Didionysiskt mode: Joan Didion är Célines nya ansikte

Jag tror att de flesta har en rela­tion till Tjej­k­vin­nan? Det är en kvinna i ca 35–55 års åldern som hän­vi­sar till sig själv som “tjej” (se: “Jag ska ut med tje­jerna!”). Eftersom Sve­rige är ett land som lider av obe­hag­ligt kraft­full ålder­dis­kri­mi­ne­ring som tar sig ut på alla möj­liga vis, så tän­ker jag inte gå när­mare in på vad jag anser om Tjejkvinnan.

Där­e­mot: Flickvin­nan, som även kanske skulle kunna kal­las Flick­tan­ten — är en gestalt som jag tidi­gare ej ägnat en tanke men som nu sys­sel­satt mig i flera dagar. Det hela bör­jade när man offent­lig­gjorde att Joan Didion är Céli­nes nya ansikte i den kom­mande kol­lek­tio­nen SS15.

didion08

Foto av Juer­gen Tel­ler, för Céline

Didion, som fyllde 80 år förra måna­den, är jour­na­list, för­fat­tare, kul­turi­kon och omhul­dad intel­lek­tu­ell (där­med inte sagt att hon inte är intel­lek­tu­ellt, där­e­mot är hon defi­ni­tivt omhul­dad). Dessa vär­den har hon genom sin sam­ver­kan med Céline lånat ut till mär­ket, som i övrigt väl bäst kan beskri­vas som mini­ma­lis­tiskt, kon­trol­le­rad, ano­nym och svalt sen­su­ellt med fokus på mate­rial, snitt och block. *stream of cons­cious­ness* Jag har all­tid tänkt att kon­su­men­ten av klä­der från Céline fram­för allt annat till­bringar sin tid på sin luft­kon­di­tio­ne­rade arbets­plats när hon inte lig­ger på en beige divan hos sin psy­ko­log och mot­strä­vigt talar ut om en gam­mal ätstör­ning, en gam­mal pojk­vän eller en gam­mal mamma — allt finan­si­e­rat av new money. Céli­ne­kvin­nan, som tan­ge­rar att vara flicka, kikar ut bakom sin gar­din och skri­ver sedan i sin word­press­blogg att hon stått och kikat ut bakom sin gar­din. Tar en distans­kurs i franska och är besvi­ken för att hon inte blir kär i lära­ren, det går bara inte! *grå­ter* KBT kanske egent­li­gen skulle göra större under­verk för céli­ne­kon­su­men­ten än psy­ko­a­na­ly­sen? Och nog är väl céli­ne­kon­su­men­ten pro­te­stant? Om jag får vara så fördomsfull.

Joan Didion by Annie Leibovitz

För­fat­tar­por­trät­tet som använ­des till den svenska utgå­van av Ett år av magiskt tän­kande (som över­sat­tes 2007)

Didion beskrivs som en dream girl och pos­ter girl av Vouge , och som en »half child and half sphinx, thin­ner than a ciga­rette« av The Guar­dian.

Är hon en flickvinna/flicktant? Uti­från den voka­bu­lär med vil­ken Céli­nes kam­panj tagits emot måste jag näs­tan svara ja. Allt tycks falla till­baka på hen­nes liten­het, späd­het, en sorts åld­rande näpen­het men ändå med en distinkt skärpa och trots - så som man kan upp­fatta lill­gamla barn. Jag tror att det är lätt att upp­fatta henne som ett för­kropps­li­gande av ett natur­till­stånd. Jag tän­ker på omsla­get till Ett år av magiskt tän­kande vari hon pose­rar fram­för en spre­tig lönn  - svårt att avgöra vad som för­gre­nar sig mest på den bil­den (ovan), stam­men eller hen­nes ådror. Det är synd, med tanke på hur hon sna­rare för­kropps­li­gar kul­tur, civi­li­sa­tion, veten­skap, famil­je­band. Foto­gra­fiet är oav­sett vil­ket enastående.

didion04

Joan, 1961

didion05

Joan, 1977

Den som­mar­kol­lek­tion som Didion väl­sig­nat är 60– och 70-talsinspirerad — en tid då Didi­ons pri­vat­liv och kar­riär blomst­rade, och då flera av de mest iko­niska foto­gra­fi­erna på henne togs. Det var i slu­tet på 70-talet som hen­nes omta­lade pack­lista skrevs, när hon bodde i Hol­ly­wood och stän­digt kas­tade sig ut på skriv­upp­drag. Den inne­hål­ler bland annat en tröja, san­da­ler, ciga­ret­ter, bour­bon och baby­olja. Didi­ons känsla för mode har all­tid fram­hål­lits jämte hen­nes intel­lek­tu­ella insat­ser och mode­in­du­strin har ankla­gats för att hylla hen­nes stil fram­för hen­nes kar­riär — tro­ligt­vis del­vis eftersom hon har ett tyd­ligt este­tiskt ideal som hon tycks hålla högt. Hen­nes kar­riär tog dess­utom sin bör­jan på vougeredaktionen.

didionceliness15

Jag kan fak­tiskt före­ställa mig Didion bära ett fåtal av kol­lek­tio­nens plagg. Kanske främst dess acces­so­a­rer. Men resort­kol­lek­tio­nen känns mer didi­o­ny­sisk (!).

Jag tror inte, så som kam­pan­jen del­vis hyl­lats för, att man nu vän­der sig även till en äldre kon­su­ment­grupp utan sna­rare att man lånar av gam­mal stjärn­glans för att ge den unga kon­su­men­ten ett djup i nuet, och fram­för allt i sin shop­ping. Jag har all­tid tänk att mode­in­du­strin med sina höst-, vinter-, vår– och som­mar­kol­lek­tio­ner påmin­ner om en liten gumma som hål­ler ett sta­digt, kon­ser­va­tivt grepp om sin tum­made kalen­der, var sak på sin plats, även om este­ti­ken i sig är en stän­dig hom­mage till ung­do­men. Å andra sidan har man fak­tiskt sett ett ökande por­trät­te­rande och objek­ti­fi­e­rande av äldre pro­fi­ler det senaste året: I Dolce & Gabbana’s nya kam­panj figu­re­rar tre bedå­rande mormöd­rar, och i Karen Wal­kers glas­ö­gon­kol­lek­tion Fore­ver 2013 expo­ne­ras pro­duk­terna på model­ler i åld­rarna 65 och 92 med advan­ced style.

