Lucka 24: God jul…

…önskar Skönhetskabinettet!

– Therese –

god jul

 

– Sofie –

julbild

 

– Anna –

image

 

– Katarina –

IMG_6385


Comments { 1 }

Tags: , ,


Lucka 23: She has a lovely face – God in his mercy lend her grace

Jag älskar det svenska språket men när jag fastnar för enstaka ord är det ofta engelska sådana. Två favoriter är linger och dwell som ju nästan är synonyma. Det är ord som kanske inte används så ofta i vardagsengelskan och de har inga bra svenska synonymer. Linger översätter man oftast till ”dröja sig kvar” och dwell till att bo eller ”dväljas”. Inte vardagssvenska direkt. Jag har framför allt stött på dem i Tolkiens värld eftersom det är typiskt alver att tala om att linger och dwell.

Det finns en direkt koppling mellan skönhet och väntan eftersom skönhet och tid är så intimt sammankopplade. Kvinnlig skönhet liknas ofta vid en blomma som knoppar och blommar ut för att sedan vissna. Ta till exempel Robert Herricks ”To the Virgins, to Make Much of Time”:

Gather ye rosebuds while ye may,
Old Time is still a-flying;
And this same flower that smiles today
Tomorrow will be dying.

The glorious lamp of heaven, the sun,
The higher he’s a-getting,
The sooner will his race be run,
And nearer he’s to setting.

That age is best which is the first,
When youth and blood are warmer;
But being spent, the worse, and worst
Times still succeed the former.

Then be not coy, but use your time,
And while ye may, go marry;
For having lost but once your prime,
You may forever tarry.

Jag tycker att det finns en särskild skönhet i själva väntan också. Själva processen att bli vacker är en slags väntan, alltså tiden vi spenderar på att bli sköna. Sådant anses i regel vara fult eller fel av olika anledningar, vilket gör att detta inlägg till viss del knyter an till tidigare gästinlägg om viktorianska skönhetsideal: trots att vi lämnat den viktorianska eran så lever vi fortfarande med samma dubbla bud kring hur vi ska förhålla oss till skönhet. Tränar man och äter sunt ska man göra det av hälsoskäl – nåde den som bantar eller tränar av estetiska önskemål gällande den egna kroppen! Hygien och renlighet är bra men att spendera pengar på krämer för att få vackrare hy är alltid att förneka sin ålder och sträva efter ett osunt ungdomsideal – fåfängt och inte feministiskt. Att intressera sig för kläder och mode är att förakta kvinnor och stödja en sjuk industri men om det nu råder konsensus kring detta kan man verkligen fråga sig varför industrin blomstrar så.

Förutom skönhet i processen att bli vacker – jag tycker alltså att det är estetiskt tilltalande med kvinnors och för all del mäns ytliga procedurer, så tycker jag att själva väntan i form av linger eller dwell är så poetisk. Mina bästa exempel kommer från Lord Tennyson, men också från Tolkiens värld som jag redan nämnt. Kopplingen mellan Tennyson och Tolkien är inte helt långsökt estetiskt: tittar på man prerafaeliternas konst så känner vi igen en estetik som återkommer i Härskarringen, både i litteraturen och i Peter Jacksons filmatisering. Det är kombinationen av medeltid och växtlighet som gör det, tror jag, och den inneboende melankolin och sorgen i att allt som blommar en dag måste vissna:

tumblr_ldld76jv191qdyv52o1_500

John Melhuish Strudwish,  När äpplena var gyllene och sångerna ljuva men sommaren till ända.

I Tolkiens värld undslipper skönheten förruttnelsen eftersom alverna har evigt liv. Alvkungen Elrond spår sin dotter Arwen och hennes framtid efter att hennes make, den dödliga men oj så snygge Aragorn lämnat jordelivet. Han spår hur hon, oförändrad av tidens tand, fortsätter att sörja och ensam vandrar på jorden till tidens ände. ”Why do you linger here when there is no hope?” frågar han sin dotter och förutspår: ”Here you will dwell, bound by your grief.”

Arwen-The-Two-Towers-arwen-undomiel-34589485-850-400

aragorn-death

tttcap_0666

Arwen_01

Arwen_dg3

Lord Tennysons välkända dikt om The Lady of Shalott liknar på ett sätt scenen ovan men är inverterad i sin handling. The Lady of Shalott sitter ensam i sitt torn och väver dagarna i ända, hennes enda kontakt med omvärlden är den spegel som hon ser världen genom. Hon har en förbannelse över sig där hon inte får se världen utanför annat än genom spegeln. Tala om att både linger och dwell! Vid synen av  ett nygift par som kurtiserar i månens ljus utbrister hon ”I am half-sick of shadows!” och man förstår hur plågsam tillvaron är för den olyckliga mön.

