Didionysiskt mode: Joan Didion är Célines nya ansikte

Jag tror att de flesta har en relation till Tjejkvinnan? Det är en kvinna i ca 35-55 års åldern som hänvisar till sig själv som “tjej” (se: “Jag ska ut med tjejerna!”). Eftersom Sverige är ett land som lider av obehagligt kraftfull ålderdiskriminering som tar sig ut på alla möjliga vis, så tänker jag inte gå närmare in på vad jag anser om Tjejkvinnan.

Däremot: Flickvinnan, som även kanske skulle kunna kallas Flicktanten – är en gestalt som jag tidigare ej ägnat en tanke men som nu sysselsatt mig i flera dagar. Det hela började när man offentliggjorde att Joan Didion är Célines nya ansikte i den kommande kollektionen SS15.

didion08

Foto av Juergen Teller, för Céline

Didion, som fyllde 80 år förra månaden, är journalist, författare, kulturikon och omhuldad intellektuell (därmed inte sagt att hon inte är intellektuellt, däremot är hon definitivt omhuldad). Dessa värden har hon genom sin samverkan med Céline lånat ut till märket, som i övrigt väl bäst kan beskrivas som minimalistiskt, kontrollerad, anonym och svalt sensuellt med fokus på material, snitt och block. *stream of consciousness* Jag har alltid tänkt att konsumenten av kläder från Céline framför allt annat tillbringar sin tid på sin luftkonditionerade arbetsplats när hon inte ligger på en beige divan hos sin psykolog och motsträvigt talar ut om en gammal ätstörning, en gammal pojkvän eller en gammal mamma – allt finansierat av new money. Célinekvinnan, som tangerar att vara flicka, kikar ut bakom sin gardin och skriver sedan i sin wordpressblogg att hon stått och kikat ut bakom sin gardin. Tar en distanskurs i franska och är besviken för att hon inte blir kär i läraren, det går bara inte! *gråter* KBT kanske egentligen skulle göra större underverk för célinekonsumenten än psykoanalysen? Och nog är väl célinekonsumenten protestant? Om jag får vara så fördomsfull.

Joan Didion by Annie Leibovitz

Författarporträttet som användes till den svenska utgåvan av Ett år av magiskt tänkande (som översattes 2007)

Didion beskrivs som en dream girl och poster girl av Vouge , och som en ”half child and half sphinx, thinner than a cigarette” av The Guardian.

Är hon en flickvinna/flicktant? Utifrån den vokabulär med vilken Célines kampanj tagits emot måste jag nästan svara ja. Allt tycks falla tillbaka på hennes litenhet, spädhet, en sorts åldrande näpenhet men ändå med en distinkt skärpa och trots – så som man kan uppfatta lillgamla barn. Jag tror att det är lätt att uppfatta henne som ett förkroppsligande av ett naturtillstånd. Jag tänker på omslaget till Ett år av magiskt tänkande vari hon poserar framför en spretig lönn  – svårt att avgöra vad som förgrenar sig mest på den bilden (ovan), stammen eller hennes ådror. Det är synd, med tanke på hur hon snarare förkroppsligar kultur, civilisation, vetenskap, familjeband. Fotografiet är oavsett vilket enastående.

didion04

Joan, 1961

didion05

Joan, 1977

Den sommarkollektion som Didion välsignat är 60- och 70-talsinspirerad – en tid då Didions privatliv och karriär blomstrade, och då flera av de mest ikoniska fotografierna på henne togs. Det var i slutet på 70-talet som hennes omtalade packlista skrevs, när hon bodde i Hollywood och ständigt kastade sig ut på skrivuppdrag. Den innehåller bland annat en tröja, sandaler, cigaretter, bourbon och babyolja. Didions känsla för mode har alltid framhållits jämte hennes intellektuella insatser och modeindustrin har anklagats för att hylla hennes stil framför hennes karriär – troligtvis delvis eftersom hon har ett tydligt estetiskt ideal som hon tycks hålla högt. Hennes karriär tog dessutom sin början på vougeredaktionen.

didionceliness15

Jag kan faktiskt föreställa mig Didion bära ett fåtal av kollektionens plagg. Kanske främst dess accessoarer. Men resortkollektionen känns mer didionysisk (!).

Jag tror inte, så som kampanjen delvis hyllats för, att man nu vänder sig även till en äldre konsumentgrupp utan snarare att man lånar av gammal stjärnglans för att ge den unga konsumenten ett djup i nuet, och framför allt i sin shopping. Jag har alltid tänk att modeindustrin med sina höst-, vinter-, vår- och sommarkollektioner påminner om en liten gumma som håller ett stadigt, konservativt grepp om sin tummade kalender, var sak på sin plats, även om estetiken i sig är en ständig hommage till ungdomen. Å andra sidan har man faktiskt sett ett ökande porträtterande och objektifierande av äldre profiler det senaste året: I Dolce & Gabbana’s nya kampanj figurerar tre bedårande mormödrar, och i Karen Walkers glasögonkollektion Forever 2013 exponeras produkterna på modeller i åldrarna 65 och 92 med advanced style.

