Vackra kvinnor i konsten

Det här är en målning av den välkända konstnären Michelangelo Merisi, kallad Caravaggio, som har en särskild plats i mitt såväl som i många andras hjärtan. Den tituleras Madonna di Loreto, men även Madonna dei Pellegrini, och hänger på sin ursprungliga plats i Sant’Agostino i Rom. Denna blogg är inte rätt plats för konstvetenskapliga texter, men jag vill skriva några ord om modellen för den högt välsignade i målningen. Som ni ser är det en mycket vacker kvinna, och hon är faktiskt identifierad. Det är en kvinna som funnits på riktigt, och vi vet litet grann om henne.

Utifrån tidiga biografiker som t.ex. Giovanni Baglione och Gian Pietro Bellori för att nämna några, har forskare under 1900-talet kartlagt mer personliga och intima aspekter av Caravaggios konstnärskap, och det är genom sådana studier vi också kunnat blottlägga andra öden och liv som annars inte skulle hamnat i historieböckerna.

Modellen i Madonna di Loreto hette Maddalena, eller Lena, och var konstnärens älskarinna eller flickvän kring 1604-1606. Han ska också ska ha råkat i bråk över henne, och vidare heter det att hon rörde sig kring Piazza Navona. Lena identifieras  som modell i en senare målning (Madonna del Parafrenieri, se bild nedan) som blev avvisad från kyrkorummet det beställdes till och som idag finns i Galleria Borghese i Rom. Kardinal Scipione Borghese köpte verket till sin samling. Missnöjet med målningen från dess ursprungliga beställare kopplas ibland till kvinnans identitet. Att man kunde identifiera henne som Caravaggios Lena skulle varit opassande för Peterskyrkan dit den var tänkt.

Jag kan förstå missnöjet från samtiden, jag skulle själv ha svårt att se någon samtida med mig vara modell för de religiösa figurer min tro cirkulerar kring. Då skulle jag lätt koppla samman den religiösa figuren med den avporträtterade och kontemplationen skulle inte alls bli över jungfrun. Men att använda sig av modeller är intet nytt inte ens under det tidiga 1600-talets himmel. Det nya hos Caravaggio må ha varit avsaknaden av klassicistisk idealisering av natur och modell, men i detta fall var det nog modellens rykte som var problemet. Det gläder mig att en sådan skönhet triumferat och har sitt namn känt i mångas medvetande, medan jag som ändå är kunnig inom området inte kan ett enda namn på någon av målningens, och hennes, kritiker.

Vill man ha referenser så är det Hibbard (1983) och Friedlaender (1955) som gäller.  


Comments { 1 }

Tags:


Den blommiga klänningen

Det är verkligen självupptaget, men varje gång jag ser den här målningen av Édouard Vuillard tänker jag att den föreställer mig.
the-flowered-dressJag tror att det är för att jag brukar ha håret så där i en boll i nacken ibland, och för att jag skulle vilja ha den där klänningen. Förutom sommartid (då jag brukar ha blommiga 1990-talsklänningar med bortsprättade axelvaddar från Beyond Retro) brukar jag nästan aldrig ha på mig kläder med mönster. 95% av alla plagg jag äger är enfärgade. Jag vet inte om det beror på längtan efter våren, men jag känner en oerhörd drift att skaffa mönstrade kläder. I förrgår köpte jag en blommig omlottklänning på rean och trots att jag egentligen är mycket ambivalent till att bära blommigt mitt i vintern tror jag att det var ett bra köp.

Vuillards målning heter ”Den blommiga klänningen”, men jag föreställer mig att mönstret inte alls föreställer blommor, utan blad av krukväxten monstera. Jag föreställer mig även att de inte alls är mintgröna, som på bilden, utan vita, och att det gröna beror på ljuset – hela rummet är ju grönt. Gud vad jag vill ha den där klänningen.


Comments { 6 }

Tags: , , ,


Sommaren utan Monica

Det är med stor upprördhet jag konstaterar att Dolce & Gabbana har valt att göra sin S/S 2014-kampanj utan min favoritkvinna Monica Bellucci. I flera år har hon varit med och gjort de otroligt fina, otroligt italienska annonserna där sicilianska familjer äter, hänger på stan, bråkar och går till stranden. Bianca Balti får nu posera med Eva Herzigova, som har ersatt Monica Bellucci, och det är inte samma sak!
adam-bianca-catherine-eva-evandro-marine-noah-tony-by-domenico-dolce-for-dolce-gabbana-spring-summer-2014-3

Varje januari är det livsuppehållande för mig att titta på de stora modehusens fina sommarkampanjer, men efter att Monica-chocken lagt sig fortsatte besvikelserna: jag gillar nästan ingen hittills. Diors är ful, Chanels är ful, Guccis är ful, Pradas är ful… Jag sätter nu mitt hopp till Bottega Veneta, som jag bara lyckats hitta en bild från hittills, men den är jättevacker!

Storemags.com - Free Magazines Download in PDF for iPad/PCÅh!

Frågan är om jag kan ta mig igenom januari med hjälp av enbart den här bilden. Antagligen är det bäst att jag gör slag i saken och går och köper de där d-vitaminerna som jag har tänkt skaffa i flera månader nu.


Comments { 4 }

Tags: , ,


There’ll never be another Camelot

Jag gillar verkligen bilden på Hillary och Bill Clinton som Anna bloggade i går! Men jag blir nog snarare nostalgisk än melankolisk av den. Det är något både fint och lite vemodigt över bilder på människor innan de fastnat i omgivningens föreställningar om dem. Jag tänker att det kanske främst har med ungdomen att göra, för jag känner något liknande när jag tittar på bilder på mina föräldrar som unga. Men det blir förstås en mer påtaglig oskuldsfullhet i en äldre bild när kontrasten mellan nu och då är så stor som för Hillary och Bill…

…eller för John och Jackie Kennedy. Bilden nedan är en av mina favoritbilder på dem. Kanske är det Jackie som har tagit den – hon fotograferade mycket. Jag gillar hur som helst tanken på att det är hon, och ingen annan, som har bestämt hur bilden ska se ut.

Kennedy 5


Comments { 0 }

Tags: , , ,


Life imitates art

I decembernumret av amerikanska Vogue finns det en fin bildserie där skådespelerskan Jessica Chastain poserar som kvinnor på en rad kända målningar (av till exempel Klimt och Zorn). Det är Annie Leibovitz som tagit bilderna, och min favorit är omslaget:
jessica-chastain-vogue-cover

…för att det är en av mina favoritmålningar som ligger till grund för det: ”Flaming June”, av Lord Frederick Leighton.

Flaming_June,_by_Fredrick_Lord_Leighton_(1830-1896)

Därför tycker jag också att målningen är mycket finare än Vogue-omslaget. En av de saker jag gillar bäst med den är det fantastiska, massiva låret på den ihopkrupna kvinnan: det liksom bara fortsätter, som ett lårens möbiusband! Jag skulle vilja påstå att det är det bästa låret i hela konsthistorien. Dessutom är posen mycket bättre på målningen: att kvinnan sover hänger liksom ihop med helheten, stämningen, tyngden i kroppen, solnedgången… Men man brukar inte ha sovande kvinnor på omslaget till modemagasin, och Jessica Chastain är också fin, även om hon ser mer pigg och fräsch ut än lojt slumrande och eventuellt erotiskt utmattad.
 
Här kan man titta på alla bilder från Vogue. Och gillar man kändisar som poserar som målningar rekommenderar jag Peter Lindberghs foton av Julianne Moore.


Comments { 2 }

Tags: , ,