Lucka 11: Djuriska dofter

Ganska ofta hör man folk säga att det som gör någon vacker är det fula, eller det skeva – det som avviker från ett i övrigt vackert ansikte. Men jag tror att man kan vara mer exakt än så, att det där fula eller skeva eller vad man nu vill kalla det egentligen är något djurisk. Och när man säger att det fula gör någon vacker så menar man egentligen att det djuriska gör någon sexig eller attraktiv. ”Fult” i det här sammanhanget är alltså bara en omskrivning för ”otämjt” eller ”ociviliserat”.

Jag tänker att det förhåller sig på ett liknande sätt med parfym. De sexigaste parfymerna doftar inte bara blommor, utan något annat också: något mörkare, dovare och farligare, ja, mer djuriskt. Att parfymera sig kan vara höjden av civilisation om man skvätter på sig något intetsägande blomsterblask, men det kan också vara det rakt motsatta om den doft man väljer i stället framhäver – eller kanske snarare på ett raffinerat sätt för tankarna till – kroppens naturliga dofter.

american-hustle-img01

Jennifer Lawrence karaktär i American Hustle – Rosalyn – förklarar sitt dysfunktionella äktenskap för mannens älskarinna: ”Well, he must like it on some level. He must want it, because he keeps coming back for it. It’s like that perfume that you love, that you can’t stop smelling even when there’s something sour in it. Can’t get enough of it.”

För att få en parfym att dofta så där djuriskt finns det ett gäng ingredienser som är fool proof. Här är några av de vanligaste, som också är de som använts längst:

Sibetolja: En vätska som civettkatten producerar i sina analkörtlar. Numera kan ämnet framställas syntetiskt, men oftast används fortfarande den äkta varan trots diverse djurrättsorganisationers protester.

Mysk: En substans som utvinns ur myskoxens testiklar, men namnet används också om liknande dofter som framställs från andra djur och växter. Även mysk kan numera framställas syntetiskt.

Bävergäll: Ett sekret från bäverns analkörtlar. Tydligen anses den kanadensiska bäverns sekret vara det bästa, tätt följt av den ryska bäverns.

Ambra: Ett ämne som bildas i kaskelotvalens tarmar. Enligt någorlunda trovärdiga källor på internet är det bara Jean Patou, Chanel och Guerlain som fortfarande använder äkta ambra i sina parfymer.

AfricanCivet

En gullig civett tecknad av Richard Lydekker

Det är alltså inte ovanligt att de här ämnena ingår i parfymer – framförallt orientaliska dofter innehåller i princip alltid åtminstone något av dem. Sibetoljan är vanligast och finns i bland annat Cha­nel N°5, Calvin Kleins Obsession, Joy från Jean Patou och i många av Guerlains dofter, bland annat Shalimar och Jicky.

De som inte gillar orientaliska dofter brukar avfärda dem med att de luktar ”kattpiss”, även om jag till min fasa har sett min älskade Shalimar beskrivas som ”more poopy than urinous” på ett parfymforum på nätet. Konsensus verkar i alla fall råda kring att dofterna kan beskrivas som djuriska, vilket vissa tycker är äckligt och andra tycker är hur hett som helst. Om man är ovan vid orientaliska dofter och vill prova en men samtidigt undvika de mest ”poopy” så rekommenderar jag Dolce Vita från Dior. Den är typiskt orientalisk, men ändå väldigt snäll och anspråkslös.

shalimar-1

Shalimar-annons från 1934

Nästa år är det 90 år sedan Shalimar skapades, och den är fortfarande en av världens mest populära dofter – lika tidlös som en timglasfigur och ett par rödmålade läppar. Förutom sibetoljan är doften av vanilj den mest påtagliga i Shalimar, tycker jag. (Citrusinslagen som alla doftkännare pratar om känner jag över huvud taget inte.) Om man slarvar med att duscha märker man att just vaniljdoften dröjer sig kvar i flera dagar. Till slut blir den nästan latent och kommer bara fram om man svettas, går ut i fuktigt väder eller när man till slut ställer sig i duschen. Jag har helt förlikat mig med att den parfym jag känner mig allra sexigast i är en doftkombination av, ehm, kattrumpa och vanilj. Vaniljen tillför dessutom ytterligare en erotisk dimension då den är ätbar.