Jag noterar ofta när designers beskriver sin strävan att de skapar kläder för en kvinna ”on the go” samt att hon är ”mitt i livet”, alterantivt bara ”young”. Dessa beskrivningar är nog egentligen synonymt för en kvinna som är ung men som ändå har kommit en bit i sin karriär. Samtidigt förskjuts punkten för vad ”mitt i livet innebär”. Förr kom man i arbete tidigare. Nu är det inte ovanligt att man kommer ut i arbetslivet och börjar tjäna pengar först i trettioårsåldern – en förutsättning för att kunna göra investeringar i märkeskläder. Den äldre konsumenten har blivit friskare och mer köpstark, så det är inte underligt om branschen försöker hitta vägar att kommunicera både med mormor och barnbarn.

didion06

Dolce & Gabbana SS15

didion07

Caren Walker Forever 2013

didion03

Joni Mitchell för Saint Laurent 2015

Den enda bild som släppts från Céline (kanske den enda? Jag vet inte hur det fungerar när man är ett _ansikte_ för någonting, kanske räcker det att man bara visar sitt ansikte en gång?) har Didion tunn, silvrig bob, stora svarta solglasögon som jag associerar till limousinfönster, svart klänning i aningen genomskinligt tyg och ett stort halshängsmycke som jag vid första ögonkastet trodde föreställde ett kranium – hårt exponerad av kamerans blixt. Min spontana reaktion på bilden var att jag tyckte att det var tråkigt att man inte plockat upp spår ur tidigare, ikoniska fotografier från hennes ungdom – alternativt lät henne befinna sig i närhet till sitt skrivande. Ett gott exempel på en sådan kampanj är Joni Mitchell för Saint Laurents.

Men vid närmare eftertanke så kanske ändå Tellers fotografi fångar Didion ganska väl? Särskilt då man kan ana att hennes ögon bakom limousinfönstren borrar sig rakt in i betraktaren, men utan att möta blicken. Som om hon kikade ut bakom sin mörka gardin? *slut på stream of consciousness*

didion02

Joan Didion och hennes dotter Quintana Roo (som gick bort 2005) matchar varandra i svarta polotröjor i GAP’s reklam vid namn Original. Fotografiet togs av Annie Leibowitz 1989. Så underbart foto och även fin reklam för just polotröjor, eller hur? Det är ju exakt sådär det ska vara när man har på sig en svart polotröja: man ska smälta in mot en enfärgad bakgrund samtidigt som man kramar någon i en annan, likadan, tröja.

* * *

Pssst… We Tell Ourselves Stories In Order To Live är inte bara titeln på Didions essäsamling som kom 2006, utan även namnet på den första dokumentär som nu spelas in om hennes liv. Filmen finansierades via Kickstarter.


Comments { 1 }

Tags: , , ,


Skönhetskabinettet utser Woman Of The Year 2014!

Under det gångna året har Skönhetskabinettet agerat väktare av den goda smaken genom en diger produktion av texter om skönhet, stil, mode, doft, historia, konst, litteratur och politik. Dessa texter är måhända inte tidstypiska dokument för den som vill fånga någonting essentiellt angående just år 2014 – då bloggen strävar efter tidlöshet.

Vilken enskild kvinnas skönhet har avhandlats av Skönhetskabinettet flest gånger under 2014?

Det var en jämn och vacker match! Efter noggrann kvinnoräkning utser
Skönhetskabinettet Woman Of The Year 2014…….

 

 

 

SOPHIA LOREN!

womanoftheyear02

Sophia vann en förkrossande seger genom närvaro i en mängd inlägg, samt förekommande på exempelbilder för att statuera en stilmässigt poäng i våra texter. Grattis Sophia! Vi älskar dig!

Övriga skådespelerskor som kämpade hårt, men förlorade mot henne, var Marilyn Monroe och Monica Bellucci.

womanoftheyear03

*  *  *

Den mest omskrivna musikern 2014 var Lana del Rey…

womanoftheyear04

… tätt följd av kollegorna Madonna och Jennifer Lopez.

womanoftheyear05

*  *  *

Den mest omskrivna politiska personen 2014 var Jackie Kennedy, tätt följd av Hillary Clinton.

womanoftheyear06

*  *  *

De mest omskrivna fiktiva karaktärerna 2014 var Maleficent och Snövits styvmor.

womanoftheyear07



Skönhetskabinettet välkomnar en sociologisk studie av denna sammansättning av kvinnor, samt hoppas att Ni läsare följer med oss in i Det Sköna Året 2015!


Comments { 0 }

Tags: , , , , , , , , ,


Lucka 20: Barbell Belle

389208555

Det här är Abbye Stockton. Vid slutet av 1940-talet – när hon var i trettioårsåldern – hade hon prytt omslaget till mer än fyrtio olika magasin. Hon var en tidig ”strongwoman” och en föregångare till dagens kvinnliga bodybuilders. I februari 1947 anordnade hon världens första tävling för kvinnliga tyngdlyftare, och hon var även den som lade upp Marilyn Monroes träningsprogram.

På något sätt känns det konstigt att hon över huvud taget har funnits, hon stämmer inte alls överens med bilden jag har av hur kvinnor var och såg ut vid den här tiden. Men hon fanns (ända fram till sin död 2006), och hon var en idol för många – både män och kvinnor – som visste att uppskatta kvinnor som var starka på riktigt.


Comments { 0 }

Tags: , ,


Lucka 15: It burns in my soul, it aches in my flesh, and it igni­tes my ner­ves

Dagens lucka handlar om ännu en vacker, välklädd, död presidenthustru.

evita01

Charlotte Perrelli och Madonna, i musikalrollen som Eva Perón

Var jag än rör mig i Stockholm nuförtiden så möter jag annonser för den svenska uppsättningen av musikalen Evita, med Charlotte Perrelli i rollen som presidenthustrun Eva Perón. Jag vågar inte se den. Jag är nervös för vad Perrelli kan ha gjort med rollen, eller kanske snarare inte gjort. Samtidigt ska man inte döma en hund efter dess hår – Perrelli har själv i intervjuer understrukit att detta är ett nytt steg i hennes karriär, och att hon är inställd på att bli orättvist bedömd på gamla schlagermeriter. Föreställningen har överlag fått mycket goda recensioner.

