Lucka 18: Den kvinnliga blicken

– Katarina –

movieline1

Det här är en av mina favoritbilder i kategorin avklädda män. Den föreställer Liam Neeson och är väl ungefär tjugo-trettio år gammal eller så, jag vet inte riktigt. Jag tycker att den är så fin! Den ser inte ut att vara tagen av en fotograf, utan snarare av en flickvän under någon mysig semester. När man möter Neesons blick så känns det lite som att man är hans tjej. Till stor del tror jag att det beror på vad han har på sig. Män brukar inte iklädas enbart en skjorta när de ska vara sexiga på bild. Skjorta och kalsonger? Ja. Bara kalsonger? Ja. Helt naken? Ja. Men inte bara en skjorta. Så är en man bara klädd i privata sammanhang, till exempel under en semester när han har slagit sig ner på en sten som är tillräckligt slät för att inte kräva en skyddande kalsong, men stenen han lutar sig emot är för vass för att vara bekväm mot en naken rygg.

Det är också fint att Neeson får vara manlig i sin egen rätt – för att han har en fin manskropp och en sexig blick, inte för att han har typiskt manliga kläder på sig, eller för att han poserar på ett utpräglat manligt sätt. Samtidigt är det något nästan androgynt över bilden. Som att den speglar den delen av sexualiteten som inte är explicit manlig eller kvinnlig, utan djupt mänsklig.

Med jämna mellanrum cirkulerar en del ganska rabiata bildanalyser på nätet, där tesen är att män inte kan posera som kvinnor utan att det blottlägger hur löjliga kvinnor förväntas se ut på bild. Men den här bilden – som lika gärna hade kunnat föreställa en kvinna – tycker jag visar att det knappast kan upphöjas till allmän sanning.

– Sofie –

image

Mark Mahoney

Sedan tidpunkten för Lana del Reys genomslag, i början av 2012, har hon i sina musikvideor bjudit världen att smaka på sina manliga musor. Dessa män uppvisar en förvånande variation och gemensamt mellan dem är att de sällan är det mest förutsägbara valet och tillför därför verkligen handlingen någonting just Som Män. I Ride ligger Lana Del Rey med äldre män på hotell och liftar med mc-gäng genom den amerikanska vildmarken, i jakt på friheten. I National Anthem lever hon familjeliv med President John F. Kennedy porträtterad av harlemrapparen A$AP Rocky. I Bel Air svärmar hon tillsammans med Shaun Ross, världens första fotomodell som är albino, och sex år yngre än Del Rey.

Den man som står ut mest för mig är Mark Mahoney, som förekommer som äldre, manlig gestalt i musikvideon till West Coast och Shades of Cool. I verkligheten är Mahoney en ikonisk tatuerare – som har gjort Del Reys tatueringar. När jag tittar på dessa videor slås jag av hur särskild deras relation framstår, givet förutsättningarna ung vacker kvinna, möter äldre playboy. Det hade kunnat resultera i en platt lolitahistoria, men så sker ej. Bilderna kommunicerar en känsla av ett band dem emellan, som varken tycks bestå av djup vänskan, stor kärlek eller vild attraktion. Vad det består av istället vet jag inte. Mänsklighet kanske. Att fördriva tid tillsammans. Framför allt i Shades of Cool tycks Mahoneys karaktär tänka mycket, kanske på sitt förflutna, samtidigt som Lana hopplöst försöker fånga hans uppmärkssamhet, locka honom in i nuet. Det tycker jag är fint. Däri finns även flera vackra scener vari han reflekteras i ljuset från en swimmingpool. Han exponeras med särskild ömhet, denne 70-tals noirman, och mer som en idé eller en era i hennes liv än som en faktisk man – och det är därför jag tänker att han är en musa.

Jag uppskattar att få min kvinnliga blick prövad mot olika typer av män. En mångfald av manskaraktärer, skulle man kanske kunna kalla det. Del Rey tycks ha ett särskilt gott öga till alla möjliga sorters män, eller åtminstone att exponeras tillsammans med dem och berätta sina historier med hjälp av dem.

– Anna –

Rubens_(Ecce_Homo)

Ecce homo av Peter Paul Rubens

Det är kanske inte vad man skulle kalla ”sexig stämning” i Rubens målning. Men det är helt klart något exhibitionistiskt i avbildningen av Jesus, vilket är rimligt med tanke på motivet. Behold the man! eller Se människan! är vad man brukar översätta Ecce homo! till. Det är svårt att undvika att se mannen, och särskilt hans välformade kropp. Våra blickar dras ned mot höftdraperingen, som hasat ned från det ena höftbenet. Det ser ut som om draperingen skulle lösas upp och lämna honom naken, bara han tog ett steg närmare oss.

