Den hemliga historien

Hurra, Helena Dahlgren har köpt biljetter till Donna Tartts författarbesök åt mig! Den hemliga historien gjorde starkt intryck på mig och jag vet med säkerhet att jag inte är ensam om att älska den romanen. Tillsammans med John Fowles Illusionisten är det en verklighetsflykt och eskapism upplevd genom en mans ögon där jag tveklöst anammat ”jag”-et. I annan populärkulturell konsumtion drar jag mig för att identifiera mig med och längta efter manliga perspektiv. Detta är inte en medveten handling utan snarare har jag kommit på mig själv med att utesluta fiktiva män och deras erfarenheter och upplevelser som projektionsytor för egen identifikation. Detta är förstås dumt eftersom det finns fler parametrar än kön att ta hänsyn till när man talar om delade erfarenheter. Jag är dessutom godtrogen nog att tro att vi har mer gemensamt med varandra än vad så värdsliga ting som hudfärg, ålder, kön och sexualitet skulle kunna hålla isär – ändå är det nästan alltid i en jämngammal heterosexuell västerländsk kvinna jag söker spegla mig i. Om det skiljer i ålder kan jag ändå tänka saker som ”var hon jämngammal med mig när hon fick barn?” eller ”hade hon också en jobbig tonårstid?” och dylikt och så vips är den äldre eller yngre personen mitt jag men i en annan fas i livet.

Varför vissa böcker får mig att glömma min egen identitet och helt fly in i en annan tror jag har samma förklaring som att en del konstverk får oss eller i alla fall mig att glömma platsen och platser jag själv befinner och befunnit mig på. Inför starka landskapsmålningar som t.ex. av Friedrichs hand eller varför inte Skogsgläntan av vår egen Karl Nordström, är det knappast en identiskt upplevd sublim upplevelse som gör att vi förmår ta in landskapets skönhet och fullt uppleva det genom måleriet som medium. Vi möts istället i en slags gemensam längtan, som även om den bara delas av ens eget jag inger känslan av en upplevelse som sträcker sig över gränser, bryter sig igenom barriärer och ger sken av att vara allmänmänsklig. Jag vet inte vad det är jag längtar efter när jag ser den amerikanska universitetsvärlden genom Richards ögon, inte heller vad som lockar så med tanken att få vandra längs med ödsliga stigar på en grekisk ö med Nicholas ben istället för mina egna, men det är samma mekanism som får mig att rysa inför Friedrichs ruiner och som får mig att förnimma fågelsången i Nordströms målning och önska att jag befann mig där inne istället för här utanför.

Karl_Nordstrom_Skogsglantan_1884

Karl Nordström, Skogsgläntan. Kan med fördel beskådas på Prins Eugens Waldemarsudde som nu har en utställning om nämnda konstnär.

 


Comments { 3 }


Vetenskapskabinettet

Vi fick en kommentar på mitt inlägg om oljor där kommentatorn påpekade att Barnängens barnolja innehåller paraffinolja, eller rättare sagt att den enbart innehåller paraffinolja, och att växtbaserade oljor är bättre. Men jag vet inte jag… Jag känner mig ganska nöjd med mina industriframställda produkter. Jag har aldrig märkt att de skulle torka ut huden, eller vara dåliga på något annat sätt. Och efter att ha läst den här texten känner jag mig inte direkt övertygat om de ”naturliga” oljornas förträfflighet. Vad tycker ni? Har ni några preferenser vad gäller innehållet i de produkter ni använder?


Comments { 4 }

Tags: , ,


Stilböcker – A Privileged Life

Susanna Salks bok är inte en traditionell stilbok, utan en anspråkslös hyllning till en livsstil (i ordets allra minst konstlade bemärkelse). Bokens fullständiga titel, A Privileged Life – Celebrating Wasp Style, är mitt i prick. Däremot är omslagsbilden på C.Z. Guest (tagen av Slim Aarons) aningen missvisande. A Pivileged Life är inte en bok som i huvudsak handlar om de allra mest förmögna, utan om den privilegierade övre medelklassen i USA. De har det förvisso gott ställt, men skulle aldrig få för sig att avstå utbildning och arbete för något slags jet set-tillvaro. Inte främst för att de inte har råd, utan för att bildningstörst och strävsamhet betraktas som dygder.

salk

A Privileged Life är en snygg och inspirerande bok. Men mer än något annat är den konservativ. Wasp-stilen har uppstått bland människor som blir ängsliga av tanken på alltför snabba förändringar. I genren stilböcker slår A Privileged Life rekord i frånvaro av konsumtionshets; shoppingtipsen och slit och släng-mentaliteten har genomgående fått stå tillbaka för traditioner och stilmässig kontinuitet. Det är estetisk återhållsamhet på det mest oemotståndliga sätt.