tumblr_ms539tibtG1sfs090o1_1280

Shalimar-annons från 2014

Många äldre parfymer (och äldre versioner av parfymer som finns än i dag, till exempel Shalimar och Cha­nel N°5) innehöll mer av de här olika sekreten och vätskorna. Kanske var toleransen för dem högre när kroppar generellt inte var lika renskrubbade som de är i dag. Jag tycker i alla fall att det är fint och lite rörande att många av de parfymer som funnits längst och som i dag räknas till klassikerna har de här djuriska inslagen. Upphällt på vackra flaskor säljs påminnelser om att det finns sidor av den mänskliga naturen som inte kan tämjas.


Comments { 1 }

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,


Valans spådom

Det senaste halvåret eller så har jag gått och funderat på om det kanske är dags för mig att investera i ett doftljus. Kriterierna jag ville att det skulle uppfylla var att det var 1) snyggt, 2) hade en doft man står ut med och 3) fanns att köpa i Uppsala, där jag bor. Att inte kräva mer av doften än att stå ut med den låter sjukt tråkigt, jag vet, men jag har alltid tyckt att doftljus har alldeles för påträngande doft, så mina förhoppningar var inte mycket högre än så. Den huvudsakliga anledningen till att jag över huvud taget ville ha ett doftljus handlade alltså om, ja, ”livsstilsestetik” kan vi väl kalla det. Jag ville bli en kvinna med doftljus. Mitt tredje kriterium gjorde mig synnerligen begränsad, och tillsammans med det första kriteriet återstod egentligen bara Voluspa.

Förpackningen (eller behållaren eller vad man nu ska kalla den för?) gillade jag på en gång. Den är en ölburksstor keramikcylinder som känns tung och lyxig att hålla i. Jag är inne i en russofil period och tycker därför att allt som är snyggt ser ryskt ut, men visst ser ljuset verkligen ut som något som man skulle kunna hitta inne i en rysk-ortodox kyrka?

Ljus2

Doften heter Crisp Champagne och tillhör Voluspas Maison Noir-kollektion. Namnet är fullständigt absurt, för det är verkligen inget vare sig svalt eller krispigt med den här doften. Voluspa hävdar att doften, förutom ”sparkling brut champagne”, innehåller ”hints of vanilla”, men vaniljen är helt klart dominerande. I övrigt tycker jag mig kunna identifiera patchouli och kokos. Och lite, lite…aprikos? Ja, det är en uppenbar gourmanddoft, i alla fall.

Står jag då ut med den? Ja, faktiskt. Men precis som vissa parfymer lämpar sig bäst vid väl valda tillfällen, så kommer jag nog inte tända det här ljuset varje dag. Jag tycker att det passar bäst en mörk och kall  vinterkväll, som komplement till alla juldofter.

(Varför står det inte ett ord på Voluspas hemsida om varför man valt just det namnet, det vill säga en amerikaniserad version av fornnordiskans Vǫluspá – Valans spådom? Faktiskt helt obegripligt att man inte tycks utnyttja den tematiken över huvud taget.)


Comments { 4 }

Tags: , ,


Il Giardino

Jag har varit i Rom, egentligen inte för att köpa parfym men nu blev det så ändå. Pojkfröken mer eller mindre tvingade mig att besöka Campomarzio70 på Via Vittoria och det var bara att lyda. Svag för det dramatiska, teatrala och eskapistiska har jag lyckats samla ihop diverse dofter som alla på sitt sätt är underbara men kanske inte så vardagliga. Den senaste tiden har jag saknat något litet lättare att bära dagar som bara är helt vanliga dagar. Jag är negativt inställd till att alla dagar inte är extraordinära men det verkar inte finnas så mycket att göra åt den saken så det är bara att foga sig in i ledet.

