På Instagram – Gia Genevieve

Ett tag följde jag Dita Von Teese på Instagram, men jag tröttnade ganska snabbt. Även om jag är ett Von Teese-fan så var det så tråkigt att hon nästan uteslutande la upp bilder på sig själv som var tagna av professionella fotografer, blandat med typ reklam för sina parfymer och någon enstaka röda mattan-bild. Jag ville veta hur det ser ut hemma hos Dita, vad Dita äter till frukost och vad Dita har på sig till vardags! För själva poängen med att följa kändisar på Instagram är ju att man ska få åtminstone illusionen av att de bilder som läggs upp säger något om vad som försiggår i kändisens liv egentligen. Bilderna bör därför främst vara tagna av kändisen själv, och kändisen bör även vara det mest frekvent förekommande motivet.

Dita är numera avföljd, men innan vi skildes åt snubblade jag över Gia (efter att – med avstamp i Ditas kommentarsfält – frenetiskt ha klickat mig längre och längre in i den amerikanska burlesque-/pin up-världen). Gia Genevieve är en ”curvy model” – vilket verkar innebära att man är snäppet större och bystigare än en vanlig modell, men snäppet mindre än en plus size-modell – och allt man kan önska sig av en kändis på Instagram.

bild 1

Hon lägger föredömligt ofta upp helt vanliga selfies – till exempel den här, som är tagen hemma hos henne. Det är så gulligt att hon har rosa sovrumsväggar och Marilyn Monroe-lakan. Här har hon precis gjort sig i ordning för att gå på en call back (klädd i sin favoritkjol från Chanel). Lycka till, Gia!

bild 1 (2)

Här hälsar supersnygga Gia på svanarna på Hollywood Forever Cemetery. Bilden togs förra året på Marilyn Monroes födelsedag i samband med en visning av Some Like it Hot som tydligen anordnades på själva kyrkogården, där Monroe är begravd. Lite kusligt kan tyckas, men Gia ser ut att trivas.

bild 4 (1)

En så kallad badrumsselfie, tagen i Miami under Art Basel. Sjukt bra sug i blicken, non? När jag först såg den här bilden blev jag för övrigt påmind om hur snyggt det är med senapsgult. Varje höst försöker jag hitta något tjusigt plagg i ungefär den här färgen, men har tyvärr inte lyckats än.

bild 3 (2)

Vid pin up-fotograferingar verkar det vara kutym att modellen fixar smink och hår på egen hand, och den här bilden är från en sådan fotografering. Den är tagen inne i Gias badrum. Här ser vi förresten ett ypperligt exempel på kläder som korvar sig och skär in!

Gia Genevieve får 5 selfies av 5 möjliga för sin fabulösa förmåga att vara en bra kändis på Instagram. Som följare får man en tydlig känsla för vem hon är (egentligen), och hon lägger upp en bra mix av bilder med stor andel selfies. Jag tilldelar henne även en guldstjärna för de mysiga bilderna på henne och hennes kille, och de lika mysiga bilderna på henne och hennes mamma.


Comments { 0 }

Tags: , ,


Dagens stilförebild

frida
.Frida Kahlo, fotograferad 1952 i sin trädgård, ser fantastisk ut i en skapelse som ser ut att vara från Rodebjer.


Comments { 2 }

Tags: ,


Jourhavande kompis

Här ligger jag på sängen med Dermalogicas Gentle Cream Exfoliant i ansiktet och kollar på Lisa Eldridge-videos. Efter att Beatrice tipsade mig om Lisas videos känns det som att Lisa och jag har blivit nära vänner. Beatrice känner likadant, har jag förstått. Jag tror inte att vi är ensamma om det.

Lisa Eldridge är en brittisk make up-artist som jobbar med filmstjärnor och åt stora modemagasin. Men framför allt driver hon en oerhört sympatisk blogg, där hon regelbundet postar videos där hon lägger olika sminkningar. Jag tänker på henne som sminkets Nigella.

