Lucka 11: Djuriska dofter

Ganska ofta hör man folk säga att det som gör någon vac­ker är det fula, eller det skeva – det som avvi­ker från ett i övrigt vac­kert ansikte. Men jag tror att man kan vara mer exakt än så, att det där fula eller skeva eller vad man nu vill kalla det egent­li­gen är något dju­risk. Och när man säger att det fula gör någon vac­ker så menar man egent­li­gen att det dju­riska gör någon sexig eller attrak­tiv. »Fult« i det här sam­man­hanget är alltså bara en omskriv­ning för »otämjt« eller »ociviliserat«.

Jag tän­ker att det för­hål­ler sig på ett lik­nande sätt med par­fym. De sex­i­gaste par­fy­merna dof­tar inte bara blom­mor, utan något annat också: något mör­kare, dovare och far­li­gare, ja, mer dju­riskt. Att par­fy­mera sig kan vara höj­den av civi­li­sa­tion om man skvät­ter på sig något intets­ä­gande bloms­ter­blask, men det kan också vara det rakt mot­satta om den doft man väl­jer i stäl­let fram­hä­ver – eller kanske sna­rare på ett raf­fi­ne­rat sätt för tan­karna till – krop­pens natur­liga dofter.

american-hustle-img01

Jen­ni­fer Law­rence karak­tär i Ame­ri­can Hustle – Rosa­lyn – för­kla­rar sitt dys­funk­tio­nella äkten­skap för man­nens äls­ka­rinna: »Well, he must like it on some level. He must want it, because he keeps coming back for it. It’s like that per­fume that you love, that you can’t stop smel­ling even when there’s somet­hing sour in it. Can’t get enough of it.«

För att få en par­fym att dofta så där dju­riskt finns det ett gäng ingre­di­en­ser som är fool proof. Här är några av de van­li­gaste, som också är de som använts längst:

Sibet­olja: En vätska som civett­kat­ten pro­du­ce­rar i sina anal­kört­lar. Numera kan ämnet fram­stäl­las syn­te­tiskt, men oftast används fort­fa­rande den äkta varan trots diverse djur­rätts­or­ga­ni­sa­tio­ners protester.

Mysk: En sub­stans som utvinns ur myskox­ens testik­lar, men nam­net används också om lik­nande dof­ter som fram­ställs från andra djur och väx­ter. Även mysk kan numera fram­stäl­las syntetiskt.

Bäver­gäll: Ett sekret från bäverns anal­kört­lar. Tyd­li­gen anses den kana­den­siska bäverns sekret vara det bästa, tätt följt av den ryska bäverns.

Ambra: Ett ämne som bil­das i kas­ke­lot­va­lens tar­mar. Enligt någorlunda tro­vär­diga käl­lor på inter­net är det bara Jean Patou, Cha­nel och Guer­lain som fort­fa­rande använ­der äkta ambra i sina parfymer.

AfricanCivet

En gul­lig civett teck­nad av Richard Lydekker

Det är alltså inte ovan­ligt att de här ämnena ingår i par­fy­mer – fram­förallt ori­en­ta­liska dof­ter inne­hål­ler i prin­cip all­tid åtminstone något av dem. Sibet­ol­jan är van­li­gast och finns i bland annat Cha­nel N°5, Cal­vin Kle­ins Obses­sion, Joy från Jean Patou och i många av Guer­lains dof­ter, bland annat Shali­mar och Jicky.

De som inte gil­lar ori­en­ta­liska dof­ter bru­kar avfärda dem med att de luk­tar »katt­piss«, även om jag till min fasa har sett min äls­kade Shali­mar beskri­vas som »more poopy than uri­nous« på ett par­fymfo­rum på nätet. Kon­sen­sus ver­kar i alla fall råda kring att dof­terna kan beskri­vas som dju­riska, vil­ket vissa tyc­ker är äck­ligt och andra tyc­ker är hur hett som helst. Om man är ovan vid ori­en­ta­liska dof­ter och vill prova en men sam­ti­digt und­vika de mest »poopy« så rekom­men­de­rar jag Dolce Vita från Dior. Den är typiskt ori­en­ta­lisk, men ändå väl­digt snäll och anspråkslös.

