Sommarstil: den amerikanska utlandsturisten

MCDSUMM EC027

Den amerikanska utlandsturisten är en utmärkt sommarstil, som i detta inlägg kommer att exemplifieras av en mogen Katherine Hepburn i Sir David Lean’s tämligen fåniga Summertime (från 1955, ”Sommarens Dårskåp” på svenska). Filmen är en av många liknande skildringar om amerikaner som reser i Italien, där resmålet och tillika resemodet står särskilt i fokus och nästan tar så mycket utrymme i anspråk att de blir som en ytterligare karaktärer. The Talented Mr Ripley är också en sådan film, som även den utspelar sig i 50-talets italien, och brukar få utgöra standardexemplet på den ultimata resestilen. Men denna gång blir det alltså sommarens dårskaper vi rullar ögonen i…

summertime09Historien i korthet handlar om Jane Hudson (Katherine Hepburn), sekreterare vid en grundskola i Ohio, som uppfyller sin dröm om att besöka Venedig där hon checkar in på Pensione Fiorini. Om man vill bo på samma hotell som filmen spelades in på, så bör man boka rum på Pensione Accademia. Handlingen är i princip ett mishmash av Roman Holiday och Brief Encounter, och trots vissa tidsenliga, plumpa ”kulturkrockar” mellan den puritanska amerikanskan och hennes kontinentala, undertrykta begär, är den ganska söt och ibland tankvärd. Enligt mig är ensamhet en fundamental del av att uppleva sommaren, vilket gestaltas väl i denna film (Lana del Rey håller med om detta!)

summertime04

summertime01Hepburns korallfärgade bomullsklänning, med tillhörande hårband, är otroligt fin särskilt eftersom den tycks ha kvaliteterna av skjortklänning, omlottklänning, byxdress och kimono på samma gång. Vad jag vidare gillar med Hepburns klänning är hur högt upp i halsen den går. Jag brukar själv ofta säkra luftiga sommarklänningar högt upp i halsen med en vanlig säkerhetsnål, för att inte bränna bröstet. Om det gick att köpa Signora Fiorinis (Isa Miranda, en italiesk Marlene Dietrich) vita, djupt urringade blus så skulle jag göra det utan att blinka. Kanske det perfekta sommarplagget som tyvärr lyser med sin frånvaro i min garderob. I skrivande stund känns det som att jag skulle kunna betala vad som helst för en sådan blus. Läsare kan vänligen utnyttja denna bekännelse för att bättra på sin egen ekonomi!

summertime08

summertime05Bra med svart på sommaren!

summertime11Hepburn får en venetiansk makeover! Så avundsjuk.

En dag beger sig Hepburns karaktär till Piazza San Marco (nähä!?), där hon slår sig ned vid ett cafébord med sin filmkamera, och tycks slitas mellan känslor av såväl ensamhet som exaltering. Här stiftar hon för första gången bekantskap med filmens manliga karaktär, antikhandlaren Renato de Rossi (Rossano Brazzi), som iakttar henne snett bakifrån och då särskilt hennes bara vrister i ett par söta, vita sandaler. Besvärad av detta möte stormar Hepburns karaktär därifrån. Scenen kan med fördel ses nedan, och jag kan tänka mig att exempelvis genusvetare kan få ut mycket av ett minituöst studie av obekvämligheten i detta första möte, innan den logiska kärleksaffären börjar spira.

 summertime02

Hepburn och Brazzi, och den röda bägare som till slut gör att de träffas igen (han säljer den i sin antikbutik). Det är väldigt svårt att inte tolka denna röda bägare som en starkt sensuell och feminin symbol. När bägaren för dem samman framställs den som unik av sitt slag, men senare i filmen avslöjas att det finns ett flertal kopior. Mister du en står dig tusen åter! Eller fem. Under filmens gång återkommer även ett par ljuvliga röda skor, som tas på varje gång hon ägnar sig åt någonting mer handfast sensuellt.

summertime12

summertime13Hepburn gråter och tar farväl, med en kabelstickad tröja givetvis. Vad jag vet är inte twitterdebatten angående kabelstickade tröjor totalt avstannad än.

summertime06Hepburn deppar i Venedig.

Det är svårt att slå fast om Summertime slutar lyckligt eller olyckligt. Filmen spelades in under vad man skulle kunna kalla Hepburns ”spinster”-period då hon framför allt spelade mogna kvinnor alternativt änkor som får uppleva kärlek utan att vara i sina naivaste år, och underförstått slutar lyckligt.  Efter ett antal melodrama intriger lämnar Hepburn Venedig och sin passionerade men smått lögnaktiga antikhandlare, som en emotionellt och sexuellt mer erfaren kvinna – själv, men inte lika ensam.


Comments { 2 }

Tags: , , ,


What does it all mean?

En mer ambitiös bloggare skulle inte bara slänga upp de här filmerna på sin blogg utan att skriva en lång text om dem också, men jag har varken tid eller ork att göra det just nu, så jag skriver bara en kort text.

Båda filmerna är reklamfilmer (säger man ”reklamfilm” när de är så bra och snygga?) för klädmärken – den första för Prada, den andra för H&M. Prada-filmen har ett uppenbart freudianskt tema: Helena Bonham Carters karaktär går ju i psykoanalys hos Ben Kingsleys karaktär (som har en uppstoppad igelkott på sitt skrivbord, vilket även Freud hade!). Men visst är H&M-filmen jungiansk? Jag måste läsa på om Jung.

Båda filmerna är sådana mästerverk! Jag har sett dem en miljon gånger. Det är min favoritregissör Roman Polanski som har gjort Prada-filmen, och som ni ser är det Lana Del Rey – min favoritartist – som sjunger i H&M-filmen.

Jag vet inte om det är en slump eller inte, men jag tycker att filmerna rent estetiskt liknar varandra på ganska många sätt. Färgen på väggarna på Ben Kingsleys mottagning är en mörkare nyans av den på väggarna i H&M-filmen, och heltäckningsmattan i H&M-filmen är en ljusare nyans än den på Helena Bonham Carters blus. Och i H&M-filmen flimrar en skrattande kvinna förbi som är sminkad i nästan exakt samma färger som Bonham Carter.

Ja…det var väl tyvärr allt jag hade att säga för tillfället.


Comments { 2 }

Tags: , , , , , , , ,


Let’s fly, let’s fly away

Först hade jag tänkt att inleda den här texten med att skriva om att ”mysig” är en underskattad kvalitet när det kommer till filmer och tv-serier, men jag vet inte. Kanske förhåller det sig snarare…precis tvärt om? ”Mysig” är hur som helst inte en särskilt högaktad kvalitet bland kritiker, så produktioner som erbjuder just mys – men inte så mycket annat – brukar antingen förlöjligas eller passera helt obemärkt. Den amerikanske tv-serien Pan Am är just en sådan produktion.

BRKtxhiCcAAy7TQ

Pan Am utspelas i början av 1960-talet och handlar om personalen på flygbolaget med samma namn. Serien har inget av den deppiga svärta som karaktäriserar Mad Men, men är precis lika snygg. I sin grundstruktur liknar den alla andra arbetsplatsförlagda serier: Personal möter kund, varpå intrig uppstår. Men i de fjorton avsnitt som gjordes innan serien lades ner avverkas allt från förlupna nakenbilder och otrohet, till rasproblematik och lesbisk kärlek. Man har till och med lyckats klämma in en spionhistoria. Jag tycker att handlingen är urmysig, även om någon med en mer sofistikerad smak (eller ett ängsligare sinnelag) kanske skulle kalla den tramsig.

BRKtfO5CMAAvrZJ

Men eftersom det här är en skönhetsblogg är det förstås främst de estetiska kvaliteterna som är anledningen till att jag skriver om Pan Am. Andra serier, som gör anspråk på att vara något mer realistiska, är sällan så här snygga. ”Förr i tiden” var helt enkelt inte så himla hett jämt. Även om Pan Am skildrar ett uppenbart friserat 1960-tal så är det inte glättigt, utan helt och hållet behagligt.  Frisyrerna är så mjuka och fina, kläderna perfekta och alla kvinnor ser ut att dofta av pudrig parfym. Männen har kostym eller uniform och är gentlemannamässiga, förutom en och annan busig rackare som nyper flygvärdinnorna i rumpan.

BRKt86HCEAE-SSk-1

Ena dagen flyger besättningen till Paris, andra dagen till Monte Carlo, tredje dagen till Rio de Janeiro och så vidare. Miljöerna blir till vackra kulisser och matchas med passande intriger och piffiga outfits. Men serien återvänder hela tiden till New York – platsen för Pan Am:s huvudkontor – där klädsamma höstlöv ständigt tycks virvla omkring i luften. Efter några avsnitt känns staden som hemma, och de exotiska resmålen upplevs precis så exotiska som jag föreställer mig att de gjorde på 1960-talet.


Comments { 2 }

Tags: ,