Jag note­rar ofta när desig­ners beskri­ver sin strä­van att de ska­par klä­der för en kvinna »on the go« samt att hon är »mitt i livet«, alte­ran­tivt bara »young«. Dessa beskriv­ningar är nog egent­li­gen syno­nymt för en kvinna som är ung men som ändå har kom­mit en bit i sin kar­riär. Sam­ti­digt för­skjuts punk­ten för vad »mitt i livet inne­bär«. Förr kom man i arbete tidi­gare. Nu är det inte ovan­ligt att man kom­mer ut i arbets­li­vet och bör­jar tjäna pengar först i tret­tio­års­ål­dern — en för­ut­sätt­ning för att kunna göra inve­ste­ringar i mär­kes­klä­der. Den äldre kon­su­men­ten har bli­vit fris­kare och mer köp­stark, så det är inte under­ligt om bran­schen för­sö­ker hitta vägar att kom­mu­ni­cera både med mor­mor och barnbarn.

didion06

Dolce & Gab­bana SS15

didion07

Caren Wal­ker Fore­ver 2013

didion03

Joni Mit­chell för Saint Lau­rent 2015

Den enda bild som släppts från Céline (kanske den enda? Jag vet inte hur det fun­ge­rar när man är ett _ansikte_ för någon­ting, kanske räc­ker det att man bara visar sitt ansikte en gång?) har Didion tunn, silv­rig bob, stora svarta sol­glas­ö­gon som jag asso­ci­e­rar till limous­in­föns­ter, svart klän­ning i aningen genom­skin­ligt tyg och ett stort hals­hängs­mycke som jag vid första ögon­kas­tet trodde före­ställde ett kra­nium — hårt expo­ne­rad av kame­rans blixt. Min spon­tana reak­tion på bil­den var att jag tyckte att det var trå­kigt att man inte ploc­kat upp spår ur tidi­gare, iko­niska foto­gra­fier från hen­nes ung­dom — alter­na­tivt lät henne befinna sig i när­het till sitt skri­vande. Ett gott exem­pel på en sådan kam­panj är Joni Mit­chell för Saint Laurents.

Men vid när­mare efter­tanke så kanske ändå Tel­lers foto­grafi fångar Didion ganska väl? Sär­skilt då man kan ana att hen­nes ögon bakom limous­in­fönst­ren bor­rar sig rakt in i betrak­ta­ren, men utan att möta blic­ken. Som om hon kikade ut bakom sin mörka gar­din? *slut på stream of consciousness*

didion02

Joan Didion och hen­nes dot­ter Quin­tana Roo (som gick bort 2005) mat­char varandra i svarta polotrö­jor i GAP’s reklam vid namn Ori­gi­nal. Foto­gra­fiet togs av Annie Lei­bowitz 1989. Så under­bart foto och även fin reklam för just polotrö­jor, eller hur? Det är ju exakt sådär det ska vara när man har på sig en svart polo­tröja: man ska smälta in mot en enfär­gad bak­grund sam­ti­digt som man kra­mar någon i en annan, lika­dan, tröja.

* * *

Pssst… We Tell Our­sel­ves Sto­ries In Order To Live är inte bara titeln på Didi­ons essä­sam­ling som kom 2006, utan även nam­net på den första doku­men­tär som nu spe­las in om hen­nes liv. Fil­men finan­si­e­ra­des via Kick­star­ter.


Comments { 1 }

Tags: , , ,


Skönhetskabinettet utser Woman Of The Year 2014!

Under det gångna året har Skön­hetska­bi­net­tet age­rat väk­tare av den goda sma­ken genom en diger pro­duk­tion av tex­ter om skön­het, stil, mode, doft, histo­ria, konst, lit­te­ra­tur och poli­tik. Dessa tex­ter är måhända inte tids­ty­piska doku­ment för den som vill fånga någon­ting essen­ti­ellt angå­ende just år 2014 — då blog­gen strä­var efter tidlöshet.

Vil­ken enskild kvin­nas skön­het har avhand­lats av Skön­hetska­bi­net­tet flest gånger under 2014?

Det var en jämn och vac­ker match! Efter nog­grann kvin­no­räk­ning utser
Skön­hetska­bi­net­tet Woman Of The Year 2014…….

 

 

 

SOPHIA LOREN!

womanoftheyear02

Sop­hia vann en för­kros­sande seger genom när­varo i en mängd inlägg, samt före­kom­mande på exem­pel­bil­der för att sta­tu­era en stil­mäs­sigt poäng i våra tex­ter. Grat­tis Sop­hia! Vi äls­kar dig!

Övriga skå­de­spe­lers­kor som käm­pade hårt, men för­lo­rade mot henne, var Marilyn Mon­roe och Monica Bellucci.

womanoftheyear03

*  * *

Den mest omskrivna musi­kern 2014 var Lana del Rey…

womanoftheyear04

… tätt följd av kol­le­gorna Madonna och Jen­ni­fer Lopez.

womanoftheyear05

*  * *

Den mest omskrivna poli­tiska per­so­nen 2014 var Jac­kie Ken­nedy, tätt följd av Hil­lary Clinton.

womanoftheyear06

*  * *

De mest omskrivna fik­tiva karak­tä­rerna 2014 var Male­fi­cent och Snö­vits styv­mor.

womanoftheyear07



Skön­hetska­bi­net­tet väl­kom­nar en soci­o­lo­gisk stu­die av denna sam­man­sätt­ning av kvin­nor, samt hop­pas att Ni läsare föl­jer med oss in i Det Sköna Året 2015!


Comments { 0 }

Tags: , , , , , , , , ,


Lucka 20: Barbell Belle

389208555

Det här är Abbye Stock­ton. Vid slu­tet av 1940-talet – när hon var i tret­tio­års­ål­dern – hade hon prytt omsla­get till mer än fyr­tio olika maga­sin. Hon var en tidig »strong­wo­man« och en före­gång­are till dagens kvinn­liga body­buil­ders. I feb­ru­ari 1947 anord­nade hon värl­dens första täv­ling för kvinn­liga tyngd­lyf­tare, och hon var även den som lade upp Marilyn Mon­roes träningsprogram.

På något sätt känns det kons­tigt att hon över huvud taget har fun­nits, hon stäm­mer inte alls över­ens med bil­den jag har av hur kvin­nor var och såg ut vid den här tiden. Men hon fanns (ända fram till sin död 2006), och hon var en idol för många – både män och kvin­nor – som visste att upp­skatta kvin­nor som var starka på riktigt.


Comments { 0 }

Tags: , ,


Lucka 15: It burns in my soul, it aches in my flesh, and it igni­tes my nerves

Dagens lucka hand­lar om ännu en vac­ker, väl­klädd, död presidenthustru.

evita01

Char­lotte Per­relli och Madonna, i musi­kal­rol­len som Eva Perón

Var jag än rör mig i Stock­holm nuför­ti­den så möter jag annon­ser för den svenska upp­sätt­ningen av musi­ka­len Evita, med Char­lotte Per­relli i rol­len som pre­si­dent­hust­run Eva Perón. Jag vågar inte se den. Jag är ner­vös för vad Per­relli kan ha gjort med rol­len, eller kanske sna­rare inte gjort. Sam­ti­digt ska man inte döma en hund efter dess hår — Per­relli har själv i inter­vjuer under­stru­kit att detta är ett nytt steg i hen­nes kar­riär, och att hon är inställd på att bli orätt­vist bedömd på gamla schla­ger­me­ri­ter. Före­ställ­ningen har över­lag fått myc­ket goda recensioner.

Det var rim­ligt att just Madonna gestal­tade Eva Perón i musikal­fil­men Evita på 90-talet. Madonna är i stän­dig pro­cess att omfor­mu­lera sig själv, sitt artis­teri, och har all­tid strä­vat efter att vara ett steg före sin publik — så bru­kar det heta, oklart om detta fort­fa­rande stäm­mer. Detta kan, på ett lokalt plan, även gälla för Per­relli: Hon bör­jade som dans­bandsdrott­ning, men har sedan dess även varit pro­gram­le­dare, kost– och trä­nings­guru samt posi­tio­ne­rat sig själv som moder. Och pre­cis så som Eva Perón drömde om Bue­nos Aires och Madonna drömde om New York så drömde Per­relli om Stock­holm, kanske Lon­don. Lands­ortstje­jen med artist­dröm­mar, slår man fast i P4 Extra, som blir en folk­lig stjärna.

evita04

Eva Perón del­tog aktivt i att bygga myten om sig själv. Hon omfor­made sin bak­grund från oäk­ting född på lan­det av en kokerska, seder­mera mindre fram­gångs­rik skå­de­spe­lerska, till first lady, reli­giös natio­nal­skatt och mode­i­kon som smyc­kade sig med exklu­siva kre­a­tio­ner sam­ti­digt som hon del­tog i sin mans, pre­si­dent Juan Peróns makt­spel, refor­mer, utrens­ning av olik­tän­kande och dylikt. Den poli­tik de förde gemen­samt, »Pero­nis­men«, är svår­pla­ce­rad i dagens gängse poli­tiska klas­si­fi­ka­tio­ner och skif­tade över tid. Som popu­lis­tisk och natio­na­lis­tisk rörelse har den ofta bli­vit beskylld för fascisto­ida ten­den­ser. Perón beund­rade Benito Mus­solini, och det finns en anled­ning till var­för just Argen­tina sågs som sär­skilt attrak­tivt som exit för många nazis­ter i andra världs­kri­gets kölvatten.

Eva posi­tio­ne­rade sig som en kvinna av fol­ket, vil­ket blir tyd­ligt i nedan — väl­digt fina — citat:

I am only a spar­row amongst a great flock of sparrows.

På en nivå är cita­tet givet­vis popu­lis­tiskt, då hon besatt mer makt vid till­fäl­let än någon annan kvinna i Argen­tina. Sam­ti­digt reflek­te­rar det ett djup som jag ofta tyc­ker lyser ige­nom i hen­nes utta­lan­den: den gemen­skap som finns män­ni­skor emel­lan i den totala ensam­he­ten inför döden. Hon vände sig till arbe­tar­klas­sen men kanske fram­för allt kvin­norna och drev lin­jen att om lan­dets ledare kunde älska henne så var det även avgjort att han äls­kade sitt folk — då hon var en kvinna av fol­ket. Hon star­tade Female Pero­nist Party med hund­ra­tu­sen­tals med­lem­mar och påver­kade  tidi­gare oen­ga­ge­rade kvinn­liga väl­jare att rösta och enga­gera sig poli­tiskt för Perón - myc­ket genom sin stil­mäs­siga fram­to­ning. Hon bar de, för sin tid och geo­gra­fiska plats, mest exklu­siva och dyr­bara klä­der till­gäng­liga. Man har vitt­nat om att hen­nes blotta uppen­ba­relse när­mast kunde orsaka hypos — en kom­bi­na­tion av de otro­liga modekre­a­tio­ner och hen­nes plåg­samt repe­ta­tiva tal — ett fåtal slo­gans upp­re­pade gång på gång, på det vis att när man sagt något till­räck­ligt många gånger så blir det sant:

I have one thing that counts, and that is my heart; it burns in my soul, it aches in my flesh, and it igni­tes my ner­ves: that is my love for the people and Perón.


Hen­nes sista tal (1951)

evita10

 Hen­nes fan­tas­tiska hår

Rent ver­balt refe­re­rade hon till sina anhäng­are, arbe­tar– och under­klas­sen, som hen­nes desca­mi­sado: “belo­ved shirt­less ones”. Uttryc­kets ursprung är omtvis­tat, men åter­finns bl.a. i Victor Hugos roman Les Misé­ra­bles (1862). Jag tyc­ker att det är anmärk­nings­värt att en per­son som lade just så myc­ket vikt vid sitt eget utse­ende och sina klä­der hän­vi­sade till sina väl­jare som utan klä­der,  skjort­lösa. När det ytliga är så vik­tigt kanske man även bör­jar tänka på de man för­sö­ker nå som en upp­sätt­ning klä­des­plagg? 1945 demon­stre­rade Juan Peróns sup­por­ters utan­för fäng­el­set Casa Rosada (där han satt fängs­lad), och valde då at vara bara på över­krop­pen — en hän­vis­ning till desca­mi­sado. När jag har för­dju­pat mig i Evas per­son fast­nade jag även för detta citat:

When the rich think of the impo­ve­rished, they think of impo­ve­rished desires.

Jag tror tyvärr att denna tanke i hög grad är kor­rekt, men att hon tro­ligt­vis inte själv hade sär­skilt myc­ket högre tan­kar om sitt folk än hon ankla­gade aris­to­kra­tin för.

evita03

Många av de bästa por­trätt­bil­derna av Eva före­stäl­ler givet­vis henne vid sidan av sin man, som bruk­ligt är för pre­si­dent­hust­rur. Men det är säl­lan några stela, for­mella leen­den utan de flesta foto­gra­fier är intima, genu­ina. De ler till­sam­mans, står när, leker med sina pud­lar. Nedan är mitt favo­rit­fo­to­grafi av dem båda till­sam­mans, även om man knappt ser att det är dem:

evita02

 Kram!

När man tit­tar på ett fler­tal av hen­nes kläd­na­der är det svårt att inte påmin­nas om hen­nes tidi­gare skå­de­spe­lar­kar­riär. Hen­nes mode­in­tresse går inte att ta miste på, och jag får verk­li­gen en känsla av att hon hade upp­skat­tat Madonna om hon fått leva så länge!

evita06

Christian Dior var hen­nes favoritdesigner.

evita05

Eva var 1,65 cm lång och bar ofta höga klackar.

evita08

Eva Perón visar sin hatt­sam­ling, i Bue­nos Aires 1950.

evita09

»Utställ­ning för de fat­tiga«: Eva och Juan Peróns por­trätt omgi­vet av skor, i Bue­nos Aires 1950.

När hen­nes poli­tiska posi­tion flyt­ta­des fram för­stärk­tes en mer kon­ser­va­tivt stram fri­syr och dräk­ter. Den flärd­fulla, extra­va­ganta skå­de­spe­lers­kan tona­des tyvärr ned.

evita12

Ame­ri­cas Next Top Model, 2006.