shalimar-1

Shalimar-annons från 1934

Nästa år är det 90 år sedan Shali­mar ska­pa­des, och den är fort­fa­rande en av värl­dens mest popu­lära dof­ter – lika tid­lös som en timglas­fi­gur och ett par röd­må­lade läp­par. För­u­tom sibet­ol­jan är dof­ten av vanilj den mest påtag­liga i Shali­mar, tyc­ker jag. (Citrusin­sla­gen som alla doft­kän­nare pra­tar om kän­ner jag över huvud taget inte.) Om man slar­var med att duscha mär­ker man att just vanilj­dof­ten drö­jer sig kvar i flera dagar. Till slut blir den näs­tan latent och kom­mer bara fram om man svet­tas, går ut i fuk­tigt väder eller när man till slut stäl­ler sig i duschen. Jag har helt för­li­kat mig med att den par­fym jag kän­ner mig allra sex­i­gast i är en doft­kom­bi­na­tion av, ehm, kattrumpa och vanilj. Vanil­jen till­för dess­utom ytter­li­gare en ero­tisk dimen­sion då den är ätbar.

tumblr_ms539tibtG1sfs090o1_1280

Shalimar-annons från 2014

Många äldre par­fy­mer (och äldre ver­sio­ner av par­fy­mer som finns än i dag, till exem­pel Shali­mar och Cha­nel N°5) inne­höll mer av de här olika sekre­ten och väts­korna. Kanske var tole­ran­sen för dem högre när krop­par gene­rellt inte var lika ren­skrub­bade som de är i dag. Jag tyc­ker i alla fall att det är fint och lite rörande att många av de par­fy­mer som fun­nits längst och som i dag räk­nas till klas­si­kerna har de här dju­riska insla­gen. Upp­hällt på vackra flas­kor säljs påmin­nel­ser om att det finns sidor av den mänsk­liga natu­ren som inte kan tämjas.


Comments { 1 }

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,


Valans spådom

Det senaste halv­å­ret eller så har jag gått och fun­de­rat på om det kanske är dags för mig att inve­stera i ett doft­ljus. Kri­te­ri­erna jag ville att det skulle upp­fylla var att det var 1) snyggt, 2) hade en doft man står ut med och 3) fanns att köpa i Upp­sala, där jag bor. Att inte kräva mer av dof­ten än att stå ut med den låter sjukt trå­kigt, jag vet, men jag har all­tid tyckt att doft­ljus har all­de­les för påträng­ande doft, så mina för­hopp­ningar var inte myc­ket högre än så. Den huvud­sak­liga anled­ningen till att jag över huvud taget ville ha ett doft­ljus hand­lade alltså om, ja, »livsstil­ses­te­tik« kan vi väl kalla det. Jag ville bli en kvinna med doft­ljus. Mitt tredje kri­te­rium gjorde mig syn­ner­li­gen begrän­sad, och till­sam­mans med det första kri­te­riet åter­stod egent­li­gen bara Voluspa.

För­pack­ningen (eller behål­la­ren eller vad man nu ska kalla den för?) gil­lade jag på en gång. Den är en ölburks­stor kera­mik­cy­lin­der som känns tung och lyxig att hålla i. Jag är inne i en rus­so­fil period och tyc­ker där­för att allt som är snyggt ser ryskt ut, men visst ser lju­set verk­li­gen ut som något som man skulle kunna hitta inne i en rysk-ortodox kyrka?

Ljus2

Dof­ten heter Crisp Cham­pagne och till­hör Voluspas Mai­son Noir-kollektion. Nam­net är full­stän­digt absurt, för det är verk­li­gen inget vare sig svalt eller kris­pigt med den här dof­ten. Voluspa häv­dar att dof­ten, för­u­tom »spark­ling brut cham­pagne«, inne­hål­ler »hints of vanilla«, men vanil­jen är helt klart domi­ne­rande. I övrigt tyc­ker jag mig kunna iden­ti­fi­era patchouli och kokos. Och lite, lite…aprikos? Ja, det är en uppen­bar gour­manddoft, i alla fall.

Står jag då ut med den? Ja, fak­tiskt. Men pre­cis som vissa par­fy­mer läm­par sig bäst vid väl valda till­fäl­len, så kom­mer jag nog inte tända det här lju­set varje dag. Jag tyc­ker att det pas­sar bäst en mörk och kall  vin­ter­kväll, som kom­ple­ment till alla juldofter.