Det var rimligt att just Madonna gestaltade Eva Perón i musikalfilmen Evita på 90-talet. Madonna är i ständig process att omformulera sig själv, sitt artisteri, och har alltid strävat efter att vara ett steg före sin publik – så brukar det heta, oklart om detta fortfarande stämmer. Detta kan, på ett lokalt plan, även gälla för Perrelli: Hon började som dansbandsdrottning, men har sedan dess även varit programledare, kost- och träningsguru samt positionerat sig själv som moder. Och precis så som Eva Perón drömde om Buenos Aires och Madonna drömde om New York så drömde Perrelli om Stockholm, kanske London. Landsortstjejen med artistdrömmar, slår man fast i P4 Extra, som blir en folklig stjärna.

evita04

Eva Perón deltog aktivt i att bygga myten om sig själv. Hon omformade sin bakgrund från oäkting född på landet av en kokerska, sedermera mindre framgångsrik skådespelerska, till first lady, religiös nationalskatt och modeikon som smyckade sig med exklusiva kreationer samtidigt som hon deltog i sin mans, president Juan Peróns maktspel, reformer, utrensning av oliktänkande och dylikt. Den politik de förde gemensamt, ”Peronismen”, är svårplacerad i dagens gängse politiska klassifikationer och skiftade över tid. Som populistisk och nationalistisk rörelse har den ofta blivit beskylld för fascistoida tendenser. Perón beundrade Benito Mussolini, och det finns en anledning till varför just Argentina sågs som särskilt attraktivt som exit för många nazister i andra världskrigets kölvatten.

Eva positionerade sig som en kvinna av folket, vilket blir tydligt i nedan – väldigt fina – citat:

I am only a sparrow amongst a great flock of sparrows.

På en nivå är citatet givetvis populistiskt, då hon besatt mer makt vid tillfället än någon annan kvinna i Argentina. Samtidigt reflekterar det ett djup som jag ofta tycker lyser igenom i hennes uttalanden: den gemenskap som finns människor emellan i den totala ensamheten inför döden. Hon vände sig till arbetarklassen men kanske framför allt kvinnorna och drev linjen att om landets ledare kunde älska henne så var det även avgjort att han älskade sitt folk – då hon var en kvinna av folket. Hon startade Female Peronist Party med hundratusentals medlemmar och påverkade  tidigare oengagerade kvinnliga väljare att rösta och engagera sig politiskt för Perón – mycket genom sin stilmässiga framtoning. Hon bar de, för sin tid och geografiska plats, mest exklusiva och dyrbara kläder tillgängliga. Man har vittnat om att hennes blotta uppenbarelse närmast kunde orsaka hypos – en kombination av de otroliga modekreationer och hennes plågsamt repetativa tal – ett fåtal slogans upprepade gång på gång, på det vis att när man sagt något tillräckligt många gånger så blir det sant:

I have one thing that counts, and that is my heart; it burns in my soul, it aches in my flesh, and it igni­tes my ner­ves: that is my love for the people and Perón.


Hennes sista tal (1951)

evita10

 Hennes fantastiska hår

Rent verbalt refererade hon till sina anhängare, arbetar- och underklassen, som hennes descamisado: “beloved shirtless ones”. Uttryckets ursprung är omtvistat, men återfinns bl.a. i Victor Hugos roman Les Misérables (1862). Jag tycker att det är anmärkningsvärt att en person som lade just så mycket vikt vid sitt eget utseende och sina kläder hänvisade till sina väljare som utan kläder,  skjortlösa. När det ytliga är så viktigt kanske man även börjar tänka på de man försöker nå som en uppsättning klädesplagg? 1945 demonstrerade Juan Peróns supporters utanför fängelset Casa Rosada (där han satt fängslad), och valde då at vara bara på överkroppen – en hänvisning till descamisado. När jag har fördjupat mig i Evas person fastnade jag även för detta citat:

When the rich think of the impo­ve­rished, they think of impo­ve­rished desires.

Jag tror tyvärr att denna tanke i hög grad är korrekt, men att hon troligtvis inte själv hade särskilt mycket högre tankar om sitt folk än hon anklagade aristokratin för.

evita03

Många av de bästa porträttbilderna av Eva föreställer givetvis henne vid sidan av sin man, som brukligt är för presidenthustrur. Men det är sällan några stela, formella leenden utan de flesta fotografier är intima, genuina. De ler tillsammans, står när, leker med sina pudlar. Nedan är mitt favoritfotografi av dem båda tillsammans, även om man knappt ser att det är dem:

evita02

 Kram!

När man tittar på ett flertal av hennes klädnader är det svårt att inte påminnas om hennes tidigare skådespelarkarriär. Hennes modeintresse går inte att ta miste på, och jag får verkligen en känsla av att hon hade uppskattat Madonna om hon fått leva så länge!

evita06

Christian Dior var hennes favoritdesigner.

evita05

Eva var 1,65 cm lång och bar ofta höga klackar.

evita08

Eva Perón visar sin hattsamling, i Buenos Aires 1950.

evita09

”Utställning för de fattiga”: Eva och Juan Peróns porträtt omgivet av skor, i Buenos Aires 1950.

När hennes politiska position flyttades fram förstärktes en mer konservativt stram frisyr och dräkter. Den flärdfulla, extravaganta skådespelerskan tonades tyvärr ned.

evita12

Americas Next Top Model, 2006.

