Gudars like tycks mig den klänningen vara

Idag har jag ägnat mig åt att bläddra i Sara Danius essä­sam­ling Hus­mo­derns död och andra tex­ter. Den är kul för att den hand­lar om så alla möj­liga saker — Freud, att flå en ål (eh okej, just de ämnena föl­jer kanske helt logiskt av varandra), Djuna Bar­nes, kakor, och modets bety­delse för Proust. Det senare bör­jade jag tycka var extra intres­sant när jag läste att Proust (vars På spa­ning efter den tid som flytt jag skam­set måste erkänna att jag ald­rig kom­mit längre än unge­fär 60 sidor i — tre gånger dess­utom) i det när­maste ägnade sig åt produktplacering.

Även om man inte har läst Proust är man kanske på det klara med att han skri­ver rätt omständ­ligt. Eller nog­grant — det är myc­ket som ska beskri­vas lik­som. Inred­ningar och sådant. Och klä­der. Sär­skilt ingå­ende beskrivs det hur Alber­tine, före­må­let för berät­ta­rens olyck­liga kär­lek, dröm­mer om att äga en klän­ning av mär­ket Fortuny.

For­tuny grun­da­des av Mari­ano For­tuny, som var född i Spa­nien, men star­tade sin verk­sam­het som mode­de­sig­ner i Venedig, med filial i Paris. (Före­ta­get finns fort­fa­rande kvar, men ver­kar bara till­verka tyger och inred­ning nu för tiden.) En av hans klän­ningar, The Del­p­hos gown, ska­pad 1907, blev en stor hit bland tidens kän­di­sar. Del­p­hosklän­ningen namn­gavs efter en antik gre­kisk skulp­tur, Kör­sven­nen från Del­h­phi (som hit­tats vid en utgräv­ning tio år tidi­gare), och ser ut som dräk­ten han har på sig. Eller som den peplos som denna gul­liga kore (=ung kvinna) bär:

peplos_kore

Gre­jen är alltså att man ser ut som en gre­kisk skulp­tur eller even­tu­ellt gudinna i den.

Ja, och här är själva Del­p­hosklän­ningen, på en modell från tiden:

Fortuny Delphos dressFin för­makspalm dessutom. 

fortuny dressesI färg kunde den se ut så här.

Del­p­hosklän­ningen blev en succé! Den var ele­gant, i vec­kat siden, och sam­ti­digt super­mo­dern eftersom den var så lätt och fladd­rande. På axlarna och ärmarna hölls den ihop av glaspär­lor. Utö­ver Prousts Alber­tine syn­tes till exem­pel kän­di­sar som Isa­dora Dun­can och Ele­o­nora Duse i den. Och så dök den upp på por­trätt, som detta fina av Spa­ni­ens mot­sva­rig­het till Zorn, Joaquín Sorolla:

Elena_vestida_con_túnica_amarilla_by_Joaquín_Sorolla,_1909Elena Vestida heter kvin­nan på bil­den, 1909 fick hon sitt por­trätt målat.

birleyOch detta är Sir Oswald Hornby Joseph Bir­ley, som målat Miss Muriel Gore in a For­tuny Dress, 1919

klänningsaskDel­p­hosklän­ningen sål­des i vad som ser ut som en hattask, för att hålla sig skrynk­lig och fin!

fortunyklänningEn röd Del­p­hosklän­ning skulle jag vilja ha, kän­ner jag väl­digt starkt! Och sedan kom jag på varför:

the-favourite-1901För att jag skulle se ut som en tjej på en mål­ning av min favo­rit John Wil­liam God­ward i den! (Ser ni, pär­lorna på ärmarna är pre­cis likadana!)

Tyvärr är jag inte ensam om att vilja äga en Del­p­hosklän­ning från For­tuny: de är jät­te­ef­ter­tra­kade, kos­tar mas­sor och åter­finns säk­rast idag på museum. En som har råd är dock super­mo­del­len Nata­lia Vodia­nova, som tyd­li­gen äger två stycken:

nataliavodianovainfortunygown

Jag ska spana efter något lik­nande till som­ma­ren! Gudin­ne­som­ma­ren 2015!


Comments { 2 }

Tags: , , , , , ,


Didionysiskt mode: Joan Didion är Célines nya ansikte

Jag tror att de flesta har en rela­tion till Tjej­k­vin­nan? Det är en kvinna i ca 35–55 års åldern som hän­vi­sar till sig själv som “tjej” (se: “Jag ska ut med tje­jerna!”). Eftersom Sve­rige är ett land som lider av obe­hag­ligt kraft­full ålder­dis­kri­mi­ne­ring som tar sig ut på alla möj­liga vis, så tän­ker jag inte gå när­mare in på vad jag anser om Tjejkvinnan.

