Lucka 24: God jul…

…öns­kar Skönhetskabinettet!

– The­rese –

god jul

 

– Sofie –

julbild

 

– Anna –

image

 

– Kata­rina –

IMG_6385


Comments { 1 }

Tags: , ,


Lucka 23: She has a lovely face — God in his mercy lend her grace

Jag äls­kar det svenska språ­ket men när jag fast­nar för enstaka ord är det ofta eng­elska sådana. Två favo­ri­ter är linger och dwell som ju näs­tan är syno­nyma. Det är ord som kanske inte används så ofta i var­dags­eng­els­kan och de har inga bra svenska syno­ny­mer. Linger över­sät­ter man oftast till »dröja sig kvar« och dwell till att bo eller »dväl­jas«. Inte var­dags­svenska direkt. Jag har fram­för allt stött på dem i Tol­ki­ens värld eftersom det är typiskt alver att tala om att linger och dwell.

Det finns en direkt kopp­ling mel­lan skön­het och vän­tan eftersom skön­het och tid är så intimt sam­man­kopp­lade. Kvinn­lig skön­het lik­nas ofta vid en blomma som knop­par och blom­mar ut för att sedan vissna. Ta till exem­pel Robert Her­ricks »To the Vir­gins, to Make Much of Time«:

Gat­her ye rose­buds while ye may,
Old Time is still a-flying;
And this same flo­wer that smi­les today
Tomor­row will be dying.

The glo­ri­ous lamp of hea­ven, the sun,
The hig­her he’s a-getting,
The soo­ner will his race be run,
And nea­rer he’s to setting.

That age is best which is the first,
When youth and blood are war­mer;
But being spent, the worse, and worst
Times still suc­ceed the former.

Then be not coy, but use your time,
And while ye may, go marry;
For having lost but once your prime,
You may fore­ver tarry.

Jag tyc­ker att det finns en sär­skild skön­het i själva vän­tan också. Själva pro­ces­sen att bli vac­ker är en slags vän­tan, alltså tiden vi spen­de­rar på att bli sköna. Sådant anses i regel vara fult eller fel av olika anled­ningar, vil­ket gör att detta inlägg till viss del kny­ter an till tidi­gare gästin­lägg om vik­to­ri­anska skön­hets­i­deal: trots att vi läm­nat den vik­to­ri­anska eran så lever vi fort­fa­rande med samma dubbla bud kring hur vi ska för­hålla oss till skön­het. Trä­nar man och äter sunt ska man göra det av häl­so­skäl — nåde den som ban­tar eller trä­nar av este­tiska öns­ke­mål gäl­lande den egna krop­pen! Hygien och ren­lig­het är bra men att spen­dera pengar på krä­mer för att få vack­rare hy är all­tid att för­neka sin ålder och sträva efter ett osunt ung­dom­si­deal — fåfängt och inte femi­nis­tiskt. Att intres­sera sig för klä­der och mode är att för­akta kvin­nor och stödja en sjuk indu­stri men om det nu råder kon­sen­sus kring detta kan man verk­li­gen fråga sig var­för indu­strin blomst­rar så.

För­u­tom skön­het i pro­ces­sen att bli vac­ker — jag tyc­ker alltså att det är este­tiskt till­ta­lande med kvin­nors och för all del mäns ytliga pro­ce­du­rer, så tyc­ker jag att själva vän­tan i form av linger eller dwell är så poe­tisk. Mina bästa exem­pel kom­mer från Lord Ten­ny­son, men också från Tol­ki­ens värld som jag redan nämnt. Kopp­lingen mel­lan Ten­ny­son och Tol­kien är inte helt lång­sökt este­tiskt: tit­tar på man pre­ra­fae­li­ter­nas konst så kän­ner vi igen en este­tik som åter­kom­mer i Härs­kar­ringen, både i lit­te­ra­tu­ren och i Peter Jack­sons fil­ma­ti­se­ring. Det är kom­bi­na­tio­nen av medel­tid och växt­lig­het som gör det, tror jag, och den inne­bo­ende melan­kolin och sor­gen i att allt som blom­mar en dag måste vissna:

tumblr_ldld76jv191qdyv52o1_500

John Mel­hu­ish Strud­wish,  När äpp­lena var gyl­lene och sång­erna ljuva men som­ma­ren till ända.