(Var­för står det inte ett ord på Voluspas hem­sida om var­för man valt just det nam­net, det vill säga en ame­ri­ka­ni­se­rad ver­sion av fornnor­dis­kans Vǫluspá – Valans spå­dom? Fak­tiskt helt obe­grip­ligt att man inte tycks utnyttja den tema­ti­ken över huvud taget.)


Comments { 4 }

Tags: , ,


Il Giardino

Jag har varit i Rom, egent­li­gen inte för att köpa par­fym men nu blev det så ändå. Pojk­frö­ken mer eller mindre tving­ade mig att besöka Campomarzio70 på Via Vit­to­ria och det var bara att lyda. Svag för det dra­ma­tiska, tea­trala och eska­pis­tiska har jag lyc­kats samla ihop diverse dof­ter som alla på sitt sätt är under­bara men kanske inte så var­dag­liga. Den senaste tiden har jag sak­nat något litet lät­tare att bära dagar som bara är helt van­liga dagar. Jag är nega­tivt inställd till att alla dagar inte är extra­or­di­nära men det ver­kar inte fin­nas så myc­ket att göra åt den saken så det är bara att foga sig in i ledet.

Givet­vis vill jag inte ha någon helt van­lig par­fym, men kanske något mer låg­mält än vad som annars åter­finns i bad­rums­skå­pet. Jag trodde först att det var det blom­miga jag skulle söka mig till, men alla utpräg­lade blomdof­ter har haft en två­lig ton som jag ogil­lar. Jag vill inte dofta tvål. Par­fym ska inte lukta rent tyc­ker jag. Fak­tum är att jag nog tyc­ker tvärtom — det ska inte vara fräscht och kli­niskt utan präg­lat. Krop­pen är inte ett bad­kar, kakel­platta eller vask som ska skrub­bas rent. Nu lever vi i så hygi­enska tider att par­fym inte längre hand­lar om att dölja odö­rer utan sna­rare för­stärka dof­ter och andra sinn­liga sen­sa­tio­ner för­knip­pade med krop­pen. Om stank och odö­rer förr i tiden har Peter Englund skri­vit och jag kan varmt rekom­men­dera hans text om det. Jag dof­tade litet på Santa Maria Novel­las äldsta doft till exem­pel och det var all­de­les för skarpt och fräscht för mig, till och med en spri­tig not som för att lösa upp någon fet kropp­s­o­dör. Det var trist eftersom jag till­ta­la­des myc­ket av tan­ken på att bära samma doft som Kata­rina av Medici en gång gjort.

Nåväl, på Campomarzio70 talade jag om vad jag var ute efter och fick där­ef­ter prova ett antal före­slagna dof­ter. Jag bad spe­ci­fikt om ita­li­enska mär­ken vil­ket var ett sätt att ratio­na­li­sera ett stun­dande dyrt inköp — att jag ju var tvungen att PASSA när jag var i Rom (man är inte direkt ovan vid shop­ping så att säga). Fast­nade hur som helst för en under­bar doft från mär­ket Pant­heon Roma, som har en begrän­sad och vad det ver­kar rätt så smal pro­duk­tion. Deras kon­cept utgår ifrån konst­nä­ren Rafael och hans äls­ka­rinna och stora kär­lek Marg­he­rita. Rafael är ju begra­ven i Pant­heon så på så vis hänger före­tags­nam­net ihop med kon­cep­tet. Jag köpte Il Giar­dino, som är döpt efter träd­går­den i Tras­te­vere där de äls­kande tu hade sina natt­liga möten. Det är en oer­hört grön doft. Pant­heon själva beskri­ver den som »Green, woody and slightly pun­gent 
yet at the same time har­mo­ni­ous. 
It expres­ses the pro­file of a per­son who is dis­tin­gu­ished and deli­cate, 
sin­cere and spon­ta­ne­ous, but also deep and thought­ful…«. Det här är väl som med horo­skop, men jag tyc­ker att den pas­sar mig. Jag äls­kar den i alla fall! Jag har ald­rig haft en rik­tig grön doft tidi­gare för jag har, tja, tyckt att det känts all­de­les för kom­mer­si­ellt och van­ligt och abso­lut inte så som jag vill dofta. Det här är min nya doft­kär­lek, den känns så ele­gant i all sin enkel­het. Den är pre­cis så som jag ändå kan accep­tera vad gäl­ler var­dag­lig­he­ten: den är  då själv­klart mer än det andra i samma kate­gori. Den mot­sva­ras av ett glas vin till lun­chen en arbets­dag, ett rött läpp­stift på kon­to­ret, klac­kar fastän man inte ska träffa någon spe­ci­ell. Den är helt enkelt väl­digt romersk.
giardino


