Om kläder och rum

En gång i tiden skrev jag en uppsats i modevetenskap om följande filmklipp:

Det är ur filmen The Cell, och mitt fokus (tillsammans med min medskribent) var relationen mellan klädedräkt och rum. Som ni ser i klippet är The Demon King, som han kallas, klädd i en drapering som också är en del av rummets inredning. Just det är närmast estetisk perfektion för mig (jag har vissa synpunkter på hans utseende i övrigt). Det är något med gränslandet mellan kropp och omgivning som helt enkelt är min grej.

The Cell har en särpräglad estetik som på många sätt känns väldigt tidstypisk. Den är från sekelskiftet 2000. Jennifer Lopez spelar huvudrollen. Det handlar delvis om ny teknik, och spänningen mellan mänsklighet och tekniska landvinningar. Det är en obehaglig film. Mycket utspelar sig i fiktiva världar, som är en seriemördares undermedvetna.

The-Cell-2000 The-Cell-221 The-Cell-005 The-Cell-700 ZrkF4

Det fenomen eller vad man ska kalla det som jag tycker är så intressant, nämligen att klädedräkten också är en del av och kan förändra rummet, illustrerat nedan om ni inte orkade se klippet, är dock inget nytt.

965

I vår uppsats spårade vi ett antal historiska exempel där klädedräkt direkt korresponderar med rumsinteriörer, och där klädedräkt och rum påverkar varandra på olika sätt.

Flertalet modeteoretiker talar om textilens symboliska roll som avskiljare. Namn som Benjamin och Derrida formulerade tankar om utrymmen mellan kropp och rum eller kropp och textil som ett slags mitt-emellan rum mellan kropp och omvärld (som också anknyter till Bakhtins begrepp den groteska kroppen… men det kan vi prata om någon annan gång) där textilen också kan anta rollen som sublimering.

Ett av våra historiska exempel på direkt korrelation mellan kläder och rum, var oerhört subtilt. Sammet i det sena 1800-talets borgerliga miljö laddades med erotiska undertoner, samtidigt som det bekräftade hemmets varma trygghet – i kontrast till den hårda, kalla staden. Kvinnan, hemmets väktare, iklädde sig sammeten som en andra hud och hemmet, kvinnans domän, draperades med sammet både för omboning, för att det var på modet men också för tygets erotiska konnotationer. I samspelet mellan kvinnan och hemmet kan man se klädedräkten och inredningen som förlängningar av varandra, särskilt eftersom klädedräkten distanserades från kvinnans kropp med hjälp av stålkrinolinen. (vilket i filmscenen får din direkta motsvarighet  i ringarna på The Demon Kings rygg).

Här två verk av Auguste Toulmouche, målningar som i alla fall jag tycker bär på en underliggande spänning och samtidigt ett oerhört fokus på klädedräkten. I uppsatsen arbetade vi inte med bildmaterial alls, den var helt teoretisk utan visuella jämförelser, så mina bilder i detta inlägg är godtyckligt framgooglade för att, tja, det lämpar sig väl i bloggformatet med litet illustrationer.

0_6fa8e_92af1a8a_XXL tumblr_nlds3iIRmL1rwahceo1_500

Kolla på denna Manet – sidospår – snacka om att klädedräkt och rum går ihop!

Edouard_Manet_005

Genom dräkthistorisk litteratur kan man argumentera för att klädedräkten är ett verktyg för makt, genom vilken en aktör kan ikläda sig den sociala roll som eftersträvas eller förväntas. Visualisera något av alla statsporträtt av regenter från 1500-, 1600- och till viss del 1700-tal – vad hittar vi i bakgrunden om inte någon form av drapering eller textil som ofta men inte alltid relaterar till regentens klädedräkt. Den avbildades klädedräkt kan också i många fall breda ut sig och vidare ut i rummet, som om vore den en förlängning av personen själv som med hjälp av textilen hävdar sin domän där kroppen inte når.

Här några godtyckligt framgooglade exempel igen:
Hyacinthe_Rigaud_(French)_-_Charles_de_Saint-Albin,_Archbishop_of_Cambrai_-_Google_Art_Project GWD271434 Ingres,_Napoleon_on_his_Imperial_throne

I arbetet med uppsatsen började vi fundera på kläders samspel med rum i sammanhang som av olika anledningar inte föll inom ramen för vårt studiematerial.  Ett samtida exempel är kamouflagekläder, som i allra högsta grad samspelar med sitt rum. Att kalla naturen för ett rum kanske låter konstruerat, men vid närmare eftertanke blir det tydligt om man betänker att det finns flera olika typer av miljöer att kamoufleras i. Klädd i kamouflagekläder för en specifik miljö, samspelar du definitivt med och påverkas av ett givet rum, eftersom kamouflaget bryts om du rör dig utanför miljön.

US-Army-training-font-b-uniform-b-font-camouflage-set-male-outdoor-hunting-paintball-sports-clothes

 

 

Litet på samma sätt fungerar ju klädkoder också: det finns rätta (och således också fel) typer av klädedräkter för vissa typer av rum. De hårdast kodade miljöerna är sådana som omöjligt går att avläsa visuellt eller härma: där är allt tankemässigt. En tyst överenskommelse om vad som lämpar sig, och bara de redan invigda kan avgöra vem som passar in eller inte.


Anna

Anna

Konstvetare svag för parfym, fantasy och 1800-talspoesi som lägger alldeles för mycket pengar på hudvård. Länge leve barocken! Och kläder i ull.

, , , , ,


2 svar på Om kläder och rum

  1. Birgitta 22 december, 2015 at 11:34 f m #

    Väldigt intressant, Anna! Det slår mig att det är ett uttryck som kan ha två motsatta betydelser: När påvar och kungar avbildas med kläder som flyter ihop med rummet så är det ett uttryck för deras totala makt över sin omgivning. När 1800-talets hemmavarande hustrur avbildas på sätt så är det (för mig i alla fall) snarare ett uttryck för brist på makt, på hur dessa kvinnor är bemästrade/domesticerade av den man som äger rummet. Jag påminns om att ett icke ovanligt motiv från samma tidsperiod är en kvinna och en hund som avbildas tillsammans, ofta med en kroppshållning (eller en angiven titel på målningen) som antyder att de väntar på sin herres återkomst.

    • Anna
      Anna 1 januari, 2016 at 7:15 e m #

      Absolut Birgitta! Filmen, som jag ärligt talat är för obehaglig för dig, handlar om en högst misogyn seriemördare. The Demon King är en figur i hans undermedvetna, som är den drivande i hans ondska. Så maktliknelsen vad gäller statsporträtt och regenter passar narrativet så att säga, även om det i filmen ju är en sjuklig makt och där The Demon King är ”fiktiv” i dubbel bemärkelse.

Kommentera