Susanna Salk varvar bilder från sin egen uppväxt i New England med bilder på wasp-ikoner som Jackie Kennedy, Babe Paley och Gloria Vanderbilt. Tilltalet är varmt och förtroligt. Salk återkommer hela tiden till det som utgör en wasps livsbetingelser: familjelivet, Ivy League-universiteten och de ärvda sommarhusen. Här finns inga tips i stil med ”Fem nyckelplagg!” och ”Fixa stilen nu!”. Kanske kan det upplevas frustrerande om man är på jakt efter tydliga instruktioner, men jag älskar att tonen i boken speglar långsamheten i en (livs-)stil som skapas över flera generationer. På var och varannan bild finns något som knyter an till det förgångna: författarens farmors pärlor, författarens mammas byxor, författarens pappas Harvard-tröja.

IMG_2837

Wasp-stilen är en ganska osexig stil. Det är inte särskilt tydliga stilmässiga gränser mellan vare sig män och kvinnor, eller unga och gamla. Jag tänker att det är delvis där lockelsen ligger, i det lågmälda, renskrubbade och tidlösa, som existerar någonstans bortom vanliga parametrar.

Grace Kelly 2

Både människorna och miljöerna i boken är ”as American as apple pie”, men har samtidigt något svårbestämt nordiskt över sig. (Bilden ovan på Grace Kelly ser dock ut att vara tagen vid Medelhavet.) Kanske beror det på New Englands årstidsväxlingar, den generellt höga levnadsstandarden eller förkärleken för utomhusaktiviteter. Vad det än är så känns det lika hemtrevligt och bekant som kanelbullar och mellanmjölk.

IMG_2834

En wasp har inget behov av att klä sig för att uttrycka sin individualitet, utan låter kläderna reflektera hans eller hennes livsstil. Hemligheten bakom wasp-stilen står därför inte att finna på ytan – i de enskilda plaggen – utan i de praktiska omständigheterna som styr valet av kläder. Stilen är sprungen ur traditionella värderingar, en aktiv livsstil och en ständig beredskap att (efter arbetsdagens slut!) slå sig ner på verandan för en drink. Det vilar något påfallande frugalt över wasp-stilen: den är varken snobbig, trendig eller det minsta överdådig. Om en wasp någon gång utmärker sig är det genom den excentriska look som uppstår när man matchar de ärvda manchesterbyxorna med sin mammas kashmirtröja och den där sextio år gamla kappan man hittade i en garderob på familjens lantställe i Nantucket.  

 

* ”Wasp” är en akronym som står för ”White Anglo-Saxon Protestant”. Termen har använts främst nedsättande om den inflytelserika och förmögna gruppen amerikaner med ursprung i nordvästra Europa (eg. England).


Comments { 11 }

Tags: , , , , ,


Stilböcker, del 1

Jag tycker att böcker om stil är ungefär lika problematiska som böcker om hudvård – eftersom det enda tips jag tycker att man egentligen kan ge en annan människa i dessa frågor är ”Pröva dig fram till vad som passar just dig”. Ändå dras jag ibland till stilböckerna: när jag nyligen erbjöds ”Elsa Billgrens vintage” på mitt jobb blev jag exempelvis överförtjust (jag har inte läst den än, men kanske kommer en recension så småningom). Jag tror att det hela är grundat i en dum förhoppning om att något ska avslöjas i dessa böcker som kommer att ge mig en fantastisk stil; enkla knep som vackra, stilfulla kvinnor ruvat på i århundraden och som kommer att förändra allt.

Dessutom, har jag insett nyligen, kan man sälja på mig nästan vad som helst med motiveringen att det är franskt. Jag skulle glatt använda vilken hudvårdsprodukt som helst från ett franskt apotek till exempel, medan jag är kräsen bland krämerna på de svenska. Jag tänker liksom att om franska kvinnor gör det så kan det inte vara fel. De är ju så chica! För några år sedan var jag sugen på boken ”Franska kvinnors smala hemligheter”, även om jag aldrig köpte den, vilket antagligen var lika bra. Jag tycker till och med att det verkar intressant med boken ”Franska barn kastar inte mat”, trots att jag inte har några barn och trots att jag har förstått att fransk barnuppfostran inte är förebildlig i allt.