Comments { 2 }

Tags: , , , ,


Yet another höstinlägg

Vladi­mir Nabo­kov skri­ver: “Nostal­gia in reverse, the lon­ging for yet anot­her strange land, grew espe­ci­ally strong in spring.” Detta är sant. Och på hös­ten kän­ner jag pre­cis raka mot­sat­sen, the lon­ging for yet anot­her fami­liar land, men det är inte nostalgi för hös­ten är ju så fylld av löf­ten. Jag ska exem­pel­vis börja ta hand om mina föt­ter. Har ni tips, dela gärna med er. Sko­lan bör­jar snart och där ska jag bära Kero­se­nes Fields of Rubus som gif­ter sig så väl med tegel­hu­sen på Uni­ver­si­te­tet, den kris­piga, klara luf­ten och prass­lande gula löv under föt­terna. Jag har klic­kat hem en grön stic­kad jum­per i kash­mir och det är den jag ska ha på mig i bib­li­o­te­ket när jag denna kanske sista höst­ter­min någon­sin verk­li­gen plug­gar så myc­ket som jag borde göra istäl­let för att måla nag­larna och annat strunt som ald­rig kom­mer att ge mig ett jobb. På tal om nag­lar har jag inte rik­tigt bestämt mig för vad som är hös­tens färg i nagel­lacks­väg — beige eller rött är det jag pend­lar mel­lan dessa dagar men miss­tän­ker att jag kom­mer att gå över till oxblods­rött så fort sol­brän­nan blek­nat. Vad gäl­ler höst­skor så står jag inför ett fami­liar val, näm­li­gen huruvida jag ska köpa hög­klac­kade stöv­lar eller låg­klac­kade sådana. Snyg­gast är helt klart med hög klack men när snön och isen kom­mer och stäl­ler till det är jag rädd för att halka. Dess­utom är jag redan så lång och även om jag före­språ­kar klac­kar även på långa kvin­nor så söker jag nog ändå en slags ano­ny­mi­tet i mina var­dags­skor. Jag gil­lar färgska­lan i Pra­das höst– och vin­ter­kam­panj och jag tyc­ker att gos­sen påmin­ner om en ung David Bowie, och det är ett sådant snyggt sam­spel mel­lan man och kvinna där hen­nes längd verk­li­gen accentueras:

03kiioliu mica-arganaraz-and-karl-kolbitz-by-steven-meisel-for-prada-fall-winter-2014-2015 10401454_10152232257043591_4538833461905702133_n

Vidare gil­lar jag den trolska– och sago­lika inspi­ra­tion som kanske fram­för allt synts hos Dolce & Gab­bana (se t.ex. här och här) men även i Harper’s Bazaars edi­to­rial »Into the Woods« och »Wild Beauty«.

ralph

I det senare hit­tade jag denna ljuv­liga klän­ning med cape från Ralph Lau­ren, som tyd­li­gen Rihanna burit för Harper’s Bazaar i ett tidi­gare num­mer. Jag tyc­ker verk­li­gen den kom­mer till sin rätt med sko­gen som bak­grund och asso­ci­a­tio­ner till sköld­mör av Rohan sna­rare än parat med guld och super­hjäl­te­vib­bar som i sty­lingen av Rihanna.

ww1-1

-

_The_ sköldmö av Rohan, notera att posen är näs­tan pre­cis den­samma som model­len i Harper’s Bazaar med armarna lea­löst längs med kroppen. 

Hös­ten får mig all­tid att längta till natu­ren och jag und­rar om jag är mor­bid i detta, eftersom allt ju dör i natu­ren nu, eller i alla fall går i dvala. Det hör kanske sam­man med min drag­ning till den gotiska lit­te­ra­tu­ren som även den sam­man­fal­ler med hös­ten. Jag läng­tar efter den här este­ti­ken så fort det blir mörkt om kvällarna:

Christina-Ricci-as-Katrina-Van-Tassel-in-Sleepy-Hollow-christina-ricci-16851068-1360-768 cine7

Och nu ser jag ju att Christina Ric­cis karak­tär i Sleepy Hol­low, som bil­derna ovan kom­mer ifrån, ju har en grå klän­ning och mat­chande cape. Inte kons­tigt att jag föll för den!