I Tol­ki­ens värld undslip­per skön­he­ten förrutt­nel­sen eftersom alverna har evigt liv. Alv­kungen Elrond spår sin dot­ter Arwen och hen­nes fram­tid efter att hen­nes make, den död­liga men oj så snygge Ara­gorn läm­nat jor­de­li­vet. Han spår hur hon, oför­änd­rad av tidens tand, fort­sät­ter att sörja och ensam vand­rar på jor­den till tidens ände. »Why do you linger here when there is no hope?« frå­gar han sin dot­ter och för­ut­spår: »Here you will dwell, bound by your grief.«

Arwen-The-Two-Towers-arwen-undomiel-34589485-850-400

aragorn-death

tttcap_0666

Arwen_01

Arwen_dg3

Lord Ten­ny­sons väl­kända dikt om The Lady of Sha­lott lik­nar på ett sätt sce­nen ovan men är inver­te­rad i sin hand­ling. The Lady of Sha­lott sit­ter ensam i sitt torn och väver dagarna i ända, hen­nes enda kon­takt med omvärl­den är den spe­gel som hon ser värl­den genom. Hon har en för­ban­nelse över sig där hon inte får se värl­den utan­för annat än genom spe­geln. Tala om att både linger och dwell! Vid synen av  ett nygift par som kur­ti­se­rar i månens ljus utbris­ter hon »I am half-sick of sha­dows!« och man för­står hur plåg­sam till­va­ron är för den olyck­liga mön.

John_William_Waterhouse_-_I_am_half-sick_of_shadows,_said_the_lady_of_shalott

John Wil­liam Water­house, »I Am Half-Sick of Sha­dows! Said the Lady of Shalott«

När Sir Lan­ce­lot rider förbi hen­nes torn och hon får syn på hans uppen­ba­relse i spe­geln hän­der följande:

She left the web, she left the loom,
She made three paces thro’ the room,
She saw the water-lily bloom,
She saw the hel­met and the plume,
She look’d down to Came­lot.
Out flew the web and flo­a­ted wide;
The mir­ror crack’d from side to side;
»The curse is come upon me,« cried
The Lady of Shalott.

Hon läm­nar sitt torn, tar sig en båt och beger sig mot sta­den Came­lot. Hon hin­ner dö innan hon anlän­der  - för­ban­nel­sen är i kapp henne. Möns drö­jande och dväl­jande i tor­net i alla dessa år, och nu när hon änt­li­gen beger sig ut i värl­den och får se den med egna ögon är det som för­ban­nad. Sir Lan­ce­lot, man­nen vars blotta uppen­ba­relse fick The Lady of Sha­lott att tappa fatt­ningen, är en av de som beskå­dar liket i båten när den flu­tit fram till Camelot:

All the knights at Came­lot:
But Lan­ce­lot mused a little space;
He said, »She has a lovely face;
God in his mercy lend her grace,
The Lady of Shalott.«

Julia Mar­ga­ret Came­ron var granne och vän med Ten­ny­son. I sin sam­tid sågs Came­ron som en slags ama­tör­fo­to­graf men Ten­ny­son gav henne upp­dra­get att göra foto­gra­fiska illust­ra­tio­ner till hans »Idylls of the King«. Utsökta är hen­nes bil­der — det är svårt att tro att det är 1860– och 1870-talen vi rör oss i. Det är en inti­mi­tet kom­bi­ne­rad med en stund­tals klar för­stå­else av foto­gra­fi­ets unika kva­li­te­ter i för­hål­lande till måleri som gör att Came­rons bil­der är så förtrollande:

1860_cameron.1000

Julia Mar­ga­ret Came­ron, Call, I follow, I follow, let me die!

Sadness,_by_Julia_Margaret_Cameron

Julia Mar­ga­ret Came­ron, Guy Little Thea­tri­cal Pho­to­graphs (Ellen Terry)

Maud,_by_Julia_Margaret_Cameron

Julia Mar­ga­ret Came­ron, Maud.

Även här möter vi en slags stilla och loj skön­het. Jag tyc­ker att det är fel att kalla kvin­norna pas­siva — jag menar att de vän­tar och att det är en del av vad som till­ta­lar oss. Var­för bil­derna fun­ge­rar så starkt i vår sam­tid, lik­som var­för män­ni­skan fasci­ne­ras så av alver­nas lång­samma rörelse och evigt liv, eller den tra­giska histo­rien om The Lady of Sha­lott, tror jag hänger ihop med att vi är ovana vid att se män­ni­skor vänta och för all del vara pas­siva. Det finns ett starkt för­akt för inak­ti­vi­te­tet i vår sam­tid. Nu stun­dar jul och mel­lan­da­garna, den enda tiden på året då vi upp­munt­ras att vara pas­siva. Jag hop­pas ni vän­tar — och är inak­tiva — med stil!


