Den hemliga historien

Hurra, Helena Dahl­gren har köpt bil­jet­ter till Donna Tartts för­fatt­ar­be­sök åt mig! Den hem­liga histo­rien gjorde starkt intryck på mig och jag vet med säker­het att jag inte är ensam om att älska den roma­nen. Till­sam­mans med John Fow­les Illu­sio­nis­ten är det en verk­lig­hets­flykt och eska­pism upp­levd genom en mans ögon där jag tvek­löst anam­mat »jag«-et. I annan popu­lär­kul­tu­rell kon­sum­tion drar jag mig för att iden­ti­fi­era mig med och längta efter man­liga per­spek­tiv. Detta är inte en med­ve­ten hand­ling utan sna­rare har jag kom­mit på mig själv med att ute­sluta fik­tiva män och deras erfa­ren­he­ter och upp­le­vel­ser som pro­jek­tions­y­tor för egen iden­ti­fi­ka­tion. Detta är för­stås dumt eftersom det finns fler para­met­rar än kön att ta hän­syn till när man talar om delade erfa­ren­he­ter. Jag är dess­utom god­tro­gen nog att tro att vi har mer gemen­samt med varandra än vad så värds­liga ting som hud­färg, ålder, kön och sex­u­a­li­tet skulle kunna hålla isär — ändå är det näs­tan all­tid i en jämn­gam­mal hete­ro­sex­u­ell väs­ter­ländsk kvinna jag söker spegla mig i. Om det skil­jer i ålder kan jag ändå tänka saker som »var hon jämn­gam­mal med mig när hon fick barn?« eller »hade hon också en job­big ton­års­tid?« och dylikt och så vips är den äldre eller yngre per­so­nen mitt jag men i en annan fas i livet.

Var­för vissa böc­ker får mig att glömma min egen iden­ti­tet och helt fly in i en annan tror jag har samma för­kla­ring som att en del konst­verk får oss eller i alla fall mig att glömma plat­sen och plat­ser jag själv befin­ner och befun­nit mig på. Inför starka land­skaps­mål­ningar som t.ex. av Fri­edrichs hand eller var­för inte Skogs­glän­tan av vår egen Karl Nord­ström, är det knap­past en iden­tiskt upp­levd sublim upp­le­velse som gör att vi förmår ta in land­ska­pets skön­het och fullt upp­leva det genom måle­riet som medium. Vi möts istäl­let i en slags gemen­sam läng­tan, som även om den bara delas av ens eget jag inger käns­lan av en upp­le­velse som sträc­ker sig över grän­ser, bry­ter sig ige­nom bar­riä­rer och ger sken av att vara all­män­mänsk­lig. Jag vet inte vad det är jag läng­tar efter när jag ser den ame­ri­kanska uni­ver­si­tets­värl­den genom Richards ögon, inte hel­ler vad som loc­kar så med tan­ken att få vandra längs med öds­liga sti­gar på en gre­kisk ö med Nicho­las ben istäl­let för mina egna, men det är samma meka­nism som får mig att rysa inför Fri­edrichs rui­ner och som får mig att för­nimma fågelsången i Nord­ströms mål­ning och önska att jag befann mig där inne istäl­let för här utanför.

Karl_Nordstrom_Skogsglantan_1884

Karl Nord­ström, Skogs­glän­tan. Kan med för­del beskå­das på Prins Eugens Wal­de­mar­sudde som nu har en utställ­ning om nämnda konstnär.

 


Comments { 3 }


Vetenskapskabinettet

Vi fick en kom­men­tar på mitt inlägg om oljor där kom­men­ta­torn påpe­kade att Bar­näng­ens barn­olja inne­hål­ler paraf­fin­olja, eller rät­tare sagt att den enbart inne­hål­ler paraf­fin­olja, och att växt­ba­se­rade oljor är bättre. Men jag vet inte jag… Jag kän­ner mig ganska nöjd med mina indu­stri­fram­ställda pro­duk­ter. Jag har ald­rig märkt att de skulle torka ut huden, eller vara dåliga på något annat sätt. Och efter att ha läst den här tex­ten kän­ner jag mig inte direkt över­ty­gat om de »natur­liga« oljor­nas för­träff­lig­het. Vad tyc­ker ni? Har ni några pre­fe­ren­ser vad gäl­ler inne­hål­let i de pro­duk­ter ni använder?


