Ut med magen och in med brösten!

kommunal01 kommunal02

Jag anser att Kommunals PR-kampanj “Vinn en manslön” är estetiskt undermålig.

Inför internationella kvinnodagen lät man tolv av sina kvinnliga ordföranden över hela landet maskera sig, mycket realistiskt, till män med hjälp av löshår, lindade bröst och tjusiga kostymer. Detta slås upp stort i Aftonbladet, med en bildserie som dokumenterar kvinnornas omvandling med puttriga bildtexter så som…

Ut med magen och in med brösten!
Ska det behövas manlig attityd för att få mer pengar i lönekuvertet?
Gör klockan mannen?
Upp till kamp – som män

… nåväl. Det exempel på lönemässigt motsatsförhållande Kommunal väljer att lyfta i sin argumentation är bilmekanikern vs. undersköterskan – detta eftersom yrkesgrupperna genomgår lika lång utbildning, treårigt gymnasium. I artikeln återkommer de flera gånger till just den ekonomiska relationen mellan den manlige bilmekanikern och den kvinnliga undersköterskan.

När Kommunals kvinnliga ordföranden poserar som män ser jag bara en sak – nämligen  näringslivschefer från 80- och 90-talet. Kostymerna är visserligen hyfsat moderiktiga men slipsarna slarviga, frisyrerna otidsenliga – för att inte säga med dagens stilmått otänkbara – likaså ansiktsbehåringen. En annan detalj jag noterar efter en hastig, estetisk bedömning av samtida näringslivstoppar (praktiskt samlade här) är att de alltid ler, ser sympatiska och intagande ut på ett sätt som man inte nödvändigtvis gjorde under närliggande årtiondens porträttfotograferingar. De män som Kommunals ordföranden föreställer ser uppblåsta och stöddiga ut, enstaka rent av onda. Några skulle närmast platsa i en nostalgisk film vari en man i chefsposition köper sex från minderårig – om jag får dra bildspråket till sin absoluta spets. Min första association när jag såg kampanjen gick faktiskt till filmen Call girl, som visserligen utspelar sig på 70-talet.

Varför? Är det näringslivetstoppens lön man anser att den kommunalanslutne ska närma sig? Är det för att industrin sätter löneutvecklingen som man bestämt sig för att klä ut sig till en… boss? Är det för att kvinnorna själva är fackordföranden och därför inte kan klä ut sig till andra manligt dominerade yrkesgrupper än just chefer – vilket är en hierarkisk position snarare än en yrkesgrupp. Eller är det för att stylisten har googlat ”direktör” och kommit fram till att ”direktör” är en rimlig gestaltning som sammanfattar alla de män som tjänar mer än en kvinnlig undersköterska? Radikalt.

Jag har också googlat!

kommunal08 kommunal09 kommunal10kommunal05Buy a decent suit. You can’t come in here looking like this. Go to Morty Sills, tell ‘em I sent ya.

Om man önskar göra en politisk poäng av yttre attribut, varför då inte bara walk the walk och klä ut sig till en manlig bilmekaniker, om det är hans lön man strävar efter och använder som slagsida i sin kampanj? Går det överhuvudtaget att tänka sig en PR-kampanj vari en kvinna i ordförandeposition drar på sig ett blåställ fläckat av motorolja med en socka i trosan, för att sedan stirra stint, nästan elakt, in i kameralinsen?

Sådana tankar och frågor sysselsatte mig den 8:e mars. Ja, vid sidan om detta då.

kommunal07moodboard


Comments { 2 }

Tags: , ,


Sicilian Baroque och Byredo-påsar

På lördag ska jag på en födelsedagsfest med barocktema! Det är så roligt. Jag tänkte först att jag skulle gå som Caravaggios Lena, men jag tror att det är få som plockar den referensen. Jag skulle nog behöva ha med min son då också, för att riktigt parafrasera målningen och även om jag älskar att umgås med honom är just tanken med en lördagskväll utanför hemmet att det ska vara barnfritt.

Barockälskare till trots gillar jag inte konceptet ”lajv”. Detta förvånar en del, särskilt med tanke på hur fantasy-intresserad jag är. Men jag har alltid haft ett perplext förhållande till fiktion och autencitet. För mig finns det ingen mening i att låtsas. Förljugenhet och det tillgjorda tycker jag om, och eskapism är min svaga sida – men jag försöker alltid bli det jag vill vara och uppleva sådant jag drömmer om på riktigt. Jag ser därför ingen mening i att låtsas att det skulle vara 1600-tal eller att jag befann mig i Tolkiens värld, eftersom det aldrig kommer att hända.

Däremot har ju Dolce & Gabbana låtit sig inspireras av siciliansk barock i många av sina senaste kollektioner och det är min inspirationskälla inför lördagen:

2 img-thing mfw_dg21 dolce1-620x382

På tal om det så kan jag inte alls känna igen  mig i den här krönikan om Byredo-påsar och ”vit rik smal”-svensk estetik. Jag förstår dock vad Valerie Kyeyune Backström menar. Det där är ett mode som jag tror att alla vi här på Skönhetskabinettet ogillar – den svala, svenska estetiken (”modeundret”) som på något obegripligt sätt också hör ihop med ljusa träslag och skandinavisk design. Jag förespråkar verkligen raka motsatsen till:

”Alla ska i slutändan se ut som någon slags feminin variant av Saruman, i kroppshatande kläder, håret så blont att det nästan är vitt, noll värme. Saruman får åtminstone ett raseriutbrott, visar på edge i och med sin ondska och feghet – här ska känsloreaktionerna reserveras till ett höjt ögonbryn. På sin höjd. Pengarna får inte lukta, annat än björk eller ännu hellre ”Gypsy Water”. Så länge alla luktar samma och lukten inte sticker ut annat än som en socioekonomisk markör är det okej. Pengarna får inte synas, i alla fall inte i guld, myrra, rökelse. I något som skulle kunna anklagas för att vara en orättvisa.”

Jag förespråkar detta av rent estetiska skäl alltså: guld, kroppsomfamnande kläder, mörkt hår och pricken över i:et; en riktigt svulstig parfym – finns inget bättre.

Detta är underbart också:

Om du har pengar och ändå inte tänkt lägga dem på resursfördelning – bränn dem på något syndigt! Köp ett askfat där ett lejon i rent guld håller i en pärlemoskål som du kan fimpa dina cigg i. Köp en bh av handpåsydda kristaller, en parfym av änglatårar. 

Ja, jag håller verkligen med! Min invändning till krönikan är: det är ju precis vad krönikören beskriver som en motsats som är anledningen till att människor sparar på sina exklusiva påsar! För många är det en synd att köpa en Byredo-parfym. De är inte billiga, direkt. Ibland vill man bara leva på minnet av sina synder.


Comments { 3 }

Tags: , , , , ,


Trendspaning

Måhända en något svårburen trend, men bröstvårtor målade i färger från den lila-rosa färgfamiljen kommer starkt i vår, spår jag. Rätt trevlig kontrast till de senaste tio, femton årens fullständigt – både till färg och form – bortretuscherade bröstvårtor. Hos gemene man tänker jag att den här trenden kanske kommer ta sig uttryck genom att man i större utsträckning skippar BH:n i sommar, vilket blir hur mysigt som helst i kombination med den 1970-talsstil som åtminstone jag alltid drömmer om den här tiden på året.

IMG_8730

Madonna i Interview

IMG_8724

Dita Von Teese


Comments { 2 }

Tags: , ,


Gudars like tycks mig den klänningen vara

Idag har jag ägnat mig åt att bläddra i Sara Danius essäsamling Husmoderns död och andra texter. Den är kul för att den handlar om så alla möjliga saker – Freud, att flå en ål (eh okej, just de ämnena följer kanske helt logiskt av varandra), Djuna Barnes, kakor, och modets betydelse för Proust. Det senare började jag tycka var extra intressant när jag läste att Proust (vars På spaning efter den tid som flytt jag skamset måste erkänna att jag aldrig kommit längre än ungefär 60 sidor i – tre gånger dessutom) i det närmaste ägnade sig åt produktplacering.

Även om man inte har läst Proust är man kanske på det klara med att han skriver rätt omständligt. Eller noggrant – det är mycket som ska beskrivas liksom. Inredningar och sådant. Och kläder. Särskilt ingående beskrivs det hur Albertine, föremålet för berättarens olyckliga kärlek, drömmer om att äga en klänning av märket Fortuny.

Fortuny grundades av Mariano Fortuny, som var född i Spanien, men startade sin verksamhet som modedesigner i Venedig, med filial i Paris. (Företaget finns fortfarande kvar, men verkar bara tillverka tyger och inredning nu för tiden.) En av hans klänningar, The Delphos gown, skapad 1907, blev en stor hit bland tidens kändisar. Delphosklänningen namngavs efter en antik grekisk skulptur, Körsvennen från Delhphi (som hittats vid en utgrävning tio år tidigare), och ser ut som dräkten han har på sig. Eller som den peplos som denna gulliga kore (=ung kvinna) bär:

peplos_kore

Grejen är alltså att man ser ut som en grekisk skulptur eller eventuellt gudinna i den.

Ja, och här är själva Delphosklänningen, på en modell från tiden:

Fortuny Delphos dressFin förmakspalm dessutom. 

fortuny dressesI färg kunde den se ut så här.

Delphosklänningen blev en succé! Den var elegant, i veckat siden, och samtidigt supermodern eftersom den var så lätt och fladdrande. På axlarna och ärmarna hölls den ihop av glaspärlor. Utöver Prousts Albertine syntes till exempel kändisar som Isadora Duncan och Eleonora Duse i den. Och så dök den upp på porträtt, som detta fina av Spaniens motsvarighet till Zorn, Joaquín Sorolla:

Elena_vestida_con_túnica_amarilla_by_Joaquín_Sorolla,_1909Elena Vestida heter kvinnan på bilden, 1909 fick hon sitt porträtt målat.

birleyOch detta är Sir Oswald Hornby Joseph Birley, som målat Miss Muriel Gore in a Fortuny Dress, 1919

klänningsaskDelphosklänningen såldes i vad som ser ut som en hattask, för att hålla sig skrynklig och fin!

fortunyklänningEn röd Delphosklänning skulle jag vilja ha, känner jag väldigt starkt! Och sedan kom jag på varför:

the-favourite-1901För att jag skulle se ut som en tjej på en målning av min favorit John William Godward i den! (Ser ni, pärlorna på ärmarna är precis likadana!)

Tyvärr är jag inte ensam om att vilja äga en Delphosklänning från Fortuny: de är jätteeftertrakade, kostar massor och återfinns säkrast idag på museum. En som har råd är dock supermodellen Natalia Vodianova, som tydligen äger två stycken:

nataliavodianovainfortunygown

Jag ska spana efter något liknande till sommaren! Gudinnesommaren 2015!


Comments { 2 }

Tags: , , , , , ,


Didionysiskt mode: Joan Didion är Célines nya ansikte

Jag tror att de flesta har en relation till Tjejkvinnan? Det är en kvinna i ca 35-55 års åldern som hänvisar till sig själv som “tjej” (se: “Jag ska ut med tjejerna!”). Eftersom Sverige är ett land som lider av obehagligt kraftfull ålderdiskriminering som tar sig ut på alla möjliga vis, så tänker jag inte gå närmare in på vad jag anser om Tjejkvinnan.

