I mörkret är alla katter grå – och alla flickor vackra… eller?

Sedan ungefär ett år tillbaka har var och varannan stilmedveten, konsumtionskritisk hipster i Stockholm gått runt med svarta ”smulor” prydda med en reflexfront och texten BACK, efter Weekdays systermärke med samma namn. Mössorna (och ett par andra plagg) lanserades i samband med försäkringsbolaget Ifs reflexkollektion där ett antal klädesplagg i reflexmaterial såldes under titeln ”Watch your back” (AW 2014). Kollektionen och initiativet byggde framför allt på en undersökning, beställd av If, om att särskilt unga slarvade med reflex, även om bärandet av en sägs halvera olycksrisken i trafiken.

If-Reflex-Jacka

I år verkar reflexkampanjen fortsätta i ett samarbete tillsammans med designern Örjan Andersson, som kanske är mest känd för att ha omförhandlat (Svenskt) jeansmode under 00-talets början med Cheap Monday, bland annat. Denna kollektion; ”If you can see me”, känns däremot inte alls lika trendsäker?Eller så är det kanske bara är jag som önsketänker att vi hade begravt truckerkepsen och fula bomberjackor när vi klev in i 10-talet.

oaxif_2_1

Nu när julen snart knackar på dörren och och det redan vid typ 16.00-tiden (snyft) blir märkbart mörkare ute så är jag verkligen positiv till att fler bär reflex, även om jag själv inte är bilburen. Men, varför har inte fler mode- eller typ H&M-hus snappat upp detta? Jag, som till exempel inte är så förtjust i Backs kollektioner (det får man väl fortfarande säga i det här landet eller?!), skulle gärna se fler valmöjligheter när det gäller reflexiva plagg eller material. Gärna i samma stil som reflexjackan – alltså helt i reflexmaterial – har ni sett den en sen kväll mitt i stadens alla ljus? Reflexytan blir som en spegel däri alla reflexioner dansar. Det är verkligen en upplevelse! (Den uppmärksamme kan nu påpeka att Alexander Wang x H&M faktiskt gjorde en reflexdunjacka, men den är ju omöjlig att få tag på i efterhand, och dessutom förmodligen lika svindyr som Back-jackan).

Sedan ungefär en månad tillbaka har jag börjat använda en sådan där riktigt hurtig reflexrem som man snäpper på runt arm eller ben. Men det känns ju sällan enkelt att matcha en neonfärgad plastbit till en skräddad kappa eller snygg klänning. Det enda ”stilrena” alternativet till att synas när man rör sig i skymningen är väl att bara ge upp totalt och slänga på sig en varselväst som sedan får skamligt knycklas ner i festväskan. Att hala fram en plastbit formad som en snöflinga, i ett tunt bomullssnöre som sitter fast medelst säkerhetsnål i jackfickan… Nej, det känns verkligen varken coolt eller som något en vuxen borde smycka sig med.

Så hur ska man då skydda sig mot mörkret och samtidigt vara snygg, eller ja, i alla fall inte se ut som ett förvuxet förskolebarn? Jag väntar här med plånboken i högsta hugg!


Comments { 5 }

Tags: , , , ,


Säg hej till Evelina!

Skönhetskabinettet har utökats! Vi säger välkommen till Evelina, vår nya medlem.

Evelina

Evelina, finns det någon skönhetsprodukt du inte kan leva utan?
– Hej! Oj, det tycker jag är en svår fråga! Jag har aldrig direkt fastnat för en särskild produkt i termer av varumärke och liknande, jag byter hela tiden eftersom jag aldrig lyckas bli tillräckligt nöjd. Det kommer säkert märkas här på bloggen i fall jag skriver om produkter. Men, för ordningens skull kan jag nämna den receptbelagda (!) hudlotionen Propyderm som jag använder flitigt sedan något år tillbaka. Jag har väldigt torr hud och får lätt eksem, så att smörja in mig ordentligt är ett måste.