Comments { 2 }

Tags: , , , , ,


Paradisisk, gudomlig och helig doft

Det finns nog inget sinn­ligt star­kare än när en bekant doft pus­tar förbi i ett otip­pat sam­man­hang, och man lik­som vid en deja vu paniskt sökande efter sam­man­hang för­sö­ker för­stå vad det är man åter­upp­le­ver. En gam­mal kär­lek pas­se­rar en plöts­ligt på gatan — nej, det var någon som hade samma tvätt­me­del som han. Jag är sex år gam­mal och sit­ter på stran­den i norra Ita­lien varje gång jag ska­lar en apel­sin. Det är skolav­slut­ning vid Kata­rina kyrka när syre­nen blom­mar — nej, det är juni­natt och jag lyss­nar efter syr­sor. Det finns inga i syr­sor i stan och dig­nande syrenkla­sar vid Hornstulls strand kas­tar mig till­baka till land­stäl­let i Sörm­land, långt från bilar och nattliv.

I André Gides »Pas­to­ral­sym­fo­nin« tror en blind flicka att värme och fågelsång är kau­salt sam­man­kopp­lade eftersom som hon all­tid känt värme när hon hört fåg­larna sjunga. Blir det inte lätt så med dof­ter också, att de blir något utö­ver en lukt — kanske en plats, en känsla, en män­ni­ska, en tid, en läng­tan? Doft har ett ele­ment av sna­rast över­jor­disk ver­kan i sin ome­del­bar­het, där asso­ci­a­tions­ked­jor av olika karak­tär hejd­löst trig­gas av vad som upp­levs som av yttre påver­kan sna­rare än kopp­lat till det inre och det egna minnet.

I antik gre­kisk reli­gion ansågs gudarna vara för­knip­pade med väl­doft, men även de själva var käns­liga för såväl dof­ter som odö­rer. Jupi­ter eller Zeus ska i Ili­a­den vara bekym­rad över vem som skulle offra rökelse till honom om gudarna skulle driva ige­nom sin plan att för­inta mänsk­lig­he­ten. Män­ni­skan sko­na­des såle­des eftersom det var otänk­bart för guden att exi­stera utan att bli för­sedd med väldoft.

Inom islam sägs blo­det från mar­ty­rer dofta spe­ci­ellt. En gudom­lig doft, som ofta beskrivs som myrra eller musk, har rap­por­te­rats från döda krop­par även i vår egen sam­tid. Enstaka histo­rier finns om stu­pade män, sol­da­ter, jiha­dis­ter, mar­ty­rer — män som stri­der i olika sam­man­hang, nu senast i Syrien, där de döda krop­parna eller blo­det från dem bevi­sar deras mar­tyr­sta­tus genom att börja dofta sött. Lika­dant var de kristna mar­ty­rer­nas blod aro­ma­tiskt och kunde fylla hela are­nor med väl­doft under romersk tid när de tor­te­ra­des till döds.

Andreas Båsk skri­ver om indol i tex­ten »Det dof­tar död«: Indol åter­finns i flera vita blom­mor och står för den där skeva tonen som hind­rar att de bara luk­tar svuls­tigt eller gul­ligt. Det är indo­ler som ger liv och dyna­mik till jas­min, syren, apel­sin­blomma och lil­je­kon­valj. Men ämnet ska­pas också när vi dör och bör­jar bry­tas ned av mikro­or­ga­nis­mer. Och när de här blom­morna dof­tar som bäst och snyg­gast finns det näs­tan all­tid en död ladd­ning i dem, ett blekt flor i luf­ten, som om Ofelias lik flu­tit förbi i en sir­lig å en bit bort.

