Gudars like tycks mig den klänningen vara

Idag har jag ägnat mig åt att bläddra i Sara Danius essäsamling Husmoderns död och andra texter. Den är kul för att den handlar om så alla möjliga saker – Freud, att flå en ål (eh okej, just de ämnena följer kanske helt logiskt av varandra), Djuna Barnes, kakor, och modets betydelse för Proust. Det senare började jag tycka var extra intressant när jag läste att Proust (vars På spaning efter den tid som flytt jag skamset måste erkänna att jag aldrig kommit längre än ungefär 60 sidor i – tre gånger dessutom) i det närmaste ägnade sig åt produktplacering.

Även om man inte har läst Proust är man kanske på det klara med att han skriver rätt omständligt. Eller noggrant – det är mycket som ska beskrivas liksom. Inredningar och sådant. Och kläder. Särskilt ingående beskrivs det hur Albertine, föremålet för berättarens olyckliga kärlek, drömmer om att äga en klänning av märket Fortuny.

Fortuny grundades av Mariano Fortuny, som var född i Spanien, men startade sin verksamhet som modedesigner i Venedig, med filial i Paris. (Företaget finns fortfarande kvar, men verkar bara tillverka tyger och inredning nu för tiden.) En av hans klänningar, The Delphos gown, skapad 1907, blev en stor hit bland tidens kändisar. Delphosklänningen namngavs efter en antik grekisk skulptur, Körsvennen från Delhphi (som hittats vid en utgrävning tio år tidigare), och ser ut som dräkten han har på sig. Eller som den peplos som denna gulliga kore (=ung kvinna) bär:

peplos_kore

Grejen är alltså att man ser ut som en grekisk skulptur eller eventuellt gudinna i den.

Ja, och här är själva Delphosklänningen, på en modell från tiden:

Fortuny Delphos dressFin förmakspalm dessutom. 

fortuny dressesI färg kunde den se ut så här.

Delphosklänningen blev en succé! Den var elegant, i veckat siden, och samtidigt supermodern eftersom den var så lätt och fladdrande. På axlarna och ärmarna hölls den ihop av glaspärlor. Utöver Prousts Albertine syntes till exempel kändisar som Isadora Duncan och Eleonora Duse i den. Och så dök den upp på porträtt, som detta fina av Spaniens motsvarighet till Zorn, Joaquín Sorolla:

Elena_vestida_con_túnica_amarilla_by_Joaquín_Sorolla,_1909Elena Vestida heter kvinnan på bilden, 1909 fick hon sitt porträtt målat.

birleyOch detta är Sir Oswald Hornby Joseph Birley, som målat Miss Muriel Gore in a Fortuny Dress, 1919

klänningsaskDelphosklänningen såldes i vad som ser ut som en hattask, för att hålla sig skrynklig och fin!

fortunyklänningEn röd Delphosklänning skulle jag vilja ha, känner jag väldigt starkt! Och sedan kom jag på varför:

the-favourite-1901För att jag skulle se ut som en tjej på en målning av min favorit John William Godward i den! (Ser ni, pärlorna på ärmarna är precis likadana!)

Tyvärr är jag inte ensam om att vilja äga en Delphosklänning från Fortuny: de är jätteeftertrakade, kostar massor och återfinns säkrast idag på museum. En som har råd är dock supermodellen Natalia Vodianova, som tydligen äger två stycken:

nataliavodianovainfortunygown

Jag ska spana efter något liknande till sommaren! Gudinnesommaren 2015!


Comments { 2 }

Tags: , , , , , ,


Didionysiskt mode: Joan Didion är Célines nya ansikte

Jag tror att de flesta har en relation till Tjejkvinnan? Det är en kvinna i ca 35-55 års åldern som hänvisar till sig själv som “tjej” (se: “Jag ska ut med tjejerna!”). Eftersom Sverige är ett land som lider av obehagligt kraftfull ålderdiskriminering som tar sig ut på alla möjliga vis, så tänker jag inte gå närmare in på vad jag anser om Tjejkvinnan.

Däremot: Flickvinnan, som även kanske skulle kunna kallas Flicktanten – är en gestalt som jag tidigare ej ägnat en tanke men som nu sysselsatt mig i flera dagar. Det hela började när man offentliggjorde att Joan Didion är Célines nya ansikte i den kommande kollektionen SS15.

didion08

Foto av Juergen Teller, för Céline

Didion, som fyllde 80 år förra månaden, är journalist, författare, kulturikon och omhuldad intellektuell (därmed inte sagt att hon inte är intellektuellt, däremot är hon definitivt omhuldad). Dessa värden har hon genom sin samverkan med Céline lånat ut till märket, som i övrigt väl bäst kan beskrivas som minimalistiskt, kontrollerad, anonym och svalt sensuellt med fokus på material, snitt och block. *stream of consciousness* Jag har alltid tänkt att konsumenten av kläder från Céline framför allt annat tillbringar sin tid på sin luftkonditionerade arbetsplats när hon inte ligger på en beige divan hos sin psykolog och motsträvigt talar ut om en gammal ätstörning, en gammal pojkvän eller en gammal mamma – allt finansierat av new money. Célinekvinnan, som tangerar att vara flicka, kikar ut bakom sin gardin och skriver sedan i sin wordpressblogg att hon stått och kikat ut bakom sin gardin. Tar en distanskurs i franska och är besviken för att hon inte blir kär i läraren, det går bara inte! *gråter* KBT kanske egentligen skulle göra större underverk för célinekonsumenten än psykoanalysen? Och nog är väl célinekonsumenten protestant? Om jag får vara så fördomsfull.