Kan skönhet vara ett intresse?
– Absolut! Fast det är nog inget konkret intresse för mig… Skratt. Jag är nog mest intresserad av meningsskapande produktion runtomkring skönhet, så som alla recensioner på Make Up Alley eller den enorma uppsjö av YouTube-tutorials som finns. Tycker liksom att det är en fascinerande social ritual att vilja dela med sig av sin upplevelse av en produkt.
Just nu är jag inne i en period när jag tycker parfym är jättekul så jag läser många doftbeskrivningar, fast jag inte råd att köpa något, så det blir en spännande idé om att textuellt lära sig om en doft men aldrig kunna uppleva den på riktigt (jag orkar inte ens köpa samples och sånt). Sen kan man väl vara intresserad av skönhet på ett slags estetiskt teoretiskt plan… Men det överlåter jag åt någon annan, haha.

Evelina2

Vad tror du att du kommer skriva mest om här?
– Jag tror att det som kommer skilja sig i mina inlägg från mina kollegor här på Skönhetskabinettet är att jag är totalt obevandrad inom konst, och kommer därför inte skriva inlägg med historiska nedslag så som ni andra är så duktiga på! Jag tror däremot att mina inlägg kan komma att handla mer om min nyvunna kärlek för Chanels modevisningar (har sett en hittills), om varför Gossip Girl är världens bästa stil-inspo-serie och sen kanske något om läppstift? Jag vet inte egentligen, har faktiskt aldrig bloggat förut! Jag får köra på känsla helt enkelt.

Kan du kort berätta vad du sysslar med när du inte bloggar här?
– Jag håller på att avsluta min master i medie- och kommunikationsvetenskap och efter det blir det väl till att skaffa ett jobb. På fritiden ser jag om tv-serier jag redan sett, tycker om att laga mat, dricka vin, måla naglarna och så spelar jag Kim Kardashian: Hollywood på mobilen.


Comments { 0 }

Tags:


We’ll always have Paris

Skönhetskabinettet är i ganska låg grad en samhällskommenterande blogg. Däremot återkommer vi ofta till Frankrike och det franska i våra texter, i högt som lågt. Med anledning av terrordåden i Paris den 13 november delar kabinettets medlemmar med sig av frankrikerelaterade tankar.

Anna
40d9e9e3487fe3be837d3c2ffc42f390

Federico García Lorca (1898-1936): “We’re all curious about what might hurt us.”

Paris, 1930-talets mitt. På café Les Deux Magots sitter en kvinna i sena tjugoårsåldern. Hon är lång, hon är attraktiv, hon är konstnär. Hon heter Dora Maar. Förutom fotografisk talang lär hon också ha haft ovanligt vackra händer.

man ray 1936 dora maar

 Dora Maar, 1936 av Man Ray.

Just denna kväll blir hon presenterad för Pablo Picasso. Det är deras gemensamma vän, en av Paris alla poeter, som introducerar den tjugo år äldre mannen för henne. Förmodligen på Picassos initiativ, även om Dora nog har förberett mötet. Hon tar fram en kniv och låter den snabbt arbeta mellan fingrarna på sin handskförsedda hand. Hon fortsätter trots att hon emellanåt råkar träffa köttet. Handsken färgas av små droppar blod, Picasso blir hänförd. Denna handske ska han komma att spara som ett minne över sitt första möte med sin musa, som han knappt tio år senare bryter upp från men envist fortsätter att såra livet ut.

While rummaging through Picasso’s belongings in 1983, a doctor from Canada found a small parcel wrapped in tissue paper with ”pour Dora Maar” written on it. He wrote to her at the rue de Savoie many times to see when he could deliver this, but had no response. Finally, he unwrapped the parcel himself and found in it a small silver ring, ”resembling a flat signet ring with the engraved initials P-D [Pour Dora (for Dora)], but to my absolute amazement and horror, I found attached on the inside of the signet a large SPIKE! Thus it was absolutely impossible for anyone to wear it! I thanked my lucky stars for her refusing to accept this ‘gift’ from Picasso …”

Therese

kiki1

Det var konsten och litteraturen som lärde mig om både Paris och livet när jag var tonåring. Under en period läste jag mig igenom alla Parisskildringar jag kunde hitta, och till slut fann jag den optimala boken: Kikis Paris. Konsten, livet & kärleken 1900-1930. Jag lånade och lånade om den på biblioteket konstant under mina gymnasieår.

