Jag var ung en gång för inte så länge sen

Jag har bli­vit gam­mal. Det skedde mer eller mindre över en natt. Inte rik­tigt, kanske, men jag fick barn för snart tio måna­der sedan, och en gra­vi­di­tet med efter­föl­jande amning sli­ter på krop­pen, visade det sig. Om min hor­mon­sam­man­sätt­ning tidi­gare var en späns­tig kvin­nas, så är den numera en tants. Ja, jag vet att jag över­dri­ver lite, men jag ser verk­li­gen tröt­tare ut nu, mitt hår har bör­jat bli grått och huden känns lik­som slapp och genom­skin­lig. Jag är lite mindre nypon­ros, och lite mer … nypon?

I och med detta har mitt för­håll­nings­sätt till smink för­änd­rats. Även om jag inte var purung innan jag blev gra­vid så tyckte jag ändå att det var kul med den där lite beda­gade loo­ken. Ni vet – myc­ket svart smink kring ögo­nen, stort hår, leo­pard­mönst­rade klä­der. Okej, jag kanske inte hade den loo­ken på rik­tigt – äger jag ens något i leo­pard? – sna­rare var det något slags abstrakt mål­bild. Hur som helst bru­kade jag fnysa lite åt sti­li­de­a­let »ung och fräsch«, men – inser jag nu – det kan man ju unna sig när man fak­tiskt är ung och fräsch, när det beda­gade är något man lite kokett iklär sig. Jag fny­ser inte längre, kan jag meddela.

bloggbild

Bron­zer Skinny Dip från bare­Mi­ne­rals, rouge Joues Con­t­raste i fär­gen Rose Ecrin från Cha­nel och läpp­stif­tet Sand­wash Pink från Bobbi Brown som inte alls är så här mörkt i verkligheten.

Så jag har lagt om mina sminkru­ti­ner för att för­söka hitta till­baka till något slags ung­dom­lig frä­schör. Entré – bron­zern! Jag har inte varit i när­he­ten av en bron­zer sedan det kal­la­des »sol­pu­der«, så här chan­sade jag bara på att jag skulle bli nöjd med en från bare­Mi­ne­rals eftersom deras founda­tion är den enda som gör att jag ser åter­fuk­tad och dewy ut. Bron­zern finns i två nyan­ser, jag valde den lju­sare av dem – Skinny Dip. Jag har för­visso ingen annan att jäm­föra med, men wow! På en intel­lek­tu­ell nivå har jag varit med­ve­ten om att en sol­kysst hy är fool proof när man vill se frisk, fräsch och ung­dom­lig ut, men tyd­li­gen var jag tvungen att appli­cera en fakebränna i mitt eget plyte för att inse hur stor skill­nad det fak­tiskt gör. Jag trodde att den kanske skulle vara svår att få jämn, men det var inga pro­blem alls. Att jag är blek, blek, blek var inte hel­ler något som ställde till det.

Jag har dra­git ner på mäng­den smink runt ögo­nen också, och foku­se­rar mer på att få min hud att se jämn och åter­fuk­tad ut. Av någon anled­ning bru­kar benäm­ningen »natur­lig smink­ning« pro­vo­cera, men det är i alla fall det jag efter­strä­var. Allt jag begär är att bli avkrävd legi­ti­ma­tion på Syste­met. Mitt rouge är i samma färg som jag all­tid ( = 15 år) använt – en nyans som mar­ke­rar över­gången mel­lan rosa och per­sika. Hål­ler man upp det bred­vid ett rosa rouge ser det per­si­ko­fär­gat ut, hål­ler man upp det bred­vid ett per­si­ko­fär­gat ser det rosa ut. De senaste åren har jag använt lite olika fär­ger från Cha­nel – just nu Rose Ecrin.

Och jag har köpt ett läpp­stift! Allt­för ljusa fär­ger på läp­parna ser syre­fat­tigt och sjuk­ligt ut, och mör­kare fär­ger har jag all­tid tyckt ser för skarpa ut mot min hud, vil­ket bara har bli­vit mer påtag­ligt med åren. Mål­sätt­ningen var där­för att hitta en vuxen färg: inte för ung­dom­ligt poc­kande, men inte hel­ler för tan­tig. Jag hann bara bota­ni­sera på Åhléns en liten stund innan jag hit­tade Sand­wash Pink från Bobbi Brown. Det är ett halv­matt ganska täc­kande läpp­stift med natur­lig finish som inte gör så myc­ket mer än att för­stärka läp­par­nas egen färg. Om man gil­lar kul smink ska man passa sig – man ser lik­som bara välsmin­kad ut, eller som jag läste i en recen­sion: »If you are fair and have a hard time fin­ding a nude lip­stick that doesn’t make you look like a corpse, give this lip­stick a try.« Tyd­li­gen är det ett av Kate Midd­le­tons favo­rit­läpp­stift som hon bland annat hade när hon gifte sig. Jag blev oer­hört för­tjust när jag snubb­lade över den infor­ma­tio­nen. Kanske är jag ingen ung­dom längre, men min smak är i alla fall kunglig!


Comments { 0 }

Tags: , , , , , , , , ,


God jul!

Numera finns den goda sma­kens väk­tare även på Instagram! Vi heter samma sak där som här, det vill säga @skonhetskabinettet.

God jul öns­kar Anna, Eve­lina, Kata­rina, Sofie och Therese!

IMG_4934


Comments { 1 }


Sammanfattning av årets inköp

Året bör­jar lida mot sitt slut och enligt gängse för­fa­rande inom bloggo­sfä­ren (finns det ordet fort­fa­rande?) så bru­kar års­lis­tor spri­das fli­tigt. Nu har ju ni som föl­jer Skön­hetska­bi­net­tet inte känt mig till­räck­ligt länge för att vara inför­stådd i min skönhetsprodukt-konsumtion, men som jag skri­vit i min pre­sen­ta­tion här, så går i prin­cip allt ut på att fynda nytt junk att testa. Har alltså under året hun­nit avverka en hel del olika pro­duk­ter, så här kom­mer min egen­hän­digt ska­pade bäst och sämst-lista över årets shop­ping! Som ni för­står är detta bara ett urval, myc­ket av gre­jerna som tril­lat ner i shop­ping­kor­gen är inte ens värt att nämna.

Bästa schampo, bal­sam eller inpack­ning: På inrå­dan av min fri­sör tes­tade jag Bum­ble & Bum­bles Men­ding Com­plex–serie (schampo, bal­sam) för att repa­rera mitt pro­te­in­fat­tiga hår. Serien var fak­tiskt bättre än för­vän­tat, men å andra sidan, sky­höga för­vänt­ningar när ett schampo i mini­mal för­pack­ning kos­tar typ 500kr? Antar att jag helt enkelt kände mig tvingad att tycka om det.

Sämsta dito: Jag köpte en Red­ken Extreme Cat Tre­at­ment i bör­jan av året på rekom­men­da­tion av en väninna. Pro­duk­ten i sig är kanske bra, men man orkar som inte ens för­söka eftersom appli­ce­ringen är en vat­ten­spray (?!) som ska appli­ce­ras i duschen? Usch vad job­bigt det varit. Kanske är den jät­te­bra om man ids, eller kör hela serien, men var­ning för fru­stra­tion. Att pro­te­in­pro­duk­ter oftast gör håret strävt under­lät­tar inte när man vill ha spa-tajm i badet. 

bbcat

Favo­rit­läpp­stift: I år bör­jade jag änt­li­gen för­stå tjus­ningen med läpp­stifts­fär­ger i ”neutrala” nyan­ser och min favo­rit blev Make Up Sto­res Black Cur­rant. Neutrala nyan­ser säger ni… detta är ju lila!? Ja men! Det har en per­fekt trans­pa­rens till­sam­mans med en, på mig!, väl­digt hud­nära varm lila nyans. Myc­ket fin även efter någon timme av mat och dryck när den lila fär­gen mat­tas av och de fina glit­ter­kor­nen lig­ger kvar på läpparna. 