Comments { 5 }


Lucka 22: Tålamod är en dygd


 Mal­colm McLa­ren, Madame But­ter­fly (1984)

Tåla­mod, för­må­gan att utstå vän­tan, för­se­ningar och svå­rig­he­ter med bibe­hål­let lugn utan att hän­falla åt okon­trol­le­rade käns­losvall, betrak­tas av många som en mora­liskt efter­trak­tans­värd egen­skap. Dagens lucka är en upp­ma­ning till läsare av Skön­hetska­bi­net­tets jul­ka­len­der att prak­ti­sera tåla­mod inför mor­gon­da­gens lucka som kom­mer att vara vän­tan värd. En bra övning inför julaf­ton, om inte annat.


Comments { 0 }


Lucka 20: Barbell Belle

389208555

Det här är Abbye Stock­ton. Vid slu­tet av 1940-talet – när hon var i tret­tio­års­ål­dern – hade hon prytt omsla­get till mer än fyr­tio olika maga­sin. Hon var en tidig »strong­wo­man« och en före­gång­are till dagens kvinn­liga body­buil­ders. I feb­ru­ari 1947 anord­nade hon värl­dens första täv­ling för kvinn­liga tyngd­lyf­tare, och hon var även den som lade upp Marilyn Mon­roes träningsprogram.

På något sätt känns det kons­tigt att hon över huvud taget har fun­nits, hon stäm­mer inte alls över­ens med bil­den jag har av hur kvin­nor var och såg ut vid den här tiden. Men hon fanns (ända fram till sin död 2006), och hon var en idol för många – både män och kvin­nor – som visste att upp­skatta kvin­nor som var starka på riktigt.


Comments { 0 }

Tags: , ,


Lucka 19: Allt var inte bättre förr…

…men tid­skriftsom­sla­gen var det defi­ni­tivt. Jag för­står inte var­för de inte kan se ut lite mer så här idag? Vad hände med de teck­nade omsla­gen? Som inte bara visar ett pho­tos­hop­pat ansikte? De säl­jer inte, är givet­vis sva­ret. Men de här num­ren av The Queen skulle jag köpa näs­tan oav­sett vad de inne­höll, för att de är så fruk­tans­värt fina.

 
queen1

queen2

queen3

queen4

queen5

 


Comments { 2 }

Tags: ,


Lucka 18: Den kvinnliga blicken

– Kata­rina –

movieline1

Det här är en av mina favo­rit­bil­der i kate­go­rin avklädda män. Den före­stäl­ler Liam Nee­son och är väl unge­fär tjugo-trettio år gam­mal eller så, jag vet inte rik­tigt. Jag tyc­ker att den är så fin! Den ser inte ut att vara tagen av en foto­graf, utan sna­rare av en flick­vän under någon mysig semes­ter. När man möter Nee­sons blick så känns det lite som att man är hans tjej. Till stor del tror jag att det beror på vad han har på sig. Män bru­kar inte iklä­das enbart en skjorta när de ska vara sex­iga på bild. Skjorta och kal­songer? Ja. Bara kal­songer? Ja. Helt naken? Ja. Men inte bara en skjorta. Så är en man bara klädd i pri­vata sam­man­hang, till exem­pel under en semes­ter när han har sla­git sig ner på en sten som är till­räck­ligt slät för att inte kräva en skyd­dande kal­song, men ste­nen han lutar sig emot är för vass för att vara bekväm mot en naken rygg.

Det är också fint att Nee­son får vara man­lig i sin egen rätt – för att han har en fin mans­kropp och en sexig blick, inte för att han har typiskt man­liga klä­der på sig, eller för att han pose­rar på ett utpräg­lat man­ligt sätt. Sam­ti­digt är det något näs­tan andro­gynt över bil­den. Som att den speg­lar den delen av sex­u­a­li­te­ten som inte är expli­cit man­lig eller kvinn­lig, utan djupt mänsklig.