Boken, som gavs ut 1990, är ett riktigt praktverk, och en fantastisk genomgång av alla som hängde i Paris bohemiska kretsar under 1900-talets första decennier. Kiki, som titeln nämner, och omslaget avbildar, var musa och modell, ett nav i konstnärslivet i Montparnasse. Det är till exempel hennes rygg som blivit till en cello på Man Rays kanske mest kända bild.

kiki4

Det är omöjligt att göra ”Kikis Paris” rättvisa i ord: hela boken är en fantastisk bildkavalkad, vartenda uppslag är proppfullt med bilder. Den utgår ifrån tongivande personer och presenterar deras liv, umgängeskretsar, konst och karriärer. Här minglar Picasso och Hemingway, Jean Cocteau och Gertrude Stein, Nils och Thora Dardel, Modigliani, Lee Miller, Meret Oppenheim och en rad namn man hör mer sällan. Så många vackra män och kvinnor att man knappt tror att det är sant, så många snygga pagefrisyrer, häng på caféer, roliga fester, vänskaps- och kärleksrelationer och banbrytande konst och litteratur.

kiki3

När jag var 19 bodde en period i Paris. Riktigt som i Kikis Paris var det kanske inte, men det var en svindlande upplevelse att för en tid ha sin vardag i en riktigt stor stad, och en grundlig lektion i både konsten och livet.

Sofie

linnea

1992 kom Linnea i målarens trädgård, en rikt illustrerad barnbok som presenterade den franske impressionistiska konstnären Claude Monets liv och konstnärsskap för svenska barn.

Karaktären Linnea är baserad på författarens dotter och i boken förenas hon med sin mycket äldre granne farbror Blomkvist i sitt stora intresse för vackra blommor. Detta fina möte över generationsgränserna resulterar i en gemensam resa till Paris där farbror Blomkvist tar med henne till Musée de l’Orangerie och låter henne studera målningarna, lära sig kisa  för att uppleva hur impressionisterna såg omvärlden. Hon upptäcker typiskt franska miljöer och kulturella värden och företeelser, pain riche och Victor Hugo, och hon nördar ner sig totalt i Monets uppväxt, familjeliv, hans vackra trädgård i Giverny, de förtrollande näckrosorna och den japanska bron som är ett återkommande motiv i hans måleri.

linnea2

Det som verkligen slog an hos mig, förutom att det är ett tidigt minne av just franskt måleri och kultur, är karaktären Linneas ohämmade och självklara glädje inför allt det som är vackert och att det vackra framställs som ett högst rimligt intresse: Skildringen av hur den unga flickan och den äldre vännen noggrant planerar sin resa i augusti eftersom att näckrosorna då är som störst. Skildringen av ett barn som med sprudlande entusiasm springer mot en grön bro bara för att hon tidigare sett den i en målning. Skildringen av en 1800-talsfamiljs inre liv och fransk historia helt och hållet med utgångspunkt i den skönhetsupplevelse som det kan innebära att möta ett konstverk.

Jag kan fortfarande njuta av viss impressionism, även om Monet inte är någon favorit. Däremot är jag övertygad om att Linnea i målarens trädgård tidigt gav mig en uppfattning om hur man kan tränga in i ett konstnärsskap och en målning så till den milda grad att man till sist står där, inuti motivet, och smeker ett näckrosblad som förevigades för 100 år sedan.


Comments { 0 }

Tags: ,


Skönhetsminne: Sommarlov, citrusdoft, drömmar

Min mamma var alltid piffig under min uppväxt: fina kläder, pumps och smink till jobbet till vardags, en handväska med spännande innehåll. Men några exklusiva produkter letade sig aldrig in i vårt hem. Smink och hudvård, liksom kläder, köptes i hög grad på postorder. För skönhetsprodukter var det franska märket Yves Rocher som gällde, vars katalog (”Skönhetens gröna bok”) sysselsatte mig i oändligt många timmar under min uppväxt. (Jag minns den underbara och skamlösa exotismen i copyn om den orientaliska parfymen Ispahan: sammetsnätter och kryddor, och jag minns bilderna av sydfranska lavendelfält som jag föreställde mig att de vackra franska kvinnorna i katalogen brukade springa över, med vinden i håret och fladdrande klänning.)