Är det indol som upp­levs som den gudom­liga doft mar­ty­rer rap­por­te­rats avge, både i vår egen och för­flu­ten tid? På Wikipedia-sidan om feno­me­net »Odour of San­ctity« står att läsa att den heliga dof­ten kanske är ace­ton. Krop­par som för­ne­kats mat genom fasta eller svält bör­jar dofta ace­ton efter ett tag — alla vi som haft ätstör­ningar i vår när­het kän­ner till detta och vi är nog nega­tivt inställda till att den heliga doft skulle vara som ano­rek­ti­kerns ande­dräkt. Odour of San­ctity, ett medel­tida feno­men som för­knip­pas med hel­gon sna­rare än mar­ty­rer tycks vidare ha drab­bat hel­gon utsatta för stig­mata. Dof­ten av helig­het refe­re­rar såväl till en fak­tisk doft hel­gon utsönd­rar — då sär­skilt ur sina sår av stig­mata — men också till ett till­stånd pre­cis i döds­ö­gon­blic­ket för den som är helt utan synd. Med denna logik borde Den heliga jung­fru Maria dof­tat så som dof­ten av helig­het beskrivs då hon var ju avlad och född samt levde ett liv utan synd.

Vi vet inte hur den högt väl­sig­nade jung­frun dof­tade och få av oss kom­mer i kon­takt med mar­ty­rer och hel­gons blod eller för all del deras döds­ö­gon­blick. Hopp om gudom­lig doft finns dock i livet efter detta, det lär vi oss av Efraim Syri­ern i »Hymns on Para­dise« (jag tyc­ker modi­fy­ing somewhat that curse upon the earth by the scent of its aro­mas är oer­hört vac­kert att före­ställa sig och om jag läser honom rätt finns möj­lig­het för den gud­fruk­tige att ta del av den para­di­siska dof­ten även i detta liv… Döm för er själva!):

12.    Thus it is with anot­her spring,
full of per­fu­mes,
which issues from Eden
and penetra­tes into the atmosphere
as a bene­fi­cial bre­eze
by which our souls are stir­red;
our inha­la­tion is hea­led
by this healing bre­ath
from Para­dise;
springs receive a bles­sing
from that bles­sed spring
which issues forth from there.

 13.    Avast­cen­ser
exhaling fragrance
impreg­na­tes the air
with its odo­ri­fe­rous smoke,
impar­ting to all who are near it
a whiff from which to bene­fit.
How much the more so
with Para­dise the glo­ri­ous:
even its fence assists us,
modi­fy­ing somewhat
that curse upon the earth
by the scent of its aromas.

14.    When the bles­sed Apost­les
were gat­he­red toget­her
the place shook
and the scent of Para­dise,
having recog­ni­zed its home,
pou­red forth its per­fu­mes,
deligh­ting the heralds
by whom
the guests are instruc­ted
and come to His ban­quet;
eagerly He awaits their arri­val
for He is the Lover of mankind.

 15.    Make me worthy through Your grace
to attain to Paradise’s gift
–this tre­a­sure of per­fu­mes,
this store­house of scents.
My hunger takes delight
in the bre­ath of its fragrance,
for its scent gives nou­rish­ment to all
at all times,
and who­e­ver inha­les it
is over­joyed and for­gets his earthly bread;
this is the table of the King­dom–
bles­sed is He who pre­pa­red it in Eden.


Comments { 2 }

Tags: , , , , , , ,


I trollskogen

Det första jag tänkte på när jag vak­nade i morse var att jag fort­fa­rande kunde känna par­fy­men jag igår spru­tade på mina hand­le­der strax innan lunch. Svarta vin­bär och söt mossa är det bästa jag kan komma på för att beskriva Enchan­ted Forest av The Vaga­bond Prince. 

Jag tror att mitt intresse för par­fym mest hand­lar om möj­lig­he­terna till asso­ci­a­tio­ner och min­nen. Ganska ofta slås jag av att par­fy­mer hand­lar om ett intro­vert bruk för mig. Kan man säga så? Jag menar inte att det ena är bättre än det andra, men jag mär­ker att jag mindre och mindre intres­se­rar mig för vad andra tyc­ker om min par­fym eller hur jag dof­tar (eller stin­ker, för den delen). Behåll­ningen med en ny par­fym är istäl­let hur min inre värld sätts igång och trig­gas av olika noter och kom­bi­na­tio­ner. Och lyc­kan i att få åter­vända till en par­fym, som då både har en slags ursprung­lig asso­ci­a­tion och sedan byggts på med min­nen från när man använt den.