– Therese –

den kvinnliga blicken

En gång i tiden sa en så kallad kulturman jag kände att han tyckte att det var roligt att jag objektifierade män på samma sätt som män objektifierar kvinnor. Jag har tänkt en del på det genom åren. Nu tror jag att jag objektifierar människor på ett rätt demokratiskt sätt – män och kvinnor ungefär lika mycket, och med objektifiera menar jag något positivt, att uppskatta människors utseenden, utan att för den skull beröva dem på andra kvaliteter. Helt enkelt att tycka att människor är vackra.

Bilden här ovanför är tagen på Capri, av den tyske modefotografen Herbert List, som var mycket förtjust i att fotografera nakna manskroppar – unga män med vackra kroppar, i en tradition som för tankarna till antikens Grekland, och som senare kom att påverka den idag mer bekante fotografen Herb Ritts (vars lika grekiska bilder man kan se på Fotografiska i Stockholm just nu).

Men här är det en kvinna som betraktar den lättklädde mannen. Jag älskar bilden för att den är så ovanlig, så erotisk – jag föreställer mig en fortsättning på den, med ett scenario som är ännu mer erotiskt, som man kan ana här, i spänningen mellan dem. Och det är mannen som är den som är mest lättklädd, som visar upp sin kropp, för en kvinna som jag föreställer mig tycker mycket om att se den.

Och det känns som en väldigt modern bild, visst? Som något man kunde hitta i ett modemagasin idag. Den är tagen för nästan 80 år sedan – 1935.


Comments { 1 }

Tags: , , , , , ,


Lucka 17: Från det ena till det andra

valerius de saedeleer, 1867-1941, winter landscape

Förutom att jag gillar målningar med snö på, gillar jag bilder som ser ut som andra bilder. Det här är en målning av den belgiske expressionisten Valerius de Saedeleer, och det känns inte som en drastisk gissning att han har varit i högsta grad påverkad av en annan målning med snö på när han målat den. Nämligen…

1280px-Pieter_Bruegel_the_Elder_-_Hunters_in_the_Snow_(Winter)_-_Google_Art_Project

Bruegels ”Jägarnas hemkomst”, som jag brukar hävda är den bästa målningen i konsthistorien. (Ja, jag skulle strida för detta. Med vapen, om jag var tvungen.) Jag älskar allt med den, och dessutom på ett generöst sätt: jag blir inte svartsjuk när andra vill visa den sin uppskattning. Tvärtom faktiskt. Därför gillar jag även Valerius de Saedeleers målning här ovanför, och jag blev jätteglad när jag såg den här bilden:

frances mclaughlin-gill

Ett modefoto av Frances McLaughlin-Gill, som medverkade i brittiska Vogue. Som ni ser är ”Jägarnas hemkomst” fond. Jag tycker att det är en jättefin bild: jag är väldigt förtjust i rött tillsammans med den där grågröna färgen som dominerar i Bruegels målning. Kanske hade Frances McLaughlin-Gill kommit på idén med Bruegel i bakgrunden efter att ha sett det här fotot:

Princess Elizabeth, photo Cecil Beaton. England, 1945 (c) Cecil BeatonDet är prinsessan Elizabeth (hon var inte drottning än) av England, fotad 1945 av Cecil Beaton, som var en fantastisk fotograf. Det ÄR inte ”Jägarnas hemkomst” i bakgrunden, men det är inte långt ifrån: Snön, skridskoåkarna, de kala, svarta grenarna, fågeln i trädet. Det är som om den som målat fonden plockat några av sina favoritelement ur ”Jägarnas hemkomst”.

Och den bilden fick mig att tänka på två andra bilder, som inte har ett dugg med Bruegel att göra, men som också är bilder som liknar varandra:

The Queen & Prince... Past & Present

Drottning Elizabeth och prins Philip, då och nu. De är så himla rörande.