Eva har fort­satt att inspi­rera stil­mäs­sigt efter sin död. Det har gått att notera hen­nes när­varo i exem­pel­vis Ame­ri­cas Next Top Model vari model­la­spi­ran­ten Evita Myers från Glou­ces­ter por­trät­te­rade pre­si­dent­hust­run. Besö­ker man Åhléns fin­ner man fina, men något över­pris­satta, smyc­ken under nam­net Evita Peroni — vil­ket knap­past kan vara en slump, även om smyc­kes­pro­du­cen­tens offi­ci­ella hem­sida inte refe­re­rar till sti­li­ko­nen Perón. Det för­vir­rar mig! Man kan även ana hen­nes ande sväva över vissa kläd­kol­lek­tio­ner, så som denna:

image

Den vene­zu­e­lanska desig­nern heter Caro­lina Her­rera, 74 år gam­mal. Hen­nes kol­lek­tion för Fall 2013 var direkt inspi­re­rad av 1940-talets Eva Perón.

I Annas inlägg om Jac­kie Åh! så note­rar hon hur tv-serien The Simp­sons ströss­lar med sub­tila para­fra­ser i avsnit­ten, och i ett låter karak­tä­ren Marge karak­te­ri­sera pre­si­dent­hust­run Jac­kie Ken­nedy när hon fyn­dar en rosa Chanel-dräkt på out­let och på så vis för­änd­rar hela sitt soci­ala liv. Givet­vis finns det ett The Simpsons-avsnitt som avhand­lar Eva Perón! I musi­kalav­snit­tet “The Pre­si­dent Wore Pearls” (säsong fem­ton) väljs Lisa till elev­rådsord­fö­rande, och för­vand­las till pre­si­dent­hust­run Eva Perón.

image

Det är svårt att skriva om Evas liv utan att beröra hen­nes död, som även den har stora este­tiska aspek­ter. Hon (1919–1952) blev endast 33 år gam­mal, och avled där­med i unge­fär samma ålder­spann som vi i Skön­hetska­bi­net­tet befin­ner oss i. Hon gick bort i svi­terna av liv­mo­der­halscan­cer och var den första argen­tinska kvin­nan som genom­gick kemo­te­rapi. Även Juan Peróns första hustru Aure­lia Tizón (1908–1938) avled efter att ha bli­vit infek­te­rad av ett HPV-virus — i samma ålder som Eva. Nedan ses kor­te­gen vid hen­nes begrav­ning, som hölls den 9 augusti 1952 efter flera dagars natio­nal­sorg. När hen­nes kropp flyt­ta­des från pre­si­dent­pa­lat­set för att bal­sa­me­ras avled åtta män­ni­skor i de sör­jande folk­mas­sorna. Under det första dyg­net efter hen­nes död vår­da­des över 2.000 män­ni­skor på sjuk­hus för ska­dor som de ådra­git sig då de för­sökt komma nära hen­nes kropp. Efter bal­sa­me­ringen expo­ne­ra­des Evas kropp i hen­nes tidi­gare kon­tor vid Arbets­mark­nads­de­par­te­men­tet i två år, under tiden som ett begrav­nings­mo­nu­ment pla­ne­ra­des till hen­nes ära. Enligt pla­nen skulle mono­men­te­tet bli högre än Fri­hets­gu­din­nan. Juan Perón avsat­tes genom en mili­tärkupp innan monu­men­tet fär­dig­ställ­des, och han hade där­för inte möj­lig­het att fort­satt säkra den fort­satta beva­ringen av Evas kropp.

evita13

Under två decen­nier, mel­lan 1955–1971, var krop­pens pla­ce­ring okänd. Det har senare offent­lig­gjorts att den nya argen­tinska regi­men flyt­tade henne till en krypta i Milano där hon vilade under nam­net María Maggi. Sam­ti­digt kri­mi­na­li­se­rade regi­men ägan­de­skap av foto­gra­fier före­stäl­lande Eva och Juan. Även i döden betrak­ta­des hen­nes kropp som en stark sym­bol för argen­ti­narna, en poli­tisk krut­durk för de som efter­trädde Perón. På väg­garna i Bue­nos Aires kunde man se mot­stånds­rö­rel­sens graffi ställa frå­gan: »Var är Eva Peróns kropp?« I boken “Santa Evita” ger jour­na­lis­ten och för­fat­ta­ren Tomás Eloy Mar­tí­nez uttryck för ett antal kon­spi­ra­tions­te­o­rier, så som att ett fler­tal vax­ko­pior till­ver­ka­des eftersom krop­pen ska­da­des med en ham­mare, samt att vax­ko­pi­orna till­drog sig upp­märk­sam­het av sex­u­ell natur.

1971 flyt­ta­des krop­pen på nytt, för att stå i Juans och hans tredje hust­rus, Isa­bel, hus i Madrid, där den stod pla­ce­rad i mat­sa­len. Enligt vän­ner till famil­jen lade Isa­bel ned myc­ket tid på Evas kropp: hon tor­kade av Eva med vat­ten och bomulls­tyg, kam­made hen­nes hår och tor­kade det med en hår­tork. Så otro­ligt fint, och sam­ti­digt osunt, om det är sant! Man kunde då kon­sta­tera att en av Evas fing­er­top­par sak­nas, tro­ligt­vis stu­len från hen­nes kropp under mili­tärkup­pen 1955 för att veri­fi­era hen­nes kvar­le­vor. Efter Juans död 1974 över­tog Isa­bel  - från bör­jan dan­sös - pre­si­dent­pos­ten i två år, tills det att hon avsat­tes i en mili­tärkupp ankla­gad för kor­rup­tion. Idag lever hon i exil i Madrid.

Evas kropp för­des slut­li­gen till hen­nes famil­je­grav i La Reco­leta Ceme­tery, i Bue­nos Aires. Den argen­tinska rege­ringens åtgär­der för att skydda grav­val­vet från inbrott anses så kraf­tiska att de även kan stå emot kärn­va­pen. Det kos­tar mer att dö än att leva, är ett popu­lärt argen­tinskt uttryck — pas­sande i sam­man­hanget. Eller som Eva själv utryckte det:

One can­not accom­plish anyt­hing wit­hout fanatacism.

evita14


Comments { 0 }

Tags: ,


Lucka 10: Nobelpriset i estetik

Idag är det Nobel­da­gen. Män­ni­skor med oer­hört intel­li­gens och begåv­ning befin­ner sig nu i Stock­holm för att ta emot sina pri­ser och sedan äta en lång och fin mid­dag i Stads­hu­set. Men den här blog­gen ägnar sig ju före­trä­des­vis åt yta. När jag satt och goog­lade lite nobel­pris­ta­gare i lit­te­ra­tur (ja, jag hål­ler mig till lit­te­ra­tur­pri­set idag) insåg jag hur fan­tas­tiskt snygga många av dem varit. Letar man upp ung­doms­bil­der har näs­tan alla varit snygga! Eller så är det jag som bli­vit gam­mal nog att tycka att alla som är unga är vackra. (Samt att alla som är gamla är vackra. Och de flesta där­e­mel­lan. Kanske är jag på väg mot att omfamna det Fass­bin­der tyd­li­gen kal­lade »den abso­luta ömhe­tens este­tik«. Men mer om det en annan dag.)