Givetvis vill jag inte ha någon helt vanlig parfym, men kanske något mer lågmält än vad som annars återfinns i badrumsskåpet. Jag trodde först att det var det blommiga jag skulle söka mig till, men alla utpräglade blomdofter har haft en tvålig ton som jag ogillar. Jag vill inte dofta tvål. Parfym ska inte lukta rent tycker jag. Faktum är att jag nog tycker tvärtom – det ska inte vara fräscht och kliniskt utan präglat. Kroppen är inte ett badkar, kakelplatta eller vask som ska skrubbas rent. Nu lever vi i så hygienska tider att parfym inte längre handlar om att dölja odörer utan snarare förstärka dofter och andra sinnliga sensationer förknippade med kroppen. Om stank och odörer förr i tiden har Peter Englund skrivit och jag kan varmt rekommendera hans text om det. Jag doftade litet på Santa Maria Novellas äldsta doft till exempel och det var alldeles för skarpt och fräscht för mig, till och med en spritig not som för att lösa upp någon fet kroppsodör. Det var trist eftersom jag tilltalades mycket av tanken på att bära samma doft som Katarina av Medici en gång gjort.

Nåväl, på Campomarzio70 talade jag om vad jag var ute efter och fick därefter prova ett antal föreslagna dofter. Jag bad specifikt om italienska märken vilket var ett sätt att rationalisera ett stundande dyrt inköp – att jag ju var tvungen att PASSA PÅ när jag var i Rom (man är inte direkt ovan vid shopping så att säga). Fastnade hur som helst för en underbar doft från märket Pantheon Roma, som har en begränsad och vad det verkar rätt så smal produktion. Deras koncept utgår ifrån konstnären Rafael och hans älskarinna och stora kärlek Margherita. Rafael är ju begraven i Pantheon så på så vis hänger företagsnamnet ihop med konceptet. Jag köpte Il Giardino, som är döpt efter trädgården i Trastevere där de älskande tu hade sina nattliga möten. Det är en oerhört grön doft. Pantheon själva beskriver den som ”Green, woody and slightly pungent 
yet at the same time harmonious. 
It expresses the profile of a person who is distinguished and delicate, 
sincere and spontaneous, but also deep and thoughtful…”. Det här är väl som med horoskop, men jag tycker att den passar mig. Jag älskar den i alla fall! Jag har aldrig haft en riktig grön doft tidigare för jag har, tja, tyckt att det känts alldeles för kommersiellt och vanligt och absolut inte så som jag vill dofta. Det här är min nya doftkärlek, den känns så elegant i all sin enkelhet. Den är precis så som jag ändå kan acceptera vad gäller vardagligheten: den är  då självklart mer än det andra i samma kategori. Den motsvaras av ett glas vin till lunchen en arbetsdag, ett rött läppstift på kontoret, klackar fastän man inte ska träffa någon speciell. Den är helt enkelt väldigt romersk.
giardino


Comments { 2 }

Tags: , , , ,


Yet another höstinlägg

Vladimir Nabokov skriver: “Nostalgia in reverse, the longing for yet another strange land, grew especially strong in spring.” Detta är sant. Och på hösten känner jag precis raka motsatsen, the longing for yet another familiar land, men det är inte nostalgi för hösten är ju så fylld av löften. Jag ska exempelvis börja ta hand om mina fötter. Har ni tips, dela gärna med er. Skolan börjar snart och där ska jag bära Kerosenes Fields of Rubus som gifter sig så väl med tegelhusen på Universitetet, den krispiga, klara luften och prasslande gula löv under fötterna. Jag har klickat hem en grön stickad jumper i kashmir och det är den jag ska ha på mig i biblioteket när jag denna kanske sista hösttermin någonsin verkligen pluggar så mycket som jag borde göra istället för att måla naglarna och annat strunt som aldrig kommer att ge mig ett jobb. På tal om naglar har jag inte riktigt bestämt mig för vad som är höstens färg i nagellacksväg – beige eller rött är det jag pendlar mellan dessa dagar men misstänker att jag kommer att gå över till oxblodsrött så fort solbrännan bleknat. Vad gäller höstskor så står jag inför ett familiar val, nämligen huruvida jag ska köpa högklackade stövlar eller lågklackade sådana. Snyggast är helt klart med hög klack men när snön och isen kommer och ställer till det är jag rädd för att halka. Dessutom är jag redan så lång och även om jag förespråkar klackar även på långa kvinnor så söker jag nog ändå en slags anonymitet i mina vardagsskor. Jag gillar färgskalan i Pradas höst- och vinterkampanj och jag tycker att gossen påminner om en ung David Bowie, och det är ett sådant snyggt samspel mellan man och kvinna där hennes längd verkligen accentueras:

03kiioliu mica-arganaraz-and-karl-kolbitz-by-steven-meisel-for-prada-fall-winter-2014-2015 10401454_10152232257043591_4538833461905702133_n

Vidare gillar jag den trolska- och sagolika inspiration som kanske framför allt synts hos Dolce & Gabbana (se t.ex. här och här) men även i Harper’s Bazaars editorial ”Into the Woods” och ”Wild Beauty”.

ralph

I det senare hittade jag denna ljuvliga klänning med cape från Ralph Lauren, som tydligen Rihanna burit för Harper’s Bazaar i ett tidigare nummer. Jag tycker verkligen den kommer till sin rätt med skogen som bakgrund och associationer till sköldmör av Rohan snarare än parat med guld och superhjältevibbar som i stylingen av Rihanna.

ww1-1

-

_The_ sköldmö av Rohan, notera att posen är nästan precis densamma som modellen i Harper’s Bazaar med armarna lealöst längs med kroppen. 

Hösten får mig alltid att längta till naturen och jag undrar om jag är morbid i detta, eftersom allt ju dör i naturen nu, eller i alla fall går i dvala. Det hör kanske samman med min dragning till den gotiska litteraturen som även den sammanfaller med hösten. Jag längtar efter den här estetiken så fort det blir mörkt om kvällarna:

Christina-Ricci-as-Katrina-Van-Tassel-in-Sleepy-Hollow-christina-ricci-16851068-1360-768 cine7

Och nu ser jag ju att Christina Riccis karaktär i Sleepy Hollow, som bilderna ovan kommer ifrån, ju har en grå klänning och matchande cape. Inte konstigt att jag föll för den!


Comments { 2 }

Tags: , , , , ,


Paradisisk, gudomlig och helig doft

Det finns nog inget sinnligt starkare än när en bekant doft pustar förbi i ett otippat sammanhang, och man liksom vid en deja vu paniskt sökande efter sammanhang försöker förstå vad det är man återupplever. En gammal kärlek passerar en plötsligt på gatan – nej, det var någon som hade samma tvättmedel som han. Jag är sex år gammal och sitter på stranden i norra Italien varje gång jag skalar en apelsin. Det är skolavslutning vid Katarina kyrka när syrenen blommar – nej, det är juninatt och jag lyssnar efter syrsor. Det finns inga i syrsor i stan och dignande syrenklasar vid Hornstulls strand kastar mig tillbaka till landstället i Sörmland, långt från bilar och nattliv.

I André Gides ”Pastoralsymfonin” tror en blind flicka att värme och fågelsång är kausalt sammankopplade eftersom som hon alltid känt värme när hon hört fåglarna sjunga. Blir det inte lätt så med dofter också, att de blir något utöver en lukt – kanske en plats, en känsla, en människa, en tid, en längtan? Doft har ett element av snarast överjordisk verkan i sin omedelbarhet, där associationskedjor av olika karaktär hejdlöst triggas av vad som upplevs som av yttre påverkan snarare än kopplat till det inre och det egna minnet.

I antik grekisk religion ansågs gudarna vara förknippade med väldoft, men även de själva var känsliga för såväl dofter som odörer. Jupiter eller Zeus ska i Iliaden vara bekymrad över vem som skulle offra rökelse till honom om gudarna skulle driva igenom sin plan att förinta mänskligheten. Människan skonades således eftersom det var otänkbart för guden att existera utan att bli försedd med väldoft.

Inom islam sägs blodet från martyrer dofta speciellt. En gudomlig doft, som ofta beskrivs som myrra eller musk, har rapporterats från döda kroppar även i vår egen samtid. Enstaka historier finns om stupade män, soldater, jihadister, martyrer – män som strider i olika sammanhang, nu senast i Syrien, där de döda kropparna eller blodet från dem bevisar deras martyrstatus genom att börja dofta sött. Likadant var de kristna martyrernas blod aromatiskt och kunde fylla hela arenor med väldoft under romersk tid när de torterades till döds.