Eva har fortsatt att inspirera stilmässigt efter sin död. Det har gått att notera hennes närvaro i exempelvis Americas Next Top Model vari modellaspiranten Evita Myers från Gloucester porträtterade presidenthustrun. Besöker man Åhléns finner man fina, men något överprissatta, smycken under namnet Evita Peroni – vilket knappast kan vara en slump, även om smyckesproducentens officiella hemsida inte refererar till stilikonen Perón. Det förvirrar mig! Man kan även ana hennes ande sväva över vissa klädkollektioner, så som denna:

image

Den venezuelanska designern heter Carolina Herrera, 74 år gammal. Hennes kollektion för Fall 2013 var direkt inspirerad av 1940-talets Eva Perón.

I Annas inlägg om Jackie Åh! så noterar hon hur tv-serien The Simpsons strösslar med subtila parafraser i avsnitten, och i ett låter karaktären Marge karakterisera presidenthustrun Jackie Kennedy när hon fyndar en rosa Chanel-dräkt på outlet och på så vis förändrar hela sitt sociala liv. Givetvis finns det ett The Simpsons-avsnitt som avhandlar Eva Perón! I musikalavsnittet “The President Wore Pearls” (säsong femton) väljs Lisa till elevrådsordförande, och förvandlas till presidenthustrun Eva Perón.

image

Det är svårt att skriva om Evas liv utan att beröra hennes död, som även den har stora estetiska aspekter. Hon (1919-1952) blev endast 33 år gammal, och avled därmed i ungefär samma ålderspann som vi i Skönhetskabinettet befinner oss i. Hon gick bort i svi­terna av liv­mo­der­halscan­cer och var den första argen­tinska kvin­nan som genom­gick kemo­te­rapi. Även Juan Peróns första hustru Aurelia Tizón (1908-1938) avled efter att ha blivit infekterad av ett HPV-virus – i samma ålder som Eva. Nedan ses kortegen vid hennes begrav­ning, som hölls den 9 augusti 1952 efter flera dagars natio­nal­sorg. När hen­nes kropp flyt­ta­des från pre­si­dent­pa­lat­set för att bal­sa­me­ras avled åtta män­ni­skor i de sör­jande folk­mas­sorna. Under det första dyg­net efter hen­nes död vår­da­des över 2.000 män­ni­skor på sjuk­hus för ska­dor som de ådra­git sig då de för­sökt komma nära hen­nes kropp. Efter bal­sa­me­ringen expo­ne­ra­des Evas kropp i hen­nes tidi­gare kon­tor vid Arbetsmarknadsdepartementet i två år, under tiden som ett begrav­nings­mo­nu­ment pla­ne­ra­des till hen­nes ära. Enligt planen skulle monomentetet bli högre än Fri­hets­gu­din­nan. Juan Perón avsattes genom en militärkupp innan monumentet färdigställdes, och han hade där­för inte möjlighet att fortsatt säkra den fort­satta beva­ringen av Evas kropp.

evita13

Under två decennier, mel­lan 1955–1971, var krop­pens pla­ce­ring okänd. Det har senare offentliggjorts att den nya argentinska regimen flyttade henne till en krypta i Milano där hon vilade under namnet María Maggi. Samtidigt kriminaliserade regimen ägandeskap av fotografier föreställande Eva och Juan. Även i döden betraktades hennes kropp som en stark symbol för argentinarna, en politisk krutdurk för de som efterträdde Perón. På väggarna i Buenos Aires kunde man se motståndsrörelsens graffi ställa frågan: ”Var är Eva Peróns kropp?” I boken “Santa Evita” ger jour­na­lis­ten och för­fat­ta­ren Tomás Eloy Mar­tí­nez uttryck för ett antal kon­spi­ra­tions­te­o­rier, så som att ett fler­tal vax­ko­pior till­ver­ka­des eftersom krop­pen ska­da­des med en ham­mare, samt att vax­ko­pi­orna till­drog sig upp­märk­sam­het av sex­u­ell natur.

1971 flyt­ta­des krop­pen på nytt, för att stå i Juans och hans tredje hustrus, Isabel, hus i Madrid, där den stod pla­ce­rad i mat­sa­len. Enligt vänner till familjen lade Isabel ned mycket tid på Evas kropp: hon torkade av Eva med vatten och bomullstyg, kammade hennes hår och torkade det med en hårtork. Så otroligt fint, och samtidigt osunt, om det är sant! Man kunde då konstatera att en av Evas fingertoppar saknas, troligtvis stulen från hennes kropp under militärkuppen 1955 för att verifiera hennes kvarlevor. Efter Juans död 1974 övertog Isabel  – från början dansös – presidentposten i två år, tills det att hon avsattes i en militärkupp anklagad för korruption. Idag lever hon i exil i Madrid.

Evas kropp fördes slutligen till hen­nes famil­je­grav i La Reco­leta Ceme­tery, i Bue­nos Aires. Den argen­tinska rege­ringens åtgärder för att skydda gravvalvet från inbrott anses så kraftiska att de även kan stå emot kärn­va­pen. Det kos­tar mer att dö än att leva, är ett popu­lärt argen­tinskt uttryck – passande i sammanhanget. Eller som Eva själv utryckte det:

One cannot accomplish anything without fanatacism.

evita14


Comments { 0 }

Tags: ,


Lucka 10: Nobelpriset i estetik

Idag är det Nobeldagen. Människor med oerhört intelligens och begåvning befinner sig nu i Stockholm för att ta emot sina priser och sedan äta en lång och fin middag i Stadshuset. Men den här bloggen ägnar sig ju företrädesvis åt yta. När jag satt och googlade lite nobelpristagare i litteratur (ja, jag håller mig till litteraturpriset idag) insåg jag hur fantastiskt snygga många av dem varit. Letar man upp ungdomsbilder har nästan alla varit snygga! Eller så är det jag som blivit gammal nog att tycka att alla som är unga är vackra. (Samt att alla som är gamla är vackra. Och de flesta däremellan. Kanske är jag på väg mot att omfamna det Fassbinder tydligen kallade ”den absoluta ömhetens estetik”. Men mer om det en annan dag.)

