fina inlägg på Skönhetskabinettet om bland annat Tennyssons dikt The Lady of Shalott. Hur, hur, hur kan det komma sig att jag inte […]

Kommentera