Om kläder och rum

En gång i tiden skrev jag en upp­sats i mode­ve­ten­skap om föl­jande filmklipp:

Det är ur fil­men The Cell, och mitt fokus (till­sam­mans med min med­skri­bent) var rela­tio­nen mel­lan klä­de­dräkt och rum. Som ni ser i klip­pet är The Demon King, som han kal­las, klädd i en dra­pe­ring som också är en del av rum­mets inred­ning. Just det är när­mast este­tisk per­fek­tion för mig (jag har vissa syn­punk­ter på hans utse­ende i övrigt). Det är något med gräns­lan­det mel­lan kropp och omgiv­ning som helt enkelt är min grej.

The Cell har en sär­präg­lad este­tik som på många sätt känns väl­digt tids­ty­pisk. Den är från sekel­skif­tet 2000. Jen­ni­fer Lopez spe­lar huvud­rol­len. Det hand­lar del­vis om ny tek­nik, och spän­ningen mel­lan mänsk­lig­het och tek­niska land­vin­ningar. Det är en obe­hag­lig film. Myc­ket utspe­lar sig i fik­tiva värl­dar, som är en seri­e­mör­da­res undermedvetna.

The-Cell-2000 The-Cell-221 The-Cell-005 The-Cell-700 ZrkF4

Det feno­men eller vad man ska kalla det som jag tyc­ker är så intres­sant, näm­li­gen att klä­de­dräk­ten också är en del av och kan för­ändra rum­met, illu­stre­rat nedan om ni inte orkade se klip­pet, är dock inget nytt.

965

I vår upp­sats spå­rade vi ett antal histo­riska exem­pel där klä­de­dräkt direkt kor­re­spon­de­rar med rum­sin­te­ri­ö­rer, och där klä­de­dräkt och rum påver­kar varandra på olika sätt.

Fler­ta­let mode­te­o­re­ti­ker talar om tex­tilens sym­bo­liska roll som avskil­jare. Namn som Ben­ja­min och Der­rida for­mu­le­rade tan­kar om utrym­men mel­lan kropp och rum eller kropp och tex­til som ett slags mitt-emellan rum mel­lan kropp och omvärld (som också ankny­ter till Bakhtins begrepp den gro­teska krop­pen… men det kan vi prata om någon annan gång) där tex­tilen också kan anta rol­len som sublimering.

Ett av våra histo­riska exem­pel på direkt kor­re­la­tion mel­lan klä­der och rum, var oer­hört sub­tilt. Sam­met i det sena 1800-talets bor­ger­liga miljö lad­da­des med ero­tiska under­to­ner, sam­ti­digt som det bekräf­tade hem­mets varma trygg­het — i kon­trast till den hårda, kalla sta­den. Kvin­nan, hem­mets väk­tare, iklädde sig sam­me­ten som en andra hud och hem­met, kvin­nans domän, dra­pe­ra­des med sam­met både för ombo­ning, för att det var på modet men också för tygets ero­tiska kon­no­ta­tio­ner. I sam­spe­let mel­lan kvin­nan och hem­met kan man se klä­de­dräk­ten och inred­ningen som för­läng­ningar av varandra, sär­skilt eftersom klä­de­dräk­ten distan­se­ra­des från kvin­nans kropp med hjälp av stål­kri­no­li­nen. (vil­ket i filmsce­nen får din direkta mot­sva­rig­het  i ring­arna på The Demon Kings rygg).

Här två verk av Auguste Toul­mouche, mål­ningar som i alla fall jag tyc­ker bär på en under­lig­gande spän­ning och sam­ti­digt ett oer­hört fokus på klä­de­dräk­ten. I upp­sat­sen arbe­tade vi inte med bild­ma­te­rial alls, den var helt teo­re­tisk utan visu­ella jäm­fö­rel­ser, så mina bil­der i detta inlägg är god­tyck­ligt fram­goog­lade för att, tja, det läm­par sig väl i blogg­for­ma­tet med litet illustrationer.