Det bästa med Lisas videos tycker jag är att hon är så mänsklig. När hon sminkar sig själv (jag föredrar när hon gör det, eftersom jag tycker om att titta på henne) börjar videon alltid med att hon är osminkad, och ofta ser lite trött och liksom vanlig ut.

lisa1

Bara det tycker jag är underbart. När modemagasin ska ge sminktips känns det alltid som att de utgår ifrån att man är snygg redan från början. Sådant som concealer hastas alltid förbi (”täck över eventuella ojämnheter”, eller vad det brukar heta, i förbifarten), medan Lisa tar detta på stort allvar: hon får finnar, hon har områden i ansiktet som hon tycker är problematiska, hon får mörka ringar runt ögonen. Hon berättar alltid med snäll röst vad man ska göra för att täcka över dem så effektivt så möjligt. Videon där hon sminkar en tjej med acneproblem är fantastisk och något jag önskar att jag hade kunnat se när jag var 15.

Lisa har lärt mig att alltid böja ögonfransarna, hur man använder highligter och varför man givetvis ska göra det, hur man får rödgråtna, svullna ögon att se okej ut, att sudda, sudda, sudda med rouge och ögonskugga, samt fått mig att inse att jag vill ha en likadan guldring med en smaragdgrön sten som hon har. Det är också Lisa som har tipsat mig om Dermalogicas Gentle Cream Exfoliant.

Jag älskar att höra Lisa berätta om sina favoritprodukter när det gäller hudvård, eller vad hon alltid köper på franska apotek. När det gäller instruktionsvideos tycker jag bäst om de ganska vanliga,vardagliga sminkningarna, och så de som nästan är mer som terapi att titta på: The PMS Face, till exempel. Eller Meeting up with the ex. Även om slutresultatet inte riktigt är min grej så är Lisas vänliga och peppande monolog så mysig och trösterik.

 


Comments { 2 }

Tags: , ,


Cherchez la femme!

Jag kanske verkar besatt, men jag kan verkligen bli förtrollad av fransyskor. Jag tror att det hela har sin upprinnelse i när jag var 19 och bodde i Paris och fick hänga en del med en tjej som hette Marie, som var allt man kan önska sig av en fransyska, eller, parisiska: långt mörkt hår med lugg, plutiga läppar, elegant och lagom bohemiskt klädd (jag minns att jag, som kom från indie-kretsar, reagerade starkt på hur oerhört kvinnlig hon kändes, med sina hellånga klänningar, skor med klackar, smala guldkedjor runt hals och handleder och ett obesvärat sätt att applicera läppglans), charmig, rolig och temperamentsfull, ville bli modell/skådespelerska. En gång blev jag hembjuden till hennes familj och fick sitta i en låg soffa medan hennes vackra mamma pratade snabbt på franska och det hängde svartvita foton på väggarna som hennes pappa, som var fotograf, hade tagit, och jag fick någon mat med bönor.

Jag var så uppslukad av henne att jag länge tänkte: ”Vad skulle Marie ha köpt för klänning?” när jag var i en klädbutik, och ”Vilket mineralvatten skulle Marie ha köpt?” när jag var i en mataffär (fast det visste jag: Evian, så det köpte jag också). Hade jag vetat vilka tamponger hon använde skulle jag antagligen ha köpt samma märke av dem också.

Så, jag tror att det är min Marie jag letar efter bland fransyskorna. Sedan jag började följa Jeanne Damas i sociala medier känns det som att jag har hittat hem lite.

jeanne med brallorJeanne i snygga byxor med hög midja!

Jag har egentligen ingen aning om vad den här kvinnan gör: hon tycks leva det där obestämbara samtidslivet som benämns ”bloggare”, där man tar bilder på saker man gör, får gå på fina fester, göra en kollektion åt något klädmärke, vara modell åt ett annat, bli inbjuden till modeveckor och fotad av internationella stilbloggar och på något sätt tjäna pengar nog att köpa en massa snygga och/eller dyra kläder. Jag bryr mig egentligen inte om vad hon gör, för mig räcker det att hon är snygg och ser fransk nog ut för att fylla Marie-hålet i mitt hjärta.