Andreas Båsk skriver om indol i texten ”Det doftar död”: Indol återfinns i flera vita blommor och står för den där skeva tonen som hindrar att de bara luktar svulstigt eller gulligt. Det är indoler som ger liv och dynamik till jasmin, syren, apelsinblomma och liljekonvalj. Men ämnet skapas också när vi dör och börjar brytas ned av mikroorganismer. Och när de här blommorna doftar som bäst och snyggast finns det nästan alltid en död laddning i dem, ett blekt flor i luften, som om Ofelias lik flutit förbi i en sirlig å en bit bort.

Är det indol som upplevs som den gudomliga doft martyrer rapporterats avge, både i vår egen och förfluten tid? På Wikipedia-sidan om fenomenet ”Odour of Sanctity” står att läsa att den heliga doften kanske är aceton. Kroppar som förnekats mat genom fasta eller svält börjar dofta aceton efter ett tag – alla vi som haft ätstörningar i vår närhet känner till detta och vi är nog negativt inställda till att den heliga doft skulle vara som anorektikerns andedräkt. Odour of Sanctity, ett medeltida fenomen som förknippas med helgon snarare än martyrer tycks vidare ha drabbat helgon utsatta för stigmata. Doften av helighet refererar såväl till en faktisk doft helgon utsöndrar – då särskilt ur sina sår av stigmata – men också till ett tillstånd precis i dödsögonblicket för den som är helt utan synd. Med denna logik borde Den heliga jungfru Maria doftat så som doften av helighet beskrivs då hon var ju avlad och född samt levde ett liv utan synd.

Vi vet inte hur den högt välsignade jungfrun doftade och få av oss kommer i kontakt med martyrer och helgons blod eller för all del deras dödsögonblick. Hopp om gudomlig doft finns dock i livet efter detta, det lär vi oss av Efraim Syriern i ”Hymns on Paradise” (jag tycker modifying somewhat that curse upon the earth by the scent of its aromas är oerhört vackert att föreställa sig och om jag läser honom rätt finns möjlighet för den gudfruktige att ta del av den paradisiska doften även i detta liv… Döm för er själva!):

12.    Thus it is with another spring,
full of perfumes,
which issues from Eden
and penetrates into the atmosphere
as a beneficial breeze
by which our souls are stirred;
our inhalation is healed
by this healing breath
from Paradise;
springs receive a blessing
from that blessed spring
which issues forth from there.

 13.    Avastcenser
exhaling fragrance
impregnates the air
with its odoriferous smoke,
imparting to all who are near it
a whiff from which to benefit.
How much the more so
with Paradise the glorious:
even its fence assists us,
modifying somewhat
that curse upon the earth
by the scent of its aromas.

14.    When the blessed Apostles
were gathered together
the place shook
and the scent of Paradise,
having recognized its home,
poured forth its perfumes,
delighting the heralds
by whom
the guests are instructed
and come to His banquet;
eagerly He awaits their arrival
for He is the Lover of mankind.

 15.    Make me worthy through Your grace
to attain to Paradise’s gift
-this treasure of perfumes,
this storehouse of scents.
My hunger takes delight
in the breath of its fragrance,
for its scent gives nourishment to all
at all times,
and whoever inhales it
is overjoyed and forgets his earthly bread;
this is the table of the Kingdom-
blessed is He who prepared it in Eden.


Comments { 2 }

Tags: , , , , , , ,


I trollskogen

Det första jag tänkte på när jag vaknade i morse var att jag fortfarande kunde känna parfymen jag igår sprutade på mina handleder strax innan lunch. Svarta vinbär och söt mossa är det bästa jag kan komma på för att beskriva Enchanted Forest av The Vagabond Prince. 

