We’ll always have Paris

Skön­hetska­bi­net­tet är i ganska låg grad en sam­hälls­kom­men­te­rande blogg. Där­e­mot åter­kom­mer vi ofta till Frank­rike och det franska i våra tex­ter, i högt som lågt. Med anled­ning av terror­då­den i Paris den 13 novem­ber delar kabi­net­tets med­lem­mar med sig av frank­ri­ke­re­la­te­rade tankar.

Anna
40d9e9e3487fe3be837d3c2ffc42f390

Fede­rico Gar­cía Lorca (1898–1936): “We’re all curi­ous about what might hurt us.”

Paris, 1930-talets mitt. På café Les Deux Magots sit­ter en kvinna i sena tju­go­års­ål­dern. Hon är lång, hon är attrak­tiv, hon är konst­när. Hon heter Dora Maar. För­u­tom foto­gra­fisk talang lär hon också ha haft ovan­ligt vackra händer.

man ray 1936 dora maar

 Dora Maar, 1936 av Man Ray.

Just denna kväll blir hon pre­sen­te­rad för Pablo Picasso. Det är deras gemen­samma vän, en av Paris alla poe­ter, som intro­du­ce­rar den tjugo år äldre man­nen för henne. För­mod­li­gen på Picas­sos ini­ti­a­tiv, även om Dora nog har för­be­rett mötet. Hon tar fram en kniv och låter den snabbt arbeta mel­lan fing­rarna på sin handsk­för­sedda hand. Hon fort­sät­ter trots att hon emel­lanåt råkar träffa köt­tet. Handsken fär­gas av små drop­par blod, Picasso blir hän­förd. Denna handske ska han komma att spara som ett minne över sitt första möte med sin musa, som han knappt tio år senare bry­ter upp från men envist fort­sät­ter att såra livet ut.

While rum­ma­ging through Picasso’s belon­gings in 1983, a doctor from Canada found a small par­cel wrap­ped in tis­sue paper with »pour Dora Maar« writ­ten on it. He wrote to her at the rue de Savoie many times to see when he could deli­ver this, but had no response. Finally, he unw­rap­ped the par­cel him­self and found in it a small sil­ver ring, »resembling a flat sig­net ring with the engra­ved ini­ti­als P-D [Pour Dora (for Dora)], but to my abso­lute ama­ze­ment and hor­ror, I found atta­ched on the inside of the sig­net a large SPIKE! Thus it was abso­lu­tely impossible for anyone to wear it! I thanked my lucky stars for her refu­sing to accept this ‘gift’ from Picasso …«

The­rese

kiki1

Det var kons­ten och lit­te­ra­tu­ren som lärde mig om både Paris och livet när jag var ton­å­ring. Under en period läste jag mig ige­nom alla Paris­skild­ringar jag kunde hitta, och till slut fann jag den opti­mala boken: Kikis Paris. Kons­ten, livet & kär­le­ken 1900–1930. Jag lånade och lånade om den på bib­li­o­te­ket kon­stant under mina gymnasieår.

Boken, som gavs ut 1990, är ett rik­tigt prakt­verk, och en fan­tas­tisk genom­gång av alla som hängde i Paris bohe­miska kret­sar under 1900-talets första decen­nier. Kiki, som titeln näm­ner, och omsla­get avbil­dar, var musa och modell, ett nav i konst­närs­li­vet i Mont­par­nasse. Det är till exem­pel hen­nes rygg som bli­vit till en cello på Man Rays kanske mest kända bild.

kiki4

Det är omöj­ligt att göra ”Kikis Paris” rätt­visa i ord: hela boken är en fan­tas­tisk bild­ka­val­kad, vartenda upp­slag är propp­fullt med bil­der. Den utgår ifrån ton­gi­vande per­so­ner och pre­sen­te­rar deras liv, umgäng­eskret­sar, konst och kar­riä­rer. Här ming­lar Picasso och Heming­way, Jean Coc­teau och Ger­trude Stein, Nils och Thora Dar­del, Modig­li­ani, Lee Mil­ler, Meret Oppen­heim och en rad namn man hör mer säl­lan. Så många vackra män och kvin­nor att man knappt tror att det är sant, så många snygga page­fri­sy­rer, häng på caféer, roliga fes­ter, vän­skaps– och kär­leks­re­la­tio­ner och ban­bry­tande konst och litteratur.

kiki3

När jag var 19 bodde en period i Paris. Rik­tigt som i Kikis Paris var det kanske inte, men det var en svind­lande upp­le­velse att för en tid ha sin var­dag i en rik­tigt stor stad, och en grund­lig lek­tion i både kons­ten och livet.

