Sommarstil: den amerikanska utlandsturisten

MCDSUMM EC027

Den ame­ri­kanska utlands­tu­ris­ten är en utmärkt som­mar­stil, som i detta inlägg kom­mer att exemp­li­fie­ras av en mogen Kat­he­rine Hep­burn i Sir David Lean’s täm­li­gen fåniga Sum­mer­time (från 1955, »Som­ma­rens Dår­skåp« på svenska). Fil­men är en av många lik­nande skild­ringar om ame­ri­ka­ner som reser i Ita­lien, där res­må­let och tillika rese­mo­det står sär­skilt i fokus och näs­tan tar så myc­ket utrymme i anspråk att de blir som en ytter­li­gare karak­tä­rer. The Talen­ted Mr Ripley är också en sådan film, som även den utspe­lar sig i 50-talets ita­lien, och bru­kar få utgöra stan­dardex­emp­let på den ulti­mata resesti­len. Men denna gång blir det alltså som­ma­rens dår­ska­per vi rul­lar ögo­nen i…

summertime09Histo­rien i kort­het hand­lar om Jane Hud­son (Kat­he­rine Hep­burn), sek­re­te­rare vid en grund­skola i Ohio, som upp­fyl­ler sin dröm om att besöka Venedig där hon chec­kar in på Pen­sione Fio­rini. Om man vill bo på samma hotell som fil­men spe­la­des in på, så bör man boka rum på Pen­sione Acca­de­mia. Hand­lingen är i prin­cip ett mish­mash av Roman Holi­day och Brief Encoun­ter, och trots vissa tidsen­liga, plumpa »kul­turkroc­kar« mel­lan den puri­tanska ame­ri­kans­kan och hen­nes kon­ti­nen­tala, under­trykta begär, är den ganska söt och ibland tank­värd. Enligt mig är ensam­het en fun­da­men­tal del av att upp­leva som­ma­ren, vil­ket gestal­tas väl i denna film (Lana del Rey hål­ler med om detta!)

summertime04

summertime01Hep­burns korall­fär­gade bomulls­klän­ning, med till­hö­rande hår­band, är otro­ligt fin sär­skilt eftersom den tycks ha kva­li­te­terna av skjort­klän­ning, omlott­klän­ning, byx­dress och kimono på samma gång. Vad jag vidare gil­lar med Hep­burns klän­ning är hur högt upp i hal­sen den går. Jag bru­kar själv ofta säkra luf­tiga som­marklän­ningar högt upp i hal­sen med en van­lig säker­hetsnål, för att inte bränna brös­tet. Om det gick att köpa Sig­nora Fio­ri­nis (Isa Miranda, en ita­li­esk Mar­lene Dietrich) vita, djupt urring­ade blus så skulle jag göra det utan att blinka. Kanske det per­fekta som­mar­plag­get som tyvärr lyser med sin från­varo i min gar­de­rob. I skri­vande stund känns det som att jag skulle kunna betala vad som helst för en sådan blus. Läsare kan vän­li­gen utnyttja denna bekän­nelse för att bättra på sin egen ekonomi!

summertime08

summertime05Bra med svart på sommaren!

summertime11Hep­burn får en vene­ti­ansk make­o­ver! Så avundsjuk.

En dag beger sig Hep­burns karak­tär till Piazza San Marco (nähä!?), där hon slår sig ned vid ett café­bord med sin film­ka­mera, och tycks sli­tas mel­lan käns­lor av såväl ensam­het som exal­te­ring. Här stif­tar hon för första gången bekant­skap med fil­mens man­liga karak­tär, antik­hand­la­ren Renato de Rossi (Ros­sano Brazzi), som iakt­tar henne snett bak­i­från och då sär­skilt hen­nes bara vris­ter i ett par söta, vita san­da­ler. Besvä­rad av detta möte stor­mar Hep­burns karak­tär där­i­från. Sce­nen kan med för­del ses nedan, och jag kan tänka mig att exem­pel­vis genus­ve­tare kan få ut myc­ket av ett mini­tu­öst stu­die av obe­kväm­lig­he­ten i detta första möte, innan den logiska kär­leks­af­fä­ren bör­jar spira.

 summertime02

Hep­burn och Brazzi, och den röda bägare som till slut gör att de träf­fas igen (han säl­jer den i sin antik­bu­tik). Det är väl­digt svårt att inte tolka denna röda bägare som en starkt sen­su­ell och femi­nin sym­bol. När bäga­ren för dem sam­man fram­ställs den som unik av sitt slag, men senare i fil­men avslö­jas att det finns ett fler­tal kopior. Mis­ter du en står dig tusen åter! Eller fem. Under fil­mens gång åter­kom­mer även ett par ljuv­liga röda skor, som tas på varje gång hon ägnar sig åt någon­ting mer hand­fast sensuellt.

summertime12

summertime13Hep­burn grå­ter och tar far­väl, med en kabelstic­kad tröja givet­vis. Vad jag vet är inte twit­ter­de­bat­ten angå­ende kabelstic­kade trö­jor totalt avstan­nad än.

summertime06Hep­burn dep­par i Venedig.