 


Comments { 1 }


Lucka 16: Bara några bilder på snygga kvinnor

Idag fyller jag 29 år! Jag har firat med att organisera mina smycken i det smyckesskrin jag fått i present. Ja, och med att dricka vin. Dagens lucka är således litet sparsmakad och bjuder på bilder av kvinnor vars stil jag är sugen på precis nu. Precis nu är alltså efter en halv flaska rioja, vilket kanske påverkar litet:

600full-eva-greenCruel Intentions02 Monica-Bellucci-poses-with-bicycle a_beautiful_mind (2)


Comments { 0 }

Tags: , , ,


Lucka 15: It burns in my soul, it aches in my flesh, and it igni­tes my ner­ves

Dagens lucka handlar om ännu en vacker, välklädd, död presidenthustru.

evita01

Charlotte Perrelli och Madonna, i musikalrollen som Eva Perón

Var jag än rör mig i Stockholm nuförtiden så möter jag annonser för den svenska uppsättningen av musikalen Evita, med Charlotte Perrelli i rollen som presidenthustrun Eva Perón. Jag vågar inte se den. Jag är nervös för vad Perrelli kan ha gjort med rollen, eller kanske snarare inte gjort. Samtidigt ska man inte döma en hund efter dess hår – Perrelli har själv i intervjuer understrukit att detta är ett nytt steg i hennes karriär, och att hon är inställd på att bli orättvist bedömd på gamla schlagermeriter. Föreställningen har överlag fått mycket goda recensioner.

Det var rimligt att just Madonna gestaltade Eva Perón i musikalfilmen Evita på 90-talet. Madonna är i ständig process att omformulera sig själv, sitt artisteri, och har alltid strävat efter att vara ett steg före sin publik – så brukar det heta, oklart om detta fortfarande stämmer. Detta kan, på ett lokalt plan, även gälla för Perrelli: Hon började som dansbandsdrottning, men har sedan dess även varit programledare, kost- och träningsguru samt positionerat sig själv som moder. Och precis så som Eva Perón drömde om Buenos Aires och Madonna drömde om New York så drömde Perrelli om Stockholm, kanske London. Landsortstjejen med artistdrömmar, slår man fast i P4 Extra, som blir en folklig stjärna.

evita04

Eva Perón deltog aktivt i att bygga myten om sig själv. Hon omformade sin bakgrund från oäkting född på landet av en kokerska, sedermera mindre framgångsrik skådespelerska, till first lady, religiös nationalskatt och modeikon som smyckade sig med exklusiva kreationer samtidigt som hon deltog i sin mans, president Juan Peróns maktspel, reformer, utrensning av oliktänkande och dylikt. Den politik de förde gemensamt, ”Peronismen”, är svårplacerad i dagens gängse politiska klassifikationer och skiftade över tid. Som populistisk och nationalistisk rörelse har den ofta blivit beskylld för fascistoida tendenser. Perón beundrade Benito Mussolini, och det finns en anledning till varför just Argentina sågs som särskilt attraktivt som exit för många nazister i andra världskrigets kölvatten.

Eva positionerade sig som en kvinna av folket, vilket blir tydligt i nedan – väldigt fina – citat:

I am only a sparrow amongst a great flock of sparrows.

På en nivå är citatet givetvis populistiskt, då hon besatt mer makt vid tillfället än någon annan kvinna i Argentina. Samtidigt reflekterar det ett djup som jag ofta tycker lyser igenom i hennes uttalanden: den gemenskap som finns människor emellan i den totala ensamheten inför döden. Hon vände sig till arbetarklassen men kanske framför allt kvinnorna och drev linjen att om landets ledare kunde älska henne så var det även avgjort att han älskade sitt folk – då hon var en kvinna av folket. Hon startade Female Peronist Party med hundratusentals medlemmar och påverkade  tidigare oengagerade kvinnliga väljare att rösta och engagera sig politiskt för Perón – mycket genom sin stilmässiga framtoning. Hon bar de, för sin tid och geografiska plats, mest exklusiva och dyrbara kläder tillgängliga. Man har vittnat om att hennes blotta uppenbarelse närmast kunde orsaka hypos – en kombination av de otroliga modekreationer och hennes plågsamt repetativa tal – ett fåtal slogans upprepade gång på gång, på det vis att när man sagt något tillräckligt många gånger så blir det sant:

I have one thing that counts, and that is my heart; it burns in my soul, it aches in my flesh, and it igni­tes my ner­ves: that is my love for the people and Perón.


