Katarina

Katarina

Jag tillbringar mina dagar med att skriva och redigera text. Jag tycker att det är vackert med det hela och rena, starka och friska. Jag kan inte leva utan mina pärlor, min kashmir och mina oljor.

Jag var ung en gång för inte så länge sen

Jag har bli­vit gam­mal. Det skedde mer eller mindre över en natt. Inte rik­tigt, kanske, men jag fick barn för snart tio måna­der sedan, och en gra­vi­di­tet med efter­föl­jande amning sli­ter på krop­pen, visade det sig. Om min hor­mon­sam­man­sätt­ning tidi­gare var en späns­tig kvin­nas, så är den numera en tants. Ja, jag vet att jag över­dri­ver lite, men jag ser verk­li­gen tröt­tare ut nu, mitt hår har bör­jat bli grått och huden känns lik­som slapp och genom­skin­lig. Jag är lite mindre nypon­ros, och lite mer … nypon?

I och med detta har mitt för­håll­nings­sätt till smink för­änd­rats. Även om jag inte var purung innan jag blev gra­vid så tyckte jag ändå att det var kul med den där lite beda­gade loo­ken. Ni vet – myc­ket svart smink kring ögo­nen, stort hår, leo­pard­mönst­rade klä­der. Okej, jag kanske inte hade den loo­ken på rik­tigt – äger jag ens något i leo­pard? – sna­rare var det något slags abstrakt mål­bild. Hur som helst bru­kade jag fnysa lite åt sti­li­de­a­let »ung och fräsch«, men – inser jag nu – det kan man ju unna sig när man fak­tiskt är ung och fräsch, när det beda­gade är något man lite kokett iklär sig. Jag fny­ser inte längre, kan jag meddela.

bloggbild

Bron­zer Skinny Dip från bare­Mi­ne­rals, rouge Joues Con­t­raste i fär­gen Rose Ecrin från Cha­nel och läpp­stif­tet Sand­wash Pink från Bobbi Brown som inte alls är så här mörkt i verkligheten.

Så jag har lagt om mina sminkru­ti­ner för att för­söka hitta till­baka till något slags ung­dom­lig frä­schör. Entré – bron­zern! Jag har inte varit i när­he­ten av en bron­zer sedan det kal­la­des »sol­pu­der«, så här chan­sade jag bara på att jag skulle bli nöjd med en från bare­Mi­ne­rals eftersom deras founda­tion är den enda som gör att jag ser åter­fuk­tad och dewy ut. Bron­zern finns i två nyan­ser, jag valde den lju­sare av dem – Skinny Dip. Jag har för­visso ingen annan att jäm­föra med, men wow! På en intel­lek­tu­ell nivå har jag varit med­ve­ten om att en sol­kysst hy är fool proof när man vill se frisk, fräsch och ung­dom­lig ut, men tyd­li­gen var jag tvungen att appli­cera en fakebränna i mitt eget plyte för att inse hur stor skill­nad det fak­tiskt gör. Jag trodde att den kanske skulle vara svår att få jämn, men det var inga pro­blem alls. Att jag är blek, blek, blek var inte hel­ler något som ställde till det.

Jag har dra­git ner på mäng­den smink runt ögo­nen också, och foku­se­rar mer på att få min hud att se jämn och åter­fuk­tad ut. Av någon anled­ning bru­kar benäm­ningen »natur­lig smink­ning« pro­vo­cera, men det är i alla fall det jag efter­strä­var. Allt jag begär är att bli avkrävd legi­ti­ma­tion på Syste­met. Mitt rouge är i samma färg som jag all­tid ( = 15 år) använt – en nyans som mar­ke­rar över­gången mel­lan rosa och per­sika. Hål­ler man upp det bred­vid ett rosa rouge ser det per­si­ko­fär­gat ut, hål­ler man upp det bred­vid ett per­si­ko­fär­gat ser det rosa ut. De senaste åren har jag använt lite olika fär­ger från Cha­nel – just nu Rose Ecrin.

Och jag har köpt ett läpp­stift! Allt­för ljusa fär­ger på läp­parna ser syre­fat­tigt och sjuk­ligt ut, och mör­kare fär­ger har jag all­tid tyckt ser för skarpa ut mot min hud, vil­ket bara har bli­vit mer påtag­ligt med åren. Mål­sätt­ningen var där­för att hitta en vuxen färg: inte för ung­dom­ligt poc­kande, men inte hel­ler för tan­tig. Jag hann bara bota­ni­sera på Åhléns en liten stund innan jag hit­tade Sand­wash Pink från Bobbi Brown. Det är ett halv­matt ganska täc­kande läpp­stift med natur­lig finish som inte gör så myc­ket mer än att för­stärka läp­par­nas egen färg. Om man gil­lar kul smink ska man passa sig – man ser lik­som bara välsmin­kad ut, eller som jag läste i en recen­sion: »If you are fair and have a hard time fin­ding a nude lip­stick that doesn’t make you look like a corpse, give this lip­stick a try.« Tyd­li­gen är det ett av Kate Midd­le­tons favo­rit­läpp­stift som hon bland annat hade när hon gifte sig. Jag blev oer­hört för­tjust när jag snubb­lade över den infor­ma­tio­nen. Kanske är jag ingen ung­dom längre, men min smak är i alla fall kunglig!


Comments { 0 }

Tags: , , , , , , , , ,


God jul!

Numera finns den goda sma­kens väk­tare även på Instagram! Vi heter samma sak där som här, det vill säga @skonhetskabinettet.

God jul öns­kar Anna, Eve­lina, Kata­rina, Sofie och Therese!

IMG_4934


Comments { 1 }


Budgetsmink för minskad sminkbudget

En gång när jag var på Åhléns smin­kav­del­ning för att köpa mustasch­blek­ning – den här, den är jät­te­bra! – ham­nade jag bred­vid en pappa och hans dot­ter som stod och bota­ni­se­rade bland det lite bil­li­gare smin­ket, typ Isa­Dora och Max Factor etc. Dot­tern var kanske 11, 12, 13 år (jag har så svårt att avgöra åldern på barn), och hon och hen­nes pappa var där för att köpa hen­nes första smink, för­stod jag när jag hade stått och tjuv­lyss­nat en stund. Det hela var väl­digt rörande, dels för att pap­pan – som så många andra män – var full­stän­digt hand­fal­len inför åsy­nen av alla pro­duk­ter, sam­ti­digt som han ver­kade väl­digt mån om att han och dot­tern skulle få en mysig shop­pingupp­le­velse ihop, dels för att jag på en gång fan­ti­se­rade ihop någon oer­hört tra­gisk och sen­ti­men­tal bak­grunds­hi­sto­ria om att flic­kans mamma dött i, I don’t know, barn­säng eller något i den sti­len, och nu hade pap­pan och flic­kan bara varandra och, ja, ni fat­tar … (Den Moderne Man­nen är mig tyd­li­gen full­stän­digt främmande.)

… i alla fall. H&M:s nya sminkse­rie (som The­rese har skri­vit om här) känns pre­cis så där lust­fylld som smink gjorde när man egent­li­gen var lite för liten för att sminka sig; när man kanske lite tre­vande och med myc­ket tvek­samt resul­tat hade tes­tat mascara men på det stora hela inte hade någon koll alls.
– Jaha, men var­för är det här smin­ket från H&M så kul, då?
– Jo, för att det finns en mil­jard fär­ger av allt och en ögon­skugga kos­tar 59:50 och en founda­tion 99 kro­nor! För ärligt talat, även om jag hyser en ald­rig fal­nande kär­lek till Cha­nels Per­fec­tion Lumière så kän­ner jag mer och mer att det inte är värt ång­es­ten att lägga 600 pix på en foundation.

FullSizeRender

H&M:s All-Day Liquid Founda­tion – som är en av de tre pro­duk­terna jag köpte – är lagom täc­kande, lät­tap­pli­ce­rad och håll­bar. Den sägs passa alla hud­ty­per, men jag vill nog gärna ha något lite flot­ti­gare nu när det bör­jar bli kallt ute. Men för den med nor­mal hy som blir blank framåt efter­mid­da­gen är den nog rik­tigt bra. Jag bru­kar ha svårt att hitta fär­ger som är till­räck­ligt ljusa utan att bli för rosa, men nyan­sen Cool Beige är helt per­fekt på mig – jag hade kun­nat appli­cera den i halva ansik­tet utan att det hade sett kons­tigt ut! Smink har en ten­dens att halka runt i ansik­tet på mig, men den här satt på plats hela dagen.

Jag köpte ett rouge också. Pure Radi­ance Pow­der Blush i Apri­cot. Det här var lik­som också en rejäl och bra pro­dukt – lät­tap­pli­ce­rad, lite skim­mer men inget glit­ter, håll­bar. Och titta vil­ken gul­lig för­pack­ning! Så mysigt att den är lite guldig och lik­som glam­mig på ett oiro­niskt sätt.

IMG_3654

Pap­per­sas­ken är också fin. Jag gil­lar den raf­figa kvin­nan! Hon ser för­fö­risk ut på ett sätt som jag före­ställde mig att en viss sorts kvin­nor – kanske franska? – var när jag var liten.

ask

Jag kände mig så himla upp­lyft efter att ha gått runt på H&M och petat i bur­kar, tes­tat fär­ger på ovan­si­dan av hän­derna och pro­vat minst fyra–fem olika nagel­lack! Det här är pre­cis vad jag har sak­nat: ett habilt och pris­värt smink­märke med en massa olika fär­ger. Jag tyc­ker verk­li­gen inte att det är för myc­ket begärt att kunna slinka in och spon­tan­köpa en ögon­skugga utan att bli ruinerad.

Men vänta nu, founda­tion, rouge … den tredje pro­duk­ten, då? Hm, jo, jag köpte en ögon­skugga också, men jag har på något vis lyc­kats tappa bort den i mitt eget hem. Jag åter­kom­mer med ett omdöme om den när jag har lyc­kats loka­li­sera den.


Comments { 2 }

Tags: , , ,


Trendspaning

Måhända en något svår­bu­ren trend, men bröst­vår­tor målade i fär­ger från den lila-rosa färg­fa­mil­jen kom­mer starkt i vår, spår jag. Rätt trev­lig kon­trast till de senaste tio, fem­ton årens full­stän­digt – både till färg och form – bort­re­tu­sche­rade bröst­vår­tor. Hos gemene man tän­ker jag att den här tren­den kanske kom­mer ta sig uttryck genom att man i större utsträck­ning skip­par BH:n i som­mar, vil­ket blir hur mysigt som helst i kom­bi­na­tion med den 1970-talsstil som åtminstone jag all­tid dröm­mer om den här tiden på året.

IMG_8730

Madonna i Interview

IMG_8724

Dita Von Teese


Comments { 2 }

Tags: , ,


Lucka 24: God jul…

…öns­kar Skönhetskabinettet!

– The­rese –

god jul

 

– Sofie –

julbild

 

– Anna –

image

 

– Kata­rina –

IMG_6385


Comments { 1 }

Tags: , ,


Lucka 20: Barbell Belle

389208555

Det här är Abbye Stock­ton. Vid slu­tet av 1940-talet – när hon var i tret­tio­års­ål­dern – hade hon prytt omsla­get till mer än fyr­tio olika maga­sin. Hon var en tidig »strong­wo­man« och en före­gång­are till dagens kvinn­liga body­buil­ders. I feb­ru­ari 1947 anord­nade hon värl­dens första täv­ling för kvinn­liga tyngd­lyf­tare, och hon var även den som lade upp Marilyn Mon­roes träningsprogram.

På något sätt känns det kons­tigt att hon över huvud taget har fun­nits, hon stäm­mer inte alls över­ens med bil­den jag har av hur kvin­nor var och såg ut vid den här tiden. Men hon fanns (ända fram till sin död 2006), och hon var en idol för många – både män och kvin­nor – som visste att upp­skatta kvin­nor som var starka på riktigt.


Comments { 0 }

Tags: , ,


Lucka 18: Den kvinnliga blicken

– Kata­rina –

movieline1

Det här är en av mina favo­rit­bil­der i kate­go­rin avklädda män. Den före­stäl­ler Liam Nee­son och är väl unge­fär tjugo-trettio år gam­mal eller så, jag vet inte rik­tigt. Jag tyc­ker att den är så fin! Den ser inte ut att vara tagen av en foto­graf, utan sna­rare av en flick­vän under någon mysig semes­ter. När man möter Nee­sons blick så känns det lite som att man är hans tjej. Till stor del tror jag att det beror på vad han har på sig. Män bru­kar inte iklä­das enbart en skjorta när de ska vara sex­iga på bild. Skjorta och kal­songer? Ja. Bara kal­songer? Ja. Helt naken? Ja. Men inte bara en skjorta. Så är en man bara klädd i pri­vata sam­man­hang, till exem­pel under en semes­ter när han har sla­git sig ner på en sten som är till­räck­ligt slät för att inte kräva en skyd­dande kal­song, men ste­nen han lutar sig emot är för vass för att vara bekväm mot en naken rygg.

Det är också fint att Nee­son får vara man­lig i sin egen rätt – för att han har en fin mans­kropp och en sexig blick, inte för att han har typiskt man­liga klä­der på sig, eller för att han pose­rar på ett utpräg­lat man­ligt sätt. Sam­ti­digt är det något näs­tan andro­gynt över bil­den. Som att den speg­lar den delen av sex­u­a­li­te­ten som inte är expli­cit man­lig eller kvinn­lig, utan djupt mänsklig.

Med jämna mel­lan­rum cir­ku­le­rar en del ganska rabi­ata bilda­na­ly­ser på nätet, där tesen är att män inte kan posera som kvin­nor utan att det blott­läg­ger hur löj­liga kvin­nor för­vän­tas se ut på bild. Men den här bil­den – som lika gärna hade kun­nat före­ställa en kvinna – tyc­ker jag visar att det knap­past kan upp­hö­jas till all­män sanning.

– Sofie –

image

Mark Maho­ney

Sedan tid­punk­ten för Lana del Reys genom­slag, i bör­jan av 2012, har hon i sina musik­vi­deor bju­dit värl­den att smaka på sina man­liga musor. Dessa män upp­vi­sar en för­vå­nande vari­a­tion och gemen­samt mel­lan dem är att de säl­lan är det mest för­ut­säg­bara valet och till­för där­för verk­li­gen hand­lingen någon­ting just Som Män. I Ride lig­ger Lana Del Rey med äldre män på hotell och lif­tar med mc-gäng genom den ame­ri­kanska vild­mar­ken, i jakt på fri­he­ten. I Natio­nal Ant­hem lever hon famil­je­liv med Pre­si­dent John F. Ken­nedy por­trät­te­rad av har­lem­rap­pa­ren A$AP Rocky. I Bel Air svär­mar hon till­sam­mans med Shaun Ross, värl­dens första foto­mo­dell som är albino, och sex år yngre än Del Rey.

Den man som står ut mest för mig är Mark Maho­ney, som före­kom­mer som äldre, man­lig gestalt i musik­vi­deon till West Coast och Sha­des of Cool. I verk­lig­he­ten är Maho­ney en iko­nisk tatu­e­rare - som har gjort Del Reys tatu­e­ringar. När jag tit­tar på dessa videor slås jag av hur sär­skild deras rela­tion fram­står, givet för­ut­sätt­ning­arna ung vac­ker kvinna, möter äldre play­boy. Det hade kun­nat resul­tera i en platt loli­ta­histo­ria, men så sker ej. Bil­derna kom­mu­ni­ce­rar en känsla av ett band dem emel­lan, som var­ken tycks bestå av djup väns­kan, stor kär­lek eller vild attrak­tion. Vad det består av istäl­let vet jag inte. Mänsk­lig­het kanske. Att för­driva tid till­sam­mans. Fram­för allt i Sha­des of Cool tycks Maho­neys karak­tär tänka myc­ket, kanske på sitt för­flutna, sam­ti­digt som Lana hopp­löst för­sö­ker fånga hans upp­märks­sam­het, locka honom in i nuet. Det tyc­ker jag är fint. Däri finns även flera vackra sce­ner vari han reflek­te­ras i lju­set från en swim­ming­pool. Han expo­ne­ras med sär­skild ömhet, denne 70-tals noir­man, och mer som en idé eller en era i hen­nes liv än som en fak­tisk man — och det är där­för jag tän­ker att han är en musa.

Jag upp­skat­tar att få min kvinn­liga blick prö­vad mot olika typer av män. En mång­fald av manska­rak­tä­rer, skulle man kanske kunna kalla det. Del Rey tycks ha ett sär­skilt gott öga till alla möj­liga sor­ters män, eller åtminstone att expo­ne­ras till­sam­mans med dem och berätta sina histo­rier med hjälp av dem.

– Anna –

Rubens_(Ecce_Homo)

Ecce homo av Peter Paul Rubens

Det är kanske inte vad man skulle kalla »sexig stäm­ning« i Rubens mål­ning. Men det är helt klart något exhi­bi­tio­nis­tiskt i avbild­ningen av Jesus, vil­ket är rim­ligt med tanke på moti­vet. Behold the man! eller Se män­ni­skan! är vad man bru­kar över­sätta Ecce homo! till. Det är svårt att und­vika att se man­nen, och sär­skilt hans väl­for­made kropp. Våra blic­kar dras ned mot höft­dra­pe­ringen, som hasat ned från det ena höft­be­net. Det ser ut som om dra­pe­ringen skulle lösas upp och lämna honom naken, bara han tog ett steg när­mare oss.

– The­rese –

den kvinnliga blicken

En gång i tiden sa en så kal­lad kul­tur­man jag kände att han tyckte att det var roligt att jag objek­ti­fi­e­rade män på samma sätt som män objek­ti­fi­e­rar kvin­nor. Jag har tänkt en del på det genom åren. Nu tror jag att jag objek­ti­fi­e­rar män­ni­skor på ett rätt demo­kra­tiskt sätt — män och kvin­nor unge­fär lika myc­ket, och med objek­ti­fi­era menar jag något posi­tivt, att upp­skatta män­ni­skors utse­en­den, utan att för den skull beröva dem på andra kva­li­te­ter. Helt enkelt att tycka att män­ni­skor är vackra.

Bil­den här ovan­för är tagen på Capri, av den tyske mode­fo­to­gra­fen Her­bert List, som var myc­ket för­tjust i att foto­gra­fera nakna mans­krop­par — unga män med vackra krop­par, i en tra­di­tion som för tan­karna till anti­kens Gre­kland, och som senare kom att påverka den idag mer bekante foto­gra­fen Herb Ritts (vars lika gre­kiska bil­der man kan se på Foto­gra­fiska i Stock­holm just nu).

Men här är det en kvinna som betrak­tar den lätt­klädde man­nen. Jag äls­kar bil­den för att den är så ovan­lig, så ero­tisk — jag före­stäl­ler mig en fort­sätt­ning på den, med ett sce­na­rio som är ännu mer ero­tiskt, som man kan ana här, i spän­ningen mel­lan dem. Och det är man­nen som är den som är mest lätt­klädd, som visar upp sin kropp, för en kvinna som jag före­stäl­ler mig tyc­ker myc­ket om att se den.

Och det känns som en väl­digt modern bild, visst? Som något man kunde hitta i ett mode­ma­ga­sin idag. Den är tagen för näs­tan 80 år sedan — 1935.


Comments { 1 }

Tags: , , , , , ,