We’ll always have Paris

Skönhetskabinettet är i ganska låg grad en samhällskommenterande blogg. Däremot återkommer vi ofta till Frankrike och det franska i våra texter, i högt som lågt. Med anledning av terrordåden i Paris den 13 november delar kabinettets medlemmar med sig av frankrikerelaterade tankar.

Anna
40d9e9e3487fe3be837d3c2ffc42f390

Federico García Lorca (1898-1936): “We’re all curious about what might hurt us.”

Paris, 1930-talets mitt. På café Les Deux Magots sitter en kvinna i sena tjugoårsåldern. Hon är lång, hon är attraktiv, hon är konstnär. Hon heter Dora Maar. Förutom fotografisk talang lär hon också ha haft ovanligt vackra händer.

man ray 1936 dora maar

 Dora Maar, 1936 av Man Ray.

Just denna kväll blir hon presenterad för Pablo Picasso. Det är deras gemensamma vän, en av Paris alla poeter, som introducerar den tjugo år äldre mannen för henne. Förmodligen på Picassos initiativ, även om Dora nog har förberett mötet. Hon tar fram en kniv och låter den snabbt arbeta mellan fingrarna på sin handskförsedda hand. Hon fortsätter trots att hon emellanåt råkar träffa köttet. Handsken färgas av små droppar blod, Picasso blir hänförd. Denna handske ska han komma att spara som ett minne över sitt första möte med sin musa, som han knappt tio år senare bryter upp från men envist fortsätter att såra livet ut.

While rummaging through Picasso’s belongings in 1983, a doctor from Canada found a small parcel wrapped in tissue paper with ”pour Dora Maar” written on it. He wrote to her at the rue de Savoie many times to see when he could deliver this, but had no response. Finally, he unwrapped the parcel himself and found in it a small silver ring, ”resembling a flat signet ring with the engraved initials P-D [Pour Dora (for Dora)], but to my absolute amazement and horror, I found attached on the inside of the signet a large SPIKE! Thus it was absolutely impossible for anyone to wear it! I thanked my lucky stars for her refusing to accept this ‘gift’ from Picasso …”

Therese

kiki1

Det var konsten och litteraturen som lärde mig om både Paris och livet när jag var tonåring. Under en period läste jag mig igenom alla Parisskildringar jag kunde hitta, och till slut fann jag den optimala boken: Kikis Paris. Konsten, livet & kärleken 1900-1930. Jag lånade och lånade om den på biblioteket konstant under mina gymnasieår.

Boken, som gavs ut 1990, är ett riktigt praktverk, och en fantastisk genomgång av alla som hängde i Paris bohemiska kretsar under 1900-talets första decennier. Kiki, som titeln nämner, och omslaget avbildar, var musa och modell, ett nav i konstnärslivet i Montparnasse. Det är till exempel hennes rygg som blivit till en cello på Man Rays kanske mest kända bild.

kiki4

Det är omöjligt att göra ”Kikis Paris” rättvisa i ord: hela boken är en fantastisk bildkavalkad, vartenda uppslag är proppfullt med bilder. Den utgår ifrån tongivande personer och presenterar deras liv, umgängeskretsar, konst och karriärer. Här minglar Picasso och Hemingway, Jean Cocteau och Gertrude Stein, Nils och Thora Dardel, Modigliani, Lee Miller, Meret Oppenheim och en rad namn man hör mer sällan. Så många vackra män och kvinnor att man knappt tror att det är sant, så många snygga pagefrisyrer, häng på caféer, roliga fester, vänskaps- och kärleksrelationer och banbrytande konst och litteratur.

kiki3

När jag var 19 bodde en period i Paris. Riktigt som i Kikis Paris var det kanske inte, men det var en svindlande upplevelse att för en tid ha sin vardag i en riktigt stor stad, och en grundlig lektion i både konsten och livet.

Sofie

linnea

1992 kom Linnea i målarens trädgård, en rikt illustrerad barnbok som presenterade den franske impressionistiska konstnären Claude Monets liv och konstnärsskap för svenska barn.

Karaktären Linnea är baserad på författarens dotter och i boken förenas hon med sin mycket äldre granne farbror Blomkvist i sitt stora intresse för vackra blommor. Detta fina möte över generationsgränserna resulterar i en gemensam resa till Paris där farbror Blomkvist tar med henne till Musée de l’Orangerie och låter henne studera målningarna, lära sig kisa  för att uppleva hur impressionisterna såg omvärlden. Hon upptäcker typiskt franska miljöer och kulturella värden och företeelser, pain riche och Victor Hugo, och hon nördar ner sig totalt i Monets uppväxt, familjeliv, hans vackra trädgård i Giverny, de förtrollande näckrosorna och den japanska bron som är ett återkommande motiv i hans måleri.

linnea2

Det som verkligen slog an hos mig, förutom att det är ett tidigt minne av just franskt måleri och kultur, är karaktären Linneas ohämmade och självklara glädje inför allt det som är vackert och att det vackra framställs som ett högst rimligt intresse: Skildringen av hur den unga flickan och den äldre vännen noggrant planerar sin resa i augusti eftersom att näckrosorna då är som störst. Skildringen av ett barn som med sprudlande entusiasm springer mot en grön bro bara för att hon tidigare sett den i en målning. Skildringen av en 1800-talsfamiljs inre liv och fransk historia helt och hållet med utgångspunkt i den skönhetsupplevelse som det kan innebära att möta ett konstverk.

Jag kan fortfarande njuta av viss impressionism, även om Monet inte är någon favorit. Däremot är jag övertygad om att Linnea i målarens trädgård tidigt gav mig en uppfattning om hur man kan tränga in i ett konstnärsskap och en målning så till den milda grad att man till sist står där, inuti motivet, och smeker ett näckrosblad som förevigades för 100 år sedan.


Sofie

Sofie

Jag arbetar med politik och kommunikation och figurativ konst. Jag tycker om vackert måleri, kort och gott. Jag kan inte leva utan apoteket, symbolismen och den estetik som hittar hem i Törnfåglarna, Andarnas Hus och Beaches.

,


No comments yet.

Kommentera