Vid något tillfälle, kanske när jag var sådär tolv år, började mamma prenumerera på Damernas Värld. Jag tror att jag tyckte att det var betydligt mer intressant än vad mamma tyckte (jag älskade catwalkbilderna, och bestämde mig för att ”modedesigner” var mitt framtida yrke, och så tillbringade jag oändliga timmar med att rita mina egna klädkollektioner). Och jag minns att ett återkommande samtalsämne var hur dyrt allt i tidskriften var. Och det var det ju: För mig som var uppväxt med H&M och Yves Rocher framstod varenda plagg och produkt som presenterades i Damernas Värld som fullständigt ouppnåelig. Det var som en glimt in i en annan värld, en värld där en skönhetsprodukt kunde kosta flera hundra.

Ja, exakt allt i Damernas Värld var liksom utom räckhåll. Jag minns tipsen om hur man packar sin resväska innan man flyger (jag hade aldrig flugit) till en exotisk plats (jag hade aldrig varit längre bort än Danmark) där det finns palmer (jag var besatt av palmer: tänk att en dag få se en palm! Helst på semester med Tom Cruise, som i filmen Cocktail) – det skapade en bild av en världsvan och flärdfull vuxen kvinna med god smak, sunda vanor och framför allt god ekonomi som inte liknade någonting som fanns i min värld.

En dag kom ett nummer av Damernas Värld som var inplastat eftersom det innehöll ett gratisprov av en skönhetsprodukt: en mycket liten flaska – men en riktig flaska! – av Biotherms Lait Corporel.

biotherm-lait-corporel-18148

Min mamma verkade inte riktigt förstå hur stort detta var, så jag lade beslag på flaskan. Den innehöll alltså body lotion, med doft av citrus, och inget med denna kräm var antagligen särskilt anmärkningsvärt (jag förstod senare att den är en sådan där klassiska skönhetsprodukt, men särskilt märkvärdig tycker jag fortfarande inte att den är). Men för mig var det nästan omtumlande. Min uppväxt var inte fattig i betydelsen svält och elände, men att gå och köpa en produkt som Bitoherms Lait Coroprel fanns liksom inte i begreppsvärlden. Kroppslotion köptes under veckohandlingen på stormarknaden, kom från till exempel Nivea och kostade max 39 kronor. De där diskarna med dyra produkter på Åhléns var något man inte ens tittade på, de var reserverade för andra, för Damernas Värld-kvinnorna.

Den lilla Biotherm-flaskan blev som en bro till den världen. Jag minns att det var sommarlov, och att jag tillbringade många dagar sysslolös och ensam hemma. Jag minns att jag satt på trappan utanför huset och bläddrade i Damernas Värld och doftade citrus av den fantastiska krämen som fick tillvaron att kännas fylld av löften och möjligheter: om att en dag kanske bli en sådan kvinna som köper skönhetsprodukter för flera hundra och åker på semester till en plats med palmer.


Comments { 3 }

Tags: , ,


Some girls are both smart and well dressed

Människors oförmåga att hålla flera tankar i huvudet samtidigt tar sig olika uttryck. Den värsta formen är den som mynnar ut i fördomar som sedan felaktigt får status som fakta eller gör anspråk på att vara sanning. Ett banalt men aktuellt exempel är ”varför har flyktingar iPhones?”, en grund och dum tanke formulerad av individer som inte förstår att även rika kan behöva fly från krig. En iPhone må ha många funktioner men skydd mot sådant som etnisk utrensning, halshuggning och radikal islamism återstår för Apple att utveckla.

På en mindre allvarlig nivå menar somliga att det finns en polaritet mellan yta och djup. Är du intresserad av yta, så är du ytlig – du kan då inte samtidigt ha ett intellektuellt djup. Antingen är man intresserad av sitt yttre, eller av sitt inre. Är man intresserad av sitt inre eller vill bli bedömd för sina prestationer, ska man dessutom passa sig för att pynta sitt yttre eftersom omvärlden då slutligen kommer döma dig som ytlig.

Bilden nedan har florerat i mitt flöde på Facebook en tid:

IMG_6004

 

Jag gjorde en skärmdump just för att få med mina kära fasters kommentar, för precis så tycker jag med. Varför inte båda? Man kan vara intresserad av både litteratur och kläder – det finns inget motsatsförhållande där emellan.

Kanske har ni sett detta hjärtskärande reportage, Vad skulle du ta med dig om du skulle fly? 6 flyktingar öppnar sina resväskor.  Jag ska inte analysera innehållet mer än att jag vill att ni ska notera något: behovet av att smycka sig eller hålla sitt hår i ordning är här i paritet med livsavgörande val. Att vara människa handlar inte bara om logik och överlevnad – det är också att ha med ett gult hårband till sin bebis eller hårgelé så att man kan göra spikes i håret. Precis som att vi läser trots att litteratur inte har någon egentlig funktion för vår överlevnad.

(Nu började jag tänka på Mabeuf i Hugos Samhällets olycksbarn, men eftersom jag misstänker att få av mina läsare förstår den referensen så lämnar jag er med den här bilden istället:)

monroe-reads-joyce1

Marilyn Monroe läser James Joyces Odysseus.


Comments { 4 }

Tags: , , , ,


Budgetsmink för minskad sminkbudget

En gång när jag var på Åhléns sminkavdelning för att köpa mustaschblekning – den här, den är jättebra! – hamnade jag bredvid en pappa och hans dotter som stod och botaniserade bland det lite billigare sminket, typ IsaDora och Max Factor etc. Dottern var kanske 11, 12, 13 år (jag har så svårt att avgöra åldern på barn), och hon och hennes pappa var där för att köpa hennes första smink, förstod jag när jag hade stått och tjuvlyssnat en stund. Det hela var väldigt rörande, dels för att pappan – som så många andra män – var fullständigt handfallen inför åsynen av alla produkter, samtidigt som han verkade väldigt mån om att han och dottern skulle få en mysig shoppingupplevelse ihop, dels för att jag på en gång fantiserade ihop någon oerhört tragisk och sentimental bakgrundshistoria om att flickans mamma dött i, I don’t know, barnsäng eller något i den stilen, och nu hade pappan och flickan bara varandra och, ja, ni fattar … (Den Moderne Mannen är mig tydligen fullständigt främmande.)

… i alla fall. H&M:s nya sminkserie (som Therese har skrivit om här) känns precis så där lustfylld som smink gjorde när man egentligen var lite för liten för att sminka sig; när man kanske lite trevande och med mycket tveksamt resultat hade testat mascara men på det stora hela inte hade någon koll alls.
– Jaha, men varför är det här sminket från H&M så kul, då?
– Jo, för att det finns en miljard färger av allt och en ögonskugga kostar 59:50 och en foundation 99 kronor! För ärligt talat, även om jag hyser en aldrig falnande kärlek till Chanels Perfection Lumière så känner jag mer och mer att det inte är värt ångesten att lägga 600 pix på en foundation.

FullSizeRender

H&M:s All-Day Liquid Foundation – som är en av de tre produkterna jag köpte – är lagom täckande, lättapplicerad och hållbar. Den sägs passa alla hudtyper, men jag vill nog gärna ha något lite flottigare nu när det börjar bli kallt ute. Men för den med normal hy som blir blank framåt eftermiddagen är den nog riktigt bra. Jag brukar ha svårt att hitta färger som är tillräckligt ljusa utan att bli för rosa, men nyansen Cool Beige är helt perfekt på mig – jag hade kunnat applicera den i halva ansiktet utan att det hade sett konstigt ut! Smink har en tendens att halka runt i ansiktet på mig, men den här satt på plats hela dagen.

Jag köpte ett rouge också. Pure Radiance Powder Blush i Apricot. Det här var liksom också en rejäl och bra produkt – lättapplicerad, lite skimmer men inget glitter, hållbar. Och titta vilken gullig förpackning! Så mysigt att den är lite guldig och liksom glammig på ett oironiskt sätt.

IMG_3654

Pappersasken är också fin. Jag gillar den raffiga kvinnan! Hon ser förförisk ut på ett sätt som jag föreställde mig att en viss sorts kvinnor – kanske franska? – var när jag var liten.

ask

Jag kände mig så himla upplyft efter att ha gått runt på H&M och petat i burkar, testat färger på ovansidan av händerna och provat minst fyra–fem olika nagellack! Det här är precis vad jag har saknat: ett habilt och prisvärt sminkmärke med en massa olika färger. Jag tycker verkligen inte att det är för mycket begärt att kunna slinka in och spontanköpa en ögonskugga utan att bli ruinerad.

Men vänta nu, foundation, rouge … den tredje produkten, då? Hm, jo, jag köpte en ögonskugga också, men jag har på något vis lyckats tappa bort den i mitt eget hem. Jag återkommer med ett omdöme om den när jag har lyckats lokalisera den.