Även om Jeanne ofta har lite dålig fransk Isabel Marant-stil, så har hon även en förmåga att vara chic i helt vanliga kläder, vilket jag avundas djupt. Eller, man kanske alltid är mest chic i helt vanliga kläder, men risken finns ju att man ser tråkig ut. Jeanne är bara jättevacker. Typ så här:

jeanne1

Exakt de här kläderna har jag också! Mörkblå tröja, jeans, trenchcoat, okej inte väskan, men den svarta omlottklänningen och vita tygkassen har jag, men jag känner mig liksom aldrig som jag tycker att Jeanne ser ut i dem.

jeanne i kabelstickad tröjaSnygg i vit kabelstickad tröja.

jeanne2Här är Jeanne classy i nåt svårburet cremefärgat med trenchcoat och nån man som säkert är trevlig och kultiverad och har en liten samling samtidskonst, och sedan kollar hon sina mail över en kaffe och tackar ja till några vip-inbjudningar och har på sig en gullig ljusblå tröja.

Ja, som ni märker fiktionaliserar jag skamlöst en existerande person, men det är ju ingen som lider av det, så jag kommer att fortsätta att applicera mina fantasier om fransyskor på Jeanne Damas (åtminstone tills hon får en för dålig stil för att det ska vara estetiskt hållbart längre). Jeanne har en blogg och ett Instagramkonto om man, som jag, vill stalka henne.

jeanne med kattOch så har hon så klart en söt katt!

 

PS, update: Jag googlade den kultiverade mannen, han heter Geoffroy de la Bourdonnaye och är inte bara fransk adel från 1200-talets Bretagne utan även nåt slags chef för Liberty, varuhuset i London, och tidigare chef för LVMH –  Moët Hennessy/Louis Vuitton – trevligt, trevligt, och chef på Christian Lacroix – jag skriver ”chef”, för jag vet inte vad alla titlar betyder – men jag tror att chansen är stor att han faktiskt har en liten samling samtidskonst.


Comments { 4 }

Tags:


Ondskans estetik II, en utvikning

maleficent01
Som tidigare nämnt i denna blogg så befinner sig både Anna och jag just nu djupt nere i maleficentträsket, med anledning av den film som har premiär i slutet av maj. Maleficent, eller ”den onda fén” tronar över den totala disneyproduktionens onda karaktärer då hon, till skillnad från många andra, aldrig visar en nyans av vare sig ånger eller uppgivelse. Hon är överlagd, sarkastisk, sveper fram i sin egen rationalitet. Cruella de Vil? Inte ondare än hur högt samtiden värderar små, mjuka, fläckiga djurliv, om än en fantastisk sagovariant av Absolutely Fabulous’ Patsy Stone. Den onda drottningen Grimhilde? Fåfäng och neurotisk. Ursula? Både ond och med ett sinne för humor, men eftersom jag under min uppväxt kom att förstå att det ”inte är ok att vara tjock” så kunde jag aldrig till fullo respektera Ursula. Detta understryks i uppföljaren (Return to the sea) vari Ursula ersätts av sin anorektiskt smala syster Morgana. Jag kan heller inte påminna mig om någon disneyskurk av manligt kön som överträffar Maleficent, då de flesta är ofrivilligt komiska och besegras med andra medel än den våldsamma död hon går till mötes. Den man som står Maleficent närmast är nog Jafar, på grund av hans känsla för mode och faktumet att han får möta döden. Men den sarkasm och elakhet som man skulle kunna dra som parallell till Maleficent, är totalt sprungen ur att han är en lismande, ryggradslös byråkrat – inte ur någon fullkomlig ondska. Eller som Maleficent själv proklamerar: ”Me, the mistress of all evil.”

Nog om detta. Jag var bara tvungen att få det ur mig. Det är ju så roligt att lista och avfärda saker och ting!

Jag kan inte låta bli att tycka att den estetik som Anna samlar i sitt inlägg har någonting sensuellt, nästan snuskigt, över sig. Kanske beror det på Maleficents stora ondska kombinerat med att man inte till fullo får se henne bakom hennes brutalt designade medeltidsdräkt, som en blinkning från den bortgångne Alexander McQueen. Så självbehärskad, ger inte av sig själv och är på så vis kysk, men inte på ett oskuldsfullt utan snarare perverterat vis. Kanske hade Maleficent blivit en bra pianolärarinna? För att dra det långt så tycker jag att tanken på ett erotiskt-psykologiskt äventyr mellan Maleficent och Aurora rimlig: Maleficent kedjar prinsessan Aurora vid sängen i ett passivt sömntillstånd, stänger in henne i en bur av vassa törnen, gör henne till sin sovande blomma och håller henne borta från den heterosexuella, monogama, rojalistiska kärleken. En viktig disclaimer här är att jag omöjligt kan föreställa mig Maleficent utföra praktiska, sexuella handlingar. Det jag försöker komma åt är snarare hennes l’air du sexe, som kommer av makt – inte figur.