Jag orkade inte ta med alla snygga nobelpristagare eftersom de var för många, jag valde speciellt bort några som kändes lite för självklara (jag tycker att Heidenstam var skitsnygg, Camus vet ju alla hur bra han blev på bild i rock och med en cigg, Samuel Beckett åldrades fantastiskt väl – lite som P O Enquist faktiskt, de är dessutom lika, Herta Müller ser stenhård ut och jag älskar hennes dramatiska sminkning vid 61 års ålder – jag brukar tänka att jag hoppas att jag fortfarande kommer att sminka mig ordentligt när jag är i hennes ålder).

Vi börjar med en irländsk poet.

william_butler_yeats

William Butler Yeats var inte bara vacker som ung, utan hade dessutom turen att leva i en tid då man fortfarande kunde få sitt porträtt tecknat av John Singer Sargent. De där rosetterna som män hade runt halsen i början av 1900-talet (jag vet inte vad de heter, jag är hemskt dålig på herrmode) är så fina! Och får mig att tänka på Björn Kjellman som Pelle Svanslös.

 

eugene oneill

Det var minsann en allvarlig ung man! Det är den amerikanske dramatikern Eugene O’Neill. Jag är väldigt svag för looken ”amerikansk författare vid mitten av 1900-talet”, och O’Neill gör den väldigt bra: ytterst välklädd, mycket fin mustasch. Hela den här bilden är så fin, så allvarlig i hela sitt uttryck.

 

ernest-hemingway

Vem är denne kisande kanotist? Det är ytterligare en amerikan: Ernest Hemingway! När jag gick i åttan såg jag en bild på Hemingway, som ung och frivillig i första världskriget, där han sårades och hamnade på bild i en sjukhussäng, där han lyckades se ut som Tom Cruise, som var en viktig person i mitt liv vid den tiden. Därför började jag läsa Hemingway. Jag tycker fortfarande att han är en av de stiligaste författarna, både som ung, och så här:

Hemingway

Den äldre macho-Hemingway som fiskar svärdfisk, går på tjurfäktning, boxas och skjuter djur på savannen. Jag gillar allt det.

 

john steinbeck

Och en amerikan till: John Steinbeck, som ser fantastiskt cool ut på den här bilden. Av någon anledning har jag alltid tänkt på honom som en kille Carrie i Sex and the City kunde ha dejtat – han påminner mig kanske om Aidan på något sätt? Jag tänker mig att han är i sin stuga i skogen på den här bilden, och har varit ute och huggit ved lite tidigare och doftar friskt av svett och tallskog, och ska nu sätta sig och skriva en great american novel.

 

nadine gordimer 1961

Vem är denna DROTTNING?? Det är Nadine Gordimer, på en bild från 1961, där hon har en troligtvis fantastisk håruppsättning och ett fantastiskt vackert halsband. Hon ser så värdig ut! Och vänlig dessutom. Helt magnetisk.

 

pasternak

Här sitter den unge Boris Pasternak – vilken vacker man! Det är något med hans utseende som är väldigt speciellt, sensuellt, och som gjorde honom fantastiskt stilig även på äldre dagar. Mest av allt ser han ut som en skådespelare. Näst mest av allt ser han ut som den svenske poeten Ukon.

 

Wisława Szymborska

Denna söta kvinna är den polska poeten Wisława Szymborska. Vilken fin bild! Hon ler verkligen med hela ansiktet, ser ni hur ögonen glittrar? Jag tror att det vore jättekul att sätta sig mittemot henne och ta en kaffe och babbla lite. Och så verkar hon ha pärlemorskimrande nagellack, jag tänker mig det varmt rosa, som min farmor brukade ha. Det känns så tryggt.

 

elfriede_jelinek_foto_hilde_zemann

Vilket band sjunger du i sa du? Ett som med ett musikaliskt flöde av röster och motröster med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt? Jaha, nähä, okej, du är författare? Du är Elfriede Jelinek?? Herregud vad du är snygg.

 

vargas llosa

Och ni spelar i vilket band..? Okej, ni är Mario Vargas Llosa och hans fru Patricia..?

 

le clezio

Ni har väl i alla fall ett band? Inte? Ni är den uppenbart fotomodellsnygga Jean-Marie Gustave Le Clézio och hans fru Marina?

 

modiano hardy 1969

Det här MÅSTE vara ett band, för visst är det Franscoise Hardy? Jag visste det! Med en nobelpristagare vid åran? Årets nobelpristagare, Patrick Modiano? Som kanske är den gulligaste nobelpristagaren av alla, söt som en liten björn vid unga år, med studsande hår och vackra ögon?

 

modiano1969

Som flanerar längs kajerna i Paris? Med trenchcoat och allvarlig blick? Och så skriver du bra böcker också. Patrick, you’re killing me!

 


Comments { 3 }

Tags: ,


Lucka 8: Jackie, åh!