John_William_Waterhouse_-_I_am_half-sick_of_shadows,_said_the_lady_of_shalott

John William Waterhouse, ”I Am Half-Sick of Shadows! Said the Lady of Shalott”

När Sir Lancelot rider förbi hennes torn och hon får syn på hans uppenbarelse i spegeln händer följande:

She left the web, she left the loom,
She made three paces thro’ the room,
She saw the water-lily bloom,
She saw the helmet and the plume,
She look’d down to Camelot.
Out flew the web and floated wide;
The mirror crack’d from side to side;
”The curse is come upon me,” cried
The Lady of Shalott.

Hon lämnar sitt torn, tar sig en båt och beger sig mot staden Camelot. Hon hinner dö innan hon anländer  – förbannelsen är i kapp henne. Möns dröjande och dväljande i tornet i alla dessa år, och nu när hon äntligen beger sig ut i världen och får se den med egna ögon är det som förbannad. Sir Lancelot, mannen vars blotta uppenbarelse fick The Lady of Shalott att tappa fattningen, är en av de som beskådar liket i båten när den flutit fram till Camelot:

All the knights at Camelot:
But Lancelot mused a little space;
He said, ”She has a lovely face;
God in his mercy lend her grace,
The Lady of Shalott.”

Julia Margaret Cameron var granne och vän med Tennyson. I sin samtid sågs Cameron som en slags amatörfotograf men Tennyson gav henne uppdraget att göra fotografiska illustrationer till hans ”Idylls of the King”. Utsökta är hennes bilder – det är svårt att tro att det är 1860- och 1870-talen vi rör oss i. Det är en intimitet kombinerad med en stundtals klar förståelse av fotografiets unika kvaliteter i förhållande till måleri som gör att Camerons bilder är så förtrollande:

1860_cameron.1000

Julia Margaret Cameron, Call, I follow, I follow, let me die!

Sadness,_by_Julia_Margaret_Cameron

Julia Margaret Cameron, Guy Little Theatrical Photographs (Ellen Terry)

Maud,_by_Julia_Margaret_Cameron

Julia Margaret Cameron, Maud.

Även här möter vi en slags stilla och loj skönhet. Jag tycker att det är fel att kalla kvinnorna passiva – jag menar att de väntar och att det är en del av vad som tilltalar oss. Varför bilderna fungerar så starkt i vår samtid, liksom varför människan fascineras så av alvernas långsamma rörelse och evigt liv, eller den tragiska historien om The Lady of Shalott, tror jag hänger ihop med att vi är ovana vid att se människor vänta och för all del vara passiva. Det finns ett starkt förakt för inaktivitetet i vår samtid. Nu stundar jul och mellandagarna, den enda tiden på året då vi uppmuntras att vara passiva. Jag hoppas ni väntar – och är inaktiva – med stil!


Comments { 6 }


Lucka 22: Tålamod är en dygd


 Malcolm McLaren, Madame Butterfly (1984)

Tålamod, förmågan att utstå väntan, förseningar och svårigheter med bibehållet lugn utan att hänfalla åt okontrollerade känslosvall, betraktas av många som en moraliskt eftertraktansvärd egenskap. Dagens lucka är en uppmaning till läsare av Skönhetskabinettets julkalender att praktisera tålamod inför morgondagens lucka som kommer att vara väntan värd. En bra övning inför julafton, om inte annat.


Comments { 0 }


Lucka 20: Barbell Belle

389208555

Det här är Abbye Stockton. Vid slutet av 1940-talet – när hon var i trettioårsåldern – hade hon prytt omslaget till mer än fyrtio olika magasin. Hon var en tidig ”strongwoman” och en föregångare till dagens kvinnliga bodybuilders. I februari 1947 anordnade hon världens första tävling för kvinnliga tyngdlyftare, och hon var även den som lade upp Marilyn Monroes träningsprogram.

På något sätt känns det konstigt att hon över huvud taget har funnits, hon stämmer inte alls överens med bilden jag har av hur kvinnor var och såg ut vid den här tiden. Men hon fanns (ända fram till sin död 2006), och hon var en idol för många – både män och kvinnor – som visste att uppskatta kvinnor som var starka på riktigt.


Comments { 0 }

Tags: , ,


Lucka 19: Allt var inte bättre förr…

…men tidskriftsomslagen var det definitivt. Jag förstår inte varför de inte kan se ut lite mer så här idag? Vad hände med de tecknade omslagen? Som inte bara visar ett photoshoppat ansikte? De säljer inte, är givetvis svaret. Men de här numren av The Queen skulle jag köpa nästan oavsett vad de innehöll, för att de är så fruktansvärt fina.

 
queen1

queen2

queen3

queen4

queen5

 


Comments { 2 }

Tags: ,


Lucka 18: Den kvinnliga blicken

– Katarina –

movieline1

Det här är en av mina favoritbilder i kategorin avklädda män. Den föreställer Liam Neeson och är väl ungefär tjugo-trettio år gammal eller så, jag vet inte riktigt. Jag tycker att den är så fin! Den ser inte ut att vara tagen av en fotograf, utan snarare av en flickvän under någon mysig semester. När man möter Neesons blick så känns det lite som att man är hans tjej. Till stor del tror jag att det beror på vad han har på sig. Män brukar inte iklädas enbart en skjorta när de ska vara sexiga på bild. Skjorta och kalsonger? Ja. Bara kalsonger? Ja. Helt naken? Ja. Men inte bara en skjorta. Så är en man bara klädd i privata sammanhang, till exempel under en semester när han har slagit sig ner på en sten som är tillräckligt slät för att inte kräva en skyddande kalsong, men stenen han lutar sig emot är för vass för att vara bekväm mot en naken rygg.

Det är också fint att Neeson får vara manlig i sin egen rätt – för att han har en fin manskropp och en sexig blick, inte för att han har typiskt manliga kläder på sig, eller för att han poserar på ett utpräglat manligt sätt. Samtidigt är det något nästan androgynt över bilden. Som att den speglar den delen av sexualiteten som inte är explicit manlig eller kvinnlig, utan djupt mänsklig.

Med jämna mellanrum cirkulerar en del ganska rabiata bildanalyser på nätet, där tesen är att män inte kan posera som kvinnor utan att det blottlägger hur löjliga kvinnor förväntas se ut på bild. Men den här bilden – som lika gärna hade kunnat föreställa en kvinna – tycker jag visar att det knappast kan upphöjas till allmän sanning.

– Sofie –

image

Mark Mahoney

Sedan tidpunkten för Lana del Reys genomslag, i början av 2012, har hon i sina musikvideor bjudit världen att smaka på sina manliga musor. Dessa män uppvisar en förvånande variation och gemensamt mellan dem är att de sällan är det mest förutsägbara valet och tillför därför verkligen handlingen någonting just Som Män. I Ride ligger Lana Del Rey med äldre män på hotell och liftar med mc-gäng genom den amerikanska vildmarken, i jakt på friheten. I National Anthem lever hon familjeliv med President John F. Kennedy porträtterad av harlemrapparen A$AP Rocky. I Bel Air svärmar hon tillsammans med Shaun Ross, världens första fotomodell som är albino, och sex år yngre än Del Rey.

Den man som står ut mest för mig är Mark Mahoney, som förekommer som äldre, manlig gestalt i musikvideon till West Coast och Shades of Cool. I verkligheten är Mahoney en ikonisk tatuerare – som har gjort Del Reys tatueringar. När jag tittar på dessa videor slås jag av hur särskild deras relation framstår, givet förutsättningarna ung vacker kvinna, möter äldre playboy. Det hade kunnat resultera i en platt lolitahistoria, men så sker ej. Bilderna kommunicerar en känsla av ett band dem emellan, som varken tycks bestå av djup vänskan, stor kärlek eller vild attraktion. Vad det består av istället vet jag inte. Mänsklighet kanske. Att fördriva tid tillsammans. Framför allt i Shades of Cool tycks Mahoneys karaktär tänka mycket, kanske på sitt förflutna, samtidigt som Lana hopplöst försöker fånga hans uppmärkssamhet, locka honom in i nuet. Det tycker jag är fint. Däri finns även flera vackra scener vari han reflekteras i ljuset från en swimmingpool. Han exponeras med särskild ömhet, denne 70-tals noirman, och mer som en idé eller en era i hennes liv än som en faktisk man – och det är därför jag tänker att han är en musa.

Jag uppskattar att få min kvinnliga blick prövad mot olika typer av män. En mångfald av manskaraktärer, skulle man kanske kunna kalla det. Del Rey tycks ha ett särskilt gott öga till alla möjliga sorters män, eller åtminstone att exponeras tillsammans med dem och berätta sina historier med hjälp av dem.