maleficent09Alexander McQueen

I september 2013 anmäldes ett program (”Riddaren av Pelargonien”) på SVT Barnkanalen, då anmälaren ansåg att den törnrosaliknande intrigen – en kvinna blir kysst i sömnen – är sexuellt trakasseri och att gestalta sådant i sagor innebär att ”vänja barn vid en våldtäktskultur där fri vilja och medgivande suddas ut och den starkes rätt härskar”. Granskningsnämnden valde att lägga ned ärendet. Kanske hade det varit bra med en Maleficent i denna historia, som gör allt som står i hennes makt för att förhindra kyssen.

Ett problem här tror jag kan vara sexualiseringen av handlingar som snarare kan vara mer allmänna ömhetstecken. Handtag, famntag, klapp eller kyss. En kyss behöver inte vara ett övertramp på integriteten eller ett intrång i kroppen även om den är oväntad, och om kyssen i fråga väcker en prinsessa ur en hundraårig, ofrivillig sömn är den gissningsvis önskvärd. Jag minns att jag som barn brukade reagera på just kyssandet som handlingar nästan främmande allmänna till sin natur. I sagorna så kysste mödrarna sina barn innan de gick genom skogen till skolan, små pojkar kysste sina fäder innan de drog ut i krig, och ibland kysste barn varandra av glädje eller av sorg. I någon historia kysste en kvinna en vacker, sovande man, som hon trodde att hon inte kunde få, och allt var gott, så att säga. No harm done. Hemma hos mig kramades vi ibland, men vi kysstes inte. Det verkade vara någonting gammaldags, eller kanske franskt, att ägna sig åt.

maleficent10

Tillbaka till samtiden, eller nästan samtiden: I augusti 2012 på The National Art Museum of Ukraine uppfördes en uppdaterad version av törnrosasagan i form av en performance, regisserad av konstnären Taras Polataiko. Fem kvinnor turades om att sova på muséet och väckas av en kyssugen besökare. I gengälld lovade kvinnorna att frivilligt gifta sig med utdelaren, som innan hen utdelar sin kyss måste skriva på ett kontrakt på att fullfölja äktenskapet. Detta skapade problem då den 24-åriga stylisten Yana Gurzhiy vaknade ur sin slummer av en kyss från 22-åriga studentskan Katya Kopulenko – då den ukrainska staten inte godkänner giftermål mellan personer av samma kön. I detta fall rör det sig alltså om oförutsägbara kyssar på en kvinnokropp i ett medvetslöst tillstånd, men de är inte förbjudna, eller opåbudna, utan noggrant förberedda och önskade.

maleficent04Sleeping Beauty in the Wood (1912) av Maxfield Parrish

Det kan dock tyckas osannolikt att en historia om en ung, sovande skönhet inte skulle inrymma något som helst våld. Sagan om Törnrosa har sina rötter i 1600-talets Italien, innan bröderna Grimm plockade upp henne som ”Little Brier-Rose” i sin sagoskatt i början av 1800-talet. I italienaren Giambattista Bastiles ”Sun, Moon, and Talia”, som är en ganska lång och omständlig läsning för att vara en saga, faller Talia (Törnrosa) i sömn efter att ha fått en predestinerad sticka från en spinnrock inkilad under sin nagel.  En förbipasserande (ja) kung våldför sig på henne sexuellt, vilket leder till att hon föder de två tvillingarna Sun och Moon. Hon vaknar inte av vare sig samlag, graviditet eller förlossning. När spädbarnen söker hennes bröst utan att finna det börjar de istället suga på moderns fingertoppar, och de suger så hårt att stickan från spinnrocken släpper såret och hon vaknar. Senare gifter hon sig med kungen, efter att han av misstag  varit nära att  äta upp de två barnen. Något för Barnkanalen?

maleficent05Sleeping Beauty av Thomas Ralph Spence (1845-1918)

I den ursprungliga törnrosasagan är frånvaron av Maleficent total. I senare versioner av sagan är hennes roll närvarande, men nedtonad. Över tid kan man säga att det gått från att vara en saga om en (våldsam) man och en sovande kvinna, till en saga om en (våldsam) kvinna och en sovande kvinna, för att slutligen bli en historia om en enda (våldsam) kvinna, komplex till sin karaktär. I de gamla sagoversionerna är Maleficent inte sällan en gammal, puckelryggad fé, utseendemässigt frånstötande, som blir arg för att hon inte får någon guldtallrik att äta från vid prinsessdopet. I vår spelar Angelina Jolie, en av världens mest attraktiva kvinnor med en till synes särskilt klarsynt, modig och ömmande personlighet, rollen som Maleficent. Det känns symptomatiskt på något vis… En karaktär som växt under flera hundra år för att slutligen, 2014, explodera!

För den som behöver stilla sin törst efter törnrosafilmatiseringar kan jag rekommendera australiensiska Julia Leigh’s regidebut Sleeping Beauty från 2011. Filmen är duktigt sågad från de flesta perspektiv, men jag anser den sevärd inte minst med anledning av dess estetik. Känsliga tittare varnas.

maleficent07
maleficent08
maleficent06


Comments { 8 }

Tags: , , , , ,


Party like it’s 1981

nigella-spelar-krocket1

Jag drack också en White Lady den där kvällen som Anna skrev om i förra inlägget, och kom då ihåg – när vi kom in på samtalsämnet Nigella – att jag hade sett en bild på henne från hennes tid i Oxford. Det är bilden här ovanför. Nigella blir alltså buren i en bärstol (eller vad det kan tänkas heta… en bärkupé?) av fyra unga män, medan hon spelar krocket utan att behöva gå i gräset. Det är 1981 och hon har långt, vilt hår och fantastiskt blick.

Bilden kommer från ett reportage i Harper’s Bazaar, om Bullingdon Club i Oxford (och särskilt om deras extravaganta fester). Följ länken för väldigt fascinerande läsning, särskilt i dessa dagar av Lundsberg-bashing.


Comments { 0 }

Tags: , , ,


Loved it when u cleared my airway and asked 3 times loud if I was okay

Rubriken till detta inlägg är skamlöst lånad från den smskonversation med sensuella förtecken, som ägde rum mellan Tiger Woods och hans älskarinna Joslyn James, den sjunde september 2009. Jag minns att när jag läste detta i kvällspressen fann ordvalet, bortom sensationen av otrohetsaffären mellan en berömd golfare och en tillika berömd pornografisk aktris, intressant och närmast poetiskt. Att det syftar till någon slags oralsexuell aktivitet är ej att tvista om, men citatet har ytterligare dimensioner.

Namnet Resusci Anne är inte det mest familiära när vi i folkmun talar om våra hjärt- och lungräddningsdockor, även om det alltid använts som branschnamn om plastkvinnan som är till synes bortom människans ivriga räddningsförsök.

På upp­ford­ran av den öster­ri­kiske läka­ren Peter Safar utveck­la­des Anne på 1960-talet av norske lek­saks­ma­ka­ren Asmund Laer­dal, som under 40-talet spe­ci­a­li­se­rat sig på trä­lek­sa­ker, var pion­jär inom mjuka plast­lek­sa­ker på 50-talet och senare även rea­lis­tiska doc­kor och lek­saks­bi­lar. Anne kom till för att exakt simu­lera de mänsk­liga and­nings­or­ga­nen och externa land­mär­ken på krop­pen för att under­lätta utbild­ning i HLR, med utgångs­punk­ten att var­ken kvinn­liga eller man­liga använ­dare inte skulle vara bekväma med att träna på en docka av man­ligt kön. “Because she has no name and remains an enigma, we can never reach her and taint her … we pro­ject our own dreams on to her”, anger Laer­dals före­tagslit­te­ra­tur. Den per­son­liga bak­grun­den till Laer­dals arbete med Anne kan höras i Radi­o­labs emi­nenta podcast, Death Mask.

BILD: Asmund Laer­dal med Resusci Anne

Ori­gi­nal­doc­kan utveck­la­des med å ena sidan en väl­digt spe­ci­fikt kvinna i åtanke — å andra sidan en väl­digt gene­rell kvinna, en 1800-talets Ofeli­a­fi­gur. Histo­rien om kvin­nan är vad man kan kalla en vand­rings­sä­gen, som trots att den är så pass spe­ci­fik i sin kon­struk­tion kan appli­ce­ras på alla stä­der som har en flod (myten fro­das exem­pel­vis i Norge med dess många fjor­dar, tro­ligt­vis som en följd av att Anne till en bör­jan till­ver­ka­des i lan­det — Made in Nor­way). Enligt ori­gi­nal­be­rät­tel­sen drogs krop­pen av en ung drunk­nad kvinna, utan påtag­liga tec­ken på våld, upp ur flo­den Seine vid Quai du Louvre i Paris, i slu­tet av 1880-talet. Man miss­tänkte själv­mord, och syf­tet ansågs vara att hon tog sitt liv efter att ha bli­vit läm­nad av sin äls­kare — vad kan en flicka annars ha att bekymra sig om?

Vid denna tid­punkt i histo­rien här­stam­made två tred­je­de­lar av bår­hu­sets lik­sam­ling från flo­den — själv­mord, olyc­kor, drunk­ningar, mord. De krop­par som inte iden­ti­fi­e­ra­des expo­ne­ra­des på svarta mar­morplat­tor i bår­hu­sets föns­ter, för att all­män­he­ten skulle få en chans — samt en maka­ber upp­le­velse som ofta drog en stor publik, så som exem­pel­vis i Émile Zolas roman Thérèse Raquin där ett gäng små­poj­kar skyn­dar sig för att få en titt. Denna kon­kreta när­varo av död är någon­ting väl­digt främ­mande för mig. De gånger då jag exem­pel­vis besökt Ita­lien och sett por­trätt­fo­to­gra­fier på anslags­tav­lor som visa att någon per­son har dött — för att hedra per­so­nen eller för att upp­lysa dess bekanta — så har jag rea­ge­rat på hur dessa bil­der tar sig en natur­lig plats i sam­hälls­bil­den, som jag sak­nar i Sve­rige. I dag drar Paris’ flod­po­lis, Bri­gade Flu­vi­ale, årli­gen upp omkring 50 krop­par ur Sei­nes grum­liga vat­ten, 146 per­so­ner räd­das, omkring 90 per­so­ner för­sö­ker ta livet av sig i flo­den varje år och unge­fär 70 av dem räd­das. Det blir många porträtt.

BILD: Victor Bur­gins foto­grafi, inspi­re­rat av Alfred Hitchcock’s film Ver­tigo (1958) och John Eve­rett Mil­lais’ Ophe­lia (1852).

Åter till den okända kvin­nan, Anne, Ofelia, etc. Hon var väl­digt vac­ker — vil­ket givet­vis är inci­ta­men­tet till hela histo­rien, och i förlängningen varför detta blogginlägg tar sig utrymme hos Skönhetskabinettet. Nu låter det som att jag är nega­tivt eller sar­kas­tiskt inställd till vackra, avlidna kvin­nor och så är själv­klart inte fal­let. Där­e­mot har jag inte sär­skilt många sådana i min bekant­skaps­krets, tack och lov. En pari­sisk pato­log blev så tagen av hen­nes skön­het att han lät gjuta en döds­mask av hen­nes ansikte, innan för­mult­ningen satte in. Döds­mas­ken har sedan dess fram­ställts i tusen­tals kopior och ver­sio­ner, och blev snart en fashio­na­belt mor­bid inred­nings­de­talj i bohem­kul­tu­ren — fram­för allt är det den drunk­nade kvin­nans ljumma små­le­ende som för­und­rar. Paral­lel­len till Mona Lisa är för uppenbar.

Denna döda kvinna, och fram­för allt hen­nes döds­mask, har rönt stor inter­na­tio­nell sprid­ning inom sär­skilt lit­te­ra­tu­ren, omöj­ligt att nämna alla uttryck moti­vet tagit sig. Älsklingen Vla­di­mir Nabo­kov skri­ver i sin dikt L’Inconnue de la Seine (1934):

Urging on this life’s denou­e­ment,

loving not­hing upon this earth,

I keep sta­ring at the white mask

of your lifeless face.

Strings, vib­ra­ting and end­lessly dying,

with the voice of your beauty call.

Amidst pale crowds of drow­ned young mai­dens

you’re the palest and swee­test of all.

In music at least linger with me!

