Om kläder och rum

En gång i tiden skrev jag en uppsats i modevetenskap om följande filmklipp:

Det är ur filmen The Cell, och mitt fokus (tillsammans med min medskribent) var relationen mellan klädedräkt och rum. Som ni ser i klippet är The Demon King, som han kallas, klädd i en drapering som också är en del av rummets inredning. Just det är närmast estetisk perfektion för mig (jag har vissa synpunkter på hans utseende i övrigt). Det är något med gränslandet mellan kropp och omgivning som helt enkelt är min grej.

The Cell har en särpräglad estetik som på många sätt känns väldigt tidstypisk. Den är från sekelskiftet 2000. Jennifer Lopez spelar huvudrollen. Det handlar delvis om ny teknik, och spänningen mellan mänsklighet och tekniska landvinningar. Det är en obehaglig film. Mycket utspelar sig i fiktiva världar, som är en seriemördares undermedvetna.

The-Cell-2000 The-Cell-221 The-Cell-005 The-Cell-700 ZrkF4

Det fenomen eller vad man ska kalla det som jag tycker är så intressant, nämligen att klädedräkten också är en del av och kan förändra rummet, illustrerat nedan om ni inte orkade se klippet, är dock inget nytt.

965

I vår uppsats spårade vi ett antal historiska exempel där klädedräkt direkt korresponderar med rumsinteriörer, och där klädedräkt och rum påverkar varandra på olika sätt.

Flertalet modeteoretiker talar om textilens symboliska roll som avskiljare. Namn som Benjamin och Derrida formulerade tankar om utrymmen mellan kropp och rum eller kropp och textil som ett slags mitt-emellan rum mellan kropp och omvärld (som också anknyter till Bakhtins begrepp den groteska kroppen… men det kan vi prata om någon annan gång) där textilen också kan anta rollen som sublimering.

Ett av våra historiska exempel på direkt korrelation mellan kläder och rum, var oerhört subtilt. Sammet i det sena 1800-talets borgerliga miljö laddades med erotiska undertoner, samtidigt som det bekräftade hemmets varma trygghet – i kontrast till den hårda, kalla staden. Kvinnan, hemmets väktare, iklädde sig sammeten som en andra hud och hemmet, kvinnans domän, draperades med sammet både för omboning, för att det var på modet men också för tygets erotiska konnotationer. I samspelet mellan kvinnan och hemmet kan man se klädedräkten och inredningen som förlängningar av varandra, särskilt eftersom klädedräkten distanserades från kvinnans kropp med hjälp av stålkrinolinen. (vilket i filmscenen får din direkta motsvarighet  i ringarna på The Demon Kings rygg).

Här två verk av Auguste Toulmouche, målningar som i alla fall jag tycker bär på en underliggande spänning och samtidigt ett oerhört fokus på klädedräkten. I uppsatsen arbetade vi inte med bildmaterial alls, den var helt teoretisk utan visuella jämförelser, så mina bilder i detta inlägg är godtyckligt framgooglade för att, tja, det lämpar sig väl i bloggformatet med litet illustrationer.

0_6fa8e_92af1a8a_XXL tumblr_nlds3iIRmL1rwahceo1_500

Kolla på denna Manet – sidospår – snacka om att klädedräkt och rum går ihop!

Edouard_Manet_005

Genom dräkthistorisk litteratur kan man argumentera för att klädedräkten är ett verktyg för makt, genom vilken en aktör kan ikläda sig den sociala roll som eftersträvas eller förväntas. Visualisera något av alla statsporträtt av regenter från 1500-, 1600- och till viss del 1700-tal – vad hittar vi i bakgrunden om inte någon form av drapering eller textil som ofta men inte alltid relaterar till regentens klädedräkt. Den avbildades klädedräkt kan också i många fall breda ut sig och vidare ut i rummet, som om vore den en förlängning av personen själv som med hjälp av textilen hävdar sin domän där kroppen inte når.

Här några godtyckligt framgooglade exempel igen:
Hyacinthe_Rigaud_(French)_-_Charles_de_Saint-Albin,_Archbishop_of_Cambrai_-_Google_Art_Project GWD271434 Ingres,_Napoleon_on_his_Imperial_throne

I arbetet med uppsatsen började vi fundera på kläders samspel med rum i sammanhang som av olika anledningar inte föll inom ramen för vårt studiematerial.  Ett samtida exempel är kamouflagekläder, som i allra högsta grad samspelar med sitt rum. Att kalla naturen för ett rum kanske låter konstruerat, men vid närmare eftertanke blir det tydligt om man betänker att det finns flera olika typer av miljöer att kamoufleras i. Klädd i kamouflagekläder för en specifik miljö, samspelar du definitivt med och påverkas av ett givet rum, eftersom kamouflaget bryts om du rör dig utanför miljön.

US-Army-training-font-b-uniform-b-font-camouflage-set-male-outdoor-hunting-paintball-sports-clothes

 

 

Litet på samma sätt fungerar ju klädkoder också: det finns rätta (och således också fel) typer av klädedräkter för vissa typer av rum. De hårdast kodade miljöerna är sådana som omöjligt går att avläsa visuellt eller härma: där är allt tankemässigt. En tyst överenskommelse om vad som lämpar sig, och bara de redan invigda kan avgöra vem som passar in eller inte.