Comments { 4 }

Tags: , ,


Stilböcker – A Privileged Life

Susanna Salks bok är inte en tra­di­tio­nell stil­bok, utan en anspråks­lös hyll­ning till en livs­stil (i ordets allra minst konst­lade bemär­kelse). Bokens full­stän­diga titel, A Pri­vi­le­ged Life – Celeb­ra­ting Wasp Style, är mitt i prick. Där­e­mot är omslags­bil­den på C.Z. Guest (tagen av Slim Aarons) aningen miss­vi­sande. A Pivi­le­ged Life är inte en bok som i huvud­sak hand­lar om de allra mest för­mögna, utan om den pri­vi­le­gi­e­rade övre medel­klas­sen i USA. De har det för­visso gott ställt, men skulle ald­rig få för sig att avstå utbild­ning och arbete för något slags jet set-tillvaro. Inte främst för att de inte har råd, utan för att bild­ningstörst och sträv­sam­het betrak­tas som dygder.

salk

A Pri­vi­le­ged Life är en snygg och inspi­re­rande bok. Men mer än något annat är den kon­ser­va­tiv. Wasp-stilen har upp­stått bland män­ni­skor som blir ängs­liga av tan­ken på allt­för snabba för­änd­ringar. I gen­ren stil­böc­ker slår A Pri­vi­le­ged Life rekord i från­varo av kon­sum­tions­hets; shop­ping­tip­sen och slit och släng-mentaliteten har genom­gå­ende fått stå till­baka för tra­di­tio­ner och stil­mäs­sig kon­ti­nu­i­tet. Det är este­tisk åter­håll­sam­het på det mest oemot­stånd­liga sätt.

Susanna Salk var­var bil­der från sin egen upp­växt i New Eng­land med bil­der på wasp-ikoner som Jac­kie Ken­nedy, Babe Paley och Glo­ria Van­der­bilt. Till­ta­let är varmt och för­tro­ligt. Salk åter­kom­mer hela tiden till det som utgör en wasps livs­be­ting­el­ser: famil­je­li­vet, Ivy League-universiteten och de ärvda som­mar­hu­sen. Här finns inga tips i stil med »Fem nyc­kel­plagg!« och »Fixa sti­len nu!«. Kanske kan det upp­le­vas fru­stre­rande om man är på jakt efter tyd­liga instruk­tio­ner, men jag äls­kar att tonen i boken speg­lar lång­sam­he­ten i en (livs-)stil som ska­pas över flera gene­ra­tio­ner. På var och varan­nan bild finns något som kny­ter an till det för­gångna: för­fat­ta­rens far­mors pär­lor, för­fat­ta­rens mam­mas byxor, för­fat­ta­rens pap­pas Harvard-tröja.

IMG_2837

Wasp-stilen är en ganska osexig stil. Det är inte sär­skilt tyd­liga stil­mäs­siga grän­ser mel­lan vare sig män och kvin­nor, eller unga och gamla. Jag tän­ker att det är del­vis där loc­kel­sen lig­ger, i det låg­mälda, ren­skrub­bade och tid­lösa, som exi­ste­rar någon­stans bortom van­liga parametrar.

Grace Kelly 2

Både män­ni­skorna och mil­jö­erna i boken är »as Ame­ri­can as apple pie«, men har sam­ti­digt något svår­be­stämt nor­diskt över sig. (Bil­den ovan på Grace Kelly ser dock ut att vara tagen vid Medel­ha­vet.) Kanske beror det på New Eng­lands års­tids­väx­lingar, den gene­rellt höga lev­nads­stan­dar­den eller för­kär­le­ken för utom­hus­ak­ti­vi­te­ter. Vad det än är så känns det lika hem­trev­ligt och bekant som kanel­bul­lar och mellanmjölk.

IMG_2834

En wasp har inget behov av att klä sig för att uttrycka sin indi­vi­du­a­li­tet, utan låter klä­derna reflek­tera hans eller hen­nes livs­stil. Hem­lig­he­ten bakom wasp-stilen står där­för inte att finna på ytan – i de enskilda plag­gen – utan i de prak­tiska omstän­dig­he­terna som styr valet av klä­der. Sti­len är sprungen ur tra­di­tio­nella vär­de­ringar, en aktiv livs­stil och en stän­dig bered­skap att (efter arbets­da­gens slut!) slå sig ner på veran­dan för en drink. Det vilar något påfal­lande fru­galt över wasp-stilen: den är var­ken snob­big, tren­dig eller det minsta över­då­dig. Om en wasp någon gång utmär­ker sig är det genom den excent­riska look som upp­står när man mat­char de ärvda man­ches­ter­byx­orna med sin mam­mas kash­mir­tröja och den där sex­tio år gamla kap­pan man hit­tade i en gar­de­rob på famil­jens lant­ställe i Nan­tuc­ket.  

 

* »Wasp« är en akro­nym som står för »White Anglo-Saxon Pro­te­stant«. Ter­men har använts främst ned­sät­tande om den infly­tel­se­rika och för­mögna grup­pen ame­ri­ka­ner med ursprung i nord­västra Europa (eg. England).


Comments { 10 }

Tags: , , , , ,


Stilböcker, del 1

Jag tyc­ker att böc­ker om stil är unge­fär lika pro­ble­ma­tiska som böc­ker om hud­vård – eftersom det enda tips jag tyc­ker att man egent­li­gen kan ge en annan män­ni­ska i dessa frå­gor är ”Pröva dig fram till vad som pas­sar just dig”. Ändå dras jag ibland till stil­böc­kerna: när jag nyli­gen erbjöds ”Elsa Bill­grens vin­tage” på mitt jobb blev jag exem­pel­vis över­för­tjust (jag har inte läst den än, men kanske kom­mer en recen­sion så små­ningom). Jag tror att det hela är grun­dat i en dum för­hopp­ning om att något ska avslö­jas i dessa böc­ker som kom­mer att ge mig en fan­tas­tisk stil; enkla knep som vackra, stil­fulla kvin­nor ruvat på i århund­ra­den och som kom­mer att för­ändra allt.

Dess­utom, har jag insett nyli­gen, kan man sälja på mig näs­tan vad som helst med moti­ve­ringen att det är franskt. Jag skulle glatt använda vil­ken hud­vårds­pro­dukt som helst från ett franskt apo­tek till exem­pel, medan jag är krä­sen bland krä­merna på de svenska. Jag tän­ker lik­som att om franska kvin­nor gör det så kan det inte vara fel. De är ju så chica! För några år sedan var jag sugen på boken ”Franska kvin­nors smala hem­lig­he­ter”, även om jag ald­rig köpte den, vil­ket antag­li­gen var lika bra. Jag tyc­ker till och med att det ver­kar intres­sant med boken ”Franska barn kas­tar inte mat”, trots att jag inte har några barn och trots att jag har för­stått att fransk barn­upp­fost­ran inte är före­bild­lig i allt.

Nåväl. När jag läste att Ines de la Fres­sange, fransk före detta foto­mo­dell (åt t ex Cha­nel, kolla vad fint!) hade skri­vit en stil­bok som dess­utom heter ”Pari­sian chic”, så var jag ju bara tvungen att beställa den. ”Ines de la Fres­sange sha­res the well-kept secrets of how Pari­sian women main­tain effort­less gla­mour and a time­less allure”, lovade rekla­men. De franska kvin­nor­nas hem­lig­he­ter skulle änt­li­gen avslö­jas för mig!

Men jag blev besvi­ken på min stil­bok, som van­ligt. Många av Ines tips går ut på att inte vara rädd för att ”mix it up” och, vad man skulle säga på dålig svensk mode­ma­gasin­s­prosa ”rocka till det”. Andra hand­lar om att det är vik­tigt att känna sig bekväm i vad man har på sig. Fran­sys­kor dyr­kar ald­rig sti­li­ko­ner, skri­ver Ines, och menar att Jane Bir­kin och Char­lotte Gains­bourgh med sin ”avslapp­nade” stil – jeans och Con­verse, typ – är exem­pel på detta. Ja, kanske, men ingen stil är väl hel­ler mer kopi­e­rad än just den. Om man ens kan tala om det som stil.

Sidorna jag tit­tat mest på består i Ines råd om hur man bär sju styc­ken basplagg – en svart kavaj, en trench­coat, en marin­blå tröja, ett vitt linne, ett par jeans, en liten skinn­jacka och ”den lilla svarta”.

parisian-chic-navy-sweater2
Plag­gen model­las av Ines dot­ter Nine, som så klart är väl­digt ele­gant, men lite för ung, tyc­ker jag — för mig är en stor del av den franska kvin­nans ele­gans för­må­gan att åld­ras med stil. Jag hade hellre sett Ines själv som modell. Men allt är väl­digt franskt och chict och till slut vill man bara åka till Paris och gå runt i bal­le­ri­nas­kor och stanna och köpa ett fång fra­sande tul­pa­ner medan man fäl­ler upp kra­gen på sin trench­coat för att skydda sig mot det lätta april­regn som fal­ler och det dof­tar rostad kas­tanj och man har en ny par­fym och är antag­li­gen för­äls­kad i en man som snart kom­mer att bjuda på champagne.

nine de la f
Sedan urar­tar boken dessvärre i en illa illu­stre­rad (av Ines själv) Paris­guide, med tips om buti­ker och restau­ranger som man kan lätt kan googla sig till, och vid det laget har jag bli­vit lite ambi­va­lent inför Ines råd, som ”Slösa inte bort din tid på att använda con­ce­a­ler!” och ”I regel ogil­lar pari­siska män kvinn­ligt kroppshår”.

Det abso­lut bästa tip­set som fram­förs i ”Pari­sian chic” är att bygga upp en bra bas­gar­de­rob, men det är ju inte direkt något som pari­siska kvin­nor har hål­lit hem­ligt för omvärl­den. Bättre än att köpa denna lite tram­siga bok tyc­ker jag är att bild­googla Ines de la Fres­sange. För Ines själv är verk­li­gen ett fan­tas­tiskt exem­pel på stil­full fransk kvinna – hon är 56 och var så här ele­gant när hon i hös­tas lan­se­rade sitt sam­ar­bete med kläd­ked­jan Uniqlo (ett myc­ket smak­fullt val av sam­ar­bets­part­ner, givetvis).

ines de la f


Comments { 8 }

Tags: , , , ,


Bloggtips

När livet ger dig citro­ner — sök tröst bland böc­ker och bit­ters. En under­bar blogg. Det är svårt att ringa in var­för den är så under­bar om man inte för­står kon­cep­tet »ta en drink« och all eska­pism som finns inne­bo­ende där. Det hand­lar väl­digt säl­lan om själva dric­kan­det eller alko­ho­len för mig när jag bestäm­mer mig för att ta en drink. Det är när­mast en ritual, en paus från var­da­gen och en flykt in i något annat, mer fil­miskt. I När livet ger dig citro­ner får vi drinkre­cept men också litet grann en för­smak av käns­lorna de olika sma­kerna skulle kunna fram­bringa. Vil­ken film de till­hör. Sedan väl­jer vi själva där hemma vad vi ska kasta oss in i.

Betty Dra­per dric­ker en Gim­let och tar en cigarett. 


Comments { 2 }

Tags: ,


Moderätt

I dagens SvD skri­ver  Sofia Hed­ström en sex tusen tec­ken lång text som går ut på att för­klara att det är ett pro­blem att mode­värl­den är kon­ser­va­tiv och inte i till­räck­ligt stor utsträck­ning utma­nar kon­ven­tio­ner. Hed­ström för­fa­sas över att klä­der fort­fa­rande fram­förallt används för att för­sköna, och utan att utveckla det när­mare påstår hon att man inom mode­värl­den betrak­tar både män och kvin­nors krop­par med en man­lig blick. Hon menar vidare att om man kunde komma till rätta med allt detta så skulle modet kunna utveck­las till den »rele­vanta konst­form« det har poten­tial att vara.

Sofia Hed­ström, som alltså är mode­jour­na­list, går så långt i sitt slent­ri­an­po­li­ti­se­rande av modet att hon anser det irre­le­vant så länge det inte utma­nar nor­mer. Jag kan inte låta bli att undra om hon själv ens för­står vilka impli­ka­tio­ner det får att hon avfär­dar alla vär­den utan­för den poli­tiska sfä­ren som oin­tres­santa. Och när hon öpp­nar gar­de­ro­ben på mor­go­nen, är det med mål­sätt­ningen att utmana kon­ven­tio­ner hon väl­jer vad hon ska sätta på sig?


Comments { 0 }

Tags: ,


Det danska modetidskriftsundret

danskt_


De senaste åren har jag näs­tan bara köpt danska mode­ma­ga­sin. Med undan­tag för något brit­tiskt, men fram­för allt har jag helt slu­tat med de svenska. Det är något med de danska tid­skrif­terna – jag bru­kar köpa Cover, Costume och Eurowo­man, varav den senare bli­vit min favo­rit, trots både sämst namn, logo­type och omslag, men i just det här fal­let väl­jer jag att inte döma efter utsi­dan – som är helt annorlunda än de svenska.

Elin Klings Sty­leby är ett uppen­bart för­sök att göra en svensk vari­ant av danskt mode­ma­ga­sin, men jag tyc­ker inte alls att det är lyc­kat. Den lik­nar sina danska före­bil­der i det att den är ett renod­lad mode­tid­ning, vil­ket inne­bär att man slip­per sådant som till exem­pel Elle och Damer­nas Värld del­vis består av – horo­skop, rela­tio­ner, sånt som kvin­nor uppen­bar­li­gen antas vara intres­se­rade av. Men de danska tid­skrif­terna har bättre plock­si­dor (jag äls­kar plock­si­dor! Jag skulle gärna läsa ett mode­ma­ga­sin med enbart plock­si­dor), och det är skönt att slippa se de van­liga svenska mode­män­ni­skorna på sidorna. I de danska tid­skrif­terna heter kvin­norna sånt som Mai­ken och Nadja och är är ofta lite sådär by Malene Birger-boho-chica, på ett sätt som jag mot min vilja har bör­jat gilla.

I min favo­rit Eurowo­man får man också inter­vjuer och artik­lar om per­so­ner man fak­tiskt vill läsa om: i de senaste num­ren Dasha Zhu­kova (rysk gal­le­rist, tid­skrifts­re­dak­tör och desig­ner, verk­sam i den där lite skräm­mande med fasci­ne­rande värl­den där mode– och konst­sce­nen möts och alla ver­kar vara väl­digt rika), Girls-Lena Dun­ham, make up-gudinnan Lisa Eldridge (som jag gis­sar att både Bea­trice och jag kom­mer att skriva om snart igen!) och mode­blog­ga­ren Garance Doré.

I övrigt har jag i min ana­lys av de danska mode­ma­ga­si­nen lyc­kats kon­cen­trera mitt gil­lande till tre punkter:

1. Redak­tio­nerna ver­kar bestå av män­ni­skor med ett genu­int kul­tur­in­tresse, sna­rare än ett intresse för enbart mode och tren­der. Det märks i allt från tema­num­mer (Cover gjorde för några år sedan ett num­mer med lit­te­ra­tur­tema, med plock­si­dor fulla av böc­ker, mode­re­por­tage inspi­re­rade av Karen Blixen, inter­vjuer med per­so­ner som berät­tade om sina favo­rit­böc­ker, något som känns HELT otänk­bart att till exem­pel Sty­leby skulle göra med tro­vär­dig­het) till detal­jer (man tip­sar om konstut­ställ­ningar, pry­lar från musei­shop­par, är inte rädd för att ge tex­ter en histo­risk för­ank­ring och välja gamla bil­der för att illu­strera dem. Till och med annons­ma­te­ri­a­let känns mer sofisti­ke­rat än i de svenska tid­skrif­terna: Royal Copen­ha­gen och konst­hal­lar dyker upp bland de van­liga annon­serna för smink och klä­der.) Trots det befin­ner sig de danska maga­si­nen som jag läser på en betyd­ligt lätt­sam­mare och mindre arty nivå än till exem­pel Bon: de hand­lar mer om shop­ping än om mode som konst­form, men de lyc­kas vara lätt­samma med substans.

2. Åldern på kvin­norna som före­kom­mer vari­e­rar på ett sätt som känns både sym­pa­tiskt och tro­vär­digt. Med sti­gande ålder får jag svå­rare och svå­rare för repor­tage om tjug­å­ringar med bra smak, men i de danska tid­skrif­terna por­trät­te­ras kvin­nor i alla möj­liga åld­rar. Foto­mo­del­lerna är fort­fa­rande väl­digt unga, men kvin­norna som berät­tar om sin stil eller visar upp sin gar­de­rob kan lika gärna vara 40+.

3. I mode­re­por­ta­gen före­kom­mer bil­der där model­lerna visar brös­ten eller röker en ciga­rett, vil­ket känns lite skönt kon­ti­nen­talt och deka­dent. Danskt fri­gjort lik­som. Jag gil­lar det.

Förut bru­kade jag önska att det skulle komma ett svenskt mode­ma­ga­sin som var pre­cis som de danska, men jag har slu­tat önska det nu (om jag inte får göra det själv!). Tills dess är jag nöjd och glad med att köpa Cover, Costume och Eurowo­man. Som bonus lär man sig lite danska!

dansk kvinna_

Bild: Typisk dansk snygg vuxen kvinna, ur maj­num­ret av Eurowoman.


Comments { 3 }

Tags: , , , ,