I några veckor har en bild cirkulerat i mitt Twitter-flöde, som enligt uppgift ska skildra Jackie Kennedy sekunder efter att hennes make presidenten blivit skjuten. Hon lutar sig bakåt över bilhuven, på väg ut:

B4QhUxfIEAAU2yG

Såvitt jag förstått det är just bilden ovan fejk och kommer från någon slags rekonstruktion, vilket verkar rimligt med tanke på bland annat perspektivet. Hur som helst så blev jag drabbad av bilden – ja, drabbad är verkligen rätt ord och det är inte första gången jag blivit det i fallet Jackie Kennedy. Här är min favoritbild på henne, hon är strax över 30 år om jag minns rätt:

140516-jackie-kennedy-1900_2107948ef170c575dc678fde715844f8

Jag tycker att det är en underbar bild av amerikansk societet vid 1900-talets mitt i allmänhet och en rörande bild av Jackie Kennedy i synnerhet eftersom den känns så nära och intim. Blottande på något sätt.

26 år gammal och nygift drabbas hon av ett missfall. Ett år senare föder hon en dotter, Arabella, som visar sig vara dödfödd. Barnen Caroline och John Jr hinner komma innan ytterligare en liten baby som avlider bara två dagar efter födseln. Vilken misär.

Kennedy JFK_limousine

jfk-assassination-1113

Tre månader efter att hon förlorat ett barn för tredje gången skjuts hennes man till döds bredvid henne i bilen. Så nära sitter hon honom att hennes rosa Chanel-dräkt fläckas av presidentens blod. Nedan är två bilder varav den nedre nog faktiskt är autentisk – jag vet inte, men gissar det. Läsare som kan detta bättre får gärna rätta mig om jag har fel:

JFK (US/FR 1991) WARNER BROS/LE STUDIO CANAL+ Picture from t

zapruder_abraham_1852_2005

Jackie Kennedy föddes som Jacqueline Bouvier (låter namnet bekant? Bouvier är Marge Simpsons födelsenamn, och hennes mamma heter Jacqueline i förnamn. Nej, inte en slump. Ni minns väl avsnittet av The Simpsons när Marge fyndar en rosa Chanel-dräkt på outlet och hela hennes sociala liv ändras på grund av denna dräkt – det är helt klart en medveten referens till Den Rosa Chanel-dräkten som fenomen. The Simpsons är en intressant serie med sina ganska subtila parafraser. Exempelvis finns det ett avsnitt som är helt byggt på en något obskyr novell av Gabriel Garcia Marquez, men nu kommer jag ifrån ämnet…). Som Jackie Kennedy blev hon snabbt en stilikon i sin roll som First Lady men framgången som modeikon mattades knappast av efter JFKs död. Som Jackie Onassis fortsatte hon att prägla 1960-talets modescen, och när Ray Ban lanserade ett par 60-talsretro solglasögon för några år sedan döptes de just till Jackie Oh:

ray-ban-4101-601-jackie-ohh+fr++productPageXtraLarge

Skönhetskabinetts husgudinna Lana del Rey antar rollen som Jackie Kennedy i videon till National Anthem:

national_anthem_lana-del-rey2-e1368506456891

National-Anthem-Music-Video-lana-del-rey-31430256-1148-646

 

Såväl låten som videon är två favoriter hos mig. Jag kan föreställa mig att ickefrälsta kanske tycker att det är fjantigt i slutet när Lana pratar om ”JFK”, ni vet ”and I loved him, I LOVED HIM I LOVED HIM I LOVED HIM… and I still love him” men jag tycker det är fint. Drabbande och rörande.

ob_c0c375_national-anthem-01

Jag tror att det som tilltalar mig både med Lana och Jackie Kennedy men på olika sätt är att de båda är så vackra, polerade, perfekta ytor – stilikoner! – och samtidigt rymmer så trasiga och sårade själar. Det kanske låter cyniskt men jag finner det inspirerande. I all sin misär var Jackie så jäkla snygg. Åh, Jackie.

uths2ljszczsl2st


Comments { 3 }

Tags: , ,


There are three subjects I don’t like discussing. My former marriage, women artists, and what I think of my contemporaries

När ska det komma en moderiktig biopic om Helen Frankenthalers liv? Det var ju trots allt tre år sedan hon gick bort. Popstjärnan Regina Spektor skulle kunna göra sin skådespelardebut som Frankenthaler – de var förbluffande lika i konstnärens unga år – eller någon av skådespelerskorna Carey Mulligan, Anna Kendrick, Emma Watson eller Madeline Zima, för att sedan gå över till exempelvis Susan Sarandon, Julianne Moore, Robin Wright eller Sigourey Weaver när den mognare Frankenthaler ska porträtteras. Varsågod filmbranschen, förvalta mitt tips väl.

frankenthaler01

Det känns smått ohederligt av mig att intressera mig så för personen Frankenthaler, hennes stil och livsstil, när hon själv så tydligt markerade mot den typen av uppmärksamhet. Jag kan skylla på tidsandan kanske, när författaren är en rockstjärna i sig själv, och man ofta talar mer om konstnären än om verket. På den punkten finns det mycket att lära av Frankenthaler, särskilt eftersom det ofta kan tyckas lättare att respektera tankegångar hur än enkla och återupprepbara de må vara – när dessa tankar kommer från andra sidan graven. När de uttalades i en annan tid som brottades med samma grundläggande problem som vi gör nu, men med andra förutsättningar och redskap. Hon var benhård i fråga om den identitetsfixeringen som vi särskilt brottas med idag. Frankenthaler sade

Obviously, first I am involved in painting not the who and how. I wonder if my pictures are ”lyrical” (that loaded word!) because I’m a woman. Looking at my paintings as if they were painted by a woman is superficial, a side issue, like looking at Klines and saying they are bohemian. The making of serious painting is difficult and complicated for all serious painters. One must be oneself, whatever.