Comments { 2 }

Tags: , , ,


Skönhetsminne: En ödmjuk betraktelse av regnbågen i min tid

Det var högst sannolikt att vi skulle hamna här förr eller senare. I drygt tre års tid har det varit mer eller mindre socialt accepterat med pastellfärgade frisyrer som ser ut att häröra direkt från Hasbro’s My Little Pony-produktion eller disneyfilmen Fantasia (1940). Ibland har det handlat om enhetligt färgat hår, och ibland har håret gradvist tonats in i pastellnyansen. Men det har hela tiden handlat om att välja sig en pastellfärg åt gången.

rainbow01

Det enfärgade, pastellfärgade håret har under sommaren 2015 utvecklats i linje med opalpärlans vackra skiftningar. En askig regnbåge. Det var oundvikligt, givet de senaste årens utforskande av pastellerna.

När vi initierade Skönhetskabinettet så var det bland annat med utgångspunkten att vi delar många gemensamma skönhetsminnen. Det är inte ovanligt att människor delar skönhetsminnen med varandra: särskilda konstverk, en tidig kontakt med fina material, ett musikstycke från familjens enda populära LP-skiva, eller en stor, och vanlig, naturupplevelse. Regnbågen som naturföreteelse är spektakulär. Nuförtiden märks det inte minst på våra medmänniskors (och kanske särskilt stockholmarnas) utbrott av hänförelse på Instagram när bågen böjer sig över hustaken. Alla vet att regnbågen är den största naturliga klichén men ingen kan hantera det.

rainbow07

Det skönhetsminne av regnbågen som påverkat mig mest är första gången jag fick den förklarad för mig ur ett naturvetenskapligt perspektiv. Det var i någon av Så funkar-böckerna som det vita solljusets perfekta böjning i olika nyanser tidigast illustrerades för mig. Rött ytterst – rött böjs minst – följt av orange, gult, grönt, blått, indigo och violett innerst – den nyans som böjs mest brutalt. Varför minns jag denna faktainläsning bättre än alla hundratals regnbågar jag någonsin sett? Därför att det finns en skönhetsupplevelse i att tillskansa sig kunskap, och att sedan se något med nya ögon och uppleva det som aldrig förr. En förlängning av det är skönheten i att förstå ett fenomen intellektuellt men samtidigt bortse från det man vet och helt hänge sig åt det man upplever.

De fåtal regnbågar jag minns bäst och med störst ömhet är inte himlens egna utan de regnbågar jag som barn såg när solens ljus bröts i vattenstrålen från familjens vattenspridare i trädgården om sommaren. Då kunde jag styra regnbågen beroende av hur jag placerade spridaren och var jag placerade mig själv. Jag kunde även triumfera över regnbågen genom att springa rakt igenom den, eller erövra den genom att hoppa över den. Jag minns även flera exempel på den regnbågseffekt som uppstår då en ljusstråle bryts mot olja som täcker en vattenyta, och har alltid uppskattat detta fenomen då det är mer artificiellt än den “äkta” regnbågen. Det finns någonting perverst i att med mänsklig hand tvinga naturen att visa upp sina bästa fjädrar.

rainbow03

rainbow08

11 Jag skall upprätta mitt förbund med er: Aldrig mer skall allt liv utrotas genom flodens vatten. Aldrig mer skall en flod komma och fördärva jorden.” 12 Och Gud sade: ”Detta är tecknet på det förbund som jag för all framtid sluter med er och med alla levande varelser hos er: 13 Min regnbåge sätter jag i skyn, och den skall vara tecknet på förbundet mellan mig och jorden. 14 När jag låter moln stiga upp över jorden och regnbågen syns i skyn 15 skall jag tänka på mitt förbund, det som har slutits mellan mig och er och alla levande varelser, allt liv, och vattnet skall inte mer bli en flod som utplånar allt liv. 16 När regnbågen syns i skyn och jag ser på den, skall jag tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser, allt liv på jorden.” 17 Och Gud sade till Noa: ”Detta är tecknet på det förbund som jag har upprättat mellan mig och allt liv på jorden.”