Däremot: Flickvinnan, som även kanske skulle kunna kallas Flicktanten – är en gestalt som jag tidigare ej ägnat en tanke men som nu sysselsatt mig i flera dagar. Det hela började när man offentliggjorde att Joan Didion är Célines nya ansikte i den kommande kollektionen SS15.

didion08

Foto av Juergen Teller, för Céline

Didion, som fyllde 80 år förra månaden, är journalist, författare, kulturikon och omhuldad intellektuell (därmed inte sagt att hon inte är intellektuellt, däremot är hon definitivt omhuldad). Dessa värden har hon genom sin samverkan med Céline lånat ut till märket, som i övrigt väl bäst kan beskrivas som minimalistiskt, kontrollerad, anonym och svalt sensuellt med fokus på material, snitt och block. *stream of consciousness* Jag har alltid tänkt att konsumenten av kläder från Céline framför allt annat tillbringar sin tid på sin luftkonditionerade arbetsplats när hon inte ligger på en beige divan hos sin psykolog och motsträvigt talar ut om en gammal ätstörning, en gammal pojkvän eller en gammal mamma – allt finansierat av new money. Célinekvinnan, som tangerar att vara flicka, kikar ut bakom sin gardin och skriver sedan i sin wordpressblogg att hon stått och kikat ut bakom sin gardin. Tar en distanskurs i franska och är besviken för att hon inte blir kär i läraren, det går bara inte! *gråter* KBT kanske egentligen skulle göra större underverk för célinekonsumenten än psykoanalysen? Och nog är väl célinekonsumenten protestant? Om jag får vara så fördomsfull.

Joan Didion by Annie Leibovitz

Författarporträttet som användes till den svenska utgåvan av Ett år av magiskt tänkande (som översattes 2007)

Didion beskrivs som en dream girl och poster girl av Vouge , och som en ”half child and half sphinx, thinner than a cigarette” av The Guardian.

Är hon en flickvinna/flicktant? Utifrån den vokabulär med vilken Célines kampanj tagits emot måste jag nästan svara ja. Allt tycks falla tillbaka på hennes litenhet, spädhet, en sorts åldrande näpenhet men ändå med en distinkt skärpa och trots – så som man kan uppfatta lillgamla barn. Jag tror att det är lätt att uppfatta henne som ett förkroppsligande av ett naturtillstånd. Jag tänker på omslaget till Ett år av magiskt tänkande vari hon poserar framför en spretig lönn  – svårt att avgöra vad som förgrenar sig mest på den bilden (ovan), stammen eller hennes ådror. Det är synd, med tanke på hur hon snarare förkroppsligar kultur, civilisation, vetenskap, familjeband. Fotografiet är oavsett vilket enastående.

didion04

Joan, 1961

didion05

Joan, 1977

Den sommarkollektion som Didion välsignat är 60- och 70-talsinspirerad – en tid då Didions privatliv och karriär blomstrade, och då flera av de mest ikoniska fotografierna på henne togs. Det var i slutet på 70-talet som hennes omtalade packlista skrevs, när hon bodde i Hollywood och ständigt kastade sig ut på skrivuppdrag. Den innehåller bland annat en tröja, sandaler, cigaretter, bourbon och babyolja. Didions känsla för mode har alltid framhållits jämte hennes intellektuella insatser och modeindustrin har anklagats för att hylla hennes stil framför hennes karriär – troligtvis delvis eftersom hon har ett tydligt estetiskt ideal som hon tycks hålla högt. Hennes karriär tog dessutom sin början på vougeredaktionen.

didionceliness15

Jag kan faktiskt föreställa mig Didion bära ett fåtal av kollektionens plagg. Kanske främst dess accessoarer. Men resortkollektionen känns mer didionysisk (!).