Mot bakgrund av detta är det svidande uppenbart att Frankenthaler nog inte önskar vara min kvinnliga stilikon. Jag uppskattar verkligen hur hon å ena sidan skarpt avfärdar tanken på en kritik av hennes konst med utgångspunkt i hennes kön som ytlig, samtidigt som hon leker med tanken på sig själv som feminint lyrisk. Frankenthalers största kritiker höll just de tunna, poetiska lagren av söt färg emot henne, en kritik hon tycktes ta emot med glimten i ögat: hon kommenterar det genom att vara såväl skoningslös i sin inställning som personligt sökande i vad det lyriska består samt humoristiskt avfärdande.

Det är just sådana mångbottnade glimtar in i en person som gör dem till personliga förebilder eller ikoner för mig, vare sig de vill det eller ej. Och kanske särskilt vad gällande kvinnor som annars lätt tenderar att göra våld på sin egen dubbelhet i offentligheten.

For me, being a ‘lady painter’ was never an issue. I don’t resent being a female painter. I don’t exploit it. I paint.

Hur mycket jag än håller med Frankenthaler i ovan citat så tjusas jag märkvärt av uttrycket ‘lady painter’. Det låter så… fint? Kanske bara för att det är skrivet på engelska. Frankenthaler noterar faktumet att hon ÄR en kvinnlig konstnär, och tycks på så vis tillskriva det någonting, men understryker vikten av att inte exploatera det. Detta citat, banalt i sin enkelhet egentligen, öppnade mina ögon för en irritation jag närt länge men inte satt ord på i det offentliga samtalet om all möjlig konstnärlig produktion, må det vara författande, diktande, fotografering, måleri, performanceart, teater. Man talar ofta om att en konstnär “utforskar” sig själv i någon aspekt i sin konst. Det är rimligt. Men alltför ofta upplever jag att utforskandet används som en slö synonym när konstnären snarare väljer att exploatera aspekter av sig själv. Det är en hårfin gräns, men jag vill hävda att det går att känna instinktivt när någon exploaterar aspekter av sig själv, till skillnad från att bara utforska sig själv, berätta om sig själv. Detta var alltså någonting som Helen Frankenthaler absolut inte ville göra i sin konst eller då hon deltog i det offentliga samtalet om sig själv och sin produktion.

frankenthaler11

Saddle shoes

Hon tog sig fram i den mansdominerade miljön inom New York-skolan utan att bry sig nämnvärt om de övriga medlemmarna valde att “acceptera” henne eller ej. Detta självförtroende härstammade måhända ur den priviligerade uppväxten i den intellektuella och progressiva familjen på Manhattans Upper East Side. Jag resonerar – kanske fördomsfullt – att det är lättare att inte bry sig när man har råd att inte bry sig.

Frankenthalers självbild när hon precis skulle äntra New Yorks konstvärld var “a saddle-shoed girl a year out of Bennington”. Det finns en konkret oskuldsfullhet i den självbilden, samtidigt som hon beskriver just den perioden då hon introducerades för de stora. Jackson Pollock, David Smith, Franz Kline och Willem och Elaine de Kooning.

frankenthaler23

I en eventuell spelfilm om hennes liv är det uppenbart att man skulle fokusera på hennes relationer och konstruera ett spänningsförhållande mellan hennes konst och konsten producerad av männen i hennes liv. Jag har sett sådana amorösa berättargrepp kritiseras många gånger, inte minst när den efterlängtade biografiska skildring av Monica Zetterlunds liv kom 2013 – som i mångt och mycket följde en kronologi uppbyggd kring männen i hennes liv: pappan Bengt, Vilgot Sjöman, Sture Åkervall. Jag förstår kritiken på ett idéplan men kan inte känna den, kanske för att jag själv oftast minns saker i relation till vem jag vid tillfället var tillsammans med. Jag föreställer mig dessutom att konstnärspar eller författarpar, skådespelarpar, som lever länge och nära inpå varandra deltar i varandras arbete på olika sätt, stöttar, kritiserar, saboterar. Man förminskar inte nödvändigtvis en person genom att tala om den den älskade, eller hatade. Jag ser därför gärna fler fruar och älskarinnor i manliga biopics!

För att nämna ännu ett exempel ur svensk kontext som gjort just detta så var den biografiska skildringen Dom över död man av Torgny Segerstedt (förvisso chefsredaktör på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där han ihärdigt kritiserade nazismen, och inte konstnär) rysligt bra. Jag har aldrig sett Ulla Skoog spela så bra som i rollen som hustrun Puste Segerstedt, och Pernilla August som älskarinnan Maja Forssman. Jag grät så svårt till denna film att jag knappt finner motstycke, och skulle önska att fler såg den. Ett mycket bra exempel på när kvinnornas roller är relevanta, utan att det för den del känns som att de är inkvoterade. Bilden av Segerstedt förstärks av kvinnorna i hans liv.

frankenthaler07

Frankenthaler omfamnar lyckligt Robert Motherwell framför sitt mest kända verk, Mountain and Sea (1962)

frankenthaler19Ovan Frankenthalers Madame Butterfly (2000) och nedan Motherwells Running Elegy II (1983)

Speaking of men. Frankenthalers pappa var domare vid New York State Supreme Court och dog av cancer när hon var blott elva år gammal, vilket slungade henne in i ett fyra år långt depressionsliknande tillstånd med svåra migränanfall. Konstkritikern Clement Greenberg introducerade Frankenthaler för New York-skolans abstrakta måleri och gissningsvis skulle filmen om hennes liv ta avspark där någonstans. Vidare var hon gift med expressionisten Robert Motherwell mellan 1958-1971. Jag kan ju bara tala för mig själv, men min inre paglian går ned i spagat av förtjusning när jag tittar parallellt på deras respektive målningar från den perioden. Det äkta paret kallades “the golden couple” i mindre bemedlade konstnärskretsar, då de etablerade sig på East 94th Street där de ägnade sig åt ett extravagant socialiserande. Jag skulle gärna se några duktigt scenograferade passager ur det äkta parets liv tillsammans, när de målar och diskuterar, när de håller middagsbjudningar för över hundra personer ur sin tids kulturelit. Frankenthaler talar högt, skrattar, dansar och göder sina gäster grundligt. Vad serverade man? Räkcocktail, laxmousse, ambrosiasallad, coq au vin, Biff Wellington, Baconlindade ostron med plommon, cocktailpinnar med ost och ananas, fondue, crêpes, Babysham eller Manhattan eller Vesper cocktails!