Hennes sista tal (1951)

evita10

 Hennes fantastiska hår

Rent verbalt refererade hon till sina anhängare, arbetar- och underklassen, som hennes descamisado: “beloved shirtless ones”. Uttryckets ursprung är omtvistat, men återfinns bl.a. i Victor Hugos roman Les Misérables (1862). Jag tycker att det är anmärkningsvärt att en person som lade just så mycket vikt vid sitt eget utseende och sina kläder hänvisade till sina väljare som utan kläder,  skjortlösa. När det ytliga är så viktigt kanske man även börjar tänka på de man försöker nå som en uppsättning klädesplagg? 1945 demonstrerade Juan Peróns supporters utanför fängelset Casa Rosada (där han satt fängslad), och valde då at vara bara på överkroppen – en hänvisning till descamisado. När jag har fördjupat mig i Evas person fastnade jag även för detta citat:

When the rich think of the impo­ve­rished, they think of impo­ve­rished desires.

Jag tror tyvärr att denna tanke i hög grad är korrekt, men att hon troligtvis inte själv hade särskilt mycket högre tankar om sitt folk än hon anklagade aristokratin för.

evita03

Många av de bästa porträttbilderna av Eva föreställer givetvis henne vid sidan av sin man, som brukligt är för presidenthustrur. Men det är sällan några stela, formella leenden utan de flesta fotografier är intima, genuina. De ler tillsammans, står när, leker med sina pudlar. Nedan är mitt favoritfotografi av dem båda tillsammans, även om man knappt ser att det är dem:

evita02

 Kram!

När man tittar på ett flertal av hennes klädnader är det svårt att inte påminnas om hennes tidigare skådespelarkarriär. Hennes modeintresse går inte att ta miste på, och jag får verkligen en känsla av att hon hade uppskattat Madonna om hon fått leva så länge!

evita06

Christian Dior var hennes favoritdesigner.

evita05

Eva var 1,65 cm lång och bar ofta höga klackar.

evita08

Eva Perón visar sin hattsamling, i Buenos Aires 1950.

evita09

”Utställning för de fattiga”: Eva och Juan Peróns porträtt omgivet av skor, i Buenos Aires 1950.

När hennes politiska position flyttades fram förstärktes en mer konservativt stram frisyr och dräkter. Den flärdfulla, extravaganta skådespelerskan tonades tyvärr ned.

evita12

Americas Next Top Model, 2006.

Eva har fortsatt att inspirera stilmässigt efter sin död. Det har gått att notera hennes närvaro i exempelvis Americas Next Top Model vari modellaspiranten Evita Myers från Gloucester porträtterade presidenthustrun. Besöker man Åhléns finner man fina, men något överprissatta, smycken under namnet Evita Peroni – vilket knappast kan vara en slump, även om smyckesproducentens officiella hemsida inte refererar till stilikonen Perón. Det förvirrar mig! Man kan även ana hennes ande sväva över vissa klädkollektioner, så som denna:

image

Den venezuelanska designern heter Carolina Herrera, 74 år gammal. Hennes kollektion för Fall 2013 var direkt inspirerad av 1940-talets Eva Perón.

I Annas inlägg om Jackie Åh! så noterar hon hur tv-serien The Simpsons strösslar med subtila parafraser i avsnitten, och i ett låter karaktären Marge karakterisera presidenthustrun Jackie Kennedy när hon fyndar en rosa Chanel-dräkt på outlet och på så vis förändrar hela sitt sociala liv. Givetvis finns det ett The Simpsons-avsnitt som avhandlar Eva Perón! I musikalavsnittet “The President Wore Pearls” (säsong femton) väljs Lisa till elevrådsordförande, och förvandlas till presidenthustrun Eva Perón.

image

Det är svårt att skriva om Evas liv utan att beröra hennes död, som även den har stora estetiska aspekter. Hon (1919-1952) blev endast 33 år gammal, och avled därmed i ungefär samma ålderspann som vi i Skönhetskabinettet befinner oss i. Hon gick bort i svi­terna av liv­mo­der­halscan­cer och var den första argen­tinska kvin­nan som genom­gick kemo­te­rapi. Även Juan Peróns första hustru Aurelia Tizón (1908-1938) avled efter att ha blivit infekterad av ett HPV-virus – i samma ålder som Eva. Nedan ses kortegen vid hennes begrav­ning, som hölls den 9 augusti 1952 efter flera dagars natio­nal­sorg. När hen­nes kropp flyt­ta­des från pre­si­dent­pa­lat­set för att bal­sa­me­ras avled åtta män­ni­skor i de sör­jande folk­mas­sorna. Under det första dyg­net efter hen­nes död vår­da­des över 2.000 män­ni­skor på sjuk­hus för ska­dor som de ådra­git sig då de för­sökt komma nära hen­nes kropp. Efter bal­sa­me­ringen expo­ne­ra­des Evas kropp i hen­nes tidi­gare kon­tor vid Arbetsmarknadsdepartementet i två år, under tiden som ett begrav­nings­mo­nu­ment pla­ne­ra­des till hen­nes ära. Enligt planen skulle monomentetet bli högre än Fri­hets­gu­din­nan. Juan Perón avsattes genom en militärkupp innan monumentet färdigställdes, och han hade där­för inte möjlighet att fortsatt säkra den fort­satta beva­ringen av Evas kropp.

