Two lipsticks and a lover

french

Varför är franska kvin­nor sex­iga och ele­ganta även om de har jeans, t-shirts och håret i en häst­svans? Vad är deras hem­liga knep? Det frå­gar sig Helena Frith Powell i boken Two lip­sticks and a lover och till sin hjälp har hon en upp­sjö av franska kvin­nor som alla ver­kar helt med på noterna att just fran­sys­kor har något spe­ci­ellt vi andra natio­na­li­te­ter sak­nar. För­fat­ta­ren är brit­tisk så »vi« är brit­terna och »de« är fransyskorna.

Det vik­ti­gaste är att vara smal. Smala blir fran­sys­korna inte genom die­ter och bant­ning, utan de äter vad de vill men i ytterst begrän­sad mängd. Gym är inget för dem. Istäl­let bör man stän­digt vara i rörelse under hela dagen, och kanske utföra något stretching-pass eller så i vec­kan. Ytterst dis­kret och lågin­ten­sivt. Strong is not the new skinny i Frankrike.

Krä­mer och lotions har en när­mast hel­gon­lik sta­tus, och slim­mande effek­ter kan upp­nås med inten­siv smörj­ning och torr­borst­ning om man råkat få i sig för många cro­is­san­ter. Ansik­tet ska ha sitt också, och den dag­liga make-up man inte visar sig offent­ligt utan måste nog­samt avlägs­nas med rätt sorts ren­gö­ring för att sedan föl­jas av anpas­sade krä­mer. En omfat­tande hud­vårdsru­tin två gånger om dagen är abso­lut nöd­vän­dig (sär­skilt när man röker ett paket ciga­ret­ter om dagen, som ju hjäl­per till att hålla nere födo­in­ta­get men kan ha för­ödande effek­ter på huden).

Eftersom fran­sys­korna inte trä­nar, finns det hel­ler inga trä­nings­klä­der att bli ertap­pad i. Att vara slappt eller bekvämt klädd är på sin höjd ett siden­natt­linne och en kash­mir­kofta över — och så kan man för­stås inte gå till affä­ren — det för­står till och med vi bar­ba­rer här i norr. Nej, till affä­ren beger man sig i full mun­de­ring och att ursäkta en slar­vig kläd­sel med att det »är ju sön­dag« eller att man bara skulle uträtta ett ärende är full­kom­ligt främ­mande för våra kon­ti­nen­tala systrar.

Att fran­sys­korna ändå kan se så ele­ganta ut i jeans, t-shirt och häst­svans beror på 1. deras smala figur. 2. deras strå­lande ansikte. 3.  att de kän­ner sig som the fuc­king bomb eftersom de under allt har mat­chande under­klä­der de köpt för choc­ke­rande sum­mor pengar.

Kne­pet att all­tid ha exklu­siva och mat­chande under­klä­der till­ta­lade mig mest med boken. Ärligt talat är den kåse­rande, högst ytlig  och påta­lar själv­klar­he­ter. Vill man vara snygg måste man lägga ned tid och pengar på sitt utse­ende. Typ så. Unge­fär som när mira­kel­di­e­ter lan­se­ras: alla vet ju att man går ned i vikt av att äta mindre än vad man gör av med, sedan kan man kalla die­ten Atkins eller South Beach eller vad som helst (jag har t.ex. hit­tat på en diet som jag kal­lar Borneo-dieten, mer om den en annan gång) — kon­cep­tet är i grun­den det­samma och syf­tar till nå samma resul­tat. Litet så är det med större delen av boken, till exem­pel när det påta­las att man är ele­gant ut i fing­er­spet­sarna om man ser till att just ha väl­ma­ni­ky­re­rade naglar.

Regeln att varje dag klä sig under­till som om man skulle träffa sin äls­kare ska vi all­tid att min­nas från denna fransk­lek­tion. Skulle ingen se dig i under­klä­derna så gör det inget, det är inte där­för du har dem.  Att bli sedd ska inte vara den vik­ti­gaste aspek­ten vad gäl­ler det egna utse­en­det — det vik­ti­gaste är hur du kän­ner dig. Kläm­käckt och kly­schigt, ja, men jag tror på det. Fram­för allt hand­lar det om att vara attrak­tiv som livs­stil: inte se sex­ig­het och attrak­tion som något man kon­stru­e­rar inför mötet med en annan män­ni­ska, utan som en inte­gre­rad del av sin egen identitet.


Comments { 3 }

Tags: