Lucka 9: Women Being Inglorious Bastards In Western Art History

Någonting som vi ser mer och mer av i våra flöden är humoristiskt tesdrivna bildbloggar skapade för att säga någonting om människan, hennes beteenden och ideal i en samtida politisk kontext. Dessa artiklar sprids flitigt, ofta med tillhörande utrop: “Precis så där är det!” / “Klockrent!” / “Usch vad hemskt, men SÅ sant!” Med snäva visuella medel gör man anspråk på att fånga vad man kan uppleva som ett förtryckande skeende i samtiden. Vilka är då dessa visuella medel som ska tvättas i vår samtidsbyk? Kajsa Bergström kommenterar vad hon kallar för klicksajtsfeminism i Expressen:

Plötsligt fylls flödet med vattenpölsgrund klicksajtsfeminism. Ena dagen är det bilder på omgjorda Disneyprinsessor med nya, realistiska midjor. Upprört konstateras att de tecknade originalen tydligen inte är anatomiskt korrekta. Att Elsa i ”Frost” kan bygga isslott med tanken må vara hänt, men så där smal är ingen, suckar man och delar länken. […] De enda som ännu inte ställer dokumentära verklighetsanspråk på sagorna är ännu dess främsta konsumenter, barnen, som av den anledningen bör skyddas från Facebook så länge föräldrarna förmår.

Det hon försöker komma åt är den overkliga skildringens rätt att vara just, overkligt.

Problemet är sällan bilderna eller texterna i sig. De kan vara roliga. Jag är inte så tråkig att jag inte kan roas det minsta av dessa pamflettliknande uppgörelser med allt från fysiken hos sagovarelser och superhjältar till huvuvida människor med viss hudfärg inte är biologiskt ämnade att dansa

Nej, problemet är när man sprider dessa som ett sanningsanspråk, som om det du ser på bilden fokuserar dina problem och bevisar din problemformulering. Man kan upprört sprida en bild föreställande Barbie och samtidigt hävda att Barbie är lång och smal. Det är sant att hon är det. Svårare blir det när man använder sig av exempelvis historiskt måleri – ett enormt bildmaterial vari man kan finna fog för nästan vad som helst. Särskilt om man aldrig väger in epokens ideal för relationer, etikett och avbildning. Må den som söker fortsätta söka tills hen finner!

Under 2014 har ett stort antal bloggtexter av denna karaktär florerat. Ett axplock:
Western Art History: 500 Years of Women Ignoring Men
Women Who Want To Be Alone In Western Art History
Women Having A Terrible Time At Parties In Western Art History
Women Trying To Sleep Unsuccessfully In Western Art History
Women Rejecting Marriage Proposals In Western Art History
Unhappy Mothers In Western Art History
Unsatisfied Women In Western Art History
See The Women In Famous Paintings Get The Photoshop Treatment

Söker du i det västerländska 1800-talsmåleriet efter motiv vari en man stör en kvinna i hennes läsning eller handarbete, försöker ge henne en skälmsk kyss eller väcker henne ur sömn så kan jag lova dig att du finner hundratals. Letar du efter ett motiv där en kvinna ser otillfredsställd, passiv och sur ut samtidigt som hon ignorerar en man som friar till henne med en blombukett, så lovar jag dig att du kommer att hitta ännu fler.

Som av en händelse intresserar ovan motiv mig inte så mycket. Det sista jag behöver är en vacker målning föreställande en man som talar till en kvinna med subtexten att han ”mansplainar” henne. Den bästa konsten gör att vi hittar oss själva i historier som inte nödvändigtvis är våra egna. Nedan följer kanske några sådana.

ingloriousbitch01

– När vi först träffades sade hon att hon skulle bli min död. Jag tyckte det lät romantiskt.

ingloriousbitch05– Hon sade att det kan vara svårt för nybörjare. Att det bara handlade om att våga släppa kontrollen till henne. Hon föreslog att mitt stoppord skulle vara “hjälp” eller kanske “banan”.

ingloriousbitch03– Under åren då tumören var som värst, envisades hon alltid med att läsa ur den där dåliga romanen som alla hennes väninnor läste. Vad hette den nu igen? Självrådigt Tillvägagångssätt? Maktfullkomligt handlande? Självsvåldigt Beteende? Äsch.

(c) Walker Art Gallery; Supplied by The Public Catalogue Foundation– Jag vet att hon ville ha en man med en “riktigt frisyr”, som hon kallade det. Kanske borde jag ha gått henne till mötes. Jag förstår ju att man kan ha vissa önskemål på hur ens partner ska se ut. Jag borde ha gått till frisören utan käbbel!

ingloriousbitch02– Jag har varit väldigt tydlig mot dig Åsa! Jag tycker om dig som vän, men Stefan är den ende jag älskar. Du måste sluta dyka upp i min kammare på det här viset!

ingloriousbitch08– Hon var några år äldre än mig och kom från staden.

ingloriousbitch04– På kort tid skar de ned drastiskt i Försvarsmakten. Jag var ju ung och min tjänst drogs så klart in. Det enda jag ville var att dricka mitt rooiboste i fred. Men hon var alltid där och retade mig. Kallade mig tennsoldat gjorde hon.

ingloriousbitch10– Sedan jag miste synen märkte jag inte längre hur mina ägodelar försvann.

ingloriousbitch13– Jag borde ha valt en annan troféhustru.

800px-Jan_Janssens_-_Caritas_RomanaJag var så stolt när min yngsta kom in på Konstfack. Första i släkten! Jag försökte alltid stötta hennes projekt.

ingloriousbitch07– När hon varit otrogen brukade hon alltid bjuda på fin frukost dagen efter. Jag hade lärt mig känna igen det dåliga samvetet. Två sockerbitar idag!

ingloriousbitch06– Det var sista gången vi tillämpade majoritetsbeslut.


Comments { 2 }

Tags: , ,


Yet another höstinlägg

Vladimir Nabokov skriver: “Nostalgia in reverse, the longing for yet another strange land, grew especially strong in spring.” Detta är sant. Och på hösten känner jag precis raka motsatsen, the longing for yet another familiar land, men det är inte nostalgi för hösten är ju så fylld av löften. Jag ska exempelvis börja ta hand om mina fötter. Har ni tips, dela gärna med er. Skolan börjar snart och där ska jag bära Kerosenes Fields of Rubus som gifter sig så väl med tegelhusen på Universitetet, den krispiga, klara luften och prasslande gula löv under fötterna. Jag har klickat hem en grön stickad jumper i kashmir och det är den jag ska ha på mig i biblioteket när jag denna kanske sista hösttermin någonsin verkligen pluggar så mycket som jag borde göra istället för att måla naglarna och annat strunt som aldrig kommer att ge mig ett jobb. På tal om naglar har jag inte riktigt bestämt mig för vad som är höstens färg i nagellacksväg – beige eller rött är det jag pendlar mellan dessa dagar men misstänker att jag kommer att gå över till oxblodsrött så fort solbrännan bleknat. Vad gäller höstskor så står jag inför ett familiar val, nämligen huruvida jag ska köpa högklackade stövlar eller lågklackade sådana. Snyggast är helt klart med hög klack men när snön och isen kommer och ställer till det är jag rädd för att halka. Dessutom är jag redan så lång och även om jag förespråkar klackar även på långa kvinnor så söker jag nog ändå en slags anonymitet i mina vardagsskor. Jag gillar färgskalan i Pradas höst- och vinterkampanj och jag tycker att gossen påminner om en ung David Bowie, och det är ett sådant snyggt samspel mellan man och kvinna där hennes längd verkligen accentueras:

03kiioliu mica-arganaraz-and-karl-kolbitz-by-steven-meisel-for-prada-fall-winter-2014-2015 10401454_10152232257043591_4538833461905702133_n

Vidare gillar jag den trolska- och sagolika inspiration som kanske framför allt synts hos Dolce & Gabbana (se t.ex. här och här) men även i Harper’s Bazaars editorial ”Into the Woods” och ”Wild Beauty”.

ralph

I det senare hittade jag denna ljuvliga klänning med cape från Ralph Lauren, som tydligen Rihanna burit för Harper’s Bazaar i ett tidigare nummer. Jag tycker verkligen den kommer till sin rätt med skogen som bakgrund och associationer till sköldmör av Rohan snarare än parat med guld och superhjältevibbar som i stylingen av Rihanna.

ww1-1

-

_The_ sköldmö av Rohan, notera att posen är nästan precis densamma som modellen i Harper’s Bazaar med armarna lealöst längs med kroppen. 

Hösten får mig alltid att längta till naturen och jag undrar om jag är morbid i detta, eftersom allt ju dör i naturen nu, eller i alla fall går i dvala. Det hör kanske samman med min dragning till den gotiska litteraturen som även den sammanfaller med hösten. Jag längtar efter den här estetiken så fort det blir mörkt om kvällarna:

Christina-Ricci-as-Katrina-Van-Tassel-in-Sleepy-Hollow-christina-ricci-16851068-1360-768 cine7

Och nu ser jag ju att Christina Riccis karaktär i Sleepy Hollow, som bilderna ovan kommer ifrån, ju har en grå klänning och matchande cape. Inte konstigt att jag föll för den!


Comments { 2 }

Tags: , , , , ,


Lika som bär

Igår fick jag senaste Damernas Värld (eftersom jag tecknat ytterligare en ”bekväm tillsvidareprenumeration”, eftersom jag ville få fyra vinglas från Iittala till ett mycket förmånligt pris), och i den fanns en annons från Lexington. Det var något med bilden som kändes djupt… tillfredsställande.

lexington

”Så FINT!”, tänkte jag. Vilken fin mönstrad tröja! Jag vill också stå med hatt och en fin mönstrad tröja i vass!” (Jag kan intyga att jag aldrig någonsin tänkt just detta tidigare.)

Sedan kom jag på varför jag tyckte att annonsen var så fin: Den ser ju ut som en av mina favoritbilder på Sophia Loren!

Sophia_Loren

Hennes mönstrade tröja är ännu finare, och hon bär upp den med mer pondus, måste man säga, och egentligen tror jag inte att det är just en mönstrad tröja jag är ute efter, utan att se ut som Sophia Loren.

 


Comments { 3 }

Tags: ,


Dagens stilförebild

frida
.Frida Kahlo, fotograferad 1952 i sin trädgård, ser fantastisk ut i en skapelse som ser ut att vara från Rodebjer.


Comments { 2 }

Tags: ,


Det blonda svallet (ännu en olycklig kärleksaffär)

lesblondes1

På tal om hår man vill ha, så tycker jag att Therese’s beskrivning av hur hennes tidiga estetiska preferenser påverkade hennes längtan efter nittiotalshåret är en rimligare förklaring än den gamla vanliga urbana myten om hur kvinnor med lockigt hår önskar sig rakt hår, och vice versa. Det är en självproducerande stilteori baserad på att (den ofta unga) kvinnans estetiska längtan härrör uteslutande ur en identifikation av vad hon själv inte har, och att hon kräver vad en annan kvinna har, snarare än att hon gör en relativt självständig slutledning av vad hon tycker är vackert. Detta grundar sig i utgångspunkten att den unga kvinnan ser ned på sig själv, sina egna kvaliteter, och suktar efter grannens gröna gräs, eller möjligtvis gröna hår. Avundsjukans kraft ska dock inte viftas bort för lätt.

Nu menar jag inte att man inte influeras starkt av populärkultur, sin omgivning och sina vänner, särskilt under de år då identiteten formas. Men även inom ramen för ungdomlig trendkänslighet tror jag det finns stort utrymme för eget uttryck, experimentering, och en stark vilja som kan ta sig outgrundliga vägar – om pengar och tid finns. Det är nog framför allt det, förutom själva frisyren, som jag tycker så mycket om med kvinnornas uttryck på de fotografier jag valde till detta inlägg, där de flesta härrör från 90- och tidigt 2000-tal. Då blondiner är så vanligt förekommande i marknadsföringssyfte kopplar åtminstone jag ihop dem med en sorts säljande attityd, en påklistrad behagfullhet. Men i dessa bilder plockar jag nästan inte upp några sådana tendenser alls. Men däremot en hel del trots, och egenheter, nästan motvilja.

I couldn’t help but wonder, som Carrie Bradshaw hade gnytt för sig själv, hur blondinen mådde på 90-talet? Min gissning är att det var the best of times and the worst of times, för henne.

lesblondes2

Jag tycker också mycket om nämnda korta, rufsiga nittiotalshår kombinerat med det tunga, dekadenta sminket, även om mina uppväxtbegär ledde mig till att längta efter någonting annat. Jag kom aldrig så långt som till att önska mig ett madonna- eller ett sco­rupcohår, i efterhand inbillar jag mig att det kan vara en mognadsfråga. Snarare fastnade jag vid det långa, blonda svallet och bleka, ganska tråkiga, sminket tillhörande skolans populära och har aldrig riktigt förflyttat mig därifrån, trots utflykter till skarpa mörka och sensuellt röda nyanser och varianter.

Man kan säga att det varit ett guilty pleasure, och jag har haft svårt att erkänna för mig själv att det är det långa, blonda, perfekta svallet jag vill åt, eftersom det alltid varit något av en kliché – åtminstone om man rör sig i humanistiska och konstnärliga sammanhang, eller ö.h.t. vill bli tagen på allvar. Jag ville vara Kelly, inte Brenda. Jag ville vara Shelley, inte Audrey. Men istället för att spara och vårda mitt naturligt blonda hår, som med litet hjälp har förmågan att bölja, har jag utsatt det för svåra prövningar med färg och olika volymer. Det kanske var nödvändigt, men det kan ändå göra mig sur i efterhand.

lesblondes3

Jag är mycket medveten om att det sista det blonda svallet behöver är ännu en person som stämmer in i hyllningskören. Detta hår har genom historien sålt allt från knappnålar till bildäck, tvålar och aktier, det har sålt sex och drömmar, men allt detta säljande har också skett på sin egen bekostnad. På något sätt så känns det ofta som att blondinen i allsköns gestaltning har blivit så tom, tömd på innehåll. När jag hastar igenom en flora av s.k. ”blonde quotes” på Tumblr blir det uppenbart för mig att blondinen (som vanligt) har roligt, eller fun (att ha fun känns inte riktigt som att ha roligt) men hon är inte minnesvärd (som den röd-  eller mörkhåriga systern), och nuförtiden ska hon dessutom vara väldigt intelligent för att balansera upp sin frisyr (att en blond skådespelerska kan njuta av att läsa James Joyce är en lika stor nyhet 1955 som 2014).

Kanske är det också därför så lätt att tillskriva henne en viss mystik? Till skillnad från Anna är jag litet mindre självreflekterad angående mina identifikationsobjekt, men vet med bestämdhet att jag aldrig riktigt lyckats värja mig från blondinen i fiktionen – även under de stora delar av mitt vuxna liv när jag varit allt annat än just blond. När hon råkar ut för någonting, stort som smått, så sitter jag där med bultande tinningar och undrar: Hur ska det gå för henne? Och hur fixar hon sin frisyr? Ibland tänker jag att jag kanske bryr mig så mycket om henne just för att hon i populärkultur råkat ut för i princip allting, hon har använts till precis allt, och då särskilt en hel del våld.

Blondes make the best victims. They’re like virgin snow that shows up the bloody footprints.

…sade ju Alfred Hitchcock en gång. Trevligt.

lesblondes51. Wright som Buttercup i The Princess Bride från 1987 2. Wright som Jenny Curran i Forrest Gump 1997 3. Wright som Claire Underwood 2013.

Så vem som är min favoritblondin just nu? Självfallet Robyn Wright, aktuell som Claire Underwood i HBO-produktionen House of Cards! I tv-serien har hon en kort, taxig frisyr som inte tilltalar mig personligen men som jag på avstånd kan se kvaliteter i.  Genom sin karriär så har hon avverkat ett antal fantastiska svall, som synes ovan.

Vill avsluta denna måhända osammanhängande reflektion med konstaterandet att jag verkligen måste tona håret ASAP.

Bästa hälsningar,

Skönhetskabinettets enda blonda medlem


Comments { 5 }

Tags: , , ,


Botemedel mot trist väder

Jennifer-Connelly_2 DG PE 13 DONNA/UOMO.indd marilyn-monroe-actress-beach-fashion-Favim.com-498518


Comments { 4 }

Tags: , , ,


Prima pinuppor

Men jag tror jag smäller av – vilka fantastiskt fina bilder jag har hittat! Tydligen existerade sådana här delikata pin up-kvinnor i verkligheten. Bilderna föreställer alltså, som ni ser, tecknade pin up-bilder bredvid de fotografier som konstnären (Gil Elvgren) har använt som förlagor. Att kunna teckna den här typen av motiv i den här stilen betraktade jag länge som höjden av konstnärlig förfining. Titta till exempel på strumporna på den översta (tecknade) bilden. Så snyggt!

211

 

classic-pin-up-girls-03

 

classic-pin-up-girls-01


Comments { 1 }

Tags: ,