0_6fa8e_92af1a8a_XXL tumblr_nlds3iIRmL1rwahceo1_500

Kolla på denna Manet — sido­spår — snacka om att klä­de­dräkt och rum går ihop!

Edouard_Manet_005

Genom dräkt­hi­sto­risk lit­te­ra­tur kan man argu­men­tera för att klä­de­dräk­ten är ett verk­tyg för makt, genom vil­ken en aktör kan ikläda sig den soci­ala roll som efter­strä­vas eller för­vän­tas. Visu­a­li­sera något av alla stats­por­trätt av regen­ter från 1500-, 1600– och till viss del 1700-tal — vad hit­tar vi i bak­grun­den om inte någon form av dra­pe­ring eller tex­til som ofta men inte all­tid rela­te­rar till regen­tens klä­de­dräkt. Den avbil­da­des klä­de­dräkt kan också i många fall breda ut sig och vidare ut i rum­met, som om vore den en för­läng­ning av per­so­nen själv som med hjälp av tex­tilen häv­dar sin domän där krop­pen inte når.

Här några god­tyck­ligt fram­goog­lade exem­pel igen:
Hyacinthe_Rigaud_(French)_-_Charles_de_Saint-Albin,_Archbishop_of_Cambrai_-_Google_Art_Project GWD271434 Ingres,_Napoleon_on_his_Imperial_throne

I arbe­tet med upp­sat­sen bör­jade vi fun­dera på klä­ders sam­spel med rum i sam­man­hang som av olika anled­ningar inte föll inom ramen för vårt stu­di­e­ma­te­rial.  Ett sam­tida exem­pel är kamou­fla­ge­klä­der, som i allra högsta grad sam­spe­lar med sitt rum. Att kalla natu­ren för ett rum kanske låter kon­stru­e­rat, men vid när­mare efter­tanke blir det tyd­ligt om man betän­ker att det finns flera olika typer av mil­jöer att kamou­fle­ras i. Klädd i kamou­fla­ge­klä­der för en spe­ci­fik miljö, sam­spe­lar du defi­ni­tivt med och påver­kas av ett givet rum, eftersom kamou­fla­get bryts om du rör dig utan­för miljön.

US-Army-training-font-b-uniform-b-font-camouflage-set-male-outdoor-hunting-paintball-sports-clothes

 

 

Litet på samma sätt fun­ge­rar ju kläd­ko­der också: det finns rätta (och såle­des också fel) typer av klä­de­dräk­ter för vissa typer av rum. De hår­dast kodade mil­jö­erna är sådana som omöj­ligt går att avläsa visu­ellt eller härma: där är allt tan­ke­mäs­sigt. En tyst över­ens­kom­melse om vad som läm­par sig, och bara de redan invigda kan avgöra vem som pas­sar in eller inte.


Comments { 1 }

Tags: , , , , ,


I mörkret är alla katter grå – och alla flickor vackra… eller?

Sedan unge­fär ett år till­baka har var och varan­nan stil­med­ve­ten, kon­sum­tions­kri­tisk hip­s­ter i Stock­holm gått runt med svarta »smu­lor« prydda med en reflex­front och tex­ten BACK, efter Week­days sys­ter­märke med samma namn. Mös­sorna (och ett par andra plagg) lan­se­ra­des i sam­band med för­säk­rings­bo­la­get Ifs reflex­kol­lek­tion där ett antal klä­des­plagg i reflex­ma­te­rial sål­des under titeln »Watch your back« (AW 2014). Kol­lek­tio­nen och ini­ti­a­ti­vet byggde fram­för allt på en under­sök­ning, beställd av If, om att sär­skilt unga slar­vade med reflex, även om bäran­det av en sägs hal­vera olycks­ris­ken i trafiken.

If-Reflex-Jacka

I år ver­kar reflex­kam­pan­jen fort­sätta i ett sam­ar­bete till­sam­mans med desig­nern Örjan Anders­son, som kanske är mest känd för att ha omför­hand­lat (Svenskt) jeans­mode under 00-talets bör­jan med Cheap Mon­day, bland annat. Denna kol­lek­tion; »If you can see me«, känns där­e­mot inte alls lika trendsäker?Eller så är det kanske bara är jag som öns­ke­tän­ker att vi hade begravt truc­kerkep­sen och fula bom­ber­jac­kor när vi klev in i 10-talet.

oaxif_2_1

Nu när julen snart knac­kar på dör­ren och och det redan vid typ 16.00-tiden (snyft) blir märk­bart mör­kare ute så är jag verk­li­gen posi­tiv till att fler bär reflex, även om jag själv inte är bil­bu­ren. Men, var­för har inte fler mode– eller typ H&M–hus snap­pat upp detta? Jag, som till exem­pel inte är så för­tjust i Backs kol­lek­tio­ner (det får man väl fort­fa­rande säga i det här lan­det eller?!), skulle gärna se fler val­möj­lig­he­ter när det gäl­ler reflex­iva plagg eller mate­rial. Gärna i samma stil som reflex­jac­kan – alltså helt i reflex­ma­te­rial – har ni sett den en sen kväll mitt i sta­dens alla ljus? Reflexy­tan blir som en spe­gel däri alla reflex­io­ner dan­sar. Det är verk­li­gen en upp­le­velse! (Den upp­märk­samme kan nu påpeka att Alex­an­der Wang x H&M fak­tiskt gjorde en reflex­dun­jacka, men den är ju omöj­lig att få tag på i efter­hand, och dess­utom för­mod­li­gen lika svin­dyr som Back-jackan).

Sedan unge­fär en månad till­baka har jag bör­jat använda en sådan där rik­tigt hur­tig reflex­rem som man snäp­per på runt arm eller ben. Men det känns ju säl­lan enkelt att mat­cha en neon­fär­gad plast­bit till en skräd­dad kappa eller snygg klän­ning. Det enda »stil­rena« alter­na­ti­vet till att synas när man rör sig i skym­ningen är väl att bara ge upp totalt och slänga på sig en varsel­väst som sedan får skam­ligt knyck­las ner i festväs­kan. Att hala fram en plast­bit for­mad som en snö­flinga, i ett tunt bomulls­snöre som sit­ter fast medelst säker­hetsnål i jack­fic­kan… Nej, det känns verk­li­gen var­ken coolt eller som något en vuxen borde smycka sig med.

Så hur ska man då skydda sig mot mörk­ret och sam­ti­digt vara snygg, eller ja, i alla fall inte se ut som ett för­vuxet för­sko­le­barn? Jag vän­tar här med plån­bo­ken i högsta hugg!


Comments { 4 }

Tags: , , , ,


Some girls are both smart and well dressed

Männi­skors oför­måga att hålla flera tan­kar i huvu­det sam­ti­digt tar sig olika uttryck. Den värsta for­men är den som myn­nar ut i för­do­mar som sedan fel­ak­tigt får sta­tus som fakta eller gör anspråk på att vara san­ning. Ett banalt men aktu­ellt exem­pel är »var­för har flyk­tingar iPho­nes?«, en grund och dum tanke for­mu­le­rad av indi­vi­der som inte för­står att även rika kan behöva fly från krig. En iPhone må ha många funk­tio­ner men skydd mot sådant som etnisk utrens­ning, hals­hugg­ning och radi­kal isla­mism åter­står för Apple att utveckla.

På en mindre all­var­lig nivå menar som­liga att det finns en pola­ri­tet mel­lan yta och djup. Är du intres­se­rad av yta, så är du ytlig — du kan då inte sam­ti­digt ha ett intel­lek­tu­ellt djup. Antingen är man intres­se­rad av sitt yttre, eller av sitt inre. Är man intres­se­rad av sitt inre eller vill bli bedömd för sina pre­sta­tio­ner, ska man dess­utom passa sig för att pynta sitt yttre eftersom omvärl­den då slut­li­gen kom­mer döma dig som ytlig.

Bil­den nedan har flo­re­rat i mitt flöde på Face­book en tid:

IMG_6004

 

Jag gjorde en skärm­dump just för att få med mina kära fas­ters kom­men­tar, för pre­cis så tyc­ker jag med. Var­för inte båda? Man kan vara intres­se­rad av både lit­te­ra­tur och klä­der — det finns inget mot­sats­för­hål­lande där emellan.

Kanske har ni sett detta hjärt­skä­rande repor­tage, Vad skulle du ta med dig om du skulle fly? 6 flyk­tingar öpp­nar sina res­väs­kor.  Jag ska inte ana­ly­sera inne­hål­let mer än att jag vill att ni ska notera något: beho­vet av att smycka sig eller hålla sitt hår i ord­ning är här i pari­tet med livs­av­gö­rande val. Att vara män­ni­ska hand­lar inte bara om logik och över­lev­nad — det är också att ha med ett gult hår­band till sin bebis eller hår­gelé så att man kan göra spi­kes i håret. Pre­cis som att vi läser trots att lit­te­ra­tur inte har någon egent­lig funk­tion för vår överlevnad.

(Nu bör­jade jag tänka på Mabeuf i Hugos Sam­häl­lets olycks­barn, men eftersom jag miss­tän­ker att få av mina läsare för­står den refe­ren­sen så läm­nar jag er med den här bil­den istället:)

monroe-reads-joyce1

Marilyn Mon­roe läser James Joyces Odysseus.


Comments { 4 }

Tags: , , , ,


Jag ska bara

bare01

When did it become fall? Klas­sisk replik, sva­ret är väl för unge­fär två vec­kor sedan? Hös­ten inleds, eller före­kom­mes helst, av en djup och inner­lig inven­te­ring av gamla strump­byxor i olika den­nier. Vad behö­ver kom­plet­te­ras? Vad går ens att hitta som är helt och rent?

Min mest fashio­nabla väninna ägnar sig inte åt detta, eftersom hon går bar­fota i sina skor i prin­cip året om. Jag kan inte min­nas att någon­sin ha sett henne i ett par strum­por, trots våra nor­diska vint­rar. Hon är upp­växt i, låt oss kalla det, ett var­mare land. Inspi­re­rad av hen­nes strä­van­den har jag de två senaste höstarna/vintrarna pus­hat mina arma lem­mar allt när­mare en per­son­lig smärtgräns.

bare03

Det vilar någon­ting hero­iskt ele­gant över att vara bar på vin­tern. Man utsät­ter sig för ele­men­ten, men på ett helt annat plan än den hud som vif­tas som ett rött skynke fram­för som­ma­rens UV-strålar. Den bara vin­ter­hyn rod­nar, knott­ras, ömmar och för­lo­rar snabbt sin kän­sel­funk­tion. En infek­tion kan i värsta fall triggas.

bare02

Det är barns­ligt att inte accep­tera saker­nas till­stånd och bära tunna klä­der i kallt väder — det är någon­ting som man växer i från. När man i vuxen ålder utveck­lar en mogen rela­tion till sina för­äld­rar så kan man gemen­samt sucka och skratta åt vad ton­å­ringen envi­sa­des med. Jag tror inte att det går någon ung vuxen förbi första gången man står i en sko­bu­tik och med den egna lönen inve­ste­rar i funk­tion fram­för form.

Denna nai­vi­tet, sår­bar­het och trot­sig­het har en inne­bo­ende sen­su­a­li­tet som som­ma­rens avslö­jande bikini helt sak­nar. Dess­utom kan jag, efter två års test­ning, intyga att åtminstone de bara föt­terna inte är ett sär­skilt stort pro­blem om man klär– och beter sig rim­ligt i övrigt. Bara ben är värre, men inte omöjliga.