Läpp­stift att kasta: Jag måste ge upp på fnösk­torra matta mörk­röda läpp­stift, nu senast inköpt i H&Ms nya sminkse­rie, ver­sio­nen Vel­vet Lip Cream. Det krac­ke­le­rar direkt och är omöj­ligt appli­cera utan att se ut som att man har en hud­sjuk­dom på läp­parna. Jag köpte i fär­gen Screen Siren, som inte ens ver­kar fin­nas utmärkt på hem­si­dan – så dålig är den! – alltså stäm­mer inte fär­gen på bil­den. Gis­sar dock att det hand­lar mer om for­mula än färg här, så var­ning för hela serien! 

original

Hud­för­bätt­rande pro­dukt jag rekom­men­de­rar: Här säl­lar jag mig till hyll­nings­kö­ren angå­ende Paula’s Cho­ice och hen­nes syror. Under året har jag pro­vat både Skin Per­fecting BHA 2% gel och Resist Daily Smoot­hing Tre­at­ment AHA 5%. Även om jag ofta får höra att jag har bra hud (hehe) så har dessa två, i kom­bi­na­tion – ej sam­ti­digt! – fak­tiskt hjälpt mig mot små kviss­lor och por­mas­kar på kin­derna. Samt, däm­pat rod­nad på kin­der! Jag använ­der efter tvätt och innan natt­kräm på kväl­len, det finns näm­li­gen risk för pig­ment­fläc­kar om pro­duk­ten expo­ne­ras för solen, så bet­ter safe than sorry. 

Skit i att köpa denna: Årets nya skön­hetst­rend har varit Micel­lar Water och de allra flesta stora mär­ken har hun­nit ta fram sitt eget. Jag, som äls­kar en ny trend, kas­tade mig i hös­tas till Ö&B och köpte mig en flaska mira­kel­vat­ten från Gar­nier. Det var inte ett bra beslut. Gar­nier påstår själva att deras micel­lar water ”drar till sig smuts som en mag­net och avlägs­nar makeup”, något jag har svårt att tro… Sär­skilt eftersom inget hände när jag för­sökte använda det som smink­bort­tag­ning. Skippa denna från Gar­nier, men und­vik inte pro­dukt­kon­cep­tet helt! Det finns andra mag­netvat­ten att testa, för­slagsvis Bio­der­mas vari­ant som du hit­tar på Apoteket.

Skön­hets­in­sikt jag fått under året: Att jag borde lägga mer pengar på mitt hår än mitt ansikte. I år var året jag fak­tiskt bör­jade gå till en fri­sör ”regel­bun­det” (oftare än 1 gång vartan­nat år) och det har varit värt peng­arna att inte se ut som ett skatbo i huvu­det. Inför nästa år dröm­mer jag om att ha råd att börja färga håret på salong, vil­ket för mig känns som den ulti­mata lyxkonsumtionen. 

Skön­hets­in­sikt jag öns­kar jag hade fått: att sluta tidi­gare med Bare Mine­rals Founda­tion. Inte för att det är en dålig pro­dukt i sig, utan för att jag verk­li­gen gått runt med fel färg i ett halvår? Så går det när man hets­hop­par smink på rea… Att det dess­utom är all­de­les för lätt att översminka ansik­tet med denna founda­tion har också under­lät­tat mitt beslut att ta en paus och återgå till heder­lig fly­tande foundation.

Sam­man­fatt­nings­vis så har detta varit ett ganska hän­del­se­rikt pro­duk­tår där läpp­stif­tet helt klart domi­ne­rat min make up. Inför det nya året hop­pas att jag för en gångs skull lär mig att sluta okyn­nesköpa pro­duk­ter som bara står och dam­mar… Loo­king at you, YstéAL eye and lip cream från Avène. 


Comments { 0 }

Tags: , , , , , , , , ,


Om kläder och rum

En gång i tiden skrev jag en upp­sats i mode­ve­ten­skap om föl­jande filmklipp:

Det är ur fil­men The Cell, och mitt fokus (till­sam­mans med min med­skri­bent) var rela­tio­nen mel­lan klä­de­dräkt och rum. Som ni ser i klip­pet är The Demon King, som han kal­las, klädd i en dra­pe­ring som också är en del av rum­mets inred­ning. Just det är när­mast este­tisk per­fek­tion för mig (jag har vissa syn­punk­ter på hans utse­ende i övrigt). Det är något med gräns­lan­det mel­lan kropp och omgiv­ning som helt enkelt är min grej.

