Skönhetskabinettet utser Woman Of The Year 2014!

Under det gångna året har Skön­hetska­bi­net­tet age­rat väk­tare av den goda sma­ken genom en diger pro­duk­tion av tex­ter om skön­het, stil, mode, doft, histo­ria, konst, lit­te­ra­tur och poli­tik. Dessa tex­ter är måhända inte tids­ty­piska doku­ment för den som vill fånga någon­ting essen­ti­ellt angå­ende just år 2014 — då blog­gen strä­var efter tidlöshet.

Vil­ken enskild kvin­nas skön­het har avhand­lats av Skön­hetska­bi­net­tet flest gånger under 2014?

Det var en jämn och vac­ker match! Efter nog­grann kvin­no­räk­ning utser
Skön­hetska­bi­net­tet Woman Of The Year 2014…….

 

 

 

SOPHIA LOREN!

womanoftheyear02

Sop­hia vann en för­kros­sande seger genom när­varo i en mängd inlägg, samt före­kom­mande på exem­pel­bil­der för att sta­tu­era en stil­mäs­sigt poäng i våra tex­ter. Grat­tis Sop­hia! Vi äls­kar dig!

Övriga skå­de­spe­lers­kor som käm­pade hårt, men för­lo­rade mot henne, var Marilyn Mon­roe och Monica Bellucci.

womanoftheyear03

*  * *

Den mest omskrivna musi­kern 2014 var Lana del Rey…

womanoftheyear04

… tätt följd av kol­le­gorna Madonna och Jen­ni­fer Lopez.

womanoftheyear05

*  * *

Den mest omskrivna poli­tiska per­so­nen 2014 var Jac­kie Ken­nedy, tätt följd av Hil­lary Clinton.

womanoftheyear06

*  * *

De mest omskrivna fik­tiva karak­tä­rerna 2014 var Male­fi­cent och Snö­vits styv­mor.

womanoftheyear07



Skön­hetska­bi­net­tet väl­kom­nar en soci­o­lo­gisk stu­die av denna sam­man­sätt­ning av kvin­nor, samt hop­pas att Ni läsare föl­jer med oss in i Det Sköna Året 2015!


Comments { 0 }

Tags: , , , , , , , , ,


Lucka 24: God jul…

…öns­kar Skönhetskabinettet!

– The­rese –

god jul

 

– Sofie –

julbild

 

– Anna –

image

 

– Kata­rina –

IMG_6385


Comments { 1 }

Tags: , ,


Lucka 19: Allt var inte bättre förr…

…men tid­skriftsom­sla­gen var det defi­ni­tivt. Jag för­står inte var­för de inte kan se ut lite mer så här idag? Vad hände med de teck­nade omsla­gen? Som inte bara visar ett pho­tos­hop­pat ansikte? De säl­jer inte, är givet­vis sva­ret. Men de här num­ren av The Queen skulle jag köpa näs­tan oav­sett vad de inne­höll, för att de är så fruk­tans­värt fina.

 
queen1

queen2

queen3

queen4

queen5

 


Comments { 2 }

Tags: ,


Lucka 18: Den kvinnliga blicken

– Kata­rina –

movieline1

Det här är en av mina favo­rit­bil­der i kate­go­rin avklädda män. Den före­stäl­ler Liam Nee­son och är väl unge­fär tjugo-trettio år gam­mal eller så, jag vet inte rik­tigt. Jag tyc­ker att den är så fin! Den ser inte ut att vara tagen av en foto­graf, utan sna­rare av en flick­vän under någon mysig semes­ter. När man möter Nee­sons blick så känns det lite som att man är hans tjej. Till stor del tror jag att det beror på vad han har på sig. Män bru­kar inte iklä­das enbart en skjorta när de ska vara sex­iga på bild. Skjorta och kal­songer? Ja. Bara kal­songer? Ja. Helt naken? Ja. Men inte bara en skjorta. Så är en man bara klädd i pri­vata sam­man­hang, till exem­pel under en semes­ter när han har sla­git sig ner på en sten som är till­räck­ligt slät för att inte kräva en skyd­dande kal­song, men ste­nen han lutar sig emot är för vass för att vara bekväm mot en naken rygg.

Det är också fint att Nee­son får vara man­lig i sin egen rätt – för att han har en fin mans­kropp och en sexig blick, inte för att han har typiskt man­liga klä­der på sig, eller för att han pose­rar på ett utpräg­lat man­ligt sätt. Sam­ti­digt är det något näs­tan andro­gynt över bil­den. Som att den speg­lar den delen av sex­u­a­li­te­ten som inte är expli­cit man­lig eller kvinn­lig, utan djupt mänsklig.

Med jämna mel­lan­rum cir­ku­le­rar en del ganska rabi­ata bilda­na­ly­ser på nätet, där tesen är att män inte kan posera som kvin­nor utan att det blott­läg­ger hur löj­liga kvin­nor för­vän­tas se ut på bild. Men den här bil­den – som lika gärna hade kun­nat före­ställa en kvinna – tyc­ker jag visar att det knap­past kan upp­hö­jas till all­män sanning.

– Sofie –

image

Mark Maho­ney

Sedan tid­punk­ten för Lana del Reys genom­slag, i bör­jan av 2012, har hon i sina musik­vi­deor bju­dit värl­den att smaka på sina man­liga musor. Dessa män upp­vi­sar en för­vå­nande vari­a­tion och gemen­samt mel­lan dem är att de säl­lan är det mest för­ut­säg­bara valet och till­för där­för verk­li­gen hand­lingen någon­ting just Som Män. I Ride lig­ger Lana Del Rey med äldre män på hotell och lif­tar med mc-gäng genom den ame­ri­kanska vild­mar­ken, i jakt på fri­he­ten. I Natio­nal Ant­hem lever hon famil­je­liv med Pre­si­dent John F. Ken­nedy por­trät­te­rad av har­lem­rap­pa­ren A$AP Rocky. I Bel Air svär­mar hon till­sam­mans med Shaun Ross, värl­dens första foto­mo­dell som är albino, och sex år yngre än Del Rey.

Den man som står ut mest för mig är Mark Maho­ney, som före­kom­mer som äldre, man­lig gestalt i musik­vi­deon till West Coast och Sha­des of Cool. I verk­lig­he­ten är Maho­ney en iko­nisk tatu­e­rare - som har gjort Del Reys tatu­e­ringar. När jag tit­tar på dessa videor slås jag av hur sär­skild deras rela­tion fram­står, givet för­ut­sätt­ning­arna ung vac­ker kvinna, möter äldre play­boy. Det hade kun­nat resul­tera i en platt loli­ta­histo­ria, men så sker ej. Bil­derna kom­mu­ni­ce­rar en känsla av ett band dem emel­lan, som var­ken tycks bestå av djup väns­kan, stor kär­lek eller vild attrak­tion. Vad det består av istäl­let vet jag inte. Mänsk­lig­het kanske. Att för­driva tid till­sam­mans. Fram­för allt i Sha­des of Cool tycks Maho­neys karak­tär tänka myc­ket, kanske på sitt för­flutna, sam­ti­digt som Lana hopp­löst för­sö­ker fånga hans upp­märks­sam­het, locka honom in i nuet. Det tyc­ker jag är fint. Däri finns även flera vackra sce­ner vari han reflek­te­ras i lju­set från en swim­ming­pool. Han expo­ne­ras med sär­skild ömhet, denne 70-tals noir­man, och mer som en idé eller en era i hen­nes liv än som en fak­tisk man — och det är där­för jag tän­ker att han är en musa.

Jag upp­skat­tar att få min kvinn­liga blick prö­vad mot olika typer av män. En mång­fald av manska­rak­tä­rer, skulle man kanske kunna kalla det. Del Rey tycks ha ett sär­skilt gott öga till alla möj­liga sor­ters män, eller åtminstone att expo­ne­ras till­sam­mans med dem och berätta sina histo­rier med hjälp av dem.

– Anna –

Rubens_(Ecce_Homo)

Ecce homo av Peter Paul Rubens

Det är kanske inte vad man skulle kalla »sexig stäm­ning« i Rubens mål­ning. Men det är helt klart något exhi­bi­tio­nis­tiskt i avbild­ningen av Jesus, vil­ket är rim­ligt med tanke på moti­vet. Behold the man! eller Se män­ni­skan! är vad man bru­kar över­sätta Ecce homo! till. Det är svårt att und­vika att se man­nen, och sär­skilt hans väl­for­made kropp. Våra blic­kar dras ned mot höft­dra­pe­ringen, som hasat ned från det ena höft­be­net. Det ser ut som om dra­pe­ringen skulle lösas upp och lämna honom naken, bara han tog ett steg när­mare oss.

– The­rese –

den kvinnliga blicken

En gång i tiden sa en så kal­lad kul­tur­man jag kände att han tyckte att det var roligt att jag objek­ti­fi­e­rade män på samma sätt som män objek­ti­fi­e­rar kvin­nor. Jag har tänkt en del på det genom åren. Nu tror jag att jag objek­ti­fi­e­rar män­ni­skor på ett rätt demo­kra­tiskt sätt — män och kvin­nor unge­fär lika myc­ket, och med objek­ti­fi­era menar jag något posi­tivt, att upp­skatta män­ni­skors utse­en­den, utan att för den skull beröva dem på andra kva­li­te­ter. Helt enkelt att tycka att män­ni­skor är vackra.

Bil­den här ovan­för är tagen på Capri, av den tyske mode­fo­to­gra­fen Her­bert List, som var myc­ket för­tjust i att foto­gra­fera nakna mans­krop­par — unga män med vackra krop­par, i en tra­di­tion som för tan­karna till anti­kens Gre­kland, och som senare kom att påverka den idag mer bekante foto­gra­fen Herb Ritts (vars lika gre­kiska bil­der man kan se på Foto­gra­fiska i Stock­holm just nu).

Men här är det en kvinna som betrak­tar den lätt­klädde man­nen. Jag äls­kar bil­den för att den är så ovan­lig, så ero­tisk — jag före­stäl­ler mig en fort­sätt­ning på den, med ett sce­na­rio som är ännu mer ero­tiskt, som man kan ana här, i spän­ningen mel­lan dem. Och det är man­nen som är den som är mest lätt­klädd, som visar upp sin kropp, för en kvinna som jag före­stäl­ler mig tyc­ker myc­ket om att se den.

Och det känns som en väl­digt modern bild, visst? Som något man kunde hitta i ett mode­ma­ga­sin idag. Den är tagen för näs­tan 80 år sedan — 1935.


Comments { 1 }

Tags: , , , , , ,


Lucka 17: Från det ena till det andra

valerius de saedeleer, 1867-1941, winter landscape

Föru­tom att jag gil­lar mål­ningar med snö på, gil­lar jag bil­der som ser ut som andra bil­der. Det här är en mål­ning av den bel­giske expres­sio­nis­ten Vale­rius de Sae­de­leer, och det känns inte som en dras­tisk giss­ning att han har varit i högsta grad påver­kad av en annan mål­ning med snö på när han målat den. Nämligen…

1280px-Pieter_Bruegel_the_Elder_-_Hunters_in_the_Snow_(Winter)_-_Google_Art_Project

Bru­e­gels »Jägar­nas hem­komst«, som jag bru­kar hävda är den bästa mål­ningen i konst­histo­rien. (Ja, jag skulle strida för detta. Med vapen, om jag var tvungen.) Jag äls­kar allt med den, och dess­utom på ett gene­röst sätt: jag blir inte svart­sjuk när andra vill visa den sin upp­skatt­ning. Tvärtom fak­tiskt. Där­för gil­lar jag även Vale­rius de Sae­de­le­ers mål­ning här ovan­för, och jag blev jät­te­glad när jag såg den här bilden:

frances mclaughlin-gill

Ett mode­foto av Fran­ces McLaughlin-Gill, som med­ver­kade i brit­tiska Vogue. Som ni ser är »Jägar­nas hem­komst« fond. Jag tyc­ker att det är en jät­te­fin bild: jag är väl­digt för­tjust i rött till­sam­mans med den där grågröna fär­gen som domi­ne­rar i Bru­e­gels mål­ning. Kanske hade Fran­ces McLaughlin-Gill kom­mit på idén med Bru­e­gel i bak­grun­den efter att ha sett det här fotot:

Princess Elizabeth, photo Cecil Beaton. England, 1945 (c) Cecil BeatonDet är prin­ses­san Eli­za­beth (hon var inte drott­ning än) av Eng­land, fotad 1945 av Cecil Bea­ton, som var en fan­tas­tisk foto­graf. Det ÄR inte »Jägar­nas hem­komst« i bak­grun­den, men det är inte långt ifrån: Snön, skrid­sko­å­karna, de kala, svarta gre­narna, fågeln i trä­det. Det är som om den som målat fon­den ploc­kat några av sina favo­ri­te­le­ment ur »Jägar­nas hemkomst«.

Och den bil­den fick mig att tänka på två andra bil­der, som inte har ett dugg med Bru­e­gel att göra, men som också är bil­der som lik­nar varandra:

The Queen & Prince... Past & Present

Drott­ning Eli­za­beth och prins Philip, då och nu. De är så himla rörande.

 


Comments { 1 }


Lucka 13: Lucia, och spänningen mellan klädd och oklädd

bild

Idag firar vi Santa Lucia. Bil­den ovan är en mål­ning från 1600-talets mitt som finns i Palazzo Spada i Rom och före­stäl­ler just Lucia. Vi kän­ner igen henne på fatet hon hål­ler upp — om vi tit­tar noga alltså, för det är i den dunkla delen av mål­ningen. Där lig­ger ett par ögon som både kan syfta till hen­nes mar­tyr­skap men också till hen­nes roll som synens skydds­hel­gon. Det är nog inte denna detalj som gör att vi fast­nar för mål­ningen. Vår blick fal­ler sna­rare på hen­nes mjuka axel och bara rygg som accen­tue­ras ytter­li­gare av klär­ob­skyr­må­le­riet. Hår­loc­karna som fal­ler ned i nac­ken är spridda och jag kan före­ställa mig att de kitt­lar mot den nakna huden. Vi kan ana en tunn kläd­nad i vitt som lig­ger mel­lan den blot­tade huden och den kraf­tiga tex­til som dra­pe­ras runt henne. Denna näst intill abso­luta kon­trast mel­lan naken hud och tex­til är vad som ger mål­ningen en sen­su­ell dimen­sion. En ita­li­ensk pro­fes­sor i este­tik, Mario Per­ni­ola, har lagt upp sin forsk­ning om detta på sin webb­sida. Tex­ten bör­jar: »In the figu­ra­tive arts, ero­ti­cism appe­ars as a rela­tions­hip between clot­hing and nudity. The­re­fore, it is con­di­tio­nal on the pos­si­bi­lity of move­ment — tran­sit — from one state to the other.« Trev­lig läs­ning och Glad Lucia!


Comments { 2 }

Tags: , , ,


Lucka 12: Vinterdrömmar

Glam­mig skid­se­mes­ter à la Ivana Trump, sta­tio­ne­rad fram­för öppna spi­sen med en bok eller lands­flykt till var­mare bredd­gra­der? Så här skulle vin­tern vara om Skön­hetska­bi­net­tet fick bestämma.

 

– The­rese –

HASUI_1929_Zojoji_Snow1

Jag gil­lar, som säkert har fram­gått, verk­li­gen inte vin­tern. Det beror näs­tan enbart på att jag avskyr att frysa. Jag är fru­sen av mig, och det känns som att hur myc­ket klä­der jag än tar på mig så hjäl­per det helt enkelt inte. Om det inte blir dåligt åt andra hål­let: ull­un­der­trö­jan gör att jag blir så där otro­ligt obe­hag­ligt svet­tig och näs­tan får panik. Ald­rig känns det behag­ligt på vin­tern! Jag kän­ner mig ful, vill inte gå ut, har inga fina klä­der, har dålig balans och är rädd för att halka om det är halt… osv, osv.

På bild är vin­tern där­e­mot under­bar! Jag är tokig i mål­ningar av snö. En massa av de mål­ningar jag gil­lar bäst — Bru­e­gels »Jägar­nas hem­komst«, fram­för allt, men t ex mål­ningar Gustaf Fjaestad, Monets skata i snön, Carl Larsson-snö, Elsa Beskow/Jenny Nyström-snö, ja, barn­boks­snö är över­lag fan­tas­tiskt mysig. Varje vin­ter sit­ter jag också och goog­lar japanska trä­snitt med snö, eftersom den japanska trä­snittssnön är bland den bästa. Som bil­den ovan. Så fint med den fluf­figa snön på gre­narna, de vita fling­orna mot den mörka vinterhimlen.

Idag ska jag för­söka köpa både en vin­ter­kappa och ett par vin­ter­stöv­lar! Vi får väl se hur det går.

– Kata­rina –

Bambi-Wallpaper-bambi-6248623-1024-768

Vin­tern är en magisk års­tid. (Hm, eller menar jag kanske trolsk?) Den är magisk … nej, den är trolsk, eftersom det är enda gången det fak­tiskt kan vara för­e­nat med livs­fara att gå ut. För bort­sett från rik­tigt låga tem­pe­ra­tu­rer är vi i Sve­rige i prin­cip helt för­sko­nade från natur­fe­no­men som kan kosta oss livet. Vin­tern är också kon­tras­ter­nas års­tid; det kan vara mörkt och dys­tert, men om solen ski­ner på snötäckta vid­der blir det lju­sare än under den mest strå­lande som­mar­dag. Utom­hus är det kallt, kris­pigt och friskt, men inom­hus är det idel mysiga fil­tar, tända ljus och lussebullar.

Bild­mäs­sigt är jag pre­cis som The­rese präg­lad av Carl Lar­s­son, Elsa Beskow och Jenny Nyström, men även av Bruno Lil­je­fors, Ilon Wikland och … Dis­ney. Av någon anled­ning känns min syn på just vin­tern betyd­lig mer nostal­gisk än den på övriga års­ti­der. Jag kän­ner till exem­pel ald­rig att jag vill klä mig modernt på vin­tern – vil­ket jag i och för sig säl­lan kän­ner – utan den ide­ala vin­ter­sti­len är tid­lös och kvinn­lig, kanske till och med lite kon­ser­va­tiv. Inga sport­plagg här, inte!

– Sofie –

skridskorT.v. Tara Lipin­ski vann fem­ton år gam­mal guld i Vin­ter OS i Nagano, 1998. Hon var då yngst i värl­den att ha gjort så. T.h. Bar­ten­der on ice! I St. Moritz 1938.

Vin­tern kan med för­del inne­hålla en hel del skrid­sko­åk­ning. Att våra vat­ten åter­kom­mande fry­ser och gör det möj­ligt för oss att bestiga dess blanka yta är en så este­tiskt– och and­ligt till­ta­lande tanke att jag får hjärtklappning!

Jag har många fina min­nen av skrid­sko­åk­ning på Hjäl­ma­ren under min upp­växt: pappa på lång­färds­skrid­skor och jag på vita kon­ståk­nings­skrid­skor med ned­sli­pade tag­gar för att kunna “killåka”. Den som är oru­ti­ne­rad kan ändå upp­leva hiss­nande fart och ele­gans vid samåk­ning. Jag och en väninna har sedan några år till­baka en tra­di­tion att klä oss i tajts, glitt­riga trö­jor och päls, dricka oss fulla på whis­key i plunta och åka runt Karl XIII:s staty i Kungs­träd­går­den, för att avsluta med näsan i ope­ra­ba­rens bröd­korg. Bäst är ändå att åka på sjö, eftersom man då gör det med livet som insats. En bra sak med skrid­sko­åk­ning är käns­lan som infin­ner sig efteråt — man får ett stort behov av vila, värme och alko­hol, och man upp­le­ver även att detta behov är berät­ti­gat. Man behö­ver också fot– och vad­mas­sage av en annan män­ni­ska, som ome­del­bart måste fin­nas till hands. Jag öns­kar att det fanns fler och finare skrid­sko­pa­vil­jonger i Stock­holm, med bättre och mer vari­e­rad musik, vär­mestu­gor samt skrid­sko­å­kande bar­tend­rar som ser­ve­rar rykande äggtoddy!

Man kan även med för­del närma sig skrid­skon från hem­mets lugna vrå genom de tv-sändningar med kon­ståk­ning som bru­kar visas i mel­lan­da­garna. För den som istäl­let vill läsa om is rekom­men­de­rar jag varmt den under­bara roma­nen Is-slottet (1999) av Tar­jei Vesaas, en av de bästa berät­tel­ser jag läst. Man kan även påminna sig om när Isfrun fry­ser ned Lilla My, när hon flyg­seg­lar på en sil­ver­bricka på isen i boken Troll­vin­ter (1957), eller se avsnitt S02E19 “Fire and Ice” av Beverly Hills 90210 vari Bran­don blir kär i kon­stå­kers­kan Tri­cia. Avslut­nings­vis är isloss­ning otro­ligt hän­fö­rande och roman­tiskt. Om jag hette Paulo Coelho skulle jag kanske skriva en sex­u­ell meta­for om det!

– Anna –

mariah-carey-christmas

Snö är ett måste i den ide­ala vin­ter­värl­den, lik­som säll­skap av djur av diverse slag och då sär­skilt sådana som för­knip­pas med julen. Att rida på andra djur än häs­tar har intres­se­rat mig sedan en tid till­baka. I tidig tonår pro­vade jag att rida på stora gri­sar, vil­ket gick okej så länge vi var i hagen men med värl­den fram­för sina föt­ter blev gri­sarna genast svår­ma­nö­vre­rade. Alv­kungen Thran­duil rider på en älg vil­ket jag tyc­ker är maje­stä­tiskt och effekt­fullt. I den verk­liga värl­den är jag för­pas­sad till häs­tar och det är verk­li­gen inte fy skam (men jag vill gärna rida på en älg).

För några vint­rar sedan red jag och min yngsta fas­ter ut i sko­gen en decem­ber­dag. Snön var då så tung att det kän­des som om hela värl­den var tyst. Alla ljud däm­pa­des. På ett ställe hade trä­den tyngts ned av snön, och märk­ligt nog åt olika håll men sym­met­riskt: näm­li­gen inåt mot vägen, så att träd­top­parna lutade sig över varandra och bil­dade som ett tak över allén vi red ige­nom. Det var sans­löst vac­kert att rida genom denna av natu­ren ska­pade sal, med häs­tar­nas varma ande­dräkt och däm­pade skritt som enda ljud för­u­tom snön som sing­lade ned — jag kunde höra snön. Det enda som este­tiskt för­störde den bil­den var våra klä­der: täck­byxor och lager av fleece. I den ide­ala vin­ter­värl­den finns det vackra klä­der läm­pade för ute­ritt i snön. Thran­duil är helt klart en före­bild med sin grå cape i kros­sad sam­met men Mariah Carey är mysig i sin tom­te­dräkt på bil­den ovan också. Den pas­sar ju uppen­bar­li­gen bra för att åka rensläde med, Mari­ahs dräkt alltså, så kanske är den prak­tisk för rid­ning med. Pre­cis som Sofie skri­ver om skrid­sko­åk­ning, är det också så bra med stall­li­vet att det finns ett »efteråt« då man är all­de­les kall och slut­körd och helt enkelt måste dricka något varmt och alko­hol­hal­tigt fram­för en brasa.


Comments { 0 }