Där­e­mot: Flickvin­nan, som även kanske skulle kunna kal­las Flick­tan­ten — är en gestalt som jag tidi­gare ej ägnat en tanke men som nu sys­sel­satt mig i flera dagar. Det hela bör­jade när man offent­lig­gjorde att Joan Didion är Céli­nes nya ansikte i den kom­mande kol­lek­tio­nen SS15.

didion08

Foto av Juer­gen Tel­ler, för Céline

Didion, som fyllde 80 år förra måna­den, är jour­na­list, för­fat­tare, kul­turi­kon och omhul­dad intel­lek­tu­ell (där­med inte sagt att hon inte är intel­lek­tu­ellt, där­e­mot är hon defi­ni­tivt omhul­dad). Dessa vär­den har hon genom sin sam­ver­kan med Céline lånat ut till mär­ket, som i övrigt väl bäst kan beskri­vas som mini­ma­lis­tiskt, kon­trol­le­rad, ano­nym och svalt sen­su­ellt med fokus på mate­rial, snitt och block. *stream of cons­cious­ness* Jag har all­tid tänkt att kon­su­men­ten av klä­der från Céline fram­för allt annat till­bringar sin tid på sin luft­kon­di­tio­ne­rade arbets­plats när hon inte lig­ger på en beige divan hos sin psy­ko­log och mot­strä­vigt talar ut om en gam­mal ätstör­ning, en gam­mal pojk­vän eller en gam­mal mamma — allt finan­si­e­rat av new money. Céli­ne­kvin­nan, som tan­ge­rar att vara flicka, kikar ut bakom sin gar­din och skri­ver sedan i sin word­press­blogg att hon stått och kikat ut bakom sin gar­din. Tar en distans­kurs i franska och är besvi­ken för att hon inte blir kär i lära­ren, det går bara inte! *grå­ter* KBT kanske egent­li­gen skulle göra större under­verk för céli­ne­kon­su­men­ten än psy­ko­a­na­ly­sen? Och nog är väl céli­ne­kon­su­men­ten pro­te­stant? Om jag får vara så fördomsfull.

Joan Didion by Annie Leibovitz

För­fat­tar­por­trät­tet som använ­des till den svenska utgå­van av Ett år av magiskt tän­kande (som över­sat­tes 2007)

Didion beskrivs som en dream girl och pos­ter girl av Vouge , och som en »half child and half sphinx, thin­ner than a ciga­rette« av The Guar­dian.

Är hon en flickvinna/flicktant? Uti­från den voka­bu­lär med vil­ken Céli­nes kam­panj tagits emot måste jag näs­tan svara ja. Allt tycks falla till­baka på hen­nes liten­het, späd­het, en sorts åld­rande näpen­het men ändå med en distinkt skärpa och trots - så som man kan upp­fatta lill­gamla barn. Jag tror att det är lätt att upp­fatta henne som ett för­kropps­li­gande av ett natur­till­stånd. Jag tän­ker på omsla­get till Ett år av magiskt tän­kande vari hon pose­rar fram­för en spre­tig lönn  - svårt att avgöra vad som för­gre­nar sig mest på den bil­den (ovan), stam­men eller hen­nes ådror. Det är synd, med tanke på hur hon sna­rare för­kropps­li­gar kul­tur, civi­li­sa­tion, veten­skap, famil­je­band. Foto­gra­fiet är oav­sett vil­ket enastående.

didion04

Joan, 1961

didion05

Joan, 1977

Den som­mar­kol­lek­tion som Didion väl­sig­nat är 60– och 70-talsinspirerad — en tid då Didi­ons pri­vat­liv och kar­riär blomst­rade, och då flera av de mest iko­niska foto­gra­fi­erna på henne togs. Det var i slu­tet på 70-talet som hen­nes omta­lade pack­lista skrevs, när hon bodde i Hol­ly­wood och stän­digt kas­tade sig ut på skriv­upp­drag. Den inne­hål­ler bland annat en tröja, san­da­ler, ciga­ret­ter, bour­bon och baby­olja. Didi­ons känsla för mode har all­tid fram­hål­lits jämte hen­nes intel­lek­tu­ella insat­ser och mode­in­du­strin har ankla­gats för att hylla hen­nes stil fram­för hen­nes kar­riär — tro­ligt­vis del­vis eftersom hon har ett tyd­ligt este­tiskt ideal som hon tycks hålla högt. Hen­nes kar­riär tog dess­utom sin bör­jan på vougeredaktionen.

didionceliness15

Jag kan fak­tiskt före­ställa mig Didion bära ett fåtal av kol­lek­tio­nens plagg. Kanske främst dess acces­so­a­rer. Men resort­kol­lek­tio­nen känns mer didi­o­ny­sisk (!).