Sofie

linnea

1992 kom Lin­nea i måla­rens träd­gård, en rikt illu­stre­rad barn­bok som pre­sen­te­rade den franske impres­sio­nis­tiska konst­nä­ren Claude Monets liv och konst­närs­skap för svenska barn.

Karak­tä­ren Lin­nea är base­rad på för­fat­ta­rens dot­ter och i boken för­e­nas hon med sin myc­ket äldre granne far­bror Blom­kvist i sitt stora intresse för vackra blom­mor. Detta fina möte över gene­ra­tions­grän­serna resul­te­rar i en gemen­sam resa till Paris där far­bror Blom­kvist tar med henne till Musée de l’Orangerie och låter henne stu­dera mål­ning­arna, lära sig kisa  för att upp­leva hur impres­sio­nis­terna såg omvärl­den. Hon upp­täc­ker typiskt franska mil­jöer och kul­tu­rella vär­den och före­te­el­ser, pain riche och Victor Hugo, och hon nör­dar ner sig totalt i Monets upp­växt, famil­je­liv, hans vackra träd­gård i Giverny, de för­trol­lande näck­ro­sorna och den japanska bron som är ett åter­kom­mande motiv i hans måleri.

linnea2

Det som verk­li­gen slog an hos mig, för­u­tom att det är ett tidigt minne av just franskt måleri och kul­tur, är karak­tä­ren Lin­neas ohäm­made och själv­klara glädje inför allt det som är vac­kert och att det vackra fram­ställs som ett högst rim­ligt intresse: Skild­ringen av hur den unga flic­kan och den äldre vän­nen nog­grant pla­ne­rar sin resa i augusti eftersom att näck­ro­sorna då är som störst. Skild­ringen av ett barn som med sprud­lande entu­si­asm springer mot en grön bro bara för att hon tidi­gare sett den i en mål­ning. Skild­ringen av en 1800-talsfamiljs inre liv och fransk histo­ria helt och hål­let med utgångs­punkt i den skön­hets­upp­le­velse som det kan inne­bära att möta ett konstverk.

Jag kan fort­fa­rande njuta av viss impres­sio­nism, även om Monet inte är någon favo­rit. Där­e­mot är jag över­ty­gad om att Lin­nea i måla­rens träd­gård tidigt gav mig en upp­fatt­ning om hur man kan tränga in i ett konst­närs­skap och en mål­ning så till den milda grad att man till sist står där, inuti moti­vet, och sme­ker ett näck­ros­blad som för­e­vi­ga­des för 100 år sedan.


Comments { 0 }

Tags: ,


Skönhetsminne: Sommarlov, citrusdoft, drömmar

Min mamma var all­tid pif­fig under min upp­växt: fina klä­der, pumps och smink till job­bet till var­dags, en hand­väska med spän­nande inne­håll. Men några exklu­siva pro­duk­ter letade sig ald­rig in i vårt hem. Smink och hud­vård, lik­som klä­der, köp­tes i hög grad på postor­der. För skön­hets­pro­duk­ter var det franska mär­ket Yves Rocher som gällde, vars kata­log (»Skön­he­tens gröna bok«) sys­sel­satte mig i oänd­ligt många tim­mar under min upp­växt. (Jag minns den under­bara och skam­lösa exo­tis­men i copyn om den ori­en­ta­liska par­fy­men Ispa­han: sam­mets­nät­ter och kryd­dor, och jag minns bil­derna av syd­franska laven­del­fält som jag före­ställde mig att de vackra franska kvin­norna i kata­lo­gen bru­kade springa över, med vin­den i håret och fladd­rande klänning.)

Vid något till­fälle, kanske när jag var sådär tolv år, bör­jade mamma pre­nu­me­rera på Damer­nas Värld. Jag tror att jag tyckte att det var betyd­ligt mer intres­sant än vad mamma tyckte (jag äls­kade cat­walk­bil­derna, och bestämde mig för att »mode­de­sig­ner« var mitt fram­tida yrke, och så till­bring­ade jag oänd­liga tim­mar med att rita mina egna kläd­kol­lek­tio­ner). Och jag minns att ett åter­kom­mande sam­tal­sämne var hur dyrt allt i tid­skrif­ten var. Och det var det ju: För mig som var upp­växt med H&M och Yves Rocher fram­stod varenda plagg och pro­dukt som pre­sen­te­ra­des i Damer­nas Värld som full­stän­digt oupp­nå­e­lig. Det var som en glimt in i en annan värld, en värld där en skön­hets­pro­dukt kunde kosta flera hundra.