evita13

Under två decennier, mel­lan 1955–1971, var krop­pens pla­ce­ring okänd. Det har senare offentliggjorts att den nya argentinska regimen flyttade henne till en krypta i Milano där hon vilade under namnet María Maggi. Samtidigt kriminaliserade regimen ägandeskap av fotografier föreställande Eva och Juan. Även i döden betraktades hennes kropp som en stark symbol för argentinarna, en politisk krutdurk för de som efterträdde Perón. På väggarna i Buenos Aires kunde man se motståndsrörelsens graffi ställa frågan: ”Var är Eva Peróns kropp?” I boken “Santa Evita” ger jour­na­lis­ten och för­fat­ta­ren Tomás Eloy Mar­tí­nez uttryck för ett antal kon­spi­ra­tions­te­o­rier, så som att ett fler­tal vax­ko­pior till­ver­ka­des eftersom krop­pen ska­da­des med en ham­mare, samt att vax­ko­pi­orna till­drog sig upp­märk­sam­het av sex­u­ell natur.

1971 flyt­ta­des krop­pen på nytt, för att stå i Juans och hans tredje hustrus, Isabel, hus i Madrid, där den stod pla­ce­rad i mat­sa­len. Enligt vänner till familjen lade Isabel ned mycket tid på Evas kropp: hon torkade av Eva med vatten och bomullstyg, kammade hennes hår och torkade det med en hårtork. Så otroligt fint, och samtidigt osunt, om det är sant! Man kunde då konstatera att en av Evas fingertoppar saknas, troligtvis stulen från hennes kropp under militärkuppen 1955 för att verifiera hennes kvarlevor. Efter Juans död 1974 övertog Isabel  – från början dansös – presidentposten i två år, tills det att hon avsattes i en militärkupp anklagad för korruption. Idag lever hon i exil i Madrid.

Evas kropp fördes slutligen till hen­nes famil­je­grav i La Reco­leta Ceme­tery, i Bue­nos Aires. Den argen­tinska rege­ringens åtgärder för att skydda gravvalvet från inbrott anses så kraftiska att de även kan stå emot kärn­va­pen. Det kos­tar mer att dö än att leva, är ett popu­lärt argen­tinskt uttryck – passande i sammanhanget. Eller som Eva själv utryckte det:

One cannot accomplish anything without fanatacism.

evita14


Comments { 0 }

Tags: ,


Lucka 14: Det amerikanska utseendet

Jag hittade den här tjejen på Instagram. Först tänkte jag att hon var någon jag kände till sedan tidigare, men hon verkar bara vara någon dussinmodell i början av sin karriär. Sedan slog det mig att anledningen till att hon såg så bekant ut är att hon har Det amerikanska utseendet.

amerikansk

Ni vet, liten näsa, bred käke och markerade ögonbryn. Jag tänker mig att urtypen är Kathy Ireland, eller fanns det någon före henne? Hon är den första jag kommer på i alla fall.

Kathy

Kathy Ireland

Men Brooke Shields får ändå sägas vara Det amerikanska utseendets främsta företrädare. Hon var så himla snygg när hon var ung! Det var efter att jag under en period hade bildgooglat henne intensivt som jag bestämde mig för att aldrig plocka mina ögonbryn igen. (Eh, ett löfte jag för övrigt bröt bara härom dagen när jag efter en liten utseendekris ryckte åt mig pincetten och började plocka …)

Brooke

Brooke Shields

Och så Denise Richards. Hon ser så 1980-talig ut att det egentligen är konstigt att hon lyckades slå igenom på 90-talet då alla såg ut så här.

