Katarina

Katarina

Jag tillbringar mina dagar med att skriva och redigera text. Jag tycker att det är vackert med det hela och rena, starka och friska. Jag kan inte leva utan mina pärlor, min kashmir och mina oljor.

Lucka 18: Den kvinnliga blicken

– Katarina –

movieline1

Det här är en av mina favoritbilder i kategorin avklädda män. Den föreställer Liam Neeson och är väl ungefär tjugo-trettio år gammal eller så, jag vet inte riktigt. Jag tycker att den är så fin! Den ser inte ut att vara tagen av en fotograf, utan snarare av en flickvän under någon mysig semester. När man möter Neesons blick så känns det lite som att man är hans tjej. Till stor del tror jag att det beror på vad han har på sig. Män brukar inte iklädas enbart en skjorta när de ska vara sexiga på bild. Skjorta och kalsonger? Ja. Bara kalsonger? Ja. Helt naken? Ja. Men inte bara en skjorta. Så är en man bara klädd i privata sammanhang, till exempel under en semester när han har slagit sig ner på en sten som är tillräckligt slät för att inte kräva en skyddande kalsong, men stenen han lutar sig emot är för vass för att vara bekväm mot en naken rygg.

Det är också fint att Neeson får vara manlig i sin egen rätt – för att han har en fin manskropp och en sexig blick, inte för att han har typiskt manliga kläder på sig, eller för att han poserar på ett utpräglat manligt sätt. Samtidigt är det något nästan androgynt över bilden. Som att den speglar den delen av sexualiteten som inte är explicit manlig eller kvinnlig, utan djupt mänsklig.

Med jämna mellanrum cirkulerar en del ganska rabiata bildanalyser på nätet, där tesen är att män inte kan posera som kvinnor utan att det blottlägger hur löjliga kvinnor förväntas se ut på bild. Men den här bilden – som lika gärna hade kunnat föreställa en kvinna – tycker jag visar att det knappast kan upphöjas till allmän sanning.

– Sofie –

image

Mark Mahoney

Sedan tidpunkten för Lana del Reys genomslag, i början av 2012, har hon i sina musikvideor bjudit världen att smaka på sina manliga musor. Dessa män uppvisar en förvånande variation och gemensamt mellan dem är att de sällan är det mest förutsägbara valet och tillför därför verkligen handlingen någonting just Som Män. I Ride ligger Lana Del Rey med äldre män på hotell och liftar med mc-gäng genom den amerikanska vildmarken, i jakt på friheten. I National Anthem lever hon familjeliv med President John F. Kennedy porträtterad av harlemrapparen A$AP Rocky. I Bel Air svärmar hon tillsammans med Shaun Ross, världens första fotomodell som är albino, och sex år yngre än Del Rey.

Den man som står ut mest för mig är Mark Mahoney, som förekommer som äldre, manlig gestalt i musikvideon till West Coast och Shades of Cool. I verkligheten är Mahoney en ikonisk tatuerare – som har gjort Del Reys tatueringar. När jag tittar på dessa videor slås jag av hur särskild deras relation framstår, givet förutsättningarna ung vacker kvinna, möter äldre playboy. Det hade kunnat resultera i en platt lolitahistoria, men så sker ej. Bilderna kommunicerar en känsla av ett band dem emellan, som varken tycks bestå av djup vänskan, stor kärlek eller vild attraktion. Vad det består av istället vet jag inte. Mänsklighet kanske. Att fördriva tid tillsammans. Framför allt i Shades of Cool tycks Mahoneys karaktär tänka mycket, kanske på sitt förflutna, samtidigt som Lana hopplöst försöker fånga hans uppmärkssamhet, locka honom in i nuet. Det tycker jag är fint. Däri finns även flera vackra scener vari han reflekteras i ljuset från en swimmingpool. Han exponeras med särskild ömhet, denne 70-tals noirman, och mer som en idé eller en era i hennes liv än som en faktisk man – och det är därför jag tänker att han är en musa.

Jag uppskattar att få min kvinnliga blick prövad mot olika typer av män. En mångfald av manskaraktärer, skulle man kanske kunna kalla det. Del Rey tycks ha ett särskilt gott öga till alla möjliga sorters män, eller åtminstone att exponeras tillsammans med dem och berätta sina historier med hjälp av dem.

– Anna –

Rubens_(Ecce_Homo)

Ecce homo av Peter Paul Rubens

Det är kanske inte vad man skulle kalla ”sexig stämning” i Rubens målning. Men det är helt klart något exhibitionistiskt i avbildningen av Jesus, vilket är rimligt med tanke på motivet. Behold the man! eller Se människan! är vad man brukar översätta Ecce homo! till. Det är svårt att undvika att se mannen, och särskilt hans välformade kropp. Våra blickar dras ned mot höftdraperingen, som hasat ned från det ena höftbenet. Det ser ut som om draperingen skulle lösas upp och lämna honom naken, bara han tog ett steg närmare oss.

– Therese –

den kvinnliga blicken

En gång i tiden sa en så kallad kulturman jag kände att han tyckte att det var roligt att jag objektifierade män på samma sätt som män objektifierar kvinnor. Jag har tänkt en del på det genom åren. Nu tror jag att jag objektifierar människor på ett rätt demokratiskt sätt – män och kvinnor ungefär lika mycket, och med objektifiera menar jag något positivt, att uppskatta människors utseenden, utan att för den skull beröva dem på andra kvaliteter. Helt enkelt att tycka att människor är vackra.

Bilden här ovanför är tagen på Capri, av den tyske modefotografen Herbert List, som var mycket förtjust i att fotografera nakna manskroppar – unga män med vackra kroppar, i en tradition som för tankarna till antikens Grekland, och som senare kom att påverka den idag mer bekante fotografen Herb Ritts (vars lika grekiska bilder man kan se på Fotografiska i Stockholm just nu).

Men här är det en kvinna som betraktar den lättklädde mannen. Jag älskar bilden för att den är så ovanlig, så erotisk – jag föreställer mig en fortsättning på den, med ett scenario som är ännu mer erotiskt, som man kan ana här, i spänningen mellan dem. Och det är mannen som är den som är mest lättklädd, som visar upp sin kropp, för en kvinna som jag föreställer mig tycker mycket om att se den.

Och det känns som en väldigt modern bild, visst? Som något man kunde hitta i ett modemagasin idag. Den är tagen för nästan 80 år sedan – 1935.


Comments { 1 }

Tags: , , , , , ,


Lucka 14: Det amerikanska utseendet

Jag hittade den här tjejen på Instagram. Först tänkte jag att hon var någon jag kände till sedan tidigare, men hon verkar bara vara någon dussinmodell i början av sin karriär. Sedan slog det mig att anledningen till att hon såg så bekant ut är att hon har Det amerikanska utseendet.

amerikansk

Ni vet, liten näsa, bred käke och markerade ögonbryn. Jag tänker mig att urtypen är Kathy Ireland, eller fanns det någon före henne? Hon är den första jag kommer på i alla fall.

Kathy

Kathy Ireland

Men Brooke Shields får ändå sägas vara Det amerikanska utseendets främsta företrädare. Hon var så himla snygg när hon var ung! Det var efter att jag under en period hade bildgooglat henne intensivt som jag bestämde mig för att aldrig plocka mina ögonbryn igen. (Eh, ett löfte jag för övrigt bröt bara härom dagen när jag efter en liten utseendekris ryckte åt mig pincetten och började plocka …)

Brooke

Brooke Shields

Och så Denise Richards. Hon ser så 1980-talig ut att det egentligen är konstigt att hon lyckades slå igenom på 90-talet då alla såg ut så här.

Jag vet inte varför, men jag är så förtjust i det här utseendet! Det ser så starkt och friskt ut. Och jag älskar hur ungdomligt och naturligt det ser ut med i ärlighetens namn ganska vildvuxna ögonbryn.