Enchan­ted Forest får mig att tänka på John Bauer och den troll­ska, nor­diska sko­gen. Jag tän­ker på svarta tjär­nar, på Der Erl­kö­nig, på norr­ländska som­mar­nät­ter, på skira spets­gar­di­ner i röda torp där en till synes osyn­lig mygga sur­rar nat­ten ige­nom och hål­ler en vaken,  jag tän­ker på glän­tan i Goblin Mar­ket (Men sell not such in any town), på som­ma­rängar vid sko­gens kant och star­kast av allt är ju alla barn­domsmin­nen från när far­mor tog mig till sko­gen vid vårt lant­ställe för att plocka svamp eller vild­hal­lon — den där sekun­den när hon för­svann bakom en tuva eller gran, och jag kände mig all­de­les ensam; omslu­ten av gra­nar, mossa och sko­gens oför­klar­liga ljud.

Ännu_sitter_Tuvstarr_kvar_och_ser_ner_i_vattnet

John Bauer, »Ännu sit­ter Tuv­starr kvar och ser ner i vatt­net«, 1913.


Comments { 13 }

Tags: , , ,


Dagens doft

balmain ivoireJag äls­kar Bal­mains Ambre Gris: ingen doft jag äger får mig att känna mig så sofisti­ke­rad. Och jag äls­kar den air av ele­gans som flas­kan utstrå­lar. Det låter kanske kons­tigt, men jag tyc­ker till och med att typ­snit­tet på BALMAIN på eti­ket­ten är så fruk­tans­värt vac­kert. Eftersom jag är så för­tjust i Ambre Gris, har jag fun­de­rat på om även Bal­mains Ivo­ire kanske är något för mig. Samma typ­snitt, samma tillfredsställelse?

Efter att ha bli­vit bju­den på mat och vin av en äldre bil­dad herre som till exem­pel berät­tade om en gång när han delade taxi med Isa­bel Allende i Lon­don, begav jag mig till Åhléns citys nya trev­liga par­fymav­del­ning och tän­ker att käns­lan av ele­gans som vilat över min kväll gjorde den till det opti­mala till­fäl­let att testa Ivo­ire igen. Så det gjorde jag. Det var bara två tim­mar sedan, men den har näs­tan för­svun­nit från min hand­led redan. Å andra sidan tror jag att min hud lik­som slu­kar par­fym på ett när­mast buli­miskt sätt, vil­ket är väl­digt dåligt med tanke på att jag för­drar par­fym som inte dof­tar spe­ci­ellt starkt. Ett så kal­lat moment 22.

Hur som helst. Ivo­ire beskrivs i min fina nit­ti­o­tals­bok »100 legen­da­riska par­fy­mer« som en doft ska­pad för en »strå­lande vac­ker kvinna klädd i blekt siden« som Pierre Bal­main fan­ti­se­rade ihop vid ett ope­ra­besök 1979. Själv tyc­ker jag att den dof­tar mer som 1979 än som opera. Pre­cis som jag tyc­ker att Ambre Gris har något vagt, sjut­ti­o­ta­ligt över sig, trots att den är från 2008. Jag kan inte för­klara det här, det är mer en känsla. Av Sigour­ney Wea­ver i »Ice Storm« och den fan­tas­tiska, fisk­bensmönst­rade kap­pan som Julie Christie bär i den jät­te­bra fil­men »Don’t look now« (det kom­mer nog snart ett sepa­rat blog­gin­lägg om den).

Både Ambre Gris och Ivo­ire lan­dar i en doft som jag inte kan beskriva som annat än gräd­dig. Jag är väl­digt fasci­ne­rad av det, eftersom jag äls­kar allt som är gräd­digt. Och eftersom jag gil­lar gour­manddof­ter — par­fym som dof­tar som något man äter. Det gör egent­li­gen inte Ivo­ire alls (Ambre Gris gör det lite, eftersom den dof­tar nej­lika och pep­par), den är mer som att dofta på något trä­skrin på Indiska på åtti­o­ta­let (minns ni hur det dof­tade på Indiska på  åtti­o­ta­let?! Rökelse all over the place.) som någon lagt en rosknopp och ett grönt blad på, och sedan hällt grädde över.

Nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag behö­ver en vårdoft, och Ivo­ire skulle kunna vara den. Men jag är fat­tig. Jag skulle kunna beställa ett prov, men då får jag ju inte eti­ket­ten. Med typ­snit­tet. Vil­ket dilemma.


Comments { 5 }

Tags: , ,