The Cell har en sär­präg­lad este­tik som på många sätt känns väl­digt tids­ty­pisk. Den är från sekel­skif­tet 2000. Jen­ni­fer Lopez spe­lar huvud­rol­len. Det hand­lar del­vis om ny tek­nik, och spän­ningen mel­lan mänsk­lig­het och tek­niska land­vin­ningar. Det är en obe­hag­lig film. Myc­ket utspe­lar sig i fik­tiva värl­dar, som är en seri­e­mör­da­res undermedvetna.

The-Cell-2000 The-Cell-221 The-Cell-005 The-Cell-700 ZrkF4

Det feno­men eller vad man ska kalla det som jag tyc­ker är så intres­sant, näm­li­gen att klä­de­dräk­ten också är en del av och kan för­ändra rum­met, illu­stre­rat nedan om ni inte orkade se klip­pet, är dock inget nytt.

965

I vår upp­sats spå­rade vi ett antal histo­riska exem­pel där klä­de­dräkt direkt kor­re­spon­de­rar med rum­sin­te­ri­ö­rer, och där klä­de­dräkt och rum påver­kar varandra på olika sätt.

Fler­ta­let mode­te­o­re­ti­ker talar om tex­tilens sym­bo­liska roll som avskil­jare. Namn som Ben­ja­min och Der­rida for­mu­le­rade tan­kar om utrym­men mel­lan kropp och rum eller kropp och tex­til som ett slags mitt-emellan rum mel­lan kropp och omvärld (som också ankny­ter till Bakhtins begrepp den gro­teska krop­pen… men det kan vi prata om någon annan gång) där tex­tilen också kan anta rol­len som sublimering.

Ett av våra histo­riska exem­pel på direkt kor­re­la­tion mel­lan klä­der och rum, var oer­hört sub­tilt. Sam­met i det sena 1800-talets bor­ger­liga miljö lad­da­des med ero­tiska under­to­ner, sam­ti­digt som det bekräf­tade hem­mets varma trygg­het — i kon­trast till den hårda, kalla sta­den. Kvin­nan, hem­mets väk­tare, iklädde sig sam­me­ten som en andra hud och hem­met, kvin­nans domän, dra­pe­ra­des med sam­met både för ombo­ning, för att det var på modet men också för tygets ero­tiska kon­no­ta­tio­ner. I sam­spe­let mel­lan kvin­nan och hem­met kan man se klä­de­dräk­ten och inred­ningen som för­läng­ningar av varandra, sär­skilt eftersom klä­de­dräk­ten distan­se­ra­des från kvin­nans kropp med hjälp av stål­kri­no­li­nen. (vil­ket i filmsce­nen får din direkta mot­sva­rig­het  i ring­arna på The Demon Kings rygg).

Här två verk av Auguste Toul­mouche, mål­ningar som i alla fall jag tyc­ker bär på en under­lig­gande spän­ning och sam­ti­digt ett oer­hört fokus på klä­de­dräk­ten. I upp­sat­sen arbe­tade vi inte med bild­ma­te­rial alls, den var helt teo­re­tisk utan visu­ella jäm­fö­rel­ser, så mina bil­der i detta inlägg är god­tyck­ligt fram­goog­lade för att, tja, det läm­par sig väl i blogg­for­ma­tet med litet illustrationer.

0_6fa8e_92af1a8a_XXL tumblr_nlds3iIRmL1rwahceo1_500

Kolla på denna Manet — sido­spår — snacka om att klä­de­dräkt och rum går ihop!

Edouard_Manet_005

Genom dräkt­hi­sto­risk lit­te­ra­tur kan man argu­men­tera för att klä­de­dräk­ten är ett verk­tyg för makt, genom vil­ken en aktör kan ikläda sig den soci­ala roll som efter­strä­vas eller för­vän­tas. Visu­a­li­sera något av alla stats­por­trätt av regen­ter från 1500-, 1600– och till viss del 1700-tal — vad hit­tar vi i bak­grun­den om inte någon form av dra­pe­ring eller tex­til som ofta men inte all­tid rela­te­rar till regen­tens klä­de­dräkt. Den avbil­da­des klä­de­dräkt kan också i många fall breda ut sig och vidare ut i rum­met, som om vore den en för­läng­ning av per­so­nen själv som med hjälp av tex­tilen häv­dar sin domän där krop­pen inte når.