Your lot was chary of bliss.

Oh, reply with post­hu­mous half-smile

of your char­med gyp­sum lips!

Immo­bile and con­vex the eye­lids.

Thickly matted the las­hes. Reply—

can this be for ever, for ever?

Ah, the way they could glance, those eyes!

Touchingly frail young shoul­ders,

the black cross of a woo­len shawl,

the stre­et­lights, the wind, the night clouds,

the harsh river dappled with dark.

Who was he, I beseech you, tell me,

your myste­ri­ous sedu­cer?

Was he some neighbor’s curly-locked nep­hew

of the loud tie and gold-capped tooth?

Or a cli­ent of star-dusted hea­vens,

fri­end of bottle, bil­li­ards, and dice,

the same sort of accur­sed man of ple­a­sure

and bank­rupt drea­mer as I?

And right now, his whole body hea­ving,

he, like me, on the edge of his bed,

in a black world long empty, sits sta­ring

at a white mask?

BILD: The Silence of the Lambs, samt omsla­get till Radi­o­he­ads andra album, The Bends.

För­fat­tare skulle fort­sätta att meta­fo­riskt tvätta liket efter Anne under de när­maste decen­ni­erna: Hen­nes öde fik­tio­na­li­se­ras av Ril­kes äls­ka­rinna Claire Goll, samt i en roman av John Stra­ley vari sui­ci­dala män­ni­skor med obot­bara sjuk­do­mar tar med­lem­skap i klub­ben “L’lnconnue de la Seine”. I eng­els­man­nen Richard Le Gal­li­en­nes histo­ria The Wors­hip­per of the Image, iso­le­rar en ung poet sig själv i sko­gen till­sam­mans med den okända kvin­nans döds­mask. Han kal­lar den för “le Silen­ci­eux”, och hans högsta öns­kan är att masken ska öppna sina ögon. När den väl öpp­nar ögo­nen tränger en mal ut ur maskens mun. Malen, eller fjä­ri­len, har dödens ansikte mel­lan sina vingar.

Jämte detta menar kri­ti­kern Al Alva­rez att denna drunk­nade kvinna blev ett ero­tiskt ideal för peri­o­den, samt att fler­ta­let tyska skå­de­spe­lers­kor model­le­ra­des sitt utse­ende efter henne, för att sedan bli ersatt av Greta Gar­bos este­tiska para­digm. Eli­sa­beth Berg­ner kan sägas vara en sådan skå­de­spe­lerska, och visst är hon lik Resusci Anne? Tyc­ker i och för sig att Garbo inte är helt olik hel­ler. Vil­ken otrev­lig sak att påpeka för någon: du ser ut som en döds­mask, om än den vack­raste i världen.

BILD: Berg­ner och Garbo

BILD: Foto­grafi av Man Ray

I ett sam­ar­bete med Louis Ara­gon, en av den sur­re­a­lis­tiska rörel­sens grun­dare, bidrog avant-garde-fotografen Man Ray med foto­gra­fier till Ara­gons roman Auré­lien (1944), i vil­ken en fransk sol­dat, Auré­lien, åter­vän­der hem från det första världs­kri­gets front och för­äls­kar sig i en kvinna, Béré­nice, som påmin­ner honom om den okända kvin­nan från Seine. Ara­gon kom­men­te­rade: “But in truth it is Man Ray who wrote the novel, play­ing in black and white with the mask of the Incon­nue de la Seine.” Först då Béré­nice slu­ter sina ögon inser Auré­lien sin kär­lek till henne: “Ben­ding for­ward he saw her for the first time. There was a dream­like smile on her face, vague, unreal, following an inte­rior image. (…) As if he saw it for the first time. For the very first time.” En mer uppen­bar pro­jek­tions­yta får man leta några minu­ter efter.

Video: – Annie, are you OK? So, Annie are you OK? Are you OK, Annie? undrar Michael Jackson

Idag är Resusci Anne värl­dens mest berömda docka av natur­lig stor­lek, och tro­ligt­vis den mest kyssta kvin­nan i världs­hi­sto­rien. Över 300 mil­jo­ner män­ni­skor har omfam­nat hen­nes grund­läg­gande bål och huvud med utbyt­bara luft­vä­gar och avtag­bara masker för att mot­verka bak­te­ri­e­sprid­ning. Hur många liv hon indi­rekt räd­dat, genom använd­ningen av henne under utbild­ning, är omöj­ligt att säga.