Jag tror inte, så som kampanjen delvis hyllats för, att man nu vänder sig även till en äldre konsumentgrupp utan snarare att man lånar av gammal stjärnglans för att ge den unga konsumenten ett djup i nuet, och framför allt i sin shopping. Jag har alltid tänk att modeindustrin med sina höst-, vinter-, vår- och sommarkollektioner påminner om en liten gumma som håller ett stadigt, konservativt grepp om sin tummade kalender, var sak på sin plats, även om estetiken i sig är en ständig hommage till ungdomen. Å andra sidan har man faktiskt sett ett ökande porträtterande och objektifierande av äldre profiler det senaste året: I Dolce & Gabbana’s nya kampanj figurerar tre bedårande mormödrar, och i Karen Walkers glasögonkollektion Forever 2013 exponeras produkterna på modeller i åldrarna 65 och 92 med advanced style.

Jag noterar ofta när designers beskriver sin strävan att de skapar kläder för en kvinna ”on the go” samt att hon är ”mitt i livet”, alterantivt bara ”young”. Dessa beskrivningar är nog egentligen synonymt för en kvinna som är ung men som ändå har kommit en bit i sin karriär. Samtidigt förskjuts punkten för vad ”mitt i livet innebär”. Förr kom man i arbete tidigare. Nu är det inte ovanligt att man kommer ut i arbetslivet och börjar tjäna pengar först i trettioårsåldern – en förutsättning för att kunna göra investeringar i märkeskläder. Den äldre konsumenten har blivit friskare och mer köpstark, så det är inte underligt om branschen försöker hitta vägar att kommunicera både med mormor och barnbarn.

didion06

Dolce & Gabbana SS15

didion07

Caren Walker Forever 2013

didion03

Joni Mitchell för Saint Laurent 2015

Den enda bild som släppts från Céline (kanske den enda? Jag vet inte hur det fungerar när man är ett _ansikte_ för någonting, kanske räcker det att man bara visar sitt ansikte en gång?) har Didion tunn, silvrig bob, stora svarta solglasögon som jag associerar till limousinfönster, svart klänning i aningen genomskinligt tyg och ett stort halshängsmycke som jag vid första ögonkastet trodde föreställde ett kranium – hårt exponerad av kamerans blixt. Min spontana reaktion på bilden var att jag tyckte att det var tråkigt att man inte plockat upp spår ur tidigare, ikoniska fotografier från hennes ungdom – alternativt lät henne befinna sig i närhet till sitt skrivande. Ett gott exempel på en sådan kampanj är Joni Mitchell för Saint Laurents.

Men vid närmare eftertanke så kanske ändå Tellers fotografi fångar Didion ganska väl? Särskilt då man kan ana att hennes ögon bakom limousinfönstren borrar sig rakt in i betraktaren, men utan att möta blicken. Som om hon kikade ut bakom sin mörka gardin? *slut på stream of consciousness*

didion02

Joan Didion och hennes dotter Quintana Roo (som gick bort 2005) matchar varandra i svarta polotröjor i GAP’s reklam vid namn Original. Fotografiet togs av Annie Leibowitz 1989. Så underbart foto och även fin reklam för just polotröjor, eller hur? Det är ju exakt sådär det ska vara när man har på sig en svart polotröja: man ska smälta in mot en enfärgad bakgrund samtidigt som man kramar någon i en annan, likadan, tröja.

* * *

Pssst… We Tell Ourselves Stories In Order To Live är inte bara titeln på Didions essäsamling som kom 2006, utan även namnet på den första dokumentär som nu spelas in om hennes liv. Filmen finansierades via Kickstarter.


Comments { 1 }

Tags: , , ,


Lucka 16: Bara några bilder på snygga kvinnor

Idag fyller jag 29 år! Jag har firat med att organisera mina smycken i det smyckesskrin jag fått i present. Ja, och med att dricka vin. Dagens lucka är således litet sparsmakad och bjuder på bilder av kvinnor vars stil jag är sugen på precis nu. Precis nu är alltså efter en halv flaska rioja, vilket kanske påverkar litet:

600full-eva-greenCruel Intentions02 Monica-Bellucci-poses-with-bicycle a_beautiful_mind (2)


Comments { 0 }

Tags: , , ,


Lucka 15: It burns in my soul, it aches in my flesh, and it igni­tes my ner­ves

Dagens lucka handlar om ännu en vacker, välklädd, död presidenthustru.

evita01

Charlotte Perrelli och Madonna, i musikalrollen som Eva Perón

Var jag än rör mig i Stockholm nuförtiden så möter jag annonser för den svenska uppsättningen av musikalen Evita, med Charlotte Perrelli i rollen som presidenthustrun Eva Perón. Jag vågar inte se den. Jag är nervös för vad Perrelli kan ha gjort med rollen, eller kanske snarare inte gjort. Samtidigt ska man inte döma en hund efter dess hår – Perrelli har själv i intervjuer understrukit att detta är ett nytt steg i hennes karriär, och att hon är inställd på att bli orättvist bedömd på gamla schlagermeriter. Föreställningen har överlag fått mycket goda recensioner.

Det var rimligt att just Madonna gestaltade Eva Perón i musikalfilmen Evita på 90-talet. Madonna är i ständig process att omformulera sig själv, sitt artisteri, och har alltid strävat efter att vara ett steg före sin publik – så brukar det heta, oklart om detta fortfarande stämmer. Detta kan, på ett lokalt plan, även gälla för Perrelli: Hon började som dansbandsdrottning, men har sedan dess även varit programledare, kost- och träningsguru samt positionerat sig själv som moder. Och precis så som Eva Perón drömde om Buenos Aires och Madonna drömde om New York så drömde Perrelli om Stockholm, kanske London. Landsortstjejen med artistdrömmar, slår man fast i P4 Extra, som blir en folklig stjärna.

evita04

Eva Perón deltog aktivt i att bygga myten om sig själv. Hon omformade sin bakgrund från oäkting född på landet av en kokerska, sedermera mindre framgångsrik skådespelerska, till first lady, religiös nationalskatt och modeikon som smyckade sig med exklusiva kreationer samtidigt som hon deltog i sin mans, president Juan Peróns maktspel, reformer, utrensning av oliktänkande och dylikt. Den politik de förde gemensamt, ”Peronismen”, är svårplacerad i dagens gängse politiska klassifikationer och skiftade över tid. Som populistisk och nationalistisk rörelse har den ofta blivit beskylld för fascistoida tendenser. Perón beundrade Benito Mussolini, och det finns en anledning till varför just Argentina sågs som särskilt attraktivt som exit för många nazister i andra världskrigets kölvatten.

Eva positionerade sig som en kvinna av folket, vilket blir tydligt i nedan – väldigt fina – citat:

I am only a sparrow amongst a great flock of sparrows.

På en nivå är citatet givetvis populistiskt, då hon besatt mer makt vid tillfället än någon annan kvinna i Argentina. Samtidigt reflekterar det ett djup som jag ofta tycker lyser igenom i hennes uttalanden: den gemenskap som finns människor emellan i den totala ensamheten inför döden. Hon vände sig till arbetarklassen men kanske framför allt kvinnorna och drev linjen att om landets ledare kunde älska henne så var det även avgjort att han älskade sitt folk – då hon var en kvinna av folket. Hon startade Female Peronist Party med hundratusentals medlemmar och påverkade  tidigare oengagerade kvinnliga väljare att rösta och engagera sig politiskt för Perón – mycket genom sin stilmässiga framtoning. Hon bar de, för sin tid och geografiska plats, mest exklusiva och dyrbara kläder tillgängliga. Man har vittnat om att hennes blotta uppenbarelse närmast kunde orsaka hypos – en kombination av de otroliga modekreationer och hennes plågsamt repetativa tal – ett fåtal slogans upprepade gång på gång, på det vis att när man sagt något tillräckligt många gånger så blir det sant:

I have one thing that counts, and that is my heart; it burns in my soul, it aches in my flesh, and it igni­tes my ner­ves: that is my love for the people and Perón.


Hennes sista tal (1951)

evita10

 Hennes fantastiska hår

Rent verbalt refererade hon till sina anhängare, arbetar- och underklassen, som hennes descamisado: “beloved shirtless ones”. Uttryckets ursprung är omtvistat, men återfinns bl.a. i Victor Hugos roman Les Misérables (1862). Jag tycker att det är anmärkningsvärt att en person som lade just så mycket vikt vid sitt eget utseende och sina kläder hänvisade till sina väljare som utan kläder,  skjortlösa. När det ytliga är så viktigt kanske man även börjar tänka på de man försöker nå som en uppsättning klädesplagg? 1945 demonstrerade Juan Peróns supporters utanför fängelset Casa Rosada (där han satt fängslad), och valde då at vara bara på överkroppen – en hänvisning till descamisado. När jag har fördjupat mig i Evas person fastnade jag även för detta citat:

When the rich think of the impo­ve­rished, they think of impo­ve­rished desires.

Jag tror tyvärr att denna tanke i hög grad är korrekt, men att hon troligtvis inte själv hade särskilt mycket högre tankar om sitt folk än hon anklagade aristokratin för.

evita03

Många av de bästa porträttbilderna av Eva föreställer givetvis henne vid sidan av sin man, som brukligt är för presidenthustrur. Men det är sällan några stela, formella leenden utan de flesta fotografier är intima, genuina. De ler tillsammans, står när, leker med sina pudlar. Nedan är mitt favoritfotografi av dem båda tillsammans, även om man knappt ser att det är dem:

evita02

 Kram!

När man tittar på ett flertal av hennes klädnader är det svårt att inte påminnas om hennes tidigare skådespelarkarriär. Hennes modeintresse går inte att ta miste på, och jag får verkligen en känsla av att hon hade uppskattat Madonna om hon fått leva så länge!

evita06

Christian Dior var hennes favoritdesigner.

evita05

Eva var 1,65 cm lång och bar ofta höga klackar.

evita08

Eva Perón visar sin hattsamling, i Buenos Aires 1950.

evita09

”Utställning för de fattiga”: Eva och Juan Peróns porträtt omgivet av skor, i Buenos Aires 1950.

När hennes politiska position flyttades fram förstärktes en mer konservativt stram frisyr och dräkter. Den flärdfulla, extravaganta skådespelerskan tonades tyvärr ned.

evita12

Americas Next Top Model, 2006.

Eva har fortsatt att inspirera stilmässigt efter sin död. Det har gått att notera hennes närvaro i exempelvis Americas Next Top Model vari modellaspiranten Evita Myers från Gloucester porträtterade presidenthustrun. Besöker man Åhléns finner man fina, men något överprissatta, smycken under namnet Evita Peroni – vilket knappast kan vara en slump, även om smyckesproducentens officiella hemsida inte refererar till stilikonen Perón. Det förvirrar mig! Man kan även ana hennes ande sväva över vissa klädkollektioner, så som denna:

image

Den venezuelanska designern heter Carolina Herrera, 74 år gammal. Hennes kollektion för Fall 2013 var direkt inspirerad av 1940-talets Eva Perón.

I Annas inlägg om Jackie Åh! så noterar hon hur tv-serien The Simpsons strösslar med subtila parafraser i avsnitten, och i ett låter karaktären Marge karakterisera presidenthustrun Jackie Kennedy när hon fyndar en rosa Chanel-dräkt på outlet och på så vis förändrar hela sitt sociala liv. Givetvis finns det ett The Simpsons-avsnitt som avhandlar Eva Perón! I musikalavsnittet “The President Wore Pearls” (säsong femton) väljs Lisa till elevrådsordförande, och förvandlas till presidenthustrun Eva Perón.

image

Det är svårt att skriva om Evas liv utan att beröra hennes död, som även den har stora estetiska aspekter. Hon (1919-1952) blev endast 33 år gammal, och avled därmed i ungefär samma ålderspann som vi i Skönhetskabinettet befinner oss i. Hon gick bort i svi­terna av liv­mo­der­halscan­cer och var den första argen­tinska kvin­nan som genom­gick kemo­te­rapi. Även Juan Peróns första hustru Aurelia Tizón (1908-1938) avled efter att ha blivit infekterad av ett HPV-virus – i samma ålder som Eva. Nedan ses kortegen vid hennes begrav­ning, som hölls den 9 augusti 1952 efter flera dagars natio­nal­sorg. När hen­nes kropp flyt­ta­des från pre­si­dent­pa­lat­set för att bal­sa­me­ras avled åtta män­ni­skor i de sör­jande folk­mas­sorna. Under det första dyg­net efter hen­nes död vår­da­des över 2.000 män­ni­skor på sjuk­hus för ska­dor som de ådra­git sig då de för­sökt komma nära hen­nes kropp. Efter bal­sa­me­ringen expo­ne­ra­des Evas kropp i hen­nes tidi­gare kon­tor vid Arbetsmarknadsdepartementet i två år, under tiden som ett begrav­nings­mo­nu­ment pla­ne­ra­des till hen­nes ära. Enligt planen skulle monomentetet bli högre än Fri­hets­gu­din­nan. Juan Perón avsattes genom en militärkupp innan monumentet färdigställdes, och han hade där­för inte möjlighet att fortsatt säkra den fort­satta beva­ringen av Evas kropp.

evita13

Under två decennier, mel­lan 1955–1971, var krop­pens pla­ce­ring okänd. Det har senare offentliggjorts att den nya argentinska regimen flyttade henne till en krypta i Milano där hon vilade under namnet María Maggi. Samtidigt kriminaliserade regimen ägandeskap av fotografier föreställande Eva och Juan. Även i döden betraktades hennes kropp som en stark symbol för argentinarna, en politisk krutdurk för de som efterträdde Perón. På väggarna i Buenos Aires kunde man se motståndsrörelsens graffi ställa frågan: ”Var är Eva Peróns kropp?” I boken “Santa Evita” ger jour­na­lis­ten och för­fat­ta­ren Tomás Eloy Mar­tí­nez uttryck för ett antal kon­spi­ra­tions­te­o­rier, så som att ett fler­tal vax­ko­pior till­ver­ka­des eftersom krop­pen ska­da­des med en ham­mare, samt att vax­ko­pi­orna till­drog sig upp­märk­sam­het av sex­u­ell natur.

1971 flyt­ta­des krop­pen på nytt, för att stå i Juans och hans tredje hustrus, Isabel, hus i Madrid, där den stod pla­ce­rad i mat­sa­len. Enligt vänner till familjen lade Isabel ned mycket tid på Evas kropp: hon torkade av Eva med vatten och bomullstyg, kammade hennes hår och torkade det med en hårtork. Så otroligt fint, och samtidigt osunt, om det är sant! Man kunde då konstatera att en av Evas fingertoppar saknas, troligtvis stulen från hennes kropp under militärkuppen 1955 för att verifiera hennes kvarlevor. Efter Juans död 1974 övertog Isabel  – från början dansös – presidentposten i två år, tills det att hon avsattes i en militärkupp anklagad för korruption. Idag lever hon i exil i Madrid.

Evas kropp fördes slutligen till hen­nes famil­je­grav i La Reco­leta Ceme­tery, i Bue­nos Aires. Den argen­tinska rege­ringens åtgärder för att skydda gravvalvet från inbrott anses så kraftiska att de även kan stå emot kärn­va­pen. Det kos­tar mer att dö än att leva, är ett popu­lärt argen­tinskt uttryck – passande i sammanhanget. Eller som Eva själv utryckte det:

One cannot accomplish anything without fanatacism.

evita14


Comments { 0 }

Tags: ,