Jag orkade inte ta med alla snygga nobel­pris­ta­gare eftersom de var för många, jag valde spe­ci­ellt bort några som kän­des lite för själv­klara (jag tyc­ker att Hei­den­stam var skitsnygg, Camus vet ju alla hur bra han blev på bild i rock och med en cigg, Samuel Bec­kett åld­ra­des fan­tas­tiskt väl — lite som P O Enquist fak­tiskt, de är dess­utom lika, Herta Mül­ler ser sten­hård ut och jag äls­kar hen­nes dra­ma­tiska smink­ning vid 61 års ålder - jag bru­kar tänka att jag hop­pas att jag fort­fa­rande kom­mer att sminka mig ordent­ligt när jag är i hen­nes ålder).

Vi bör­jar med en irländsk poet.

william_butler_yeats

Wil­liam But­ler Yeats var inte bara vac­ker som ung, utan hade dess­utom turen att leva i en tid då man fort­fa­rande kunde få sitt por­trätt teck­nat av John Singer Sar­gent. De där roset­terna som män hade runt hal­sen i bör­jan av 1900-talet (jag vet inte vad de heter, jag är hemskt dålig på herr­mode) är så fina! Och får mig att tänka på Björn Kjell­man som Pelle Svans­lös.

 

eugene oneill

Det var min­sann en all­var­lig ung man! Det är den ame­ri­kanske dra­ma­ti­kern Eugene O’Neill. Jag är väl­digt svag för loo­ken »ame­ri­kansk för­fat­tare vid mit­ten av 1900-talet«, och O’Neill gör den väl­digt bra: ytterst väl­klädd, myc­ket fin mustasch. Hela den här bil­den är så fin, så all­var­lig i hela sitt uttryck.

 

ernest-hemingway

Vem är denne kisande kano­tist? Det är ytter­li­gare en ame­ri­kan: Ernest Heming­way! När jag gick i åttan såg jag en bild på Heming­way, som ung och fri­vil­lig i första världs­kri­get, där han såra­des och ham­nade på bild i en sjuk­hus­säng, där han lyc­ka­des se ut som Tom Cru­ise, som var en vik­tig per­son i mitt liv vid den tiden. Där­för bör­jade jag läsa Heming­way. Jag tyc­ker fort­fa­rande att han är en av de sti­li­gaste för­fat­tarna, både som ung, och så här:

Hemingway

Den äldre macho-Hemingway som fis­kar svärd­fisk, går på tjur­fäkt­ning, boxas och skju­ter djur på savan­nen. Jag gil­lar allt det.

 

john steinbeck

Och en ame­ri­kan till: John Ste­in­beck, som ser fan­tas­tiskt cool ut på den här bil­den. Av någon anled­ning har jag all­tid tänkt på honom som en kille Car­rie i Sex and the City kunde ha dej­tat — han påmin­ner mig kanske om Aidan på något sätt? Jag tän­ker mig att han är i sin stuga i sko­gen på den här bil­den, och har varit ute och hug­git ved lite tidi­gare och dof­tar friskt av svett och tall­skog, och ska nu sätta sig och skriva en great ame­ri­can novel.

 

nadine gordimer 1961

Vem är denna DROTTNING?? Det är Nadine Gor­di­mer, på en bild från 1961, där hon har en tro­ligt­vis fan­tas­tisk hårupp­sätt­ning och ett fan­tas­tiskt vac­kert hals­band. Hon ser så vär­dig ut! Och vän­lig dess­utom. Helt magnetisk.

 

pasternak

Här sit­ter den unge Boris Pas­ter­nak - vil­ken vac­ker man! Det är något med hans utse­ende som är väl­digt spe­ci­ellt, sen­su­ellt, och som gjorde honom fan­tas­tiskt sti­lig även på äldre dagar. Mest av allt ser han ut som en skå­de­spe­lare. Näst mest av allt ser han ut som den svenske poe­ten Ukon.

 

Wisława Szymborska

Denna söta kvinna är den polska poe­ten Wisława Szym­borska. Vil­ken fin bild! Hon ler verk­li­gen med hela ansik­tet, ser ni hur ögo­nen glitt­rar? Jag tror att det vore jät­te­kul att sätta sig mitte­mot henne och ta en kaffe och babbla lite. Och så ver­kar hon ha pär­le­mor­skim­rande nagel­lack, jag tän­ker mig det varmt rosa, som min far­mor bru­kade ha. Det känns så tryggt.

 

elfriede_jelinek_foto_hilde_zemann

Vil­ket band sjunger du i sa du? Ett som med ett musi­ka­liskt flöde av rös­ter och motrös­ter med ena­stå­ende språk­lig lidelse blot­tar de soci­ala kli­ché­er­nas absur­di­tet och tving­ande makt? Jaha, nähä, okej, du är för­fat­tare? Du är Elfri­ede Jelinek?? Her­re­gud vad du är snygg.

 

vargas llosa

Och ni spe­lar i vil­ket band..? Okej, ni är Mario Var­gas Llosa och hans fru Patricia..?

 

le clezio

Ni har väl i alla fall ett band? Inte? Ni är den uppen­bart foto­mo­dell­snygga Jean-Marie Gustave Le Clé­zio och hans fru Marina?

 

modiano hardy 1969

Det här MÅSTE vara ett band, för visst är det Fransco­ise Hardy? Jag visste det! Med en nobel­pris­ta­gare vid åran? Årets nobel­pris­ta­gare, Patrick Modiano? Som kanske är den gul­li­gaste nobel­pris­ta­ga­ren av alla, söt som en liten björn vid unga år, med studsande hår och vackra ögon?

 

modiano1969

Som fla­ne­rar längs kajerna i Paris? Med trench­coat och all­var­lig blick? Och så skri­ver du bra böc­ker också. Patrick, you’re kil­ling me!

 


Comments { 3 }

Tags: ,


Lucka 8: Jackie, åh!

I några vec­kor har en bild cir­ku­le­rat i mitt Twitter-flöde, som enligt upp­gift ska skildra Jac­kie Ken­nedy sekun­der efter att hen­nes make pre­si­den­ten bli­vit skju­ten. Hon lutar sig bakåt över bil­hu­ven, på väg ut:

B4QhUxfIEAAU2yG

Såvitt jag för­stått det är just bil­den ovan fejk och kom­mer från någon slags rekon­struk­tion, vil­ket ver­kar rim­ligt med tanke på bland annat per­spek­ti­vet. Hur som helst så blev jag drab­bad av bil­den — ja, drab­bad är verk­li­gen rätt ord och det är inte första gången jag bli­vit det i fal­let Jac­kie Ken­nedy. Här är min favo­rit­bild på henne, hon är strax över 30 år om jag minns rätt:

140516-jackie-kennedy-1900_2107948ef170c575dc678fde715844f8

Jag tyc­ker att det är en under­bar bild av ame­ri­kansk soci­e­tet vid 1900-talets mitt i all­män­het och en rörande bild av Jac­kie Ken­nedy i syn­ner­het eftersom den känns så nära och intim. Blot­tande på något sätt.