Anne har även utveck­lats till att, i sin för­la­mande pas­si­vi­tet, bli mer aktiv genom att utrus­tas med sen­so­rer som ger använ­da­ren feed­back i de simu­le­rade medi­cinska situ­a­tio­nerna, så som brutna armar eller ben. Det poe­tiska i att en över­väl­di­gande mängd män­ni­skor under så många år ansträngt sig för att rädda denna Resusci Anne, den okända kvin­nan från Seine, ter sig som något absurd då hon idag utrus­tats med möj­lig­he­ten att “dö” på nytt, om en använ­dare inte lyc­kas fria hen­nes luft­väg eller utföra nog hårda kom­pres­sio­ner. Anne fort­sät­ter att dö, men nu inte för den olyck­liga kär­le­ken utan för den mänsk­liga, felande han­den. Hon används även för att påminna oss om den första hjäl­pens ver­bala ABC: “Anne? Anne? Är du OK? Anne, är du OK?” frå­gar läkar­stu­den­terna doc­kan Anne för att för­stärka läran att bara non­re­spon­siva pati­en­ter behö­ver HLR.

Hon har vidare kom­plet­te­rats med en kam­rat, Air­way Larry, ett barn, Resusci Baby, m.fl., vars utformning inte skett med samma utformning som Anne – att skapa någonting vackert som alla människor kan tänka sig att rädda – utan snarare som ett sorts komplement som lever (pun intended) på Anne’s gamla meriter. Den vari­ant jag per­son­li­gen träf­fat på mest, eftersom jag sta­fettsim­made när jag var yngre, är den vari­ant som fylls med vat­ten och läm­nas tung på bas­säng­ens bot­ten för att sedan dras upp till ytan. Orange, tung. Ibland glöm­des doc­kan kvar på bot­ten och när vi krå­lade gick den att se genom skum­met från rörel­serna, som ett rikt­märke, en kon­stant och obrydd publik till våra klena ansträngningar.

I efter­hand har fler­ta­let exper­ter fast­sla­git svå­rig­he­ten — eller omöj­lig­he­ten — i att göra en så per­fekt avgjut­ning av ett lik. Loren­zi­fa­mil­jen har under mer än 140 år gju­tit och sålt masker, bys­ter och sta­tu­et­ter, och menar att för att få en så detal­je­rad avgjut­ning, med 1800-talets tek­niska för­ut­sätt­ningar, kräv­des en levande modell. Deras giss­ning är att per­so­nen som utförde ori­ginalgjut­ningen lät sin dot­ter sitta modell, och att myten upp­stod i hän­delse av att hon dränkte sig själv vid ett senare till­fälle. Denna ver­sion till­ta­lar mig mer. Dels­vis för att den är rim­li­gare, men fram­för allt för att jag före­stäl­ler mig att en sådan upp­levse — att i levande till­stånd få sin döds­mask gju­ten — måste fram­kalla starka och obe­hag­liga käns­lor och dilem­man inför själva livet, till­räck­ligt för att kasta sig i flo­den. Då det kom­mer till beva­ran­de­a­spek­ten av det fysiska jaget kan jag även tycka att det är logiskt och rim­ligt — jaget beva­ras i levande till­stånd, inte i form av en död replika.

När Joslyn James strax före klockan tio på kvällen skickade sitt sms till Woods, föreställer jag mig hur en stor grupp människor slöt upp bakom henne  som i en hollywoodskt blåvit dimma… Shakespeare, Zola, Millais, Nabokov, Aragon, den norske leksaksmakaren Asmund Laerdal, den österrikiske läkaren Peter Safar, de parisiska dödsmaskgjutarna, flodpolisen Brigade Fluviale, alla barn som haft gipsmasken hängandes i salongen hemma under sin uppväxt – kisat upp på den – fantiserat, Garbo, Bergner, alla läkarstudenter, alla livräddare, alla vars liv har räddats. Trängs bakom Joslyn och hennes telefon. Den enda person jag inte kan föreställa mig där är Resusci Anne. För jag har ingen aning om vem hon är eller hur hon egentligen ser ut.


Comments { 0 }

Tags: