Sicilian Baroque och Byredo-påsar

På lör­dag ska jag på en födel­se­dags­fest med barock­tema! Det är så roligt. Jag tänkte först att jag skulle gå som Cara­vag­gios Lena, men jag tror att det är få som ploc­kar den refe­ren­sen. Jag skulle nog behöva ha med min son då också, för att rik­tigt para­fra­sera mål­ningen och även om jag äls­kar att umgås med honom är just tan­ken med en lör­dags­kväll utan­för hem­met att det ska vara barnfritt.

Barock­äls­kare till trots gil­lar jag inte kon­cep­tet »lajv«. Detta för­vå­nar en del, sär­skilt med tanke på hur fantasy-intresserad jag är. Men jag har all­tid haft ett per­plext för­hål­lande till fik­tion och auten­ci­tet. För mig finns det ingen mening i att låt­sas. För­lju­gen­het och det till­gjorda tyc­ker jag om, och eska­pism är min svaga sida — men jag för­sö­ker all­tid bli det jag vill vara och upp­leva sådant jag dröm­mer om på rik­tigt. Jag ser där­för ingen mening i att låt­sas att det skulle vara 1600-tal eller att jag befann mig i Tol­ki­ens värld, eftersom det ald­rig kom­mer att hända.

Där­e­mot har ju Dolce & Gab­bana låtit sig inspi­re­ras av sici­li­ansk barock i många av sina senaste kol­lek­tio­ner och det är min inspi­ra­tions­källa inför lördagen:

2 img-thing mfw_dg21 dolce1-620x382

På tal om det så kan jag inte alls känna igen  mig i den här krö­ni­kan om Byredo-påsar och »vit rik smal«-svensk este­tik. Jag för­står dock vad Vale­rie Kyeyune Back­ström menar. Det där är ett mode som jag tror att alla vi här på Skön­hetska­bi­net­tet ogil­lar — den svala, svenska este­ti­ken (»modeund­ret«) som på något obe­grip­ligt sätt också hör ihop med ljusa träslag och skan­di­na­visk design. Jag före­språ­kar verk­li­gen raka mot­sat­sen till:

»Alla ska i slutän­dan se ut som någon slags femi­nin vari­ant av Saru­man, i kropps­ha­tande klä­der, håret så blont att det näs­tan är vitt, noll värme. Saru­man får åtminstone ett rase­ri­ut­brott, visar på edge i och med sin ondska och feg­het – här ska käns­lo­re­ak­tio­nerna reser­ve­ras till ett höjt ögon­bryn. På sin höjd. Peng­arna får inte lukta, annat än björk eller ännu hellre »Gypsy Water«. Så länge alla luk­tar samma och luk­ten inte stic­ker ut annat än som en socio­e­ko­no­misk mar­kör är det okej. Peng­arna får inte synas, i alla fall inte i guld, myrra, rökelse. I något som skulle kunna ankla­gas för att vara en orättvisa.«

Jag före­språ­kar detta av rent este­tiska skäl alltså: guld, kropps­om­fam­nande klä­der, mörkt hår och pric­ken över i:et; en rik­tigt svuls­tig par­fym — finns inget bättre.

Detta är under­bart också:

Om du har pengar och ändå inte tänkt lägga dem på resurs­för­del­ning – bränn dem på något syn­digt! Köp ett ask­fat där ett lejon i rent guld hål­ler i en pär­le­mo­skål som du kan fimpa dina cigg i. Köp en bh av hand­påsydda kri­stal­ler, en par­fym av änglatårar. 

Ja, jag hål­ler verk­li­gen med! Min invänd­ning till krö­ni­kan är: det är ju pre­cis vad krö­ni­kö­ren beskri­ver som en mot­sats som är anled­ningen till att män­ni­skor spa­rar på sina exklu­siva påsar! För många är det en synd att köpa en Byredo-parfym. De är inte bil­liga, direkt. Ibland vill man bara leva på min­net av sina synder.


Comments { 3 }

Tags: , , , , ,


Trendspaning

Måhända en något svår­bu­ren trend, men bröst­vår­tor målade i fär­ger från den lila-rosa färg­fa­mil­jen kom­mer starkt i vår, spår jag. Rätt trev­lig kon­trast till de senaste tio, fem­ton årens full­stän­digt – både till färg och form – bort­re­tu­sche­rade bröst­vår­tor. Hos gemene man tän­ker jag att den här tren­den kanske kom­mer ta sig uttryck genom att man i större utsträck­ning skip­par BH:n i som­mar, vil­ket blir hur mysigt som helst i kom­bi­na­tion med den 1970-talsstil som åtminstone jag all­tid dröm­mer om den här tiden på året.

IMG_8730

Madonna i Interview

IMG_8724

Dita Von Teese


Comments { 2 }

Tags: , ,