Denise

Denise Richards


Comments { 0 }

Tags: , ,


Lucka 12: Vinterdrömmar

Glammig skidsemester à la Ivana Trump, stationerad framför öppna spisen med en bok eller landsflykt till varmare breddgrader? Så här skulle vintern vara om Skönhetskabinettet fick bestämma.

 

– Therese –

HASUI_1929_Zojoji_Snow1

Jag gillar, som säkert har framgått, verkligen inte vintern. Det beror nästan enbart på att jag avskyr att frysa. Jag är frusen av mig, och det känns som att hur mycket kläder jag än tar på mig så hjälper det helt enkelt inte. Om det inte blir dåligt åt andra hållet: ullundertröjan gör att jag blir så där otroligt obehagligt svettig och nästan får panik. Aldrig känns det behagligt på vintern! Jag känner mig ful, vill inte gå ut, har inga fina kläder, har dålig balans och är rädd för att halka om det är halt… osv, osv.

På bild är vintern däremot underbar! Jag är tokig i målningar av snö. En massa av de målningar jag gillar bäst – Bruegels ”Jägarnas hemkomst”, framför allt, men t ex målningar Gustaf Fjaestad, Monets skata i snön, Carl Larsson-snö, Elsa Beskow/Jenny Nyström-snö, ja, barnbokssnö är överlag fantastiskt mysig. Varje vinter sitter jag också och googlar japanska träsnitt med snö, eftersom den japanska träsnittssnön är bland den bästa. Som bilden ovan. Så fint med den fluffiga snön på grenarna, de vita flingorna mot den mörka vinterhimlen.

Idag ska jag försöka köpa både en vinterkappa och ett par vinterstövlar! Vi får väl se hur det går.

– Katarina –

Bambi-Wallpaper-bambi-6248623-1024-768

Vintern är en magisk årstid. (Hm, eller menar jag kanske trolsk?) Den är magisk … nej, den är trolsk, eftersom det är enda gången det faktiskt kan vara förenat med livsfara att gå ut. För bortsett från riktigt låga temperaturer är vi i Sverige i princip helt förskonade från naturfenomen som kan kosta oss livet. Vintern är också kontrasternas årstid; det kan vara mörkt och dystert, men om solen skiner på snötäckta vidder blir det ljusare än under den mest strålande sommardag. Utomhus är det kallt, krispigt och friskt, men inomhus är det idel mysiga filtar, tända ljus och lussebullar.

Bildmässigt är jag precis som Therese präglad av Carl Larsson, Elsa Beskow och Jenny Nyström, men även av Bruno Liljefors, Ilon Wikland och … Disney. Av någon anledning känns min syn på just vintern betydlig mer nostalgisk än den på övriga årstider. Jag känner till exempel aldrig att jag vill klä mig modernt på vintern – vilket jag i och för sig sällan känner – utan den ideala vinterstilen är tidlös och kvinnlig, kanske till och med lite konservativ. Inga sportplagg här, inte!

– Sofie –

skridskorT.v. Tara Lipinski vann femton år gammal guld i Vinter OS i Nagano, 1998. Hon var då yngst i världen att ha gjort så. T.h. Bartender on ice! I St. Moritz 1938.

Vintern kan med fördel innehålla en hel del skridskoåkning. Att våra vatten återkommande fryser och gör det möjligt för oss att bestiga dess blanka yta är en så estetiskt- och andligt tilltalande tanke att jag får hjärtklappning!

Jag har många fina minnen av skridskoåkning på Hjälmaren under min uppväxt: pappa på långfärdsskridskor och jag på vita konståkningsskridskor med nedslipade taggar för att kunna “killåka”. Den som är orutinerad kan ändå uppleva hissnande fart och elegans vid samåkning. Jag och en väninna har sedan några år tillbaka en tradition att klä oss i tajts, glittriga tröjor och päls, dricka oss fulla på whiskey i plunta och åka runt Karl XIII:s staty i Kungsträdgården, för att avsluta med näsan i operabarens brödkorg. Bäst är ändå att åka på sjö, eftersom man då gör det med livet som insats. En bra sak med skridskoåkning är känslan som infinner sig efteråt – man får ett stort behov av vila, värme och alkohol, och man upplever även att detta behov är berättigat. Man behöver också fot- och vadmassage av en annan människa, som omedelbart måste finnas till hands. Jag önskar att det fanns fler och finare skridskopaviljonger i Stockholm, med bättre och mer varierad musik, värmestugor samt skridskoåkande bartendrar som serverar rykande äggtoddy!

Man kan även med fördel närma sig skridskon från hemmets lugna vrå genom de tv-sändningar med konståkning som brukar visas i mellandagarna. För den som istället vill läsa om is rekommenderar jag varmt den underbara romanen Is-slottet (1999) av Tarjei Vesaas, en av de bästa berättelser jag läst. Man kan även påminna sig om när Isfrun fryser ned Lilla My, när hon flygseglar på en silverbricka på isen i boken Trollvinter (1957), eller se avsnitt S02E19 “Fire and Ice” av Beverly Hills 90210 vari Brandon blir kär i konståkerskan Tricia. Avslutningsvis är islossning otroligt hänförande och romantiskt. Om jag hette Paulo Coelho skulle jag kanske skriva en sexuell metafor om det!

– Anna –

mariah-carey-christmas

Snö är ett måste i den ideala vintervärlden, liksom sällskap av djur av diverse slag och då särskilt sådana som förknippas med julen. Att rida på andra djur än hästar har intresserat mig sedan en tid tillbaka. I tidig tonår provade jag att rida på stora grisar, vilket gick okej så länge vi var i hagen men med världen framför sina fötter blev grisarna genast svårmanövrerade. Alvkungen Thranduil rider på en älg vilket jag tycker är majestätiskt och effektfullt. I den verkliga världen är jag förpassad till hästar och det är verkligen inte fy skam (men jag vill gärna rida på en älg).

För några vintrar sedan red jag och min yngsta faster ut i skogen en decemberdag. Snön var då så tung att det kändes som om hela världen var tyst. Alla ljud dämpades. På ett ställe hade träden tyngts ned av snön, och märkligt nog åt olika håll men symmetriskt: nämligen inåt mot vägen, så att trädtopparna lutade sig över varandra och bildade som ett tak över allén vi red igenom. Det var sanslöst vackert att rida genom denna av naturen skapade sal, med hästarnas varma andedräkt och dämpade skritt som enda ljud förutom snön som singlade ned – jag kunde höra snön. Det enda som estetiskt förstörde den bilden var våra kläder: täckbyxor och lager av fleece. I den ideala vintervärlden finns det vackra kläder lämpade för uteritt i snön. Thranduil är helt klart en förebild med sin grå cape i krossad sammet men Mariah Carey är mysig i sin tomtedräkt på bilden ovan också. Den passar ju uppenbarligen bra för att åka rensläde med, Mariahs dräkt alltså, så kanske är den praktisk för ridning med. Precis som Sofie skriver om skridskoåkning, är det också så bra med stalllivet att det finns ett ”efteråt” då man är alldeles kall och slutkörd och helt enkelt måste dricka något varmt och alkoholhaltigt framför en brasa.


Comments { 0 }


Lucka 11: Djuriska dofter

Ganska ofta hör man folk säga att det som gör någon vacker är det fula, eller det skeva – det som avviker från ett i övrigt vackert ansikte. Men jag tror att man kan vara mer exakt än så, att det där fula eller skeva eller vad man nu vill kalla det egentligen är något djurisk. Och när man säger att det fula gör någon vacker så menar man egentligen att det djuriska gör någon sexig eller attraktiv. ”Fult” i det här sammanhanget är alltså bara en omskrivning för ”otämjt” eller ”ociviliserat”.