Med jämna mel­lan­rum cir­ku­le­rar en del ganska rabi­ata bilda­na­ly­ser på nätet, där tesen är att män inte kan posera som kvin­nor utan att det blott­läg­ger hur löj­liga kvin­nor för­vän­tas se ut på bild. Men den här bil­den – som lika gärna hade kun­nat före­ställa en kvinna – tyc­ker jag visar att det knap­past kan upp­hö­jas till all­män sanning.

– Sofie –

image

Mark Maho­ney

Sedan tid­punk­ten för Lana del Reys genom­slag, i bör­jan av 2012, har hon i sina musik­vi­deor bju­dit värl­den att smaka på sina man­liga musor. Dessa män upp­vi­sar en för­vå­nande vari­a­tion och gemen­samt mel­lan dem är att de säl­lan är det mest för­ut­säg­bara valet och till­för där­för verk­li­gen hand­lingen någon­ting just Som Män. I Ride lig­ger Lana Del Rey med äldre män på hotell och lif­tar med mc-gäng genom den ame­ri­kanska vild­mar­ken, i jakt på fri­he­ten. I Natio­nal Ant­hem lever hon famil­je­liv med Pre­si­dent John F. Ken­nedy por­trät­te­rad av har­lem­rap­pa­ren A$AP Rocky. I Bel Air svär­mar hon till­sam­mans med Shaun Ross, värl­dens första foto­mo­dell som är albino, och sex år yngre än Del Rey.

Den man som står ut mest för mig är Mark Maho­ney, som före­kom­mer som äldre, man­lig gestalt i musik­vi­deon till West Coast och Sha­des of Cool. I verk­lig­he­ten är Maho­ney en iko­nisk tatu­e­rare - som har gjort Del Reys tatu­e­ringar. När jag tit­tar på dessa videor slås jag av hur sär­skild deras rela­tion fram­står, givet för­ut­sätt­ning­arna ung vac­ker kvinna, möter äldre play­boy. Det hade kun­nat resul­tera i en platt loli­ta­histo­ria, men så sker ej. Bil­derna kom­mu­ni­ce­rar en känsla av ett band dem emel­lan, som var­ken tycks bestå av djup väns­kan, stor kär­lek eller vild attrak­tion. Vad det består av istäl­let vet jag inte. Mänsk­lig­het kanske. Att för­driva tid till­sam­mans. Fram­för allt i Sha­des of Cool tycks Maho­neys karak­tär tänka myc­ket, kanske på sitt för­flutna, sam­ti­digt som Lana hopp­löst för­sö­ker fånga hans upp­märks­sam­het, locka honom in i nuet. Det tyc­ker jag är fint. Däri finns även flera vackra sce­ner vari han reflek­te­ras i lju­set från en swim­ming­pool. Han expo­ne­ras med sär­skild ömhet, denne 70-tals noir­man, och mer som en idé eller en era i hen­nes liv än som en fak­tisk man — och det är där­för jag tän­ker att han är en musa.

Jag upp­skat­tar att få min kvinn­liga blick prö­vad mot olika typer av män. En mång­fald av manska­rak­tä­rer, skulle man kanske kunna kalla det. Del Rey tycks ha ett sär­skilt gott öga till alla möj­liga sor­ters män, eller åtminstone att expo­ne­ras till­sam­mans med dem och berätta sina histo­rier med hjälp av dem.

– Anna –

Rubens_(Ecce_Homo)

Ecce homo av Peter Paul Rubens

Det är kanske inte vad man skulle kalla »sexig stäm­ning« i Rubens mål­ning. Men det är helt klart något exhi­bi­tio­nis­tiskt i avbild­ningen av Jesus, vil­ket är rim­ligt med tanke på moti­vet. Behold the man! eller Se män­ni­skan! är vad man bru­kar över­sätta Ecce homo! till. Det är svårt att und­vika att se man­nen, och sär­skilt hans väl­for­made kropp. Våra blic­kar dras ned mot höft­dra­pe­ringen, som hasat ned från det ena höft­be­net. Det ser ut som om dra­pe­ringen skulle lösas upp och lämna honom naken, bara han tog ett steg när­mare oss.

– The­rese –

den kvinnliga blicken

En gång i tiden sa en så kal­lad kul­tur­man jag kände att han tyckte att det var roligt att jag objek­ti­fi­e­rade män på samma sätt som män objek­ti­fi­e­rar kvin­nor. Jag har tänkt en del på det genom åren. Nu tror jag att jag objek­ti­fi­e­rar män­ni­skor på ett rätt demo­kra­tiskt sätt — män och kvin­nor unge­fär lika myc­ket, och med objek­ti­fi­era menar jag något posi­tivt, att upp­skatta män­ni­skors utse­en­den, utan att för den skull beröva dem på andra kva­li­te­ter. Helt enkelt att tycka att män­ni­skor är vackra.

Bil­den här ovan­för är tagen på Capri, av den tyske mode­fo­to­gra­fen Her­bert List, som var myc­ket för­tjust i att foto­gra­fera nakna mans­krop­par — unga män med vackra krop­par, i en tra­di­tion som för tan­karna till anti­kens Gre­kland, och som senare kom att påverka den idag mer bekante foto­gra­fen Herb Ritts (vars lika gre­kiska bil­der man kan se på Foto­gra­fiska i Stock­holm just nu).

Men här är det en kvinna som betrak­tar den lätt­klädde man­nen. Jag äls­kar bil­den för att den är så ovan­lig, så ero­tisk — jag före­stäl­ler mig en fort­sätt­ning på den, med ett sce­na­rio som är ännu mer ero­tiskt, som man kan ana här, i spän­ningen mel­lan dem. Och det är man­nen som är den som är mest lätt­klädd, som visar upp sin kropp, för en kvinna som jag före­stäl­ler mig tyc­ker myc­ket om att se den.

Och det känns som en väl­digt modern bild, visst? Som något man kunde hitta i ett mode­ma­ga­sin idag. Den är tagen för näs­tan 80 år sedan — 1935.


Comments { 1 }

Tags: , , , , , ,


Lucka 17: Från det ena till det andra

valerius de saedeleer, 1867-1941, winter landscape

Föru­tom att jag gil­lar mål­ningar med snö på, gil­lar jag bil­der som ser ut som andra bil­der. Det här är en mål­ning av den bel­giske expres­sio­nis­ten Vale­rius de Sae­de­leer, och det känns inte som en dras­tisk giss­ning att han har varit i högsta grad påver­kad av en annan mål­ning med snö på när han målat den. Nämligen…

1280px-Pieter_Bruegel_the_Elder_-_Hunters_in_the_Snow_(Winter)_-_Google_Art_Project

Bru­e­gels »Jägar­nas hem­komst«, som jag bru­kar hävda är den bästa mål­ningen i konst­histo­rien. (Ja, jag skulle strida för detta. Med vapen, om jag var tvungen.) Jag äls­kar allt med den, och dess­utom på ett gene­röst sätt: jag blir inte svart­sjuk när andra vill visa den sin upp­skatt­ning. Tvärtom fak­tiskt. Där­för gil­lar jag även Vale­rius de Sae­de­le­ers mål­ning här ovan­för, och jag blev jät­te­glad när jag såg den här bilden:

frances mclaughlin-gill

Ett mode­foto av Fran­ces McLaughlin-Gill, som med­ver­kade i brit­tiska Vogue. Som ni ser är »Jägar­nas hem­komst« fond. Jag tyc­ker att det är en jät­te­fin bild: jag är väl­digt för­tjust i rött till­sam­mans med den där grågröna fär­gen som domi­ne­rar i Bru­e­gels mål­ning. Kanske hade Fran­ces McLaughlin-Gill kom­mit på idén med Bru­e­gel i bak­grun­den efter att ha sett det här fotot:

Princess Elizabeth, photo Cecil Beaton. England, 1945 (c) Cecil BeatonDet är prin­ses­san Eli­za­beth (hon var inte drott­ning än) av Eng­land, fotad 1945 av Cecil Bea­ton, som var en fan­tas­tisk foto­graf. Det ÄR inte »Jägar­nas hem­komst« i bak­grun­den, men det är inte långt ifrån: Snön, skrid­sko­å­karna, de kala, svarta gre­narna, fågeln i trä­det. Det är som om den som målat fon­den ploc­kat några av sina favo­ri­te­le­ment ur »Jägar­nas hemkomst«.

Och den bil­den fick mig att tänka på två andra bil­der, som inte har ett dugg med Bru­e­gel att göra, men som också är bil­der som lik­nar varandra:

The Queen & Prince... Past & Present

Drott­ning Eli­za­beth och prins Philip, då och nu. De är så himla rörande.

 


Comments { 1 }