Ja, exakt allt i Damer­nas Värld var lik­som utom räck­håll. Jag minns tip­sen om hur man pac­kar sin res­väska innan man fly­ger (jag hade ald­rig flu­git) till en exo­tisk plats (jag hade ald­rig varit längre bort än Dan­mark) där det finns pal­mer (jag var besatt av pal­mer: tänk att en dag få se en palm! Helst på semes­ter med Tom Cru­ise, som i fil­men Cock­tail) — det ska­pade en bild av en världs­van och flärd­full vuxen kvinna med god smak, sunda vanor och fram­för allt god eko­nomi som inte lik­nade någon­ting som fanns i min värld.

En dag kom ett num­mer av Damer­nas Värld som var inplas­tat eftersom det inne­höll ett gra­tis­prov av en skön­hets­pro­dukt: en myc­ket liten flaska — men en rik­tig flaska! — av Biot­herms Lait Corporel.

biotherm-lait-corporel-18148

Min mamma ver­kade inte rik­tigt för­stå hur stort detta var, så jag lade beslag på flas­kan. Den inne­höll alltså body lotion, med doft av citrus, och inget med denna kräm var antag­li­gen sär­skilt anmärk­nings­värt (jag för­stod senare att den är en sådan där klas­siska skön­hets­pro­dukt, men sär­skilt märk­vär­dig tyc­ker jag fort­fa­rande inte att den är). Men för mig var det näs­tan omtum­lande. Min upp­växt var inte fat­tig i bety­del­sen svält och elände, men att gå och köpa en pro­dukt som Bito­herms Lait Coroprel fanns lik­som inte i begrepps­värl­den. Kropps­lo­tion köp­tes under vec­ko­hand­lingen på stor­mark­na­den, kom från till exem­pel Nivea och kos­tade max 39 kro­nor. De där dis­karna med dyra pro­duk­ter på Åhléns var något man inte ens tit­tade på, de var reser­ve­rade för andra, för Damer­nas Värld-kvinnorna.

Den lilla Biotherm-flaskan blev som en bro till den värl­den. Jag minns att det var som­mar­lov, och att jag till­bring­ade många dagar syss­lo­lös och ensam hemma. Jag minns att jag satt på trap­pan utan­för huset och blädd­rade i Damer­nas Värld och dof­tade citrus av den fan­tas­tiska krä­men som fick till­va­ron att kän­nas fylld av löf­ten och möj­lig­he­ter: om att en dag kanske bli en sådan kvinna som köper skön­hets­pro­duk­ter för flera hundra och åker på semes­ter till en plats med palmer.


Comments { 3 }

Tags: , ,


Some girls are both smart and well dressed

Männi­skors oför­måga att hålla flera tan­kar i huvu­det sam­ti­digt tar sig olika uttryck. Den värsta for­men är den som myn­nar ut i för­do­mar som sedan fel­ak­tigt får sta­tus som fakta eller gör anspråk på att vara san­ning. Ett banalt men aktu­ellt exem­pel är »var­för har flyk­tingar iPho­nes?«, en grund och dum tanke for­mu­le­rad av indi­vi­der som inte för­står att även rika kan behöva fly från krig. En iPhone må ha många funk­tio­ner men skydd mot sådant som etnisk utrens­ning, hals­hugg­ning och radi­kal isla­mism åter­står för Apple att utveckla.

På en mindre all­var­lig nivå menar som­liga att det finns en pola­ri­tet mel­lan yta och djup. Är du intres­se­rad av yta, så är du ytlig — du kan då inte sam­ti­digt ha ett intel­lek­tu­ellt djup. Antingen är man intres­se­rad av sitt yttre, eller av sitt inre. Är man intres­se­rad av sitt inre eller vill bli bedömd för sina pre­sta­tio­ner, ska man dess­utom passa sig för att pynta sitt yttre eftersom omvärl­den då slut­li­gen kom­mer döma dig som ytlig.

Bil­den nedan har flo­re­rat i mitt flöde på Face­book en tid:

IMG_6004

 

Jag gjorde en skärm­dump just för att få med mina kära fas­ters kom­men­tar, för pre­cis så tyc­ker jag med. Var­för inte båda? Man kan vara intres­se­rad av både lit­te­ra­tur och klä­der — det finns inget mot­sats­för­hål­lande där emellan.

Kanske har ni sett detta hjärt­skä­rande repor­tage, Vad skulle du ta med dig om du skulle fly? 6 flyk­tingar öpp­nar sina res­väs­kor.  Jag ska inte ana­ly­sera inne­hål­let mer än att jag vill att ni ska notera något: beho­vet av att smycka sig eller hålla sitt hår i ord­ning är här i pari­tet med livs­av­gö­rande val. Att vara män­ni­ska hand­lar inte bara om logik och över­lev­nad — det är också att ha med ett gult hår­band till sin bebis eller hår­gelé så att man kan göra spi­kes i håret. Pre­cis som att vi läser trots att lit­te­ra­tur inte har någon egent­lig funk­tion för vår överlevnad.

(Nu bör­jade jag tänka på Mabeuf i Hugos Sam­häl­lets olycks­barn, men eftersom jag miss­tän­ker att få av mina läsare för­står den refe­ren­sen så läm­nar jag er med den här bil­den istället:)

monroe-reads-joyce1

Marilyn Mon­roe läser James Joyces Odysseus.


Comments { 4 }

Tags: , , , ,


Budgetsmink för minskad sminkbudget

En gång när jag var på Åhléns smin­kav­del­ning för att köpa mustasch­blek­ning – den här, den är jät­te­bra! – ham­nade jag bred­vid en pappa och hans dot­ter som stod och bota­ni­se­rade bland det lite bil­li­gare smin­ket, typ Isa­Dora och Max Factor etc. Dot­tern var kanske 11, 12, 13 år (jag har så svårt att avgöra åldern på barn), och hon och hen­nes pappa var där för att köpa hen­nes första smink, för­stod jag när jag hade stått och tjuv­lyss­nat en stund. Det hela var väl­digt rörande, dels för att pap­pan – som så många andra män – var full­stän­digt hand­fal­len inför åsy­nen av alla pro­duk­ter, sam­ti­digt som han ver­kade väl­digt mån om att han och dot­tern skulle få en mysig shop­pingupp­le­velse ihop, dels för att jag på en gång fan­ti­se­rade ihop någon oer­hört tra­gisk och sen­ti­men­tal bak­grunds­hi­sto­ria om att flic­kans mamma dött i, I don’t know, barn­säng eller något i den sti­len, och nu hade pap­pan och flic­kan bara varandra och, ja, ni fat­tar … (Den Moderne Man­nen är mig tyd­li­gen full­stän­digt främmande.)

… i alla fall. H&M:s nya sminkse­rie (som The­rese har skri­vit om här) känns pre­cis så där lust­fylld som smink gjorde när man egent­li­gen var lite för liten för att sminka sig; när man kanske lite tre­vande och med myc­ket tvek­samt resul­tat hade tes­tat mascara men på det stora hela inte hade någon koll alls.
– Jaha, men var­för är det här smin­ket från H&M så kul, då?
– Jo, för att det finns en mil­jard fär­ger av allt och en ögon­skugga kos­tar 59:50 och en founda­tion 99 kro­nor! För ärligt talat, även om jag hyser en ald­rig fal­nande kär­lek till Cha­nels Per­fec­tion Lumière så kän­ner jag mer och mer att det inte är värt ång­es­ten att lägga 600 pix på en foundation.

FullSizeRender

H&M:s All-Day Liquid Founda­tion – som är en av de tre pro­duk­terna jag köpte – är lagom täc­kande, lät­tap­pli­ce­rad och håll­bar. Den sägs passa alla hud­ty­per, men jag vill nog gärna ha något lite flot­ti­gare nu när det bör­jar bli kallt ute. Men för den med nor­mal hy som blir blank framåt efter­mid­da­gen är den nog rik­tigt bra. Jag bru­kar ha svårt att hitta fär­ger som är till­räck­ligt ljusa utan att bli för rosa, men nyan­sen Cool Beige är helt per­fekt på mig – jag hade kun­nat appli­cera den i halva ansik­tet utan att det hade sett kons­tigt ut! Smink har en ten­dens att halka runt i ansik­tet på mig, men den här satt på plats hela dagen.

Jag köpte ett rouge också. Pure Radi­ance Pow­der Blush i Apri­cot. Det här var lik­som också en rejäl och bra pro­dukt – lät­tap­pli­ce­rad, lite skim­mer men inget glit­ter, håll­bar. Och titta vil­ken gul­lig för­pack­ning! Så mysigt att den är lite guldig och lik­som glam­mig på ett oiro­niskt sätt.

IMG_3654

Pap­per­sas­ken är också fin. Jag gil­lar den raf­figa kvin­nan! Hon ser för­fö­risk ut på ett sätt som jag före­ställde mig att en viss sorts kvin­nor – kanske franska? – var när jag var liten.

ask

Jag kände mig så himla upp­lyft efter att ha gått runt på H&M och petat i bur­kar, tes­tat fär­ger på ovan­si­dan av hän­derna och pro­vat minst fyra–fem olika nagel­lack! Det här är pre­cis vad jag har sak­nat: ett habilt och pris­värt smink­märke med en massa olika fär­ger. Jag tyc­ker verk­li­gen inte att det är för myc­ket begärt att kunna slinka in och spon­tan­köpa en ögon­skugga utan att bli ruinerad.

Men vänta nu, founda­tion, rouge … den tredje pro­duk­ten, då? Hm, jo, jag köpte en ögon­skugga också, men jag har på något vis lyc­kats tappa bort den i mitt eget hem. Jag åter­kom­mer med ett omdöme om den när jag har lyc­kats loka­li­sera den.


Comments { 2 }

Tags: , , ,


Skönhetsminne: En ödmjuk betraktelse av regnbågen i min tid

Det var högst san­no­likt att vi skulle hamna här förr eller senare. I drygt tre års tid har det varit mer eller mindre soci­alt accep­te­rat med pastell­fär­gade fri­sy­rer som ser ut att häröra direkt från Hasbro’s My Little Pony-produktion eller dis­ney­fil­men Fan­ta­sia (1940). Ibland har det hand­lat om enhet­ligt fär­gat hår, och ibland har håret grad­vist tonats in i pastell­ny­an­sen. Men det har hela tiden hand­lat om att välja sig en pastell­färg åt gången.

rainbow01

Det enfär­gade, pastell­fär­gade håret har under som­ma­ren 2015 utveck­lats i linje med opalpär­lans vackra skift­ningar. En askig regn­båge. Det var ound­vik­ligt, givet de senaste årens utfors­kande av pastellerna.

När vi ini­ti­e­rade Skön­hetska­bi­net­tet så var det bland annat med utgångs­punk­ten att vi delar många gemen­samma skön­hets­min­nen. Det är inte ovan­ligt att män­ni­skor delar skön­hets­min­nen med varandra: sär­skilda konst­verk, en tidig kon­takt med fina mate­rial, ett musik­stycke från famil­jens enda popu­lära LP-skiva, eller en stor, och van­lig, naturupp­le­velse. Regn­bå­gen som natur­fö­re­te­else är spek­ta­ku­lär. Nuför­ti­den märks det inte minst på våra med­män­ni­skors (och kanske sär­skilt stock­hol­mar­nas) utbrott av hän­fö­relse på Instagram när bågen böjer sig över husta­ken. Alla vet att regn­bå­gen är den största natur­liga kli­chén men ingen kan han­tera det.

rainbow07

Det skön­hets­minne av regn­bå­gen som påver­kat mig mest är första gången jag fick den för­kla­rad för mig ur ett natur­ve­ten­skap­ligt per­spek­tiv. Det var i någon av Så fun­kar–böc­kerna som det vita sol­lju­sets per­fekta böj­ning i olika nyan­ser tidi­gast illu­stre­ra­des för mig. Rött ytterst — rött böjs minst — följt av orange, gult, grönt, blått, indigo och vio­lett innerst — den nyans som böjs mest bru­talt. Var­för minns jag denna fak­tain­läs­ning bättre än alla hund­ra­tals regn­bå­gar jag någon­sin sett? Där­för att det finns en skön­hets­upp­le­velse i att till­skansa sig kun­skap, och att sedan se något med nya ögon och upp­leva det som ald­rig förr. En för­läng­ning av det är skön­he­ten i att för­stå ett feno­men intel­lek­tu­ellt men sam­ti­digt bortse från det man vet och helt hänge sig åt det man upplever.

De fåtal regn­bå­gar jag minns bäst och med störst ömhet är inte him­lens egna utan de regn­bå­gar jag som barn såg när solens ljus bröts i vat­ten­strå­len från famil­jens vat­ten­spri­dare i träd­går­den om som­ma­ren. Då kunde jag styra regn­bå­gen bero­ende av hur jag pla­ce­rade spri­da­ren och var jag pla­ce­rade mig själv. Jag kunde även tri­um­fera över regn­bå­gen genom att springa rakt ige­nom den, eller erövra den genom att hoppa över den. Jag minns även flera exem­pel på den regn­bågsef­fekt som upp­står då en ljus­stråle bryts mot olja som täc­ker en vat­ten­yta, och har all­tid upp­skat­tat detta feno­men då det är mer arti­fi­ci­ellt än den “äkta” regn­bå­gen. Det finns någon­ting per­verst i att med mänsk­lig hand tvinga natu­ren att visa upp sina bästa fjädrar.

rainbow03

rainbow08

11 Jag skall upp­rätta mitt för­bund med er: Ald­rig mer skall allt liv utro­tas genom flo­dens vat­ten. Ald­rig mer skall en flod komma och för­därva jor­den.« 12 Och Gud sade: »Detta är teck­net på det för­bund som jag för all fram­tid slu­ter med er och med alla levande varel­ser hos er: 13 Min regn­båge sät­ter jag i skyn, och den skall vara teck­net på för­bun­det mel­lan mig och jor­den. 14 När jag låter moln stiga upp över jor­den och regn­bå­gen syns i skyn 15 skall jag tänka på mitt för­bund, det som har slu­tits mel­lan mig och er och alla levande varel­ser, allt liv, och vatt­net skall inte mer bli en flod som utplå­nar allt liv. 16 När regn­bå­gen syns i skyn och jag ser på den, skall jag tänka på det eviga för­bun­det mel­lan Gud och alla levande varel­ser, allt liv på jor­den.« 17 Och Gud sade till Noa: »Detta är teck­net på det för­bund som jag har upp­rät­tat mel­lan mig och allt liv på jorden.«

ur Första Mose­bok kapi­tel 9

Vi lever i en allt­mer glo­ba­li­se­rad och informations(ej att för­växla med kunskap)intensiv värld. I äldre tiders mindre sam­häl­len utveck­la­des lokala rela­tio­ner till sym­bo­ler och sätt att kom­mu­ni­cera via dessa, utan allt­för stora intryck från andra sam­häl­lens sym­bo­ler — myc­ket för­enk­lat uttryckt. I dag fro­das vissa av dessa sym­bo­ler, ofta i enklare form, medan andra för länge sedan fal­lit i glömska eller för­lo­rat sin funk­tion. Då vi sedan förra sekel­skif­tet haft en explo­sions­ar­tad till­gång till omvärl­den är det inte kons­tigt att exem­pel­vis lokala eller natio­nella sym­bo­ler utsätts för kon­kur­rens, utveck­las, dör eller tri­um­fe­rar. Reli­giösa sym­bo­ler kla­rar sig bättre glo­balt än många poli­tiska sym­bo­ler eftersom den mesta poli­tiska kamp utkäm­pas i en lokal eller natio­nell kon­text under mer eller mindre unika förhållanden.

rainbow04

Tilda Swin­ton i mani­fes­ta­tion fram­för Kreml i Mos­kva, 2013

Que­er­rö­rel­sen har i sin kamp och opi­ni­ons­bild­ning goda anled­ningar att använda sig av regn­bå­gen som sym­bol och flagga: Den är tänkt att ena män­ni­skor som ett folk utan natio­nella grän­ser men med gemen­samma mak­tan­språk. Den ska även repre­sen­tera sex­u­ell mång­fald som någon­ting natur­ligt — då regn­bå­gen är him­lens egen flagga. Iden­ti­fi­ka­tio­nen histo­riskt med använ­dan­det av starka fär­ger för att sig­na­lera sin iden­ti­tets avvi­kelse från majo­ri­tets­sam­häl­let, se exem­pel­vis Oscar Wil­des dan­dy­is­tiskt gröna nej­lika i knapp­hå­let, drar även sin tråd till regn­bågs­flag­gan. Lik­som Judy Gar­lands iko­niska sång.

rainbow06

Wilde

Men jag kan inte låta bli att tycka att regn­bå­gen som sym­bol är klu­ven. Vis­ser­li­gen inne­hål­ler natu­rens regn­båge flera fär­ger men den inklu­de­rar inte de vik­ti­gaste: det svarta och det vita, även det grå och bruna sak­nas och den röda, gula och möj­ligt­vis blå nyan­sen ten­de­rar näs­tan all­tid att över­glänsa de övriga. Tan­ken på en regn­båge som inne­fat­tar en mörk eller svart färg får mig att rysa — den skulle vara fan­tas­tisk. Regn­bå­gen är dess­utom för­rä­disk till sin natur, då den är rund till sin kon­struk­tion — inte halv. Vi talar all­tid om en båge, en bro som ska leda oss till en belö­ning, en skatt. Men vi menar egent­li­gen en evig­hets­rö­relse utan bör­jan eller slut, bara sken­bara ingångs­vär­den (!) och mål. Män­ni­skan har med öga och ben jagat regn­bå­gen, men den är ett på många vis oupp­nå­e­ligt ideal — vil­ket gör den litet sorg­lig, som sym­bol tänkt. Dorothy kom vis­ser­li­gen till lan­det ovan regn­bå­gen, men väl instal­le­rad visade sig det mesta bedra henne.

Inga av ovan invänd­ningar från­tar regn­bå­gen sin sublima kraft att öve­r­umpla fla­ne­rande pri­vat­per­so­ner med smartp­ho­nes, eller que­er­rö­rel­sens behov av en stark och enande palett, eller den kristna män­ni­skans beslut­sam­het att betrakta ljus­bå­gen som ett tec­ken på Guds för­bund med allt liv på jor­den. Men den är en över­an­vänd kli­ché som antag­li­gen kom­mer att gå till histo­rien som en av vår tids mest cen­trala sym­bo­ler. Där­för är det san­no­likt inte en slump att opal­hå­ret kom­mer med sådan kraft just i dessa dagar. Jag tror att man ska vara för­sik­tig med att göra direkta, poli­tiska kopp­lingar mel­lan hår­fär­gen och exem­pel­vis hur USA:s högsta dom­stol i juni 2015 lega­li­se­rade sam­kö­nade äkten­skap i samt­liga del­sta­ter. Där­e­mot är den sym­bo­liska kopp­lingen inte oin­tres­sant. Av någon anled­ning vill nu många unga kvin­nor rama in sig själva med hjälp av detta färgschema.

Vad bety­der det då att färga håret som en opalpärla, en blek regn­båge? Vissa skulle san­no­likt svara att en per­son som väl­jer denna typ av hår­färg är, eller vill fram­stå som unik, sub­ver­siv, svä­vande och inte av denna värld — obser­vera att sådana strä­van­den inte behö­ver vara nega­tivt menade, även om det kan låta så. Andra menar kanske att en sådan per­son är upp­märk­sam­hets­törs­tande och vill se ut som ett barn.

Jag tyc­ker att opal­hå­ret är otro­ligt vac­kert, men det ger ett ofrån­kom­ligt naivt och flyk­tigt intryck. Om jag skulle vara tvungen att fånga den sym­bo­liska käns­lan som håret och regn­bå­gen ger mig så lan­dar jag någon­stans mel­lan hopp, dröm och för­gäng­lig­het. Om jag var några år yngre och inte behövde vara repre­sen­ta­tiv i mitt yrke skulle jag defi­ni­tivt hoppa på tåget. Kanske kan jag i stäl­let hoppa över regn­bå­gen och knipa en silverplats?

rainbow05


Comments { 0 }

Tags: , , ,


Ålderns höst

Något dra­ma­tisk rubrik men med tanke på att detta är min sista höst som twenty-something i kom­bi­na­tion med att min nya favo­rit­pro­dukt rekom­men­de­ras för MOGEN HY så tyckte jag det passade.

wild-rose-beauty-balm-image

Wild Rose Beauty Balm från Neil’s Yard, mina vän­ner. Vil­ken mira­kel­kur! Jag läg­ger ett rätt tjockt lager som jag mas­se­rar in ordent­ligt efter sed­van­lig ren­gö­ring på kväl­len, och sover sedan med som ansikts­mask en gång i vec­kan. Jag har en vag miss­tanke om att käns­lig eller tunn hud kan rea­gera eftersom detta bal­sam har exfo­li­e­rande egen­ska­per. Samma sak gäl­ler ju för t.ex. man­del­olja som man också kan sova med och som är utmärkt att ta bort smink med.

Jag tyc­ker att ansikts­mas­ker som man sover med eller lik­som kan lämna på huden är bäst. Det är ju i prin­cip bara fukt­mas­ker eller hud­bal­sam fun­ge­rar så, men hur som helst känns det per­fekt för oss stres­sade sjä­lar som gärna gör flera saker sam­ti­digt. Jag har vid några till­fäl­len lagt fukt­mask inför flyg­resa och låtit masken sitta på under hela flyg­ningen. Flyg­plans­mil­jön är oer­hört torr så huden absor­be­rar masken rätt snabbt. Om man tyc­ker det är pin­samt att boarda med ansikts­mask, ska man i alla fall se till att ha med sig fukt­spray.


Comments { 3 }

Tags: , , ,


Ännu en höst med Kiehl’s

nya_krämer

Jag kan knappt gå förbi Kiehl’s längre utan att vilja köpa saker, för typ allt jag har tes­tat där­i­från har varit under­bart — utom ögon­krä­men med avo­kado, som visade sig vara för tung för mig, och den där van­liga ansikts­tvät­ten blir jag lite torr av — well, vissa pro­duk­ter har varit under­bara, alltså under­bara, som i att jag inte vill leva utan dem. Här kan man läsa om vilka jag tän­ker på, och så här drygt ett år efter att det län­kade inläg­get posta­des är jag besatt av Mid­night recovery-oljan: vil­ken jät­te­bra pro­dukt! Man vak­nar verk­li­gen och är snygg när man har använt den! (Och idag såg jag att de lan­se­rat en dag-version av den, men den är så ny att det inte gick att tigga till sig ett prov ännu. Jag blir exal­te­rad över blotta tan­ken på den.)*

Senaste jag köpte en ny Skin rescuer-kräm gav den sluga Kehl’s-expediten mig ett prov på en kräm mot mörka ringar runt ögo­nen — Clearly corrective dark cir­cle per­fector — och nu har jag pro­vat den i en vecka och tyc­ker att även den är under­bar. Vil­ken jät­te­bra pro­dukt det också! Alltså, den fun­kar verk­li­gen. För­låt om jag låter som tv-shop nu, men jag har inte använt con­ce­a­ler på en vecka (jät­teskönt, sär­skilt med tanke på att Make up store, som till­ver­kar con­ce­a­lern jag före­drar under ögo­nen, ver­kar ha fuc­kat upp sin pro­duk­tion full­stän­digt när de bytt för­pack­ningar och har sak­nat den till för­sälj­ning sedan i somras.)

Jag hatar egent­li­gen att tipsa om hud­vård, för det är så himla svårt att veta vad som fun­kar för någon annan, och jag vill inte att nån ska bränna 300 spänn på en kräm som inte pas­sar, men är man upp­ta­gen av sina ringar runt ögo­nen tyc­ker jag att man ska gå och be om ett gra­tis­prov! På bil­den här ovan­för syns min nya vän till­sam­mans med dagens andra spän­nande köp: en gul­lig liten BUS från Clarins, som man blan­dar i sin dag– eller natt­kräm. Jag tänkte testa att inte vara blek som ett lik i vinter.

* * *

Och jo, angå­ende det nya smin­ket från H&M: jag har köpt ytter­li­gare läpp­stift, nagel­lack och ögon­skug­gor sedan det inläg­get posta­des, och en lip tint (som är som exakt alla andra lip tints jag tes­tat: extremt cerise, extremt håll­fast), och jag tyc­ker att det är bra. Inte jät­te­bra, men klart bra med tanke på pri­set, och fram­för allt KUL! Jag har lik­som känt en glädje över smink igen, efter att ha smin­kat mig exakt lika­dant varje dag i typ… år. Jag gil­lar det röda nagel­lac­ket bäst av allt, det har jag använt näs­tan kon­stant sedan jag köpte det. Det sit­ter inte lika bra som till exem­pel OPI (som är mitt favo­rit­märke när det gäl­ler håll­bar­het, men som även är tre gånger så dyrt), men lika bra som nagel­lack som sit­ter lite sämre. Jag tyc­ker att H&M:s nya smink är per­fekt för att just testa gre­jer: det finns som sagt typ en mil­jon fär­ger att välja bland, så har man all­tid fun­de­rat över grönt nagel­lack eller knall­blå ögon­skugga så är det per­fekt. Nu när jag har kom­mit på att jag verk­li­gen, verk­li­gen gil­lar klar­rött nagel­lack fun­de­rar jag dock på att köpa ett som hål­ler lite bättre — typ från OPI.

*Obs, jag är fort­fa­rande (tyvärr) inte spons­rad av Kiehl’s.

 


Comments { 2 }

Tags: , , ,