Jag tror att mitt intresse för parfym mest handlar om möjligheterna till associationer och minnen. Ganska ofta slås jag av att parfymer handlar om ett introvert bruk för mig. Kan man säga så? Jag menar inte att det ena är bättre än det andra, men jag märker att jag mindre och mindre intresserar mig för vad andra tycker om min parfym eller hur jag doftar (eller stinker, för den delen). Behållningen med en ny parfym är istället hur min inre värld sätts igång och triggas av olika noter och kombinationer. Och lyckan i att få återvända till en parfym, som då både har en slags ursprunglig association och sedan byggts på med minnen från när man använt den.

Enchanted Forest får mig att tänka på John Bauer och den trollska, nordiska skogen. Jag tänker på svarta tjärnar, på Der Erlkönig, på norrländska sommarnätter, på skira spetsgardiner i röda torp där en till synes osynlig mygga surrar natten igenom och håller en vaken,  jag tänker på gläntan i Goblin Market (Men sell not such in any town), på sommarängar vid skogens kant och starkast av allt är ju alla barndomsminnen från när farmor tog mig till skogen vid vårt lantställe för att plocka svamp eller vildhallon – den där sekunden när hon försvann bakom en tuva eller gran, och jag kände mig alldeles ensam; omsluten av granar, mossa och skogens oförklarliga ljud.

Ännu_sitter_Tuvstarr_kvar_och_ser_ner_i_vattnet

John Bauer, ”Ännu sitter Tuvstarr kvar och ser ner i vattnet”, 1913.


Comments { 14 }

Tags: , , ,


Dagens doft

balmain ivoireJag älskar Balmains Ambre Gris: ingen doft jag äger får mig att känna mig så sofistikerad. Och jag älskar den air av elegans som flaskan utstrålar. Det låter kanske konstigt, men jag tycker till och med att typsnittet på BALMAIN på etiketten är så fruktansvärt vackert. Eftersom jag är så förtjust i Ambre Gris, har jag funderat på om även Balmains Ivoire kanske är något för mig. Samma typsnitt, samma tillfredsställelse?

Efter att ha blivit bjuden på mat och vin av en äldre bildad herre som till exempel berättade om en gång när han delade taxi med Isabel Allende i London, begav jag mig till Åhléns citys nya trevliga parfymavdelning och tänker att känslan av elegans som vilat över min kväll gjorde den till det optimala tillfället att testa Ivoire igen. Så det gjorde jag. Det var bara två timmar sedan, men den har nästan försvunnit från min handled redan. Å andra sidan tror jag att min hud liksom slukar parfym på ett närmast bulimiskt sätt, vilket är väldigt dåligt med tanke på att jag fördrar parfym som inte doftar speciellt starkt. Ett så kallat moment 22.

Hur som helst. Ivoire beskrivs i min fina nittiotalsbok ”100 legendariska parfymer” som en doft skapad för en ”strålande vacker kvinna klädd i blekt siden” som Pierre Balmain fantiserade ihop vid ett operabesök 1979. Själv tycker jag att den doftar mer som 1979 än som opera. Precis som jag tycker att Ambre Gris har något vagt, sjuttiotaligt över sig, trots att den är från 2008. Jag kan inte förklara det här, det är mer en känsla. Av Sigourney Weaver i ”Ice Storm” och den fantastiska, fiskbensmönstrade kappan som Julie Christie bär i den jättebra filmen ”Don’t look now” (det kommer nog snart ett separat blogginlägg om den).

Både Ambre Gris och Ivoire landar i en doft som jag inte kan beskriva som annat än gräddig. Jag är väldigt fascinerad av det, eftersom jag älskar allt som är gräddigt. Och eftersom jag gillar gourmanddofter – parfym som doftar som något man äter. Det gör egentligen inte Ivoire alls (Ambre Gris gör det lite, eftersom den doftar nejlika och peppar), den är mer som att dofta på något träskrin på Indiska på åttiotalet (minns ni hur det doftade på Indiska på  åttiotalet?! Rökelse all over the place.) som någon lagt en rosknopp och ett grönt blad på, och sedan hällt grädde över.

Nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag behöver en vårdoft, och Ivoire skulle kunna vara den. Men jag är fattig. Jag skulle kunna beställa ett prov, men då får jag ju inte etiketten. Med typsnittet. Vilket dilemma.


Comments { 5 }

Tags: , ,