ur Första Mosebok kapitel 9

Vi lever i en alltmer globaliserad och informations(ej att förväxla med kunskap)intensiv värld. I äldre tiders mindre samhällen utvecklades lokala relationer till symboler och sätt att kommunicera via dessa, utan alltför stora intryck från andra samhällens symboler – mycket förenklat uttryckt. I dag frodas vissa av dessa symboler, ofta i enklare form, medan andra för länge sedan fallit i glömska eller förlorat sin funktion. Då vi sedan förra sekelskiftet haft en explosionsartad tillgång till omvärlden är det inte konstigt att exempelvis lokala eller nationella symboler utsätts för konkurrens, utvecklas, dör eller triumferar. Religiösa symboler klarar sig bättre globalt än många politiska symboler eftersom den mesta politiska kamp utkämpas i en lokal eller nationell kontext under mer eller mindre unika förhållanden.

rainbow04

Tilda Swinton i manifestation framför Kreml i Moskva, 2013

Queerrörelsen har i sin kamp och opinionsbildning goda anledningar att använda sig av regnbågen som symbol och flagga: Den är tänkt att ena människor som ett folk utan nationella gränser men med gemensamma maktanspråk. Den ska även representera sexuell mångfald som någonting naturligt – då regnbågen är himlens egen flagga. Identifikationen historiskt med användandet av starka färger för att signalera sin identitets avvikelse från majoritetssamhället, se exempelvis Oscar Wildes dandyistiskt gröna nejlika i knapphålet, drar även sin tråd till regnbågsflaggan. Liksom Judy Garlands ikoniska sång.

rainbow06

Wilde

Men jag kan inte låta bli att tycka att regnbågen som symbol är kluven. Visserligen innehåller naturens regnbåge flera färger men den inkluderar inte de viktigaste: det svarta och det vita, även det grå och bruna saknas och den röda, gula och möjligtvis blå nyansen tenderar nästan alltid att överglänsa de övriga. Tanken på en regnbåge som innefattar en mörk eller svart färg får mig att rysa – den skulle vara fantastisk. Regnbågen är dessutom förrädisk till sin natur, då den är rund till sin konstruktion – inte halv. Vi talar alltid om en båge, en bro som ska leda oss till en belöning, en skatt. Men vi menar egentligen en evighetsrörelse utan början eller slut, bara skenbara ingångsvärden (!) och mål. Människan har med öga och ben jagat regnbågen, men den är ett på många vis ouppnåeligt ideal – vilket gör den litet sorglig, som symbol tänkt. Dorothy kom visserligen till landet ovan regnbågen, men väl installerad visade sig det mesta bedra henne.

Inga av ovan invändningar fråntar regnbågen sin sublima kraft att överumpla flanerande privatpersoner med smartphones, eller queerrörelsens behov av en stark och enande palett, eller den kristna människans beslutsamhet att betrakta ljusbågen som ett tecken på Guds förbund med allt liv på jorden. Men den är en överanvänd kliché som antagligen kommer att gå till historien som en av vår tids mest centrala symboler. Därför är det sannolikt inte en slump att opalhåret kommer med sådan kraft just i dessa dagar. Jag tror att man ska vara försiktig med att göra direkta, politiska kopplingar mellan hårfärgen och exempelvis hur USA:s högsta domstol i juni 2015 legaliserade samkönade äktenskap i samtliga delstater. Däremot är den symboliska kopplingen inte ointressant. Av någon anledning vill nu många unga kvinnor rama in sig själva med hjälp av detta färgschema.

Vad betyder det då att färga håret som en opalpärla, en blek regnbåge? Vissa skulle sannolikt svara att en person som väljer denna typ av hårfärg är, eller vill framstå som unik, subversiv, svävande och inte av denna värld – observera att sådana strävanden inte behöver vara negativt menade, även om det kan låta så. Andra menar kanske att en sådan person är uppmärksamhetstörstande och vill se ut som ett barn.

Jag tycker att opalhåret är otroligt vackert, men det ger ett ofrånkomligt naivt och flyktigt intryck. Om jag skulle vara tvungen att fånga den symboliska känslan som håret och regnbågen ger mig så landar jag någonstans mellan hopp, dröm och förgänglighet. Om jag var några år yngre och inte behövde vara representativ i mitt yrke skulle jag definitivt hoppa på tåget. Kanske kan jag i stället hoppa över regnbågen och knipa en silverplats?

rainbow05


Comments { 0 }

Tags: , , ,