Jag vet inte varför, men jag är så förtjust i det här utseendet! Det ser så starkt och friskt ut. Och jag älskar hur ungdomligt och naturligt det ser ut med i ärlighetens namn ganska vildvuxna ögonbryn.

Denise

Denise Richards


Comments { 0 }

Tags: , ,


Lucka 13: Lucia, och spänningen mellan klädd och oklädd

bild

Idag firar vi Santa Lucia. Bilden ovan är en målning från 1600-talets mitt som finns i Palazzo Spada i Rom och föreställer just Lucia. Vi känner igen henne på fatet hon håller upp – om vi tittar noga alltså, för det är i den dunkla delen av målningen. Där ligger ett par ögon som både kan syfta till hennes martyrskap men också till hennes roll som synens skyddshelgon. Det är nog inte denna detalj som gör att vi fastnar för målningen. Vår blick faller snarare på hennes mjuka axel och bara rygg som accentueras ytterligare av klärobskyrmåleriet. Hårlockarna som faller ned i nacken är spridda och jag kan föreställa mig att de kittlar mot den nakna huden. Vi kan ana en tunn klädnad i vitt som ligger mellan den blottade huden och den kraftiga textil som draperas runt henne. Denna näst intill absoluta kontrast mellan naken hud och textil är vad som ger målningen en sensuell dimension. En italiensk professor i estetik, Mario Perniola, har lagt upp sin forskning om detta på sin webbsida. Texten börjar: ”In the figurative arts, eroticism appears as a relationship between clothing and nudity. Therefore, it is conditional on the possibility of movement – transit – from one state to the other.” Trevlig läsning och Glad Lucia!


Comments { 2 }

Tags: , , ,


Lucka 12: Vinterdrömmar

Glammig skidsemester à la Ivana Trump, stationerad framför öppna spisen med en bok eller landsflykt till varmare breddgrader? Så här skulle vintern vara om Skönhetskabinettet fick bestämma.

 

– Therese –

HASUI_1929_Zojoji_Snow1

Jag gillar, som säkert har framgått, verkligen inte vintern. Det beror nästan enbart på att jag avskyr att frysa. Jag är frusen av mig, och det känns som att hur mycket kläder jag än tar på mig så hjälper det helt enkelt inte. Om det inte blir dåligt åt andra hållet: ullundertröjan gör att jag blir så där otroligt obehagligt svettig och nästan får panik. Aldrig känns det behagligt på vintern! Jag känner mig ful, vill inte gå ut, har inga fina kläder, har dålig balans och är rädd för att halka om det är halt… osv, osv.

På bild är vintern däremot underbar! Jag är tokig i målningar av snö. En massa av de målningar jag gillar bäst – Bruegels ”Jägarnas hemkomst”, framför allt, men t ex målningar Gustaf Fjaestad, Monets skata i snön, Carl Larsson-snö, Elsa Beskow/Jenny Nyström-snö, ja, barnbokssnö är överlag fantastiskt mysig. Varje vinter sitter jag också och googlar japanska träsnitt med snö, eftersom den japanska träsnittssnön är bland den bästa. Som bilden ovan. Så fint med den fluffiga snön på grenarna, de vita flingorna mot den mörka vinterhimlen.

Idag ska jag försöka köpa både en vinterkappa och ett par vinterstövlar! Vi får väl se hur det går.

– Katarina –

Bambi-Wallpaper-bambi-6248623-1024-768

Vintern är en magisk årstid. (Hm, eller menar jag kanske trolsk?) Den är magisk … nej, den är trolsk, eftersom det är enda gången det faktiskt kan vara förenat med livsfara att gå ut. För bortsett från riktigt låga temperaturer är vi i Sverige i princip helt förskonade från naturfenomen som kan kosta oss livet. Vintern är också kontrasternas årstid; det kan vara mörkt och dystert, men om solen skiner på snötäckta vidder blir det ljusare än under den mest strålande sommardag. Utomhus är det kallt, krispigt och friskt, men inomhus är det idel mysiga filtar, tända ljus och lussebullar.

Bildmässigt är jag precis som Therese präglad av Carl Larsson, Elsa Beskow och Jenny Nyström, men även av Bruno Liljefors, Ilon Wikland och … Disney. Av någon anledning känns min syn på just vintern betydlig mer nostalgisk än den på övriga årstider. Jag känner till exempel aldrig att jag vill klä mig modernt på vintern – vilket jag i och för sig sällan känner – utan den ideala vinterstilen är tidlös och kvinnlig, kanske till och med lite konservativ. Inga sportplagg här, inte!