Jag tror inte, så som kam­pan­jen del­vis hyl­lats för, att man nu vän­der sig även till en äldre kon­su­ment­grupp utan sna­rare att man lånar av gam­mal stjärn­glans för att ge den unga kon­su­men­ten ett djup i nuet, och fram­för allt i sin shop­ping. Jag har all­tid tänk att mode­in­du­strin med sina höst-, vinter-, vår– och som­mar­kol­lek­tio­ner påmin­ner om en liten gumma som hål­ler ett sta­digt, kon­ser­va­tivt grepp om sin tum­made kalen­der, var sak på sin plats, även om este­ti­ken i sig är en stän­dig hom­mage till ung­do­men. Å andra sidan har man fak­tiskt sett ett ökande por­trät­te­rande och objek­ti­fi­e­rande av äldre pro­fi­ler det senaste året: I Dolce & Gabbana’s nya kam­panj figu­re­rar tre bedå­rande mormöd­rar, och i Karen Wal­kers glas­ö­gon­kol­lek­tion Fore­ver 2013 expo­ne­ras pro­duk­terna på model­ler i åld­rarna 65 och 92 med advan­ced style.

Jag note­rar ofta när desig­ners beskri­ver sin strä­van att de ska­par klä­der för en kvinna »on the go« samt att hon är »mitt i livet«, alte­ran­tivt bara »young«. Dessa beskriv­ningar är nog egent­li­gen syno­nymt för en kvinna som är ung men som ändå har kom­mit en bit i sin kar­riär. Sam­ti­digt för­skjuts punk­ten för vad »mitt i livet inne­bär«. Förr kom man i arbete tidi­gare. Nu är det inte ovan­ligt att man kom­mer ut i arbets­li­vet och bör­jar tjäna pengar först i tret­tio­års­ål­dern — en för­ut­sätt­ning för att kunna göra inve­ste­ringar i mär­kes­klä­der. Den äldre kon­su­men­ten har bli­vit fris­kare och mer köp­stark, så det är inte under­ligt om bran­schen för­sö­ker hitta vägar att kom­mu­ni­cera både med mor­mor och barnbarn.

didion06

Dolce & Gab­bana SS15

didion07

Caren Wal­ker Fore­ver 2013

didion03

Joni Mit­chell för Saint Lau­rent 2015

Den enda bild som släppts från Céline (kanske den enda? Jag vet inte hur det fun­ge­rar när man är ett _ansikte_ för någon­ting, kanske räc­ker det att man bara visar sitt ansikte en gång?) har Didion tunn, silv­rig bob, stora svarta sol­glas­ö­gon som jag asso­ci­e­rar till limous­in­föns­ter, svart klän­ning i aningen genom­skin­ligt tyg och ett stort hals­hängs­mycke som jag vid första ögon­kas­tet trodde före­ställde ett kra­nium — hårt expo­ne­rad av kame­rans blixt. Min spon­tana reak­tion på bil­den var att jag tyckte att det var trå­kigt att man inte ploc­kat upp spår ur tidi­gare, iko­niska foto­gra­fier från hen­nes ung­dom — alter­na­tivt lät henne befinna sig i när­het till sitt skri­vande. Ett gott exem­pel på en sådan kam­panj är Joni Mit­chell för Saint Laurents.

Men vid när­mare efter­tanke så kanske ändå Tel­lers foto­grafi fångar Didion ganska väl? Sär­skilt då man kan ana att hen­nes ögon bakom limous­in­fönst­ren bor­rar sig rakt in i betrak­ta­ren, men utan att möta blic­ken. Som om hon kikade ut bakom sin mörka gar­din? *slut på stream of consciousness*

didion02

Joan Didion och hen­nes dot­ter Quin­tana Roo (som gick bort 2005) mat­char varandra i svarta polotrö­jor i GAP’s reklam vid namn Ori­gi­nal. Foto­gra­fiet togs av Annie Lei­bowitz 1989. Så under­bart foto och även fin reklam för just polotrö­jor, eller hur? Det är ju exakt sådär det ska vara när man har på sig en svart polo­tröja: man ska smälta in mot en enfär­gad bak­grund sam­ti­digt som man kra­mar någon i en annan, lika­dan, tröja.