Peter_Paul_Rubens_Helene Fourment in a Fur Coat

Rubens’ Helena Four­ment (»The Little Fur Coat«) c. 1636/38

Mina tips!

  • Börja inte med strum­por efter som­ma­ren utan låt krop­pens tole­rans suc­ces­sivt följa den sjun­kande temperaturen.
  • Testa att bära exakt det du pla­ne­rat för dagen, men ta ome­del­bart av strum­porna och lägg dem i väs­kan som en livförsäkring.
  • Håll den övriga krop­pen rik­tigt varm med tjocka mate­rial eller lager på lager. Täck hand­le­der, hals och huvud.
  • Köp flera långa, varma kjo­lar och bär even­tu­ellt ett par mame­luc­ker för att skydda ******. Låt ank­larna skymta mel­lan kjol och sko. En rik­tigt varm kjol kan värma mer än ett par byxor, och inkapsla myc­ket varm luft som gör att strump­byxor rent av kan bli för svettigt.
  • Rör dig has­tigt mel­lan hem, kol­lek­tiv­tra­fik och arbetsplats/skola.
  • När du trots allt rör dig utom­hus — se till att befinna dig i kon­stant rörelse för att hålla uppe värmen.
  • Sluta röka, spara pengar till taxi.
  • Om du har en lång päls så kan du i prin­cip gå ut i nattlinnet.
  • Inve­stera i ett par tålösa strump­byxor för att ge illu­sio­nen av nakenhet.

bare04 (kopia)


Comments { 1 }

Tags: ,


Heter WASP geting på svenska?

Jag såg en film i hel­gen, »Car­nage«.  Jag tyckte om den. Den fick mig att tänka på en slags stil eller typ av kvin­no­por­trätt jag gil­lar, näm­li­gen W.A.S.P:s som får sammanbrott:

still-of-kate-winslet-in-carnage-(2011)-large-picture-Carnage-Stills-kate-winslet-25124977-700-477carnage-2011-kate-winslet_jodie-foster_christoph-waltz-3

Kate Win­s­let i Carnage

fa04b42203a596949467447228a5b0e3d9e89a5583fe51d98860fac818ce4a3a22ee66700d32dcd2ad972f5c6213fe47

Char­lotte York Goldenblatt

enhanced-buzz-4929-1360198456-3

Och så själv­klart Betty Draper.

Jag iden­ti­fi­e­rar mig litet med dessa kvin­nor. Det är också något befri­ande när väl­po­le­rade ytor spric­ker. Min chef bru­kade säga till mig att det just är krac­ke­le­ring­arna som är det intres­santa hos män­ni­skor. För egen del känns det utma­nande att inte låta sprick­bild­ning­arna ta över och bli hela mönst­ret. Ibland tän­ker jag att det är där­för jag måste vara så noga med min yta.

 


Comments { 1 }


Two lipsticks and a lover

french

Varför är franska kvin­nor sex­iga och ele­ganta även om de har jeans, t-shirts och håret i en häst­svans? Vad är deras hem­liga knep? Det frå­gar sig Helena Frith Powell i boken Two lip­sticks and a lover och till sin hjälp har hon en upp­sjö av franska kvin­nor som alla ver­kar helt med på noterna att just fran­sys­kor har något spe­ci­ellt vi andra natio­na­li­te­ter sak­nar. För­fat­ta­ren är brit­tisk så »vi« är brit­terna och »de« är fransyskorna.

Det vik­ti­gaste är att vara smal. Smala blir fran­sys­korna inte genom die­ter och bant­ning, utan de äter vad de vill men i ytterst begrän­sad mängd. Gym är inget för dem. Istäl­let bör man stän­digt vara i rörelse under hela dagen, och kanske utföra något stretching-pass eller så i vec­kan. Ytterst dis­kret och lågin­ten­sivt. Strong is not the new skinny i Frankrike.