Jag tänker att det förhåller sig på ett liknande sätt med parfym. De sexigaste parfymerna doftar inte bara blommor, utan något annat också: något mörkare, dovare och farligare, ja, mer djuriskt. Att parfymera sig kan vara höjden av civilisation om man skvätter på sig något intetsägande blomsterblask, men det kan också vara det rakt motsatta om den doft man väljer i stället framhäver – eller kanske snarare på ett raffinerat sätt för tankarna till – kroppens naturliga dofter.

american-hustle-img01

Jennifer Lawrence karaktär i American Hustle – Rosalyn – förklarar sitt dysfunktionella äktenskap för mannens älskarinna: ”Well, he must like it on some level. He must want it, because he keeps coming back for it. It’s like that perfume that you love, that you can’t stop smelling even when there’s something sour in it. Can’t get enough of it.”

För att få en parfym att dofta så där djuriskt finns det ett gäng ingredienser som är fool proof. Här är några av de vanligaste, som också är de som använts längst:

Sibetolja: En vätska som civettkatten producerar i sina analkörtlar. Numera kan ämnet framställas syntetiskt, men oftast används fortfarande den äkta varan trots diverse djurrättsorganisationers protester.

Mysk: En substans som utvinns ur myskoxens testiklar, men namnet används också om liknande dofter som framställs från andra djur och växter. Även mysk kan numera framställas syntetiskt.

Bävergäll: Ett sekret från bäverns analkörtlar. Tydligen anses den kanadensiska bäverns sekret vara det bästa, tätt följt av den ryska bäverns.

Ambra: Ett ämne som bildas i kaskelotvalens tarmar. Enligt någorlunda trovärdiga källor på internet är det bara Jean Patou, Chanel och Guerlain som fortfarande använder äkta ambra i sina parfymer.

AfricanCivet

En gullig civett tecknad av Richard Lydekker

Det är alltså inte ovanligt att de här ämnena ingår i parfymer – framförallt orientaliska dofter innehåller i princip alltid åtminstone något av dem. Sibetoljan är vanligast och finns i bland annat Cha­nel N°5, Calvin Kleins Obsession, Joy från Jean Patou och i många av Guerlains dofter, bland annat Shalimar och Jicky.

De som inte gillar orientaliska dofter brukar avfärda dem med att de luktar ”kattpiss”, även om jag till min fasa har sett min älskade Shalimar beskrivas som ”more poopy than urinous” på ett parfymforum på nätet. Konsensus verkar i alla fall råda kring att dofterna kan beskrivas som djuriska, vilket vissa tycker är äckligt och andra tycker är hur hett som helst. Om man är ovan vid orientaliska dofter och vill prova en men samtidigt undvika de mest ”poopy” så rekommenderar jag Dolce Vita från Dior. Den är typiskt orientalisk, men ändå väldigt snäll och anspråkslös.

shalimar-1

Shalimar-annons från 1934

Nästa år är det 90 år sedan Shalimar skapades, och den är fortfarande en av världens mest populära dofter – lika tidlös som en timglasfigur och ett par rödmålade läppar. Förutom sibetoljan är doften av vanilj den mest påtagliga i Shalimar, tycker jag. (Citrusinslagen som alla doftkännare pratar om känner jag över huvud taget inte.) Om man slarvar med att duscha märker man att just vaniljdoften dröjer sig kvar i flera dagar. Till slut blir den nästan latent och kommer bara fram om man svettas, går ut i fuktigt väder eller när man till slut ställer sig i duschen. Jag har helt förlikat mig med att den parfym jag känner mig allra sexigast i är en doftkombination av, ehm, kattrumpa och vanilj. Vaniljen tillför dessutom ytterligare en erotisk dimension då den är ätbar.

tumblr_ms539tibtG1sfs090o1_1280

Shalimar-annons från 2014

Många äldre parfymer (och äldre versioner av parfymer som finns än i dag, till exempel Shalimar och Cha­nel N°5) innehöll mer av de här olika sekreten och vätskorna. Kanske var toleransen för dem högre när kroppar generellt inte var lika renskrubbade som de är i dag. Jag tycker i alla fall att det är fint och lite rörande att många av de parfymer som funnits längst och som i dag räknas till klassikerna har de här djuriska inslagen. Upphällt på vackra flaskor säljs påminnelser om att det finns sidor av den mänskliga naturen som inte kan tämjas.


Comments { 1 }

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,


Lucka 7: Flygvärdinnans strumpskola

På hösten och vintern är det i princip omöjligt att sticka näsan utanför dörren utan att ha minst ett par strumpbyxor på sig. Här delar flygvärdinnan Anna med sig av sin expertkunskap vad gäller färg, form och fabrikat!

Strumpor3

Sofia Loren vet hur man sätter på sig ett par strumpor

Vad bör man tänka på när man köper strumpbyxor?
– Det viktigaste är att besluta sig för vad strumpbyxan ska ha för funktion och vilken typ av plagg den ska användas under. Att ge sig i väg på jakt efter den perfekta strumpbyxan utan att först fundera på passform i fot, ben och byxdelen är ett misstag. Särskilt byxdelen kan vara värd att skänka en extra tanke; Det gör skillnad om grenkilen är bomullsfodrad eller ej, om midjelinningen är bred eller smal, om mittsömmen är bred eller tunn. Och foten! Ska den vara enbart tåförstärkt eller ska den vara förstärkt från tå till häl? Priset indikerar på inget vis kvalitet. Ett exempel är ett par stödstrumpbyxor i 70 denier många flygvärdinnekollegor använder. De kostar ett par tre hundralappar eller så, men går lätt sönder när man drar upp de stumma benen. Det kan jämföras med Åhléns glansiga i 20 denier med control top som du får 5-för-4 för nästan samma pris, men som jag i mitt arbete kan behålla hela under flera veckor. Storlek är knepigt för den med långa smala ben. Om strumpan inte är stum – som riktiga stödstrumpbyxor – kan man köpa en för stor storlek om byxdelen har enkelsöm bak. Många märken gör de större storlekarna med dubbelsömbak men det tycker jag personligen känns lite som att bära kalasbyxor för spädbarn… Så mät din innerbenslängd och läs på baksidan på förpackningen där de allra flesta märkena har en storlekstabell.

Hur sköter man dem bäst?
– Handtvätt i ljummet vatten med lite handtvål. Låt ligga en stund, gnugga inte annat än varsamt på foten, skölj och låt dropptorka. Nu önskar jag att jag kunde säga att jag förvarar mina i fina silkespåsar men de ligger huller om buller i en låda. Jag är ganska ovarsam när jag sätter på mig mina strumpor, men man ska definitivt inte dra på dem som ett par vanliga byxor, utan trä på dem från foten och sedan bitvis uppåt.

Har du något favoritmärke?
– Såväl i mitt jobb som privat använder jag Spanx Tight-End Tights High-Waisted 70 denier i matt svart med ett par Wolford velvet de luxe 66 alternativt Mat Opaque 80 i Admiral ovanpå, om jag vill ha riktigt täta och välsittande. Svart kan man givetvis köpa en billigare variant av, men med risk för en hint av moirémönster om den har färre denier än 50.

Stay-ups då, är det något att ha?
– Nu ska ni få höra, det finns ett par fantastiska stay-ups! Det är återigen Åhléns eget mycket prisvärda märke, glansig i 15 denier. Till sommaruniformen använder jag aldrig annat än dessa. Glansen är sober och nyansen har inte effekten som gör att det ser ut som om man har plastiga Barbie-ben, utan är varm och naturlig. Foten är enbart förstärkt i tån vilket passar mig med små fötter som annars får den förstärkta hälen halvvägs upp på vaden. De sitter bra med dubbla silikonband bakom en rejält tilltagen och fin spetskant. De är ganska korta, så man bör gå upp en storlek om man har långa ben. Hur ofta jag än sköljer upp dem så håller de formen och glansen. Inte heller resårkanten eller silikonbanden tappar spänst eller funktion. Mitt andra tips är Wolfords Velvet de Luxe 50 denier, det vill säga relativt täta och matta strumpor, i svart. Dessvärre är silikonbanden av sämre kvalitet än på dem från Åhléns, även om själva strumpan är fin och hållbar, men eftersom det är svårt att hitta stay-ups i mer än 20 denier är de värda att nämnas.

Var köper du dina strumpbyxor?
– Eftersom jag är outsägligt petig med mina strumpbyxor och stay-ups, och ganska bekväm, så köper jag stora kvantiteter vid ett och samma tillfälle på ett större varuhus i närheten av mitt hem där jag vet att det jag söker finns. Jag tycker dessutom att en del av tjusningen är att känna och jämföra i butik. Skulle jag tipsa om en välsorterad butik, som även har en sagolikt kunnig och hjälpsam personal, så är det NK:s strumpavdelning i Stockholm.


Comments { 2 }

Tags: , , , , , ,


Lucka 2: A Pinker Wonderland

Vanligtvis älskar jag att klä mig i svart, marinblått, vinrött…ja, mörka färger i allmänhet, egentligen. Men nu – och jag antar att det beror på att den här hösten har varit så himla mörk – har jag börjat snegla lystet mot pasteller, särkilt olika rosa nyanser.

Jag vill ha rosa underkläder, kanske den här rosa halsduken, rosa svandunstofflor och definitivt den här rosa kashmirtröjan från Dolce & Gabbana som typiskt nog verkar vara slutsåld. Det känns visserligen som att jag behöver skaffa en helt ny personlighet för det, men jag tror till och med att jag vill ha…en rosa pikétröja från Lacoste.

Agent Provocateur Love range

Underkläder från en av Agent Provocateurs brudkollektioner.


Comments { 0 }

Tags: , , , ,


Valans spådom

Det senaste halvåret eller så har jag gått och funderat på om det kanske är dags för mig att investera i ett doftljus. Kriterierna jag ville att det skulle uppfylla var att det var 1) snyggt, 2) hade en doft man står ut med och 3) fanns att köpa i Uppsala, där jag bor. Att inte kräva mer av doften än att stå ut med den låter sjukt tråkigt, jag vet, men jag har alltid tyckt att doftljus har alldeles för påträngande doft, så mina förhoppningar var inte mycket högre än så. Den huvudsakliga anledningen till att jag över huvud taget ville ha ett doftljus handlade alltså om, ja, ”livsstilsestetik” kan vi väl kalla det. Jag ville bli en kvinna med doftljus. Mitt tredje kriterium gjorde mig synnerligen begränsad, och tillsammans med det första kriteriet återstod egentligen bara Voluspa.

Förpackningen (eller behållaren eller vad man nu ska kalla den för?) gillade jag på en gång. Den är en ölburksstor keramikcylinder som känns tung och lyxig att hålla i. Jag är inne i en russofil period och tycker därför att allt som är snyggt ser ryskt ut, men visst ser ljuset verkligen ut som något som man skulle kunna hitta inne i en rysk-ortodox kyrka?

Ljus2

Doften heter Crisp Champagne och tillhör Voluspas Maison Noir-kollektion. Namnet är fullständigt absurt, för det är verkligen inget vare sig svalt eller krispigt med den här doften. Voluspa hävdar att doften, förutom ”sparkling brut champagne”, innehåller ”hints of vanilla”, men vaniljen är helt klart dominerande. I övrigt tycker jag mig kunna identifiera patchouli och kokos. Och lite, lite…aprikos? Ja, det är en uppenbar gourmanddoft, i alla fall.

Står jag då ut med den? Ja, faktiskt. Men precis som vissa parfymer lämpar sig bäst vid väl valda tillfällen, så kommer jag nog inte tända det här ljuset varje dag. Jag tycker att det passar bäst en mörk och kall  vinterkväll, som komplement till alla juldofter.

(Varför står det inte ett ord på Voluspas hemsida om varför man valt just det namnet, det vill säga en amerikaniserad version av fornnordiskans Vǫluspá – Valans spådom? Faktiskt helt obegripligt att man inte tycks utnyttja den tematiken över huvud taget.)


Comments { 4 }

Tags: , ,