26 år gam­mal och nygift drab­bas hon av ett miss­fall. Ett år senare föder hon en dot­ter, Ara­bella, som visar sig vara död­född. Bar­nen Caro­line och John Jr hin­ner komma innan ytter­li­gare en liten baby som avli­der bara två dagar efter föd­seln. Vil­ken misär.

Kennedy JFK_limousine

jfk-assassination-1113

Tre måna­der efter att hon för­lo­rat ett barn för tredje gången skjuts hen­nes man till döds bred­vid henne i bilen. Så nära sit­ter hon honom att hen­nes rosa Chanel-dräkt fläc­kas av pre­si­den­tens blod. Nedan är två bil­der varav den nedre nog fak­tiskt är auten­tisk — jag vet inte, men gis­sar det. Läsare som kan detta bättre får gärna rätta mig om jag har fel:

JFK (US/FR 1991) WARNER BROS/LE STUDIO CANAL+ Picture from t

zapruder_abraham_1852_2005

Jac­kie Ken­nedy föd­des som Jac­que­line Bou­vier (låter nam­net bekant? Bou­vier är Marge Simp­sons födel­se­namn, och hen­nes mamma heter Jac­que­line i för­namn. Nej, inte en slump. Ni minns väl avsnit­tet av The Simp­sons när Marge fyn­dar en rosa Chanel-dräkt på out­let och hela hen­nes soci­ala liv änd­ras på grund av denna dräkt — det är helt klart en med­ve­ten refe­rens till Den Rosa Chanel-dräkten som feno­men. The Simp­sons är en intres­sant serie med sina ganska sub­tila para­fra­ser. Exem­pel­vis finns det ett avsnitt som är helt byggt på en något obskyr novell av Gabriel Gar­cia Mar­quez, men nu kom­mer jag ifrån ämnet…). Som Jac­kie Ken­nedy blev hon snabbt en sti­li­kon i sin roll som First Lady men fram­gången som mode­i­kon mat­ta­des knap­past av efter JFKs död. Som Jac­kie Onas­sis fort­satte hon att prägla 1960-talets modescen, och när Ray Ban lan­se­rade ett par 60-talsretro sol­glas­ö­gon för några år sedan döp­tes de just till Jac­kie Oh:

ray-ban-4101-601-jackie-ohh+fr++productPageXtraLarge

Skön­hetska­bi­netts hus­gu­dinna Lana del Rey antar rol­len som Jac­kie Ken­nedy i videon till Natio­nal Ant­hem:

national_anthem_lana-del-rey2-e1368506456891

National-Anthem-Music-Video-lana-del-rey-31430256-1148-646

 

Såväl låten som videon är två favo­ri­ter hos mig. Jag kan före­ställa mig att icke­frälsta kanske tyc­ker att det är fjan­tigt i slu­tet när Lana pra­tar om »JFK«, ni vet »and I loved him, I LOVED HIMLOVED HIMLOVED HIM… and I still love him« men jag tyc­ker det är fint. Drab­bande och rörande.

ob_c0c375_national-anthem-01

Jag tror att det som till­ta­lar mig både med Lana och Jac­kie Ken­nedy men på olika sätt är att de båda är så vackra, pole­rade, per­fekta ytor — sti­li­ko­ner! — och sam­ti­digt rym­mer så tra­siga och sårade sjä­lar. Det kanske låter cyniskt men jag fin­ner det inspi­re­rande. I all sin misär var Jac­kie så jäkla snygg. Åh, Jackie.

uths2ljszczsl2st


Comments { 3 }

Tags: , ,


There are three subjects I don’t like discussing. My former marriage, women artists, and what I think of my contemporaries

När ska det komma en mode­rik­tig bio­pic om Helen Fran­kentha­lers liv? Det var ju trots allt tre år sedan hon gick bort. Popstjär­nan Regina Spek­tor skulle kunna göra sin skå­de­spe­lar­de­but som Fran­kentha­ler — de var för­bluf­fande lika i konst­nä­rens unga år — eller någon av skå­de­spe­lers­korna Carey Mul­li­gan, Anna Kendrick, Emma Wat­son eller Made­line Zima, för att sedan gå över till exem­pel­vis Susan Saran­don, Juli­anne Moore, Robin Wright eller Sigou­rey Wea­ver när den mog­nare Fran­kentha­ler ska por­trät­te­ras. Var­så­god film­bran­schen, för­valta mitt tips väl.

frankenthaler01

Det känns smått ohe­der­ligt av mig att intres­sera mig så för per­so­nen Fran­kentha­ler, hen­nes stil och livs­stil, när hon själv så tyd­ligt mar­ke­rade mot den typen av upp­märk­sam­het. Jag kan skylla på tids­an­dan kanske, när för­fat­ta­ren är en rock­stjärna i sig själv, och man ofta talar mer om konst­nä­ren än om ver­ket. På den punk­ten finns det myc­ket att lära av Fran­kentha­ler, sär­skilt eftersom det ofta kan tyc­kas lät­tare att respek­tera tan­ke­gångar hur än enkla och åter­upp­rep­bara de må vara — när dessa tan­kar kom­mer från andra sidan gra­ven. När de utta­la­des i en annan tid som brot­ta­des med samma grund­läg­gande pro­blem som vi gör nu, men med andra för­ut­sätt­ningar och red­skap. Hon var ben­hård i fråga om den iden­ti­tets­fix­e­ringen som vi sär­skilt brot­tas med idag. Fran­kentha­ler sade

Obviously, first I am invol­ved in pain­ting not the who and how. I won­der if my pictu­res are »lyri­cal« (that loa­ded word!) because I’m a woman. Loo­king at my pain­tings as if they were pain­ted by a woman is super­fi­cial, a side issue, like loo­king at Kli­nes and say­ing they are bohe­mian. The making of seri­ous pain­ting is dif­ficult and com­pli­ca­ted for all seri­ous pain­ters. One must be one­self, whatever.

Mot bak­grund av detta är det svi­dande uppen­bart att Fran­kentha­ler nog inte öns­kar vara min kvinn­liga sti­li­kon. Jag upp­skat­tar verk­li­gen hur hon å ena sidan skarpt avfär­dar tan­ken på en kri­tik av hen­nes konst med utgångs­punkt i hen­nes kön som ytlig, sam­ti­digt som hon leker med tan­ken på sig själv som femi­nint lyrisk. Fran­kentha­lers största kri­ti­ker höll just de tunna, poe­tiska lag­ren av söt färg emot henne, en kri­tik hon tyck­tes ta emot med glim­ten i ögat: hon kom­men­te­rar det genom att vara såväl sko­nings­lös i sin inställ­ning som per­son­ligt sökande i vad det lyriska består samt humo­ris­tiskt avfärdande.