Nåväl. När jag läste att Ines de la Fressange, fransk före detta fotomodell (åt t ex Chanel, kolla vad fint!) hade skrivit en stilbok som dessutom heter ”Parisian chic”, så var jag ju bara tvungen att beställa den. ”Ines de la Fressange shares the well-kept secrets of how Parisian women maintain effortless glamour and a timeless allure”, lovade reklamen. De franska kvinnornas hemligheter skulle äntligen avslöjas för mig!

Men jag blev besviken på min stilbok, som vanligt. Många av Ines tips går ut på att inte vara rädd för att ”mix it up” och, vad man skulle säga på dålig svensk modemagasinsprosa ”rocka till det”. Andra handlar om att det är viktigt att känna sig bekväm i vad man har på sig. Fransyskor dyrkar aldrig stilikoner, skriver Ines, och menar att Jane Birkin och Charlotte Gainsbourgh med sin ”avslappnade” stil – jeans och Converse, typ – är exempel på detta. Ja, kanske, men ingen stil är väl heller mer kopierad än just den. Om man ens kan tala om det som stil.

Sidorna jag tittat mest på består i Ines råd om hur man bär sju stycken basplagg – en svart kavaj, en trenchcoat, en marinblå tröja, ett vitt linne, ett par jeans, en liten skinnjacka och ”den lilla svarta”.

parisian-chic-navy-sweater2
Plaggen modellas av Ines dotter Nine, som så klart är väldigt elegant, men lite för ung, tycker jag – för mig är en stor del av den franska kvinnans elegans förmågan att åldras med stil. Jag hade hellre sett Ines själv som modell. Men allt är väldigt franskt och chict och till slut vill man bara åka till Paris och gå runt i ballerinaskor och stanna och köpa ett fång frasande tulpaner medan man fäller upp kragen på sin trenchcoat för att skydda sig mot det lätta aprilregn som faller och det doftar rostad kastanj och man har en ny parfym och är antagligen förälskad i en man som snart kommer att bjuda på champagne.

nine de la f
Sedan urartar boken dessvärre i en illa illustrerad (av Ines själv) Parisguide, med tips om butiker och restauranger som man kan lätt kan googla sig till, och vid det laget har jag blivit lite ambivalent inför Ines råd, som ”Slösa inte bort din tid på att använda concealer!” och ”I regel ogillar parisiska män kvinnligt kroppshår”.

Det absolut bästa tipset som framförs i ”Parisian chic” är att bygga upp en bra basgarderob, men det är ju inte direkt något som parisiska kvinnor har hållit hemligt för omvärlden. Bättre än att köpa denna lite tramsiga bok tycker jag är att bildgoogla Ines de la Fressange. För Ines själv är verkligen ett fantastiskt exempel på stilfull fransk kvinna – hon är 56 och var så här elegant när hon i höstas lanserade sitt samarbete med klädkedjan Uniqlo (ett mycket smakfullt val av samarbetspartner, givetvis).

ines de la f


Comments { 8 }

Tags: , , , ,


Bloggtips

När livet ger dig citroner – sök tröst bland böcker och bitters. En underbar blogg. Det är svårt att ringa in varför den är så underbar om man inte förstår konceptet ”ta en drink” och all eskapism som finns inneboende där. Det handlar väldigt sällan om själva drickandet eller alkoholen för mig när jag bestämmer mig för att ta en drink. Det är närmast en ritual, en paus från vardagen och en flykt in i något annat, mer filmiskt. I När livet ger dig citroner får vi drinkrecept men också litet grann en försmak av känslorna de olika smakerna skulle kunna frambringa. Vilken film de tillhör. Sedan väljer vi själva där hemma vad vi ska kasta oss in i.

Betty Draper dricker en Gimlet och tar en cigarett. 


Comments { 2 }

Tags: ,


Moderätt

I dagens SvD skriver  Sofia Hedström en sex tusen tecken lång text som går ut på att förklara att det är ett problem att modevärlden är konservativ och inte i tillräckligt stor utsträckning utmanar konventioner. Hedström förfasas över att kläder fortfarande framförallt används för att försköna, och utan att utveckla det närmare påstår hon att man inom modevärlden betraktar både män och kvinnors kroppar med en manlig blick. Hon menar vidare att om man kunde komma till rätta med allt detta så skulle modet kunna utvecklas till den ”relevanta konstform” det har potential att vara.

Sofia Hedström, som alltså är modejournalist, går så långt i sitt slentrianpolitiserande av modet att hon anser det irrelevant så länge det inte utmanar normer. Jag kan inte låta bli att undra om hon själv ens förstår vilka implikationer det får att hon avfärdar alla värden utanför den politiska sfären som ointressanta. Och när hon öppnar garderoben på morgonen, är det med målsättningen att utmana konventioner hon väljer vad hon ska sätta på sig?


Comments { 0 }

Tags: ,


Det danska modetidskriftsundret

danskt_


De senaste åren har jag nästan bara köpt danska modemagasin. Med undantag för något brittiskt, men framför allt har jag helt slutat med de svenska. Det är något med de danska tidskrifterna – jag brukar köpa Cover, Costume och Eurowoman, varav den senare blivit min favorit, trots både sämst namn, logotype och omslag, men i just det här fallet väljer jag att inte döma efter utsidan – som är helt annorlunda än de svenska.

Elin Klings Styleby är ett uppenbart försök att göra en svensk variant av danskt modemagasin, men jag tycker inte alls att det är lyckat. Den liknar sina danska förebilder i det att den är ett renodlad modetidning, vilket innebär att man slipper sådant som till exempel Elle och Damernas Värld delvis består av – horoskop, relationer, sånt som kvinnor uppenbarligen antas vara intresserade av. Men de danska tidskrifterna har bättre plocksidor (jag älskar plocksidor! Jag skulle gärna läsa ett modemagasin med enbart plocksidor), och det är skönt att slippa se de vanliga svenska modemänniskorna på sidorna. I de danska tidskrifterna heter kvinnorna sånt som Maiken och Nadja och är är ofta lite sådär by Malene Birger-boho-chica, på ett sätt som jag mot min vilja har börjat gilla.

I min favorit Eurowoman får man också intervjuer och artiklar om personer man faktiskt vill läsa om: i de senaste numren Dasha Zhukova (rysk gallerist, tidskriftsredaktör och designer, verksam i den där lite skrämmande med fascinerande världen där mode- och konstscenen möts och alla verkar vara väldigt rika), Girls-Lena Dunham, make up-gudinnan Lisa Eldridge (som jag gissar att både Beatrice och jag kommer att skriva om snart igen!) och modebloggaren Garance Doré.

I övrigt har jag i min analys av de danska modemagasinen lyckats koncentrera mitt gillande till tre punkter:

1. Redaktionerna verkar bestå av människor med ett genuint kulturintresse, snarare än ett intresse för enbart mode och trender. Det märks i allt från temanummer (Cover gjorde för några år sedan ett nummer med litteraturtema, med plocksidor fulla av böcker, modereportage inspirerade av Karen Blixen, intervjuer med personer som berättade om sina favoritböcker, något som känns HELT otänkbart att till exempel Styleby skulle göra med trovärdighet) till detaljer (man tipsar om konstutställningar, prylar från museishoppar, är inte rädd för att ge texter en historisk förankring och välja gamla bilder för att illustrera dem. Till och med annonsmaterialet känns mer sofistikerat än i de svenska tidskrifterna: Royal Copenhagen och konsthallar dyker upp bland de vanliga annonserna för smink och kläder.) Trots det befinner sig de danska magasinen som jag läser på en betydligt lättsammare och mindre arty nivå än till exempel Bon: de handlar mer om shopping än om mode som konstform, men de lyckas vara lättsamma med substans.

2. Åldern på kvinnorna som förekommer varierar på ett sätt som känns både sympatiskt och trovärdigt. Med stigande ålder får jag svårare och svårare för reportage om tjugåringar med bra smak, men i de danska tidskrifterna porträtteras kvinnor i alla möjliga åldrar. Fotomodellerna är fortfarande väldigt unga, men kvinnorna som berättar om sin stil eller visar upp sin garderob kan lika gärna vara 40+.

3. I modereportagen förekommer bilder där modellerna visar brösten eller röker en cigarett, vilket känns lite skönt kontinentalt och dekadent. Danskt frigjort liksom. Jag gillar det.

Förut brukade jag önska att det skulle komma ett svenskt modemagasin som var precis som de danska, men jag har slutat önska det nu (om jag inte får göra det själv!). Tills dess är jag nöjd och glad med att köpa Cover, Costume och Eurowoman. Som bonus lär man sig lite danska!

dansk kvinna_

Bild: Typisk dansk snygg vuxen kvinna, ur majnumret av Eurowoman.


Comments { 3 }

Tags: , , , ,