– Sofie –

skridskorT.v. Tara Lipinski vann femton år gammal guld i Vinter OS i Nagano, 1998. Hon var då yngst i världen att ha gjort så. T.h. Bartender on ice! I St. Moritz 1938.

Vintern kan med fördel innehålla en hel del skridskoåkning. Att våra vatten återkommande fryser och gör det möjligt för oss att bestiga dess blanka yta är en så estetiskt- och andligt tilltalande tanke att jag får hjärtklappning!

Jag har många fina minnen av skridskoåkning på Hjälmaren under min uppväxt: pappa på långfärdsskridskor och jag på vita konståkningsskridskor med nedslipade taggar för att kunna “killåka”. Den som är orutinerad kan ändå uppleva hissnande fart och elegans vid samåkning. Jag och en väninna har sedan några år tillbaka en tradition att klä oss i tajts, glittriga tröjor och päls, dricka oss fulla på whiskey i plunta och åka runt Karl XIII:s staty i Kungsträdgården, för att avsluta med näsan i operabarens brödkorg. Bäst är ändå att åka på sjö, eftersom man då gör det med livet som insats. En bra sak med skridskoåkning är känslan som infinner sig efteråt – man får ett stort behov av vila, värme och alkohol, och man upplever även att detta behov är berättigat. Man behöver också fot- och vadmassage av en annan människa, som omedelbart måste finnas till hands. Jag önskar att det fanns fler och finare skridskopaviljonger i Stockholm, med bättre och mer varierad musik, värmestugor samt skridskoåkande bartendrar som serverar rykande äggtoddy!

Man kan även med fördel närma sig skridskon från hemmets lugna vrå genom de tv-sändningar med konståkning som brukar visas i mellandagarna. För den som istället vill läsa om is rekommenderar jag varmt den underbara romanen Is-slottet (1999) av Tarjei Vesaas, en av de bästa berättelser jag läst. Man kan även påminna sig om när Isfrun fryser ned Lilla My, när hon flygseglar på en silverbricka på isen i boken Trollvinter (1957), eller se avsnitt S02E19 “Fire and Ice” av Beverly Hills 90210 vari Brandon blir kär i konståkerskan Tricia. Avslutningsvis är islossning otroligt hänförande och romantiskt. Om jag hette Paulo Coelho skulle jag kanske skriva en sexuell metafor om det!

– Anna –

mariah-carey-christmas

Snö är ett måste i den ideala vintervärlden, liksom sällskap av djur av diverse slag och då särskilt sådana som förknippas med julen. Att rida på andra djur än hästar har intresserat mig sedan en tid tillbaka. I tidig tonår provade jag att rida på stora grisar, vilket gick okej så länge vi var i hagen men med världen framför sina fötter blev grisarna genast svårmanövrerade. Alvkungen Thranduil rider på en älg vilket jag tycker är majestätiskt och effektfullt. I den verkliga världen är jag förpassad till hästar och det är verkligen inte fy skam (men jag vill gärna rida på en älg).

För några vintrar sedan red jag och min yngsta faster ut i skogen en decemberdag. Snön var då så tung att det kändes som om hela världen var tyst. Alla ljud dämpades. På ett ställe hade träden tyngts ned av snön, och märkligt nog åt olika håll men symmetriskt: nämligen inåt mot vägen, så att trädtopparna lutade sig över varandra och bildade som ett tak över allén vi red igenom. Det var sanslöst vackert att rida genom denna av naturen skapade sal, med hästarnas varma andedräkt och dämpade skritt som enda ljud förutom snön som singlade ned – jag kunde höra snön. Det enda som estetiskt förstörde den bilden var våra kläder: täckbyxor och lager av fleece. I den ideala vintervärlden finns det vackra kläder lämpade för uteritt i snön. Thranduil är helt klart en förebild med sin grå cape i krossad sammet men Mariah Carey är mysig i sin tomtedräkt på bilden ovan också. Den passar ju uppenbarligen bra för att åka rensläde med, Mariahs dräkt alltså, så kanske är den praktisk för ridning med. Precis som Sofie skriver om skridskoåkning, är det också så bra med stalllivet att det finns ett ”efteråt” då man är alldeles kall och slutkörd och helt enkelt måste dricka något varmt och alkoholhaltigt framför en brasa.


Comments { 0 }