Krä­mer och lotions har en när­mast hel­gon­lik sta­tus, och slim­mande effek­ter kan upp­nås med inten­siv smörj­ning och torr­borst­ning om man råkat få i sig för många cro­is­san­ter. Ansik­tet ska ha sitt också, och den dag­liga make-up man inte visar sig offent­ligt utan måste nog­samt avlägs­nas med rätt sorts ren­gö­ring för att sedan föl­jas av anpas­sade krä­mer. En omfat­tande hud­vårdsru­tin två gånger om dagen är abso­lut nöd­vän­dig (sär­skilt när man röker ett paket ciga­ret­ter om dagen, som ju hjäl­per till att hålla nere födo­in­ta­get men kan ha för­ödande effek­ter på huden).

Eftersom fran­sys­korna inte trä­nar, finns det hel­ler inga trä­nings­klä­der att bli ertap­pad i. Att vara slappt eller bekvämt klädd är på sin höjd ett siden­natt­linne och en kash­mir­kofta över — och så kan man för­stås inte gå till affä­ren — det för­står till och med vi bar­ba­rer här i norr. Nej, till affä­ren beger man sig i full mun­de­ring och att ursäkta en slar­vig kläd­sel med att det »är ju sön­dag« eller att man bara skulle uträtta ett ärende är full­kom­ligt främ­mande för våra kon­ti­nen­tala systrar.

Att fran­sys­korna ändå kan se så ele­ganta ut i jeans, t-shirt och häst­svans beror på 1. deras smala figur. 2. deras strå­lande ansikte. 3.  att de kän­ner sig som the fuc­king bomb eftersom de under allt har mat­chande under­klä­der de köpt för choc­ke­rande sum­mor pengar.

Kne­pet att all­tid ha exklu­siva och mat­chande under­klä­der till­ta­lade mig mest med boken. Ärligt talat är den kåse­rande, högst ytlig  och påta­lar själv­klar­he­ter. Vill man vara snygg måste man lägga ned tid och pengar på sitt utse­ende. Typ så. Unge­fär som när mira­kel­di­e­ter lan­se­ras: alla vet ju att man går ned i vikt av att äta mindre än vad man gör av med, sedan kan man kalla die­ten Atkins eller South Beach eller vad som helst (jag har t.ex. hit­tat på en diet som jag kal­lar Borneo-dieten, mer om den en annan gång) — kon­cep­tet är i grun­den det­samma och syf­tar till nå samma resul­tat. Litet så är det med större delen av boken, till exem­pel när det påta­las att man är ele­gant ut i fing­er­spet­sarna om man ser till att just ha väl­ma­ni­ky­re­rade naglar.

Regeln att varje dag klä sig under­till som om man skulle träffa sin äls­kare ska vi all­tid att min­nas från denna fransk­lek­tion. Skulle ingen se dig i under­klä­derna så gör det inget, det är inte där­för du har dem.  Att bli sedd ska inte vara den vik­ti­gaste aspek­ten vad gäl­ler det egna utse­en­det — det vik­ti­gaste är hur du kän­ner dig. Kläm­käckt och kly­schigt, ja, men jag tror på det. Fram­för allt hand­lar det om att vara attrak­tiv som livs­stil: inte se sex­ig­het och attrak­tion som något man kon­stru­e­rar inför mötet med en annan män­ni­ska, utan som en inte­gre­rad del av sin egen identitet.


Comments { 3 }

Tags:


Ut med magen och in med brösten!

kommunal01 kommunal02

Jag anser att Kom­mu­nals PR-kampanj “Vinn en mans­lön” är este­tiskt undermålig.