Här några god­tyck­ligt fram­goog­lade exem­pel igen:
Hyacinthe_Rigaud_(French)_-_Charles_de_Saint-Albin,_Archbishop_of_Cambrai_-_Google_Art_Project GWD271434 Ingres,_Napoleon_on_his_Imperial_throne

I arbe­tet med upp­sat­sen bör­jade vi fun­dera på klä­ders sam­spel med rum i sam­man­hang som av olika anled­ningar inte föll inom ramen för vårt stu­di­e­ma­te­rial.  Ett sam­tida exem­pel är kamou­fla­ge­klä­der, som i allra högsta grad sam­spe­lar med sitt rum. Att kalla natu­ren för ett rum kanske låter kon­stru­e­rat, men vid när­mare efter­tanke blir det tyd­ligt om man betän­ker att det finns flera olika typer av mil­jöer att kamou­fle­ras i. Klädd i kamou­fla­ge­klä­der för en spe­ci­fik miljö, sam­spe­lar du defi­ni­tivt med och påver­kas av ett givet rum, eftersom kamou­fla­get bryts om du rör dig utan­för miljön.

US-Army-training-font-b-uniform-b-font-camouflage-set-male-outdoor-hunting-paintball-sports-clothes

 

 

Litet på samma sätt fun­ge­rar ju kläd­ko­der också: det finns rätta (och såle­des också fel) typer av klä­de­dräk­ter för vissa typer av rum. De hår­dast kodade mil­jö­erna är sådana som omöj­ligt går att avläsa visu­ellt eller härma: där är allt tan­ke­mäs­sigt. En tyst över­ens­kom­melse om vad som läm­par sig, och bara de redan invigda kan avgöra vem som pas­sar in eller inte.


Comments { 1 }

Tags: , , , , ,


Come fly with me, let’s fly, let’s fly away

Här är vi nu, mitt i annal­kande jule­frid med rug­gigt väder, sol­ned­gång redan vid tidig efter­mid­dag och tre måna­der av rinnsnuva. Så, vad pas­sar då inte bättre än att drömma sig bort mot soli­gare bredd­gra­der, ljumma havs­bri­ser och Medel­ha­vet? Häll upp ett glas Oran­gina och häng med – för nu blir det åka av med Cha­nels Spring/Summer 16-visning!

karl-lagerfeld-interview-chanel-ss16-cr

Jag har ald­rig haft något sär­skilt intresse för det modet som visas upp under de olika euro­pe­iska mode­vec­korna stup i kvar­ten. Del­vis för att jag uppen­bart inte är till­tänkt mål­grupp (har tyvärr inte 1 milj kr i shop­ping­bud­get), samt att jag helt enkelt inte varit så intres­se­rad. Men, så snubb­lade jag härom måna­den över Cha­nels SS16 vis­ning på Paris mode­vecka och blev helt knoc­kad av… allt! Novis på områ­det som jag är, hade jag ingen aning om att Cha­nel tyd­li­gen all­tid ”gör något extra” på sina vis­ningar, men min vän Hanna upp­lyste mig om detta. Nu vill jag typ ta en pro­fes­sur i Cha­nel­vis­ningar och se alla deras cat­walks! I alla fall i teo­rin. Har verk­li­gen inte tid med det? Eller råd?

Vis­ningen som jag tror kal­la­des Air­port of Dreams eller Cha­nel Air­li­nes (båda alter­na­ti­ven ver­kar stämma?) utspe­lade sig på en fik­tiv flyg­plats i Grand Palais Paris stora vis­nings­hall. Pre­cis som ”på rik­tigt” när man kli­ver av ett flyg­plan så bör­jade vis­ningen med att per­so­na­len på Cha­nel Air­line gick genom gaten, sti­ligt klädda i skräd­dade kosty­mer och över­di­men­sio­ne­rade pilot­glas­ö­gon. Vidare kom pas­sa­ge­rarna som var klädda i flö­dande klän­ningar, stormönst­rade byxor och mat­chande kep­sar. Nu när jag tit­tar ige­nom bil­der från vis­ningen för­står jag inte hur allt detta kan vara en kol­lek­tion? Det är ju typ en gar­de­rob för en livs­tid av här­liga semest­rar!? Ni ser ju hur lite jag kan om mode­värl­den… Trodde typ man visade ett plagg per säsong? Min abso­luta favo­rit är i alla fall klän­ningen vars möns­ter före­stäl­ler en avgångs­tavla, givet­vis ackom­pan­je­rat av Cha­nels klas­sisk C-mönster.