frankenthaler22

Frankenthaler har alltid vägrat att diskutera sitt äktenskap, i linje med sin i övrigt så höga integritet. Detta kommer givetvis att försvåra för en eventuell regissör som vill slå mynt om det gyllene parets estetiska förening. Den enda gång hon uttalat sig om sitt liv som ensamstående mynnade ut i ”At times I enjoy being alone, at times I don’t.” Det må vara ett korthugget och markerande svar, men jag tycker ändå att det är vackert. Jag, som är relativt rädd för tanken på ensamhet kan känna förtröstan i att det ju är precis så det är både att vara ensam och att vara i en relation. Ibland njuter man av det, och ibland inte. Ett tillknäppt svar, men talande för en viss hållning som jag önskar jag kunde anamma. 1989, då hennes omfattande retrospektivutställning recenserades, avfärdare The New Yorker hennes verk som konst för styrelserum. Man kallade henne för den förnäma högprästinnan på grund av hennes ovilja att vara rolig i intervjuer.

När man studerar tidiga fotografier av Frankenthaler är det svårt att inte känna waspstilens mjuka vingslag fläkta. Frankenthaler fångad på fotografier bär ofta luftiga vita skjortor, cigarettbyxor, mörka förkläden, svarta polotröjor. De ljuvligt pastelliga fotografierna från LIFE Magazine år 1956 där hon bär kjol, knutblus, diadem och rött läppstift förefaller som ett avsteg från den strama stilen, som om hon “klätt upp sig” för att bli förevigad i symbios med sin konst. När man studerar de tjugo till trettio professionella fotografier på Frankenthaler som figurerar och upprepar sig online blir det tydligt att det under det konstnärligt slappa och praktiska modet finns en stilmedvetenhet, och där jag vill hävda att hon matchar sitt måleri (alternativt att måleriet matchar henne). Fotografiet ur LIFE Magazine i början av detta inlägg är kanske det tydligaste, men även nedan ateljéfoto av Alexander Liberman där hon bär djupröda manschesterbyxor och en mossgrön blus jämte sina målningar som går i nästan identiska kulörter är ett intressant exempel. Kan inte föreställa mig att detta är en slump.

frankenthaler03

frankenthaler15

Helen fotograferad av Dan Budnick 1968 framför sin målning Summer Banner som hon målade samma år.

frankenthaler17Essence mulberry (1977)

Helen-Frankenthaler-michael-fredericksOvan fotografi av Michael Fredericks, nedan Snowpines (2004)

frankenthaler16Helen i sitt hem på Contentment Island, i april 2003.

Jag idealiserar den diffusa bild det går att skapa sig av Helen Frankenthalers livsstil under hennes sista tjugo år. Hon målade in till slutet. Hon bytte de stora papprena till mer lätthanterliga dukar och tog hjälp av assistenter. Hon delade sin tid mellan New York och Contentment Island, i Darien Connecticut, vars namn skvallrar om en tillfredställd tillvaro, belåten, tillbakalutad. Åh! Hon gav ut informationen att hon simmar flera gånger i veckan. Att hon tycker om att rymma från sitt arbete och se en bergmanmatinée “I’ll take my lunch to the movie – yoghurt or shrimps or something”. Jag vill också sitta i en mörk salong mitt på dagen, doppa salta räkor i sur, kall yoghurt och sedan återvända till min ateljé och hälla färg över en duk – vilket någon senare kommer att recensera som ett vackert landskap! Hennes assistenter ombads ofta lämna ateljén när hon skulle sätt igång. Under intensiv koncentration blandade hon oljefärgen med hushållspenslar, moppar, skrapor. När Frankenthaler var liten brukade hon fylla en hink med vatten och droppa olika nyanser av nagellack ned i vätskan för att studera hur färgerna simmade om varandra.

Det som jag avslutningsvis tar med mig av Frankenthalers diverse visdomar är denna betraktelse över konsten

Art has a will of its own. It has nothing to do with the taste of the moment or what’s expected of you. That’s a formula for dead art, or fashionable art.

En tanke väl värd att bära med sig varje gång man betraktar ett konstverk. Visserligen kan man inte påstå att Frankenthalers konstnärliga produktion inte var högst populärt under hennes egen tid, i någon mån var det fashionable art – men jag tror inte att det nödvändigtvis kändes så för henne när hon skapade den. I denna videodokumentation besöker hon Portland State University 1972 för att svara på konststudenternas frågor i Lincoln Hall Auditorium. Efter halva utfrågningen åker ett par stora, svarta solglasögon på. Hon säger att de får tala högre när de ställer frågor till henne. De får allt ta och komma närmare om hon ska kunna höra dem ordentligt. Jag är inte van vid den här typen av ljussättning och inspelning. Ni får förlåta mig om jag framstår som litet underlig, säger Susan Sarandon med släpig röst.

Frankenthaler

frankenthaler21Min favoritmålning av Frankenthaler, Persian Garden (1965)


Comments { 0 }

Tags: , , , ,