We’ll always have Paris

Skön­hetska­bi­net­tet är i ganska låg grad en sam­hälls­kom­men­te­rande blogg. Där­e­mot åter­kom­mer vi ofta till Frank­rike och det franska i våra tex­ter, i högt som lågt. Med anled­ning av terror­då­den i Paris den 13 novem­ber delar kabi­net­tets med­lem­mar med sig av frank­ri­ke­re­la­te­rade tankar.

Anna
40d9e9e3487fe3be837d3c2ffc42f390

Fede­rico Gar­cía Lorca (1898–1936): “We’re all curi­ous about what might hurt us.”

Paris, 1930-talets mitt. På café Les Deux Magots sit­ter en kvinna i sena tju­go­års­ål­dern. Hon är lång, hon är attrak­tiv, hon är konst­när. Hon heter Dora Maar. För­u­tom foto­gra­fisk talang lär hon också ha haft ovan­ligt vackra händer.

man ray 1936 dora maar

 Dora Maar, 1936 av Man Ray.

Just denna kväll blir hon pre­sen­te­rad för Pablo Picasso. Det är deras gemen­samma vän, en av Paris alla poe­ter, som intro­du­ce­rar den tjugo år äldre man­nen för henne. För­mod­li­gen på Picas­sos ini­ti­a­tiv, även om Dora nog har för­be­rett mötet. Hon tar fram en kniv och låter den snabbt arbeta mel­lan fing­rarna på sin handsk­för­sedda hand. Hon fort­sät­ter trots att hon emel­lanåt råkar träffa köt­tet. Handsken fär­gas av små drop­par blod, Picasso blir hän­förd. Denna handske ska han komma att spara som ett minne över sitt första möte med sin musa, som han knappt tio år senare bry­ter upp från men envist fort­sät­ter att såra livet ut.

While rum­ma­ging through Picasso’s belon­gings in 1983, a doctor from Canada found a small par­cel wrap­ped in tis­sue paper with »pour Dora Maar« writ­ten on it. He wrote to her at the rue de Savoie many times to see when he could deli­ver this, but had no response. Finally, he unw­rap­ped the par­cel him­self and found in it a small sil­ver ring, »resembling a flat sig­net ring with the engra­ved ini­ti­als P-D [Pour Dora (for Dora)], but to my abso­lute ama­ze­ment and hor­ror, I found atta­ched on the inside of the sig­net a large SPIKE! Thus it was abso­lu­tely impossible for anyone to wear it! I thanked my lucky stars for her refu­sing to accept this ‘gift’ from Picasso …«

The­rese

kiki1

Det var kons­ten och lit­te­ra­tu­ren som lärde mig om både Paris och livet när jag var ton­å­ring. Under en period läste jag mig ige­nom alla Paris­skild­ringar jag kunde hitta, och till slut fann jag den opti­mala boken: Kikis Paris. Kons­ten, livet & kär­le­ken 1900–1930. Jag lånade och lånade om den på bib­li­o­te­ket kon­stant under mina gymnasieår.

Boken, som gavs ut 1990, är ett rik­tigt prakt­verk, och en fan­tas­tisk genom­gång av alla som hängde i Paris bohe­miska kret­sar under 1900-talets första decen­nier. Kiki, som titeln näm­ner, och omsla­get avbil­dar, var musa och modell, ett nav i konst­närs­li­vet i Mont­par­nasse. Det är till exem­pel hen­nes rygg som bli­vit till en cello på Man Rays kanske mest kända bild.

kiki4

Det är omöj­ligt att göra ”Kikis Paris” rätt­visa i ord: hela boken är en fan­tas­tisk bild­ka­val­kad, vartenda upp­slag är propp­fullt med bil­der. Den utgår ifrån ton­gi­vande per­so­ner och pre­sen­te­rar deras liv, umgäng­eskret­sar, konst och kar­riä­rer. Här ming­lar Picasso och Heming­way, Jean Coc­teau och Ger­trude Stein, Nils och Thora Dar­del, Modig­li­ani, Lee Mil­ler, Meret Oppen­heim och en rad namn man hör mer säl­lan. Så många vackra män och kvin­nor att man knappt tror att det är sant, så många snygga page­fri­sy­rer, häng på caféer, roliga fes­ter, vän­skaps– och kär­leks­re­la­tio­ner och ban­bry­tande konst och litteratur.

kiki3

När jag var 19 bodde en period i Paris. Rik­tigt som i Kikis Paris var det kanske inte, men det var en svind­lande upp­le­velse att för en tid ha sin var­dag i en rik­tigt stor stad, och en grund­lig lek­tion i både kons­ten och livet.

Sofie

linnea

1992 kom Lin­nea i måla­rens träd­gård, en rikt illu­stre­rad barn­bok som pre­sen­te­rade den franske impres­sio­nis­tiska konst­nä­ren Claude Monets liv och konst­närs­skap för svenska barn.

Karak­tä­ren Lin­nea är base­rad på för­fat­ta­rens dot­ter och i boken för­e­nas hon med sin myc­ket äldre granne far­bror Blom­kvist i sitt stora intresse för vackra blom­mor. Detta fina möte över gene­ra­tions­grän­serna resul­te­rar i en gemen­sam resa till Paris där far­bror Blom­kvist tar med henne till Musée de l’Orangerie och låter henne stu­dera mål­ning­arna, lära sig kisa  för att upp­leva hur impres­sio­nis­terna såg omvärl­den. Hon upp­täc­ker typiskt franska mil­jöer och kul­tu­rella vär­den och före­te­el­ser, pain riche och Victor Hugo, och hon nör­dar ner sig totalt i Monets upp­växt, famil­je­liv, hans vackra träd­gård i Giverny, de för­trol­lande näck­ro­sorna och den japanska bron som är ett åter­kom­mande motiv i hans måleri.

linnea2

Det som verk­li­gen slog an hos mig, för­u­tom att det är ett tidigt minne av just franskt måleri och kul­tur, är karak­tä­ren Lin­neas ohäm­made och själv­klara glädje inför allt det som är vac­kert och att det vackra fram­ställs som ett högst rim­ligt intresse: Skild­ringen av hur den unga flic­kan och den äldre vän­nen nog­grant pla­ne­rar sin resa i augusti eftersom att näck­ro­sorna då är som störst. Skild­ringen av ett barn som med sprud­lande entu­si­asm springer mot en grön bro bara för att hon tidi­gare sett den i en mål­ning. Skild­ringen av en 1800-talsfamiljs inre liv och fransk histo­ria helt och hål­let med utgångs­punkt i den skön­hets­upp­le­velse som det kan inne­bära att möta ett konstverk.

Jag kan fort­fa­rande njuta av viss impres­sio­nism, även om Monet inte är någon favo­rit. Där­e­mot är jag över­ty­gad om att Lin­nea i måla­rens träd­gård tidigt gav mig en upp­fatt­ning om hur man kan tränga in i ett konst­närs­skap och en mål­ning så till den milda grad att man till sist står där, inuti moti­vet, och sme­ker ett näck­ros­blad som för­e­vi­ga­des för 100 år sedan.


Sofie

Sofie

Jag arbetar med politik och kommunikation och figurativ konst. Jag tycker om vackert måleri, kort och gott. Jag kan inte leva utan apoteket, symbolismen och den estetik som hittar hem i Törnfåglarna, Andarnas Hus och Beaches.

,


No comments yet.

Kommentera