– Anna –

Rubens_(Ecce_Homo)

Ecce homo av Peter Paul Rubens

Det är kanske inte vad man skulle kalla ”sexig stämning” i Rubens målning. Men det är helt klart något exhibitionistiskt i avbildningen av Jesus, vilket är rimligt med tanke på motivet. Behold the man! eller Se människan! är vad man brukar översätta Ecce homo! till. Det är svårt att undvika att se mannen, och särskilt hans välformade kropp. Våra blickar dras ned mot höftdraperingen, som hasat ned från det ena höftbenet. Det ser ut som om draperingen skulle lösas upp och lämna honom naken, bara han tog ett steg närmare oss.

– Therese –

den kvinnliga blicken

En gång i tiden sa en så kallad kulturman jag kände att han tyckte att det var roligt att jag objektifierade män på samma sätt som män objektifierar kvinnor. Jag har tänkt en del på det genom åren. Nu tror jag att jag objektifierar människor på ett rätt demokratiskt sätt – män och kvinnor ungefär lika mycket, och med objektifiera menar jag något positivt, att uppskatta människors utseenden, utan att för den skull beröva dem på andra kvaliteter. Helt enkelt att tycka att människor är vackra.

Bilden här ovanför är tagen på Capri, av den tyske modefotografen Herbert List, som var mycket förtjust i att fotografera nakna manskroppar – unga män med vackra kroppar, i en tradition som för tankarna till antikens Grekland, och som senare kom att påverka den idag mer bekante fotografen Herb Ritts (vars lika grekiska bilder man kan se på Fotografiska i Stockholm just nu).

Men här är det en kvinna som betraktar den lättklädde mannen. Jag älskar bilden för att den är så ovanlig, så erotisk – jag föreställer mig en fortsättning på den, med ett scenario som är ännu mer erotiskt, som man kan ana här, i spänningen mellan dem. Och det är mannen som är den som är mest lättklädd, som visar upp sin kropp, för en kvinna som jag föreställer mig tycker mycket om att se den.

Och det känns som en väldigt modern bild, visst? Som något man kunde hitta i ett modemagasin idag. Den är tagen för nästan 80 år sedan – 1935.


Comments { 1 }

Tags: , , , , , ,


Lucka 17: Från det ena till det andra

valerius de saedeleer, 1867-1941, winter landscape

Förutom att jag gillar målningar med snö på, gillar jag bilder som ser ut som andra bilder. Det här är en målning av den belgiske expressionisten Valerius de Saedeleer, och det känns inte som en drastisk gissning att han har varit i högsta grad påverkad av en annan målning med snö på när han målat den. Nämligen…

1280px-Pieter_Bruegel_the_Elder_-_Hunters_in_the_Snow_(Winter)_-_Google_Art_Project

Bruegels ”Jägarnas hemkomst”, som jag brukar hävda är den bästa målningen i konsthistorien. (Ja, jag skulle strida för detta. Med vapen, om jag var tvungen.) Jag älskar allt med den, och dessutom på ett generöst sätt: jag blir inte svartsjuk när andra vill visa den sin uppskattning. Tvärtom faktiskt. Därför gillar jag även Valerius de Saedeleers målning här ovanför, och jag blev jätteglad när jag såg den här bilden:

frances mclaughlin-gill

Ett modefoto av Frances McLaughlin-Gill, som medverkade i brittiska Vogue. Som ni ser är ”Jägarnas hemkomst” fond. Jag tycker att det är en jättefin bild: jag är väldigt förtjust i rött tillsammans med den där grågröna färgen som dominerar i Bruegels målning. Kanske hade Frances McLaughlin-Gill kommit på idén med Bruegel i bakgrunden efter att ha sett det här fotot:

Princess Elizabeth, photo Cecil Beaton. England, 1945 (c) Cecil BeatonDet är prinsessan Elizabeth (hon var inte drottning än) av England, fotad 1945 av Cecil Beaton, som var en fantastisk fotograf. Det ÄR inte ”Jägarnas hemkomst” i bakgrunden, men det är inte långt ifrån: Snön, skridskoåkarna, de kala, svarta grenarna, fågeln i trädet. Det är som om den som målat fonden plockat några av sina favoritelement ur ”Jägarnas hemkomst”.

Och den bilden fick mig att tänka på två andra bilder, som inte har ett dugg med Bruegel att göra, men som också är bilder som liknar varandra:

The Queen & Prince... Past & Present

Drottning Elizabeth och prins Philip, då och nu. De är så himla rörande.

 


Comments { 1 }