Det är just sådana mång­bott­nade glim­tar in i en per­son som gör dem till per­son­liga före­bil­der eller iko­ner för mig, vare sig de vill det eller ej. Och kanske sär­skilt vad gäl­lande kvin­nor som annars lätt ten­de­rar att göra våld på sin egen dub­bel­het i offentligheten.

For me, being a ‘lady pain­ter’ was never an issue. I don’t resent being a female pain­ter. I don’t exploit it. I paint.

Hur myc­ket jag än hål­ler med Fran­kentha­ler i ovan citat så tju­sas jag märk­värt av uttryc­ket ‘lady pain­ter’. Det låter så… fint? Kanske bara för att det är skri­vet på eng­elska. Fran­kentha­ler note­rar fak­tu­met att hon ÄR en kvinn­lig konst­när, och tycks på så vis till­skriva det någon­ting, men under­stry­ker vik­ten av att inte explo­a­tera det. Detta citat, banalt i sin enkel­het egent­li­gen, öpp­nade mina ögon för en irri­ta­tion jag närt länge men inte satt ord på i det offent­liga sam­ta­let om all möj­lig konst­när­lig pro­duk­tion, må det vara för­fat­tande, dik­tande, foto­gra­fe­ring, måleri, per­for­man­ce­art, tea­ter. Man talar ofta om att en konst­när “utfors­kar” sig själv i någon aspekt i sin konst. Det är rim­ligt. Men allt­för ofta upp­le­ver jag att utfors­kan­det används som en slö syno­nym när konst­nä­ren sna­rare väl­jer att explo­a­tera aspek­ter av sig själv. Det är en hår­fin gräns, men jag vill hävda att det går att känna instink­tivt när någon explo­a­te­rar aspek­ter av sig själv, till skill­nad från att bara utforska sig själv, berätta om sig själv. Detta var alltså någon­ting som Helen Fran­kentha­ler abso­lut inte ville göra i sin konst eller då hon del­tog i det offent­liga sam­ta­let om sig själv och sin produktion.

frankenthaler11

Saddle shoes

Hon tog sig fram i den mans­do­mi­ne­rade mil­jön inom New York-skolan utan att bry sig nämn­värt om de övriga med­lem­marna valde att “accep­tera” henne eller ej. Detta själv­för­tro­ende här­stam­made måhända ur den pri­vi­li­ge­rade upp­väx­ten i den intel­lek­tu­ella och pro­gres­siva famil­jen på Man­hat­tans Upper East Side. Jag reso­ne­rar — kanske för­doms­fullt — att det är lät­tare att inte bry sig när man har råd att inte bry sig.

Fran­kentha­lers själv­bild när hon pre­cis skulle äntra New Yorks konst­värld var “a saddle-shoed girl a year out of Ben­ning­ton”. Det finns en kon­kret oskulds­full­het i den själv­bil­den, sam­ti­digt som hon beskri­ver just den peri­o­den då hon intro­du­ce­ra­des för de stora. Jack­son Pol­lock, David Smith, Franz Kline och Wil­lem och Elaine de Kooning.

frankenthaler23

I en even­tu­ell spel­film om hen­nes liv är det uppen­bart att man skulle foku­sera på hen­nes rela­tio­ner och kon­stru­era ett spän­nings­för­hål­lande mel­lan hen­nes konst och kons­ten pro­du­ce­rad av män­nen i hen­nes liv. Jag har sett sådana amo­rösa berät­tar­grepp kri­ti­se­ras många gånger, inte minst när den efter­läng­tade bio­gra­fiska skild­ring av Monica Zet­terlunds liv kom 2013 — som i mångt och myc­ket följde en kro­no­logi upp­byggd kring män­nen i hen­nes liv: pap­pan Bengt, Vil­got Sjö­man, Sture Åker­vall. Jag för­står kri­ti­ken på ett idé­plan men kan inte känna den, kanske för att jag själv oftast minns saker i rela­tion till vem jag vid till­fäl­let var till­sam­mans med. Jag före­stäl­ler mig dess­utom att konst­närspar eller för­fat­tar­par, skå­de­spe­lar­par, som lever länge och nära inpå varandra del­tar i varand­ras arbete på olika sätt, stöt­tar, kri­ti­se­rar, sabo­te­rar. Man för­mins­kar inte nöd­vän­digt­vis en per­son genom att tala om den den äls­kade, eller hatade. Jag ser där­för gärna fler fruar och äls­ka­rin­nor i man­liga biopics!

För att nämna ännu ett exem­pel ur svensk kon­text som gjort just detta så var den bio­gra­fiska skild­ringen Dom över död man av Torgny Segerstedt (för­visso chefs­re­dak­tör på Göte­borgs Han­dels– och Sjö­farts­tid­ning, där han ihär­digt kri­ti­se­rade nazis­men, och inte konst­när) rys­ligt bra. Jag har ald­rig sett Ulla Skoog spela så bra som i rol­len som hust­run Puste Segerstedt, och Per­nilla August som äls­ka­rin­nan Maja Fors­sman. Jag grät så svårt till denna film att jag knappt fin­ner mot­stycke, och skulle önska att fler såg den. Ett myc­ket bra exem­pel på när kvin­nor­nas rol­ler är rele­vanta, utan att det för den del känns som att de är inkvo­te­rade. Bil­den av Segerstedt för­stärks av kvin­norna i hans liv.

frankenthaler07

Fran­kentha­ler omfam­nar lyck­ligt Robert Mot­her­well fram­för sitt mest kända verk, Mountain and Sea (1962)

frankenthaler19Ovan Fran­kentha­lers Madame But­ter­fly (2000) och nedan Mot­her­wells Run­ning Elegy II (1983)

Spe­a­king of men. Fran­kentha­lers pappa var domare vid New York State Supreme Court och dog av can­cer när hon var blott elva år gam­mal, vil­ket slung­ade henne in i ett fyra år långt depres­sions­lik­nande till­stånd med svåra migränan­fall. Konst­kri­ti­kern Cle­ment Gre­en­berg intro­du­ce­rade Fran­kentha­ler för New York-skolans abstrakta måleri och giss­nings­vis skulle fil­men om hen­nes liv ta avspark där någon­stans. Vidare var hon gift med expres­sio­nis­ten Robert Mot­her­well mel­lan 1958–1971. Jag kan ju bara tala för mig själv, men min inre paglian går ned i spa­gat av för­tjus­ning när jag tit­tar paral­lellt på deras respek­tive mål­ningar från den peri­o­den. Det äkta paret kal­la­des “the gol­den couple” i mindre bemed­lade konst­närskret­sar, då de eta­ble­rade sig på East 94th Street där de ägnade sig åt ett extra­va­gant soci­a­li­se­rande. Jag skulle gärna se några duk­tigt sce­no­gra­fe­rade pas­sa­ger ur det äkta parets liv till­sam­mans, när de målar och dis­ku­te­rar, när de hål­ler mid­dags­bjud­ningar för över hundra per­so­ner ur sin tids kul­tu­re­lit. Fran­kentha­ler talar högt, skrat­tar, dan­sar och göder sina gäs­ter grund­ligt. Vad ser­ve­rade man? Räkcock­tail, lax­mousse, ambro­sia­sal­lad, coq au vin, Biff Wel­ling­ton, Baconlin­dade ost­ron med plom­mon, cock­tail­pin­nar med ost och ana­nas, fon­due, crêpes, Babys­ham eller Man­hat­tan eller Ves­per cocktails!