* * *

Pssst… We Tell Our­sel­ves Sto­ries In Order To Live är inte bara titeln på Didi­ons essä­sam­ling som kom 2006, utan även nam­net på den första doku­men­tär som nu spe­las in om hen­nes liv. Fil­men finan­si­e­ra­des via Kick­star­ter.


Comments { 1 }

Tags: , , ,


Skönhet: från bok till film

Har ni läst Gone Girl? Jag vill min­nas att det är ett stort fokus på den unga äls­ka­rin­nas bröst. Att Amy eller om det är Nick, talar om att hon har stora men fasta bröst, typiskt unga. Kanske är det bara jag som tänkte på detta? Men jag var hur som helst spänd när jag såg fil­ma­ti­se­ringen av boken, att se dessa bröst. Nu låter jag kanske litet snus­kig men jag lovar att mina inten­tio­ner är intel­lek­tu­ella! Jag var intres­se­rad av att se hur snygga, stora bröst skulle visu­a­li­se­ras. Skulle de ta fasta på detta? Har de cas­tat skå­de­spe­lers­kan efter brös­ten? Jag vill min­nas att hon i boken är röd­hå­rig — det är hon inte i filmen.

emily-ratajkowski-01-02-03-04-1397274

Emily Rataj­kowski som spe­lar Andie i Gone Girl

Jag tyc­ker att det är intres­sant att se hur sådant som i text omnämns i posi­tiva orda­lag vad gäl­ler utse­ende sedan visu­a­li­se­ras. Det gäl­ler inte bara kvinn­lig skön­het. Själv­klart är det lika intres­sant att se hur man­liga utse­en­den tol­kas från skrift till bild. Och för att inte tala om land­skap. Det måste vara en utma­ning att i bild gestalta sådant en läsare redan före­ställt sig i sitt inre.

I fal­let Gone Girl kanske det inte fanns så många vägar att gå vad gäl­ler tolk­ningen av ett par rik­tigt snygga, stora bröst. Eller har jag fel där? Jag vet inte om jag tror på objek­tiv skön­het, eller att det finns en all­män smak, men visst finns det en slags bild av hur ett par snygga bröst ser ut? Om än kon­stru­e­rad och inte essen­ti­ell — det kan så klart diskuteras.

Svå­rare blir det med visu­a­li­se­ring av sådant som egent­li­gen inte finns i denna värld utan är helt bero­ende av fan­ta­sin. Alvdrott­ningen Galadriel omnämns som så vac­ker att man viker sig för hen­nes blick. Hur cas­tar man en sådan en roll? Tänk på att Sagan om Ringen-filmerna släpp­tes 2001–2003 och alltså spe­la­des in strax innan. 1990-talets slut. Var Pamela Anders­son fort­fa­rande het då? Tänk om man valt henne som Galadriel? Var­för blev det inte så? Var Cate Blan­chett, som ju valet föll på, verk­li­gen i ropet som en stor skön­het då? Eller kon­stru­e­ra­des hon som det i sam­band med att hon fick spela rollen?

Galadriel_earnest

Cate Blan­chett som Lady Galadriel

Ett exem­pel där man helt från­gått för­vänt­ningar på rol­lens utse­ende är castingen av Kris­ten Ste­wart som Snö­vit i Snow White and the Hunts­man. Här fanns det ändå ganska tyd­liga mar­kö­rer att för­hålla sig till utö­ver »vack­rast i lan­det är«: hy vit som snö, läp­par röda som blod, hår svart som eben­holts. Jag vet inte om jag tyc­ker att Ste­wart har sådana fär­ger? Och man ver­kar inte ha bemö­dat sig sär­skilt myc­ket med att styla henne så heller:

Snow-White-and-the-Huntsman-2-Kristen-Stewart-Forest-Spirit snow-white-and-the-huntsman-4
Kris­ten Ste­wart som Snövit

I fal­let Kris­ten Ste­wart som Snö­vit är jag ganska säker på att det hand­lar om att det är just Kris­ten Ste­wart, känd från Twi­light. Man behö­ver inte anpassa hen­nes utse­ende efter sagan och den tra­de­rade upp­fatt­ningen om Snö­vit, för den publik man vän­der sig mot har redan iko­ni­se­rat Ste­wart med anled­ning av hen­nes tidi­gare roller.

Frå­gan är vad som är mest bun­det till sin tid: Emily Rataj­kowkis byst, Cate Blan­chett som Galadriel eller Kris­ten Ste­wart som skönhetsikon?


Comments { 1 }

Tags: , , , , , ,