Joan Didion by Annie Leibovitz

Författarporträttet som användes till den svenska utgåvan av Ett år av magiskt tänkande (som översattes 2007)

Didion beskrivs som en dream girl och poster girl av Vouge , och som en ”half child and half sphinx, thinner than a cigarette” av The Guardian.

Är hon en flickvinna/flicktant? Utifrån den vokabulär med vilken Célines kampanj tagits emot måste jag nästan svara ja. Allt tycks falla tillbaka på hennes litenhet, spädhet, en sorts åldrande näpenhet men ändå med en distinkt skärpa och trots – så som man kan uppfatta lillgamla barn. Jag tror att det är lätt att uppfatta henne som ett förkroppsligande av ett naturtillstånd. Jag tänker på omslaget till Ett år av magiskt tänkande vari hon poserar framför en spretig lönn  – svårt att avgöra vad som förgrenar sig mest på den bilden (ovan), stammen eller hennes ådror. Det är synd, med tanke på hur hon snarare förkroppsligar kultur, civilisation, vetenskap, familjeband. Fotografiet är oavsett vilket enastående.

didion04

Joan, 1961

didion05

Joan, 1977

Den sommarkollektion som Didion välsignat är 60- och 70-talsinspirerad – en tid då Didions privatliv och karriär blomstrade, och då flera av de mest ikoniska fotografierna på henne togs. Det var i slutet på 70-talet som hennes omtalade packlista skrevs, när hon bodde i Hollywood och ständigt kastade sig ut på skrivuppdrag. Den innehåller bland annat en tröja, sandaler, cigaretter, bourbon och babyolja. Didions känsla för mode har alltid framhållits jämte hennes intellektuella insatser och modeindustrin har anklagats för att hylla hennes stil framför hennes karriär – troligtvis delvis eftersom hon har ett tydligt estetiskt ideal som hon tycks hålla högt. Hennes karriär tog dessutom sin början på vougeredaktionen.

didionceliness15

Jag kan faktiskt föreställa mig Didion bära ett fåtal av kollektionens plagg. Kanske främst dess accessoarer. Men resortkollektionen känns mer didionysisk (!).

Jag tror inte, så som kampanjen delvis hyllats för, att man nu vänder sig även till en äldre konsumentgrupp utan snarare att man lånar av gammal stjärnglans för att ge den unga konsumenten ett djup i nuet, och framför allt i sin shopping. Jag har alltid tänk att modeindustrin med sina höst-, vinter-, vår- och sommarkollektioner påminner om en liten gumma som håller ett stadigt, konservativt grepp om sin tummade kalender, var sak på sin plats, även om estetiken i sig är en ständig hommage till ungdomen. Å andra sidan har man faktiskt sett ett ökande porträtterande och objektifierande av äldre profiler det senaste året: I Dolce & Gabbana’s nya kampanj figurerar tre bedårande mormödrar, och i Karen Walkers glasögonkollektion Forever 2013 exponeras produkterna på modeller i åldrarna 65 och 92 med advanced style.

Jag noterar ofta när designers beskriver sin strävan att de skapar kläder för en kvinna ”on the go” samt att hon är ”mitt i livet”, alterantivt bara ”young”. Dessa beskrivningar är nog egentligen synonymt för en kvinna som är ung men som ändå har kommit en bit i sin karriär. Samtidigt förskjuts punkten för vad ”mitt i livet innebär”. Förr kom man i arbete tidigare. Nu är det inte ovanligt att man kommer ut i arbetslivet och börjar tjäna pengar först i trettioårsåldern – en förutsättning för att kunna göra investeringar i märkeskläder. Den äldre konsumenten har blivit friskare och mer köpstark, så det är inte underligt om branschen försöker hitta vägar att kommunicera både med mormor och barnbarn.

didion06

Dolce & Gabbana SS15

didion07

Caren Walker Forever 2013

didion03

Joni Mitchell för Saint Laurent 2015

Den enda bild som släppts från Céline (kanske den enda? Jag vet inte hur det fungerar när man är ett _ansikte_ för någonting, kanske räcker det att man bara visar sitt ansikte en gång?) har Didion tunn, silvrig bob, stora svarta solglasögon som jag associerar till limousinfönster, svart klänning i aningen genomskinligt tyg och ett stort halshängsmycke som jag vid första ögonkastet trodde föreställde ett kranium – hårt exponerad av kamerans blixt. Min spontana reaktion på bilden var att jag tyckte att det var tråkigt att man inte plockat upp spår ur tidigare, ikoniska fotografier från hennes ungdom – alternativt lät henne befinna sig i närhet till sitt skrivande. Ett gott exempel på en sådan kampanj är Joni Mitchell för Saint Laurents.

Men vid närmare eftertanke så kanske ändå Tellers fotografi fångar Didion ganska väl? Särskilt då man kan ana att hennes ögon bakom limousinfönstren borrar sig rakt in i betraktaren, men utan att möta blicken. Som om hon kikade ut bakom sin mörka gardin? *slut på stream of consciousness*

didion02

Joan Didion och hennes dotter Quintana Roo (som gick bort 2005) matchar varandra i svarta polotröjor i GAP’s reklam vid namn Original. Fotografiet togs av Annie Leibowitz 1989. Så underbart foto och även fin reklam för just polotröjor, eller hur? Det är ju exakt sådär det ska vara när man har på sig en svart polotröja: man ska smälta in mot en enfärgad bakgrund samtidigt som man kramar någon i en annan, likadan, tröja.

* * *

Pssst… We Tell Ourselves Stories In Order To Live är inte bara titeln på Didions essäsamling som kom 2006, utan även namnet på den första dokumentär som nu spelas in om hennes liv. Filmen finansierades via Kickstarter.


Comments { 1 }

Tags: , , ,


Skönhet: från bok till film

Har ni läst Gone Girl? Jag vill minnas att det är ett stort fokus på den unga älskarinnas bröst. Att Amy eller om det är Nick, talar om att hon har stora men fasta bröst, typiskt unga. Kanske är det bara jag som tänkte på detta? Men jag var hur som helst spänd när jag såg filmatiseringen av boken, att se dessa bröst. Nu låter jag kanske litet snuskig men jag lovar att mina intentioner är intellektuella! Jag var intresserad av att se hur snygga, stora bröst skulle visualiseras. Skulle de ta fasta på detta? Har de castat skådespelerskan efter brösten? Jag vill minnas att hon i boken är rödhårig – det är hon inte i filmen.

emily-ratajkowski-01-02-03-04-1397274

Emily Ratajkowski som spelar Andie i Gone Girl

Jag tycker att det är intressant att se hur sådant som i text omnämns i positiva ordalag vad gäller utseende sedan visualiseras. Det gäller inte bara kvinnlig skönhet. Självklart är det lika intressant att se hur manliga utseenden tolkas från skrift till bild. Och för att inte tala om landskap. Det måste vara en utmaning att i bild gestalta sådant en läsare redan föreställt sig i sitt inre.

I fallet Gone Girl kanske det inte fanns så många vägar att gå vad gäller tolkningen av ett par riktigt snygga, stora bröst. Eller har jag fel där? Jag vet inte om jag tror på objektiv skönhet, eller att det finns en allmän smak, men visst finns det en slags bild av hur ett par snygga bröst ser ut? Om än konstruerad och inte essentiell – det kan så klart diskuteras.

Svårare blir det med visualisering av sådant som egentligen inte finns i denna värld utan är helt beroende av fantasin. Alvdrottningen Galadriel omnämns som så vacker att man viker sig för hennes blick. Hur castar man en sådan en roll? Tänk på att Sagan om Ringen-filmerna släpptes 2001-2003 och alltså spelades in strax innan. 1990-talets slut. Var Pamela Andersson fortfarande het då? Tänk om man valt henne som Galadriel? Varför blev det inte så? Var Cate Blanchett, som ju valet föll på, verkligen i ropet som en stor skönhet då? Eller konstruerades hon som det i samband med att hon fick spela rollen?

Galadriel_earnest

Cate Blanchett som Lady Galadriel

Ett exempel där man helt frångått förväntningar på rollens utseende är castingen av Kristen Stewart som Snövit i Snow White and the Huntsman. Här fanns det ändå ganska tydliga markörer att förhålla sig till utöver ”vackrast i landet är”: hy vit som snö, läppar röda som blod, hår svart som ebenholts. Jag vet inte om jag tycker att Stewart har sådana färger? Och man verkar inte ha bemödat sig särskilt mycket med att styla henne så heller:

Snow-White-and-the-Huntsman-2-Kristen-Stewart-Forest-Spirit snow-white-and-the-huntsman-4
Kristen Stewart som Snövit

I fallet Kristen Stewart som Snövit är jag ganska säker på att det handlar om att det är just Kristen Stewart, känd från Twilight. Man behöver inte anpassa hennes utseende efter sagan och den traderade uppfattningen om Snövit, för den publik man vänder sig mot har redan ikoniserat Stewart med anledning av hennes tidigare roller.

Frågan är vad som är mest bundet till sin tid: Emily Ratajkowkis byst, Cate Blanchett som Galadriel eller Kristen Stewart som skönhetsikon?


Comments { 1 }

Tags: , , , , , ,