Comments { 2 }

Tags: , , , , ,


Come fly with me, let’s fly, let’s fly away

Här är vi nu, mitt i annalkande julefrid med ruggigt väder, solnedgång redan vid tidig eftermiddag och tre månader av rinnsnuva. Så, vad passar då inte bättre än att drömma sig bort mot soligare breddgrader, ljumma havsbriser och Medelhavet? Häll upp ett glas Orangina och häng med – för nu blir det åka av med Chanels Spring/Summer 16-visning!

karl-lagerfeld-interview-chanel-ss16-cr

Jag har aldrig haft något särskilt intresse för det modet som visas upp under de olika europeiska modeveckorna stup i kvarten. Delvis för att jag uppenbart inte är tilltänkt målgrupp (har tyvärr inte 1 milj kr i shoppingbudget), samt att jag helt enkelt inte varit så intresserad. Men, så snubblade jag härom månaden över Chanels SS16 visning på Paris modevecka och blev helt knockad av… allt! Novis på området som jag är, hade jag ingen aning om att Chanel tydligen alltid ”gör något extra” på sina visningar, men min vän Hanna upplyste mig om detta. Nu vill jag typ ta en professur i Chanelvisningar och se alla deras catwalks! I alla fall i teorin. Har verkligen inte tid med det? Eller råd?

Visningen som jag tror kallades Airport of Dreams eller Chanel Airlines (båda alternativen verkar stämma?) utspelade sig på en fiktiv flygplats i Grand Palais Paris stora visningshall. Precis som ”på riktigt” när man kliver av ett flygplan så började visningen med att personalen på Chanel Airline gick genom gaten, stiligt klädda i skräddade kostymer och överdimensionerade pilotglasögon. Vidare kom passagerarna som var klädda i flödande klänningar, stormönstrade byxor och matchande kepsar. Nu när jag tittar igenom bilder från visningen förstår jag inte hur allt detta kan vara en kollektion? Det är ju typ en garderob för en livstid av härliga semestrar!? Ni ser ju hur lite jag kan om modevärlden… Trodde typ man visade ett plagg per säsong? Min absoluta favorit är i alla fall klänningen vars mönster föreställer en avgångstavla, givetvis ackompanjerat av Chanels klassisk C-mönster.

_CHA0447_426x639

Visst är den UNDERBAR!?!

Jag läste på någon Vouge-blogg att Karl Lagerfeld hade sagt detta om visningen, och kläderna i sig; ”It’s against sloppiness in travel; I do it like it should be – Chanel airlines is Private Jet for everyone,” vilket verkligen triggade igång mig. Då jag fantiserar inför en stundande resa, så kommer jag alltid på mig själv med att föreställa mig i just de typ av plagg som Chanels vår- och sommarkollektion innehåller, nämligen färgglada flowiga klänningar i lyxiga material (lol lycka till med min studentbudget).

När jag för lite mindre än två år sen skulle resa till Richmond, USA fastnade jag i typ 20 timmar på Chicagos flygplats. Utan wifi, vetskap om när mitt anslutande plan skulle gå, eller kontakt med omvärlden, fanns det inte mycket annat att göra än att sitta och stirra på folk som passerade. Det som fascinerade mig mest i denna märkliga konstruerade verklighet som en flygplats är, var just bredden av bekvämlighetsnivå som mina medtrafikanter visade upp. Vissa promenerade runt i plagg jämförbara med pyjamas medan andra rusade till anslutande flighter i 10 centimeter höga klackar och skinnbyxor. Själv hade jag väl på mig något där mittemellan: jeggings, tunn skjorta och kabelstickad tröja. 

be2c

Medan jag satt där på flygplatsen, så började jag fundera över just det som Karl Lagerfeld talar om i citatet ovan, nämligen ”the slopiness in travel”. Nu är jag förvisso inte så pass snobbig att jag tycker att alla borde sitta i Chanelklänningar när de veckopendlar Stockholm, Sidney, Shanghai, Sundsvall (eller vad folk nu gör…), men visst har det blivit lite väl slapp stil inne på flygplanet? Ja, jag tittar på er som tycker att flipflop-tofflor är rimliga skor utanför stranden.

Ett exempel som fick (viss) medial uppmärksamhet var när det dåvarande statsministerparet, Fredrik och Filippa, i april 2008 åkte på statsbesök till Kina – och klev av Swedish Air Force-planet i ”myspys”-kläder(!!!). ”Pinsamt!” tyckte etikettexperterna på hemmaplan, ”helt okej!” sa statsministerns pressekreterare, –”de som tog emot vid planet var motsvarande statssekreterare”. Men är det inte häri pudelns kärna ligger? Att vi blivit dåliga på att klä upp oss för varandra, och våra medmänniskor? Även när de man möter råkar vara ”simpla assistenter”. Visst vore det ändå lite roligare allmänt i livet om man gjorde sig lite fin, även när man vill vara bekväm? Och visst är det ändå så, att ett snyggt plagg inte nödvändigtvis behöver vara obekvämt. Nej, jag blev verkligen frälst i Chanel och gubben Karl Lagerfelds idévärld om en välklädd flygplansbesökare.

Nu är det bara att hoppas på att jag varit snäll nog detta år – så att tomten ger mig en Chanelklänning i julklapp – så blir det banne mig till att travel in style framöver!


Comments { 2 }

Tags: , , ,