_CHA0447_426x639

Visst är den UNDERBAR!?!

Jag läste på någon Vouge–blogg att Karl Lager­f­eld hade sagt detta om vis­ningen, och klä­derna i sig; »It’s against slop­pi­ness in tra­vel; I do it like it should be — Cha­nel air­li­nes is Pri­vate Jet for eve­ry­one,« vil­ket verk­li­gen trig­gade igång mig. Då jag fan­ti­se­rar inför en stun­dande resa, så kom­mer jag all­tid på mig själv med att före­ställa mig i just de typ av plagg som Cha­nels vår– och som­mar­kol­lek­tion inne­hål­ler, näm­li­gen färg­glada flowiga klän­ningar i lyx­iga mate­rial (lol lycka till med min studentbudget).

När jag för lite mindre än två år sen skulle resa till Rich­mond, USA fast­nade jag i typ 20 tim­mar på Chi­ca­gos flyg­plats. Utan wifi, vet­skap om när mitt anslu­tande plan skulle gå, eller kon­takt med omvärl­den, fanns det inte myc­ket annat att göra än att sitta och stirra på folk som pas­se­rade. Det som fasci­ne­rade mig mest i denna märk­liga kon­stru­e­rade verk­lig­het som en flyg­plats är, var just bred­den av bekväm­lig­hets­nivå som mina med­tra­fi­kan­ter visade upp. Vissa pro­me­ne­rade runt i plagg jäm­för­bara med pyja­mas medan andra rusade till anslu­tande fligh­ter i 10 cen­ti­me­ter höga klac­kar och skinn­byxor. Själv hade jag väl på mig något där mitte­mel­lan: jeg­gings, tunn skjorta och kabelstic­kad tröja. 

be2c

Medan jag satt där på flyg­plat­sen, så bör­jade jag fun­dera över just det som Karl Lager­f­eld talar om i cita­tet ovan, näm­li­gen »the slo­pi­ness in tra­vel«. Nu är jag för­visso inte så pass snob­big att jag tyc­ker att alla borde sitta i Cha­nel­klän­ningar när de vec­ko­pend­lar Stock­holm, Sid­ney, Shang­hai, Sundsvall (eller vad folk nu gör…), men visst har det bli­vit lite väl slapp stil inne på flyg­pla­net? Ja, jag tit­tar på er som tyc­ker att flipflop-tofflor är rim­liga skor utan­för stranden.

Ett exem­pel som fick (viss) medial upp­märk­sam­het var när det dåva­rande stats­mi­nis­ter­pa­ret, Fred­rik och Filippa, i april 2008 åkte på stats­be­sök till Kina – och klev av Swe­dish Air Force–pla­net i »myspys«-kläder(!!!). »Pin­samt!« tyckte eti­kett­ex­per­terna på hem­ma­plan, »helt okej!« sa stats­mi­nis­terns pressek­re­te­rare, –»de som tog emot vid pla­net var mot­sva­rande stats­sek­re­te­rare«. Men är det inte häri pudelns kärna lig­ger? Att vi bli­vit dåliga på att klä upp oss för varandra, och våra med­män­ni­skor? Även när de man möter råkar vara »simpla assi­sten­ter«. Visst vore det ändå lite roli­gare all­mänt i livet om man gjorde sig lite fin, även när man vill vara bekväm? Och visst är det ändå så, att ett snyggt plagg inte nöd­vän­digt­vis behö­ver vara obe­kvämt. Nej, jag blev verk­li­gen frälst i Cha­nel och gub­ben Karl Lager­felds idévärld om en väl­klädd flygplansbesökare.

Nu är det bara att hop­pas på att jag varit snäll nog detta år – så att tom­ten ger mig en Cha­nel­klän­ning i jul­klapp – så blir det banne mig till att tra­vel in style fram­ö­ver!


Comments { 2 }

Tags: , , ,