Lucka 23: She has a lovely face — God in his mercy lend her grace

Jag äls­kar det svenska språ­ket men när jag fast­nar för enstaka ord är det ofta eng­elska sådana. Två favo­ri­ter är linger och dwell som ju näs­tan är syno­nyma. Det är ord som kanske inte används så ofta i var­dags­eng­els­kan och de har inga bra svenska syno­ny­mer. Linger över­sät­ter man oftast till »dröja sig kvar« och dwell till att bo eller »dväl­jas«. Inte var­dags­svenska direkt. Jag har fram­för allt stött på dem i Tol­ki­ens värld eftersom det är typiskt alver att tala om att linger och dwell.

Det finns en direkt kopp­ling mel­lan skön­het och vän­tan eftersom skön­het och tid är så intimt sam­man­kopp­lade. Kvinn­lig skön­het lik­nas ofta vid en blomma som knop­par och blom­mar ut för att sedan vissna. Ta till exem­pel Robert Her­ricks »To the Vir­gins, to Make Much of Time«:

Gat­her ye rose­buds while ye may,
Old Time is still a-flying;
And this same flo­wer that smi­les today
Tomor­row will be dying.

The glo­ri­ous lamp of hea­ven, the sun,
The hig­her he’s a-getting,
The soo­ner will his race be run,
And nea­rer he’s to setting.

That age is best which is the first,
When youth and blood are war­mer;
But being spent, the worse, and worst
Times still suc­ceed the former.

Then be not coy, but use your time,
And while ye may, go marry;
For having lost but once your prime,
You may fore­ver tarry.

Jag tyc­ker att det finns en sär­skild skön­het i själva vän­tan också. Själva pro­ces­sen att bli vac­ker är en slags vän­tan, alltså tiden vi spen­de­rar på att bli sköna. Sådant anses i regel vara fult eller fel av olika anled­ningar, vil­ket gör att detta inlägg till viss del kny­ter an till tidi­gare gästin­lägg om vik­to­ri­anska skön­hets­i­deal: trots att vi läm­nat den vik­to­ri­anska eran så lever vi fort­fa­rande med samma dubbla bud kring hur vi ska för­hålla oss till skön­het. Trä­nar man och äter sunt ska man göra det av häl­so­skäl — nåde den som ban­tar eller trä­nar av este­tiska öns­ke­mål gäl­lande den egna krop­pen! Hygien och ren­lig­het är bra men att spen­dera pengar på krä­mer för att få vack­rare hy är all­tid att för­neka sin ålder och sträva efter ett osunt ung­dom­si­deal — fåfängt och inte femi­nis­tiskt. Att intres­sera sig för klä­der och mode är att för­akta kvin­nor och stödja en sjuk indu­stri men om det nu råder kon­sen­sus kring detta kan man verk­li­gen fråga sig var­för indu­strin blomst­rar så.

För­u­tom skön­het i pro­ces­sen att bli vac­ker — jag tyc­ker alltså att det är este­tiskt till­ta­lande med kvin­nors och för all del mäns ytliga pro­ce­du­rer, så tyc­ker jag att själva vän­tan i form av linger eller dwell är så poe­tisk. Mina bästa exem­pel kom­mer från Lord Ten­ny­son, men också från Tol­ki­ens värld som jag redan nämnt. Kopp­lingen mel­lan Ten­ny­son och Tol­kien är inte helt lång­sökt este­tiskt: tit­tar på man pre­ra­fae­li­ter­nas konst så kän­ner vi igen en este­tik som åter­kom­mer i Härs­kar­ringen, både i lit­te­ra­tu­ren och i Peter Jack­sons fil­ma­ti­se­ring. Det är kom­bi­na­tio­nen av medel­tid och växt­lig­het som gör det, tror jag, och den inne­bo­ende melan­kolin och sor­gen i att allt som blom­mar en dag måste vissna:

tumblr_ldld76jv191qdyv52o1_500

John Mel­hu­ish Strud­wish,  När äpp­lena var gyl­lene och sång­erna ljuva men som­ma­ren till ända.

I Tol­ki­ens värld undslip­per skön­he­ten förrutt­nel­sen eftersom alverna har evigt liv. Alv­kungen Elrond spår sin dot­ter Arwen och hen­nes fram­tid efter att hen­nes make, den död­liga men oj så snygge Ara­gorn läm­nat jor­de­li­vet. Han spår hur hon, oför­änd­rad av tidens tand, fort­sät­ter att sörja och ensam vand­rar på jor­den till tidens ände. »Why do you linger here when there is no hope?« frå­gar han sin dot­ter och för­ut­spår: »Here you will dwell, bound by your grief.«

Arwen-The-Two-Towers-arwen-undomiel-34589485-850-400

aragorn-death

tttcap_0666

Arwen_01

Arwen_dg3

Lord Ten­ny­sons väl­kända dikt om The Lady of Sha­lott lik­nar på ett sätt sce­nen ovan men är inver­te­rad i sin hand­ling. The Lady of Sha­lott sit­ter ensam i sitt torn och väver dagarna i ända, hen­nes enda kon­takt med omvärl­den är den spe­gel som hon ser värl­den genom. Hon har en för­ban­nelse över sig där hon inte får se värl­den utan­för annat än genom spe­geln. Tala om att både linger och dwell! Vid synen av  ett nygift par som kur­ti­se­rar i månens ljus utbris­ter hon »I am half-sick of sha­dows!« och man för­står hur plåg­sam till­va­ron är för den olyck­liga mön.

John_William_Waterhouse_-_I_am_half-sick_of_shadows,_said_the_lady_of_shalott

John Wil­liam Water­house, »I Am Half-Sick of Sha­dows! Said the Lady of Shalott«

När Sir Lan­ce­lot rider förbi hen­nes torn och hon får syn på hans uppen­ba­relse i spe­geln hän­der följande:

She left the web, she left the loom,
She made three paces thro’ the room,
She saw the water-lily bloom,
She saw the hel­met and the plume,
She look’d down to Came­lot.
Out flew the web and flo­a­ted wide;
The mir­ror crack’d from side to side;
»The curse is come upon me,« cried
The Lady of Shalott.

Hon läm­nar sitt torn, tar sig en båt och beger sig mot sta­den Came­lot. Hon hin­ner dö innan hon anlän­der  - för­ban­nel­sen är i kapp henne. Möns drö­jande och dväl­jande i tor­net i alla dessa år, och nu när hon änt­li­gen beger sig ut i värl­den och får se den med egna ögon är det som för­ban­nad. Sir Lan­ce­lot, man­nen vars blotta uppen­ba­relse fick The Lady of Sha­lott att tappa fatt­ningen, är en av de som beskå­dar liket i båten när den flu­tit fram till Camelot:

All the knights at Came­lot:
But Lan­ce­lot mused a little space;
He said, »She has a lovely face;
God in his mercy lend her grace,
The Lady of Shalott.«

Julia Mar­ga­ret Came­ron var granne och vän med Ten­ny­son. I sin sam­tid sågs Came­ron som en slags ama­tör­fo­to­graf men Ten­ny­son gav henne upp­dra­get att göra foto­gra­fiska illust­ra­tio­ner till hans »Idylls of the King«. Utsökta är hen­nes bil­der — det är svårt att tro att det är 1860– och 1870-talen vi rör oss i. Det är en inti­mi­tet kom­bi­ne­rad med en stund­tals klar för­stå­else av foto­gra­fi­ets unika kva­li­te­ter i för­hål­lande till måleri som gör att Came­rons bil­der är så förtrollande:

1860_cameron.1000

Julia Mar­ga­ret Came­ron, Call, I follow, I follow, let me die!

Sadness,_by_Julia_Margaret_Cameron

Julia Mar­ga­ret Came­ron, Guy Little Thea­tri­cal Pho­to­graphs (Ellen Terry)

Maud,_by_Julia_Margaret_Cameron

Julia Mar­ga­ret Came­ron, Maud.

Även här möter vi en slags stilla och loj skön­het. Jag tyc­ker att det är fel att kalla kvin­norna pas­siva — jag menar att de vän­tar och att det är en del av vad som till­ta­lar oss. Var­för bil­derna fun­ge­rar så starkt i vår sam­tid, lik­som var­för män­ni­skan fasci­ne­ras så av alver­nas lång­samma rörelse och evigt liv, eller den tra­giska histo­rien om The Lady of Sha­lott, tror jag hänger ihop med att vi är ovana vid att se män­ni­skor vänta och för all del vara pas­siva. Det finns ett starkt för­akt för inak­ti­vi­te­tet i vår sam­tid. Nu stun­dar jul och mel­lan­da­garna, den enda tiden på året då vi upp­munt­ras att vara pas­siva. Jag hop­pas ni vän­tar — och är inak­tiva — med stil!


Anna

Anna

Konstvetare svag för parfym, fantasy och 1800-talspoesi som lägger alldeles för mycket pengar på hudvård. Länge leve barocken! Och kläder i ull.


6 svar på Lucka 23: She has a lovely face — God in his mercy lend her grace

  1. Sofia 24 december, 2014 at 12:04 e m #

    Gud vil­ket fint inlägg! Tack för det och god jul :)!

    • Anna
      Anna 25 december, 2014 at 11:04 f m #

      Åh, tack Sofia. Och God Jul till dig! <3

    • Mina 22 april, 2017 at 9:49 f m #

      By :But here’s the kicker….To get someone’s name off the home mort­gage, you have to refi­nance. And with no equity, there’s no refi. So even if one per­son wants to stay in the house and wait for the mar­ket to rebound, they can’t — unless the other party is stu­pid to keep their name on the mort­gage. I really feel for anyone in that si.litaontRealuy? you can’t get off with a quit claim deed? – Rate this com­ment: 0 0

  2. Birgitta 27 december, 2014 at 9:10 e m #

    Under­bart inlägg, Anna! Jag behö­ver väl inte säga att Ten­ny­son är en av mina hus­gu­dar? Hans under­bart musi­ka­liska språk för­häxar mig näs­tan. Och apropå att dväl­jas och vänta — har du last »Mari­ana in the Moa­ted Grange«?

    • Anna
      Anna 30 december, 2014 at 11:08 f m #

      Tack Bir­gitta! Vad glad jag blir att du tyc­ker om det.

      Har inte läst men kanske kan låna av dig nästa gång jag kom­mer ned?

Trackbacks/Pingbacks

  1. ”Det var hennes öde att älska honom” – om slumpartad förälskelse och undergång | Stasimon - 12 januari, 2015

    […] ur de givna ämnen som man har färskt i med­ve­tan­det. För mig var en sådan stund när jag läste Annas fina inlägg på Skön­hetska­bi­net­tet om bland annat Ten­nys­sons dikt The Lady of Sha­lott. Hur, hur, hur kan det komma sig att jag inte […]

Kommentera