Inför inter­na­tio­nella kvin­no­da­gen lät man tolv av sina kvinn­liga ord­fö­ran­den över hela lan­det maskera sig, myc­ket rea­lis­tiskt, till män med hjälp av lös­hår, lin­dade bröst och tju­siga kosty­mer. Detta slås upp stort i Afton­bla­det, med en bild­se­rie som doku­men­te­rar kvin­nor­nas omvand­ling med putt­riga bild­tex­ter så som…

Ut med magen och in med brös­ten!
Ska det behö­vas man­lig atti­tyd för att få mer pengar i löne­ku­ver­tet?
Gör kloc­kan man­nen?
Upp till kamp – som män

… nåväl. Det exem­pel på löne­mäs­sigt mot­sats­för­hål­lande Kom­mu­nal väl­jer att lyfta i sin argu­men­ta­tion är bil­me­ka­ni­kern vs. under­skö­ters­kan — detta eftersom yrkes­grup­perna genom­går lika lång utbild­ning, treå­rigt gym­na­sium. I arti­keln åter­kom­mer de flera gånger till just den eko­no­miska rela­tio­nen mel­lan den man­lige bil­me­ka­ni­kern och den kvinn­liga undersköterskan.

När Kom­mu­nals kvinn­liga ord­fö­ran­den pose­rar som män ser jag bara en sak — näm­li­gen  närings­livs­che­fer från 80– och 90-talet. Kosty­merna är vis­ser­li­gen hyf­sat mode­rik­tiga men slip­sarna slar­viga, fri­sy­rerna otidsen­liga — för att inte säga med dagens stil­mått otänk­bara — likaså ansikts­be­hå­ringen. En annan detalj jag note­rar efter en has­tig, este­tisk bedöm­ning av sam­tida närings­livstop­par (prak­tiskt sam­lade här) är att de all­tid ler, ser sym­pa­tiska och inta­gande ut på ett sätt som man inte nöd­vän­digt­vis gjorde under när­lig­gande årtion­dens por­trätt­fo­to­gra­fe­ringar. De män som Kom­mu­nals ord­fö­ran­den före­stäl­ler ser upp­blåsta och stöd­diga ut, enstaka rent av onda. Några skulle när­mast platsa i en nostal­gisk film vari en man i chefs­po­si­tion köper sex från min­derå­rig — om jag får dra bild­språ­ket till sin abso­luta spets. Min första asso­ci­a­tion när jag såg kam­pan­jen gick fak­tiskt till fil­men Call girl, som vis­ser­li­gen utspe­lar sig på 70-talet.

Var­för? Är det närings­li­vetstop­pens lön man anser att den kom­mu­na­lan­slutne ska närma sig? Är det för att indu­strin sät­ter löne­ut­veck­lingen som man bestämt sig för att klä ut sig till en… boss? Är det för att kvin­norna själva är fackord­fö­ran­den och där­för inte kan klä ut sig till andra man­ligt domi­ne­rade yrkes­grup­per än just che­fer — vil­ket är en hie­rar­kisk posi­tion sna­rare än en yrkes­grupp. Eller är det för att sty­lis­ten har goog­lat »direk­tör« och kom­mit fram till att »direk­tör« är en rim­lig gestalt­ning som sam­man­fat­tar alla de män som tjä­nar mer än en kvinn­lig under­skö­terska? Radikalt.

Jag har också googlat!

kommunal08 kommunal09 kommunal10kommunal05Buy a decent suit. You can’t come in here loo­king like this. Go to Morty Sills, tell ‘em I sent ya.

Om man öns­kar göra en poli­tisk poäng av yttre attri­but, var­för då inte bara walk the walk och klä ut sig till en man­lig bil­me­ka­ni­ker, om det är hans lön man strä­var efter och använ­der som slagsida i sin kam­panj? Går det över­hu­vud­ta­get att tänka sig en PR-kampanj vari en kvinna i ord­fö­ran­de­po­si­tion drar på sig ett blå­ställ fläc­kat av motor­olja med en socka i tro­san, för att sedan stirra stint, näs­tan elakt, in i kameralinsen?

Sådana tan­kar och frå­gor sys­sel­satte mig den 8:e mars. Ja, vid sidan om detta då.

kommunal07mood­board


Comments { 2 }

Tags: , ,