frankenthaler22

Fran­kentha­ler har all­tid väg­rat att dis­ku­tera sitt äkten­skap, i linje med sin i övrigt så höga integri­tet. Detta kom­mer givet­vis att för­svåra för en even­tu­ell regis­sör som vill slå mynt om det gyl­lene parets este­tiska för­e­ning. Den enda gång hon utta­lat sig om sitt liv som ensam­stå­ende myn­nade ut i »At times I enjoy being alone, at times I don’t.« Det må vara ett kort­hug­get och mar­ke­rande svar, men jag tyc­ker ändå att det är vac­kert. Jag, som är rela­tivt rädd för tan­ken på ensam­het kan känna för­trös­tan i att det ju är pre­cis så det är både att vara ensam och att vara i en rela­tion. Ibland nju­ter man av det, och ibland inte. Ett till­knäppt svar, men talande för en viss håll­ning som jag öns­kar jag kunde anamma. 1989, då hen­nes omfat­tande ret­ro­spek­tivut­ställ­ning recen­se­ra­des, avfär­dare The New Yor­ker hen­nes verk som konst för sty­rel­se­rum. Man kal­lade henne för den för­näma hög­prä­stin­nan på grund av hen­nes ovilja att vara rolig i intervjuer.

När man stu­de­rar tidiga foto­gra­fier av Fran­kentha­ler är det svårt att inte känna was­psti­lens mjuka ving­slag fläkta. Fran­kentha­ler fångad på foto­gra­fier bär ofta luf­tiga vita skjor­tor, ciga­rett­byxor, mörka för­klä­den, svarta polotrö­jor. De ljuv­ligt pastel­liga foto­gra­fi­erna från LIFE Maga­zine år 1956 där hon bär kjol, knut­blus, dia­dem och rött läpp­stift före­fal­ler som ett avsteg från den strama sti­len, som om hon “klätt upp sig” för att bli för­e­vi­gad i sym­bios med sin konst. När man stu­de­rar de tjugo till tret­tio pro­fes­sio­nella foto­gra­fier på Fran­kentha­ler som figu­re­rar och upp­re­par sig online blir det tyd­ligt att det under det konst­när­ligt slappa och prak­tiska modet finns en stil­med­ve­ten­het, och där jag vill hävda att hon mat­char sitt måleri (alter­na­tivt att måle­riet mat­char henne). Foto­gra­fiet ur LIFE Maga­zine i bör­jan av detta inlägg är kanske det tyd­li­gaste, men även nedan atel­jé­foto av Alex­an­der Liber­man där hon bär djupröda mansches­ter­byxor och en moss­grön blus jämte sina mål­ningar som går i näs­tan iden­tiska kulör­ter är ett intres­sant exem­pel. Kan inte före­ställa mig att detta är en slump.

frankenthaler03

frankenthaler15

Helen foto­gra­fe­rad av Dan Bud­nick 1968 fram­för sin mål­ning Sum­mer Ban­ner som hon målade samma år.

frankenthaler17Essence mul­berry (1977)

Helen-Frankenthaler-michael-fredericksOvan foto­grafi av Michael Fre­de­ricks, nedan Snowpi­nes (2004)

frankenthaler16Helen i sitt hem på Con­tent­ment Island, i april 2003.

Jag ide­a­li­se­rar den dif­fusa bild det går att skapa sig av Helen Fran­kentha­lers livs­stil under hen­nes sista tjugo år. Hon målade in till slu­tet. Hon bytte de stora papprena till mer lätt­han­ter­liga dukar och tog hjälp av assi­sten­ter. Hon delade sin tid mel­lan New York och Con­tent­ment Island, i Darien Con­necticut, vars namn skvall­rar om en till­fred­ställd till­varo, belå­ten, till­ba­ka­lu­tad. Åh! Hon gav ut infor­ma­tio­nen att hon sim­mar flera gånger i vec­kan. Att hon tyc­ker om att rymma från sitt arbete och se en berg­man­ma­tinée “I’ll take my lunch to the movie — yog­hurt or shrimps or somet­hing”. Jag vill också sitta i en mörk salong mitt på dagen, doppa salta räkor i sur, kall yog­hurt och sedan åter­vända till min ateljé och hälla färg över en duk — vil­ket någon senare kom­mer att recen­sera som ett vac­kert land­skap! Hen­nes assi­sten­ter ombads ofta lämna atel­jén när hon skulle sätt igång. Under inten­siv kon­cent­ra­tion blan­dade hon olje­fär­gen med hus­hållspens­lar, mop­par, skra­por. När Fran­kentha­ler var liten bru­kade hon fylla en hink med vat­ten och droppa olika nyan­ser av nagel­lack ned i väts­kan för att stu­dera hur fär­gerna sim­made om varandra.

Det som jag avslut­nings­vis tar med mig av Fran­kentha­lers diverse vis­do­mar är denna betrak­telse över konsten

Art has a will of its own. It has not­hing to do with the taste of the moment or what’s expec­ted of you. That’s a for­mula for dead art, or fashio­nable art.

En tanke väl värd att bära med sig varje gång man betrak­tar ett konst­verk. Vis­ser­li­gen kan man inte påstå att Fran­kentha­lers konst­när­liga pro­duk­tion inte var högst popu­lärt under hen­nes egen tid, i någon mån var det fashio­nable art — men jag tror inte att det nöd­vän­digt­vis kän­des så för henne när hon ska­pade den. I denna vide­o­do­ku­men­ta­tion besö­ker hon Port­land State Uni­ver­sity 1972 för att svara på konst­stu­den­ter­nas frå­gor i Lin­coln Hall Audi­to­rium. Efter halva utfråg­ningen åker ett par stora, svarta sol­glas­ö­gon på. Hon säger att de får tala högre när de stäl­ler frå­gor till henne. De får allt ta och komma när­mare om hon ska kunna höra dem ordent­ligt. Jag är inte van vid den här typen av ljus­sätt­ning och inspel­ning. Ni får för­låta mig om jag fram­står som litet under­lig, säger Susan Saran­don med slä­pig röst.

Frankenthaler

frankenthaler21Min favo­rit­mål­ning av Fran­kentha­ler, Per­sian Gar­den (1965)


Comments { 0 }

Tags: , , , ,