Det är svårt att slå fast om Sum­mer­time slu­tar lyck­ligt eller olyck­ligt. Fil­men spe­la­des in under vad man skulle kunna kalla Hep­burns »spinster«-period då hon fram­för allt spe­lade mogna kvin­nor alter­na­tivt änkor som får upp­leva kär­lek utan att vara i sina nai­vaste år, och under­för­stått slu­tar lyck­ligt.  Efter ett antal melo­drama intri­ger läm­nar Hep­burn Venedig och sin pas­sio­ne­rade men smått lögn­ak­tiga antik­hand­lare, som en emo­tio­nellt och sex­u­ellt mer erfa­ren kvinna — själv, men inte lika ensam.


Comments { 2 }

Tags: , , ,


What does it all mean?

En mer ambi­tiös blog­gare skulle inte bara slänga upp de här fil­merna på sin blogg utan att skriva en lång text om dem också, men jag har var­ken tid eller ork att göra det just nu, så jag skri­ver bara en kort text.

Båda fil­merna är reklam­fil­mer (säger man »reklam­film« när de är så bra och snygga?) för kläd­mär­ken – den första för Prada, den andra för H&M. Prada-filmen har ett uppen­bart freu­di­anskt tema: Helena Bon­ham Car­ters karak­tär går ju i psy­ko­a­na­lys hos Ben Kings­leys karak­tär (som har en upp­stop­pad igel­kott på sitt skriv­bord, vil­ket även Freud hade!). Men visst är H&M-filmen jungi­ansk? Jag måste läsa på om Jung.

Båda fil­merna är sådana mäs­ter­verk! Jag har sett dem en mil­jon gånger. Det är min favo­ritre­gis­sör Roman Polan­ski som har gjort Prada-filmen, och som ni ser är det Lana Del Rey – min favo­ritar­tist – som sjunger i H&M-filmen.

Jag vet inte om det är en slump eller inte, men jag tyc­ker att fil­merna rent este­tiskt lik­nar varandra på ganska många sätt. Fär­gen på väg­garna på Ben Kings­leys mot­tag­ning är en mör­kare nyans av den på väg­garna i H&M-filmen, och hel­täck­nings­mat­tan i H&M-filmen är en lju­sare nyans än den på Helena Bon­ham Car­ters blus. Och i H&M-filmen flim­rar en skrat­tande kvinna förbi som är smin­kad i näs­tan exakt samma fär­ger som Bon­ham Carter.

Ja…det var väl tyvärr allt jag hade att säga för tillfället.


Comments { 2 }

Tags: , , , , , , , ,


Let’s fly, let’s fly away

Först hade jag tänkt att inleda den här tex­ten med att skriva om att »mysig« är en underskat­tad kva­li­tet när det kom­mer till fil­mer och tv-serier, men jag vet inte. Kanske för­hål­ler det sig snarare…precis tvärt om? »Mysig« är hur som helst inte en sär­skilt hög­ak­tad kva­li­tet bland kri­ti­ker, så pro­duk­tio­ner som erbju­der just mys – men inte så myc­ket annat – bru­kar antingen för­löj­li­gas eller pas­sera helt obe­märkt. Den ame­ri­kanske tv-serien Pan Am är just en sådan produktion.

BRKtxhiCcAAy7TQ

Pan Am utspe­las i bör­jan av 1960-talet och hand­lar om per­so­na­len på flyg­bo­la­get med samma namn. Serien har inget av den dep­piga svärta som karak­tä­ri­se­rar Mad Men, men är pre­cis lika snygg. I sin grund­struk­tur lik­nar den alla andra arbets­plats­för­lagda serier: Per­so­nal möter kund, varpå intrig upp­står. Men i de fjor­ton avsnitt som gjor­des innan serien lades ner avver­kas allt från för­lupna naken­bil­der och otro­het, till ras­pro­ble­ma­tik och les­bisk kär­lek. Man har till och med lyc­kats klämma in en spi­onhisto­ria. Jag tyc­ker att hand­lingen är urmy­sig, även om någon med en mer sofisti­ke­rad smak (eller ett ängs­li­gare sin­ne­lag) kanske skulle kalla den tramsig.

BRKtfO5CMAAvrZJ

Men eftersom det här är en skön­hets­blogg är det för­stås främst de este­tiska kva­li­te­terna som är anled­ningen till att jag skri­ver om Pan Am. Andra serier, som gör anspråk på att vara något mer rea­lis­tiska, är säl­lan så här snygga. »Förr i tiden« var helt enkelt inte så himla hett jämt. Även om Pan Am skild­rar ett uppen­bart fri­se­rat 1960-tal så är det inte glät­tigt, utan helt och hål­let behag­ligt.  Fri­sy­rerna är så mjuka och fina, klä­derna per­fekta och alla kvin­nor ser ut att dofta av pud­rig par­fym. Män­nen har kostym eller uni­form och är gent­le­man­na­mäs­siga, för­u­tom en och annan busig rac­kare som nyper flyg­vär­din­norna i rumpan.

BRKt86HCEAE-SSk-1

Ena dagen fly­ger besätt­ningen till Paris, andra dagen till Monte Carlo, tredje dagen till Rio de Janeiro och så vidare. Mil­jö­erna blir till vackra kulis­ser och mat­chas med pas­sande intri­ger och pif­figa out­fits. Men serien åter­vän­der hela tiden till New York – plat­sen för Pan Am:s huvud­kon­tor – där kläd­samma höst­löv stän­digt tycks virvla omkring i luf­ten. Efter några avsnitt känns sta­den som hemma, och de exo­tiska resmå­len upp­levs pre­cis så exo­tiska som jag före­stäl­ler mig att de gjorde på 1960-talet.


Comments { 2 }

Tags: ,