Therese

Therese

Jag tillbringar mina dagar med att skriva. Jag tycker att det är vackert med kroppar, filmer som utspelar sig på rivieran, tidig renässans och ögonbryn. Jag kan inte leva utan nagellack och tröjor i ull.

Lucka 10: Nobelpriset i estetik

Idag är det Nobeldagen. Människor med oerhört intelligens och begåvning befinner sig nu i Stockholm för att ta emot sina priser och sedan äta en lång och fin middag i Stadshuset. Men den här bloggen ägnar sig ju företrädesvis åt yta. När jag satt och googlade lite nobelpristagare i litteratur (ja, jag håller mig till litteraturpriset idag) insåg jag hur fantastiskt snygga många av dem varit. Letar man upp ungdomsbilder har nästan alla varit snygga! Eller så är det jag som blivit gammal nog att tycka att alla som är unga är vackra. (Samt att alla som är gamla är vackra. Och de flesta däremellan. Kanske är jag på väg mot att omfamna det Fassbinder tydligen kallade ”den absoluta ömhetens estetik”. Men mer om det en annan dag.)

Jag orkade inte ta med alla snygga nobelpristagare eftersom de var för många, jag valde speciellt bort några som kändes lite för självklara (jag tycker att Heidenstam var skitsnygg, Camus vet ju alla hur bra han blev på bild i rock och med en cigg, Samuel Beckett åldrades fantastiskt väl – lite som P O Enquist faktiskt, de är dessutom lika, Herta Müller ser stenhård ut och jag älskar hennes dramatiska sminkning vid 61 års ålder – jag brukar tänka att jag hoppas att jag fortfarande kommer att sminka mig ordentligt när jag är i hennes ålder).

Vi börjar med en irländsk poet.

william_butler_yeats

William Butler Yeats var inte bara vacker som ung, utan hade dessutom turen att leva i en tid då man fortfarande kunde få sitt porträtt tecknat av John Singer Sargent. De där rosetterna som män hade runt halsen i början av 1900-talet (jag vet inte vad de heter, jag är hemskt dålig på herrmode) är så fina! Och får mig att tänka på Björn Kjellman som Pelle Svanslös.

 

eugene oneill

Det var minsann en allvarlig ung man! Det är den amerikanske dramatikern Eugene O’Neill. Jag är väldigt svag för looken ”amerikansk författare vid mitten av 1900-talet”, och O’Neill gör den väldigt bra: ytterst välklädd, mycket fin mustasch. Hela den här bilden är så fin, så allvarlig i hela sitt uttryck.

 

ernest-hemingway

Vem är denne kisande kanotist? Det är ytterligare en amerikan: Ernest Hemingway! När jag gick i åttan såg jag en bild på Hemingway, som ung och frivillig i första världskriget, där han sårades och hamnade på bild i en sjukhussäng, där han lyckades se ut som Tom Cruise, som var en viktig person i mitt liv vid den tiden. Därför började jag läsa Hemingway. Jag tycker fortfarande att han är en av de stiligaste författarna, både som ung, och så här:

Hemingway

Den äldre macho-Hemingway som fiskar svärdfisk, går på tjurfäktning, boxas och skjuter djur på savannen. Jag gillar allt det.

 

john steinbeck

Och en amerikan till: John Steinbeck, som ser fantastiskt cool ut på den här bilden. Av någon anledning har jag alltid tänkt på honom som en kille Carrie i Sex and the City kunde ha dejtat – han påminner mig kanske om Aidan på något sätt? Jag tänker mig att han är i sin stuga i skogen på den här bilden, och har varit ute och huggit ved lite tidigare och doftar friskt av svett och tallskog, och ska nu sätta sig och skriva en great american novel.

 

nadine gordimer 1961

Vem är denna DROTTNING?? Det är Nadine Gordimer, på en bild från 1961, där hon har en troligtvis fantastisk håruppsättning och ett fantastiskt vackert halsband. Hon ser så värdig ut! Och vänlig dessutom. Helt magnetisk.

 

pasternak

Här sitter den unge Boris Pasternak – vilken vacker man! Det är något med hans utseende som är väldigt speciellt, sensuellt, och som gjorde honom fantastiskt stilig även på äldre dagar. Mest av allt ser han ut som en skådespelare. Näst mest av allt ser han ut som den svenske poeten Ukon.

 

Wisława Szymborska

Denna söta kvinna är den polska poeten Wisława Szymborska. Vilken fin bild! Hon ler verkligen med hela ansiktet, ser ni hur ögonen glittrar? Jag tror att det vore jättekul att sätta sig mittemot henne och ta en kaffe och babbla lite. Och så verkar hon ha pärlemorskimrande nagellack, jag tänker mig det varmt rosa, som min farmor brukade ha. Det känns så tryggt.

 

elfriede_jelinek_foto_hilde_zemann

Vilket band sjunger du i sa du? Ett som med ett musikaliskt flöde av röster och motröster med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt? Jaha, nähä, okej, du är författare? Du är Elfriede Jelinek?? Herregud vad du är snygg.

 

vargas llosa

Och ni spelar i vilket band..? Okej, ni är Mario Vargas Llosa och hans fru Patricia..?

 

le clezio

Ni har väl i alla fall ett band? Inte? Ni är den uppenbart fotomodellsnygga Jean-Marie Gustave Le Clézio och hans fru Marina?

 

modiano hardy 1969

Det här MÅSTE vara ett band, för visst är det Franscoise Hardy? Jag visste det! Med en nobelpristagare vid åran? Årets nobelpristagare, Patrick Modiano? Som kanske är den gulligaste nobelpristagaren av alla, söt som en liten björn vid unga år, med studsande hår och vackra ögon?

 

modiano1969

Som flanerar längs kajerna i Paris? Med trenchcoat och allvarlig blick? Och så skriver du bra böcker också. Patrick, you’re killing me!

 


Comments { 3 }

Tags: ,


Lucka 5: DDR-chic

Läsare med gott minne kommer kanske ihåg mitt inlägg om den fina tyska tv-serien Weissensse. Men mitt intresse för allt som har med DDR-eran att göra stannar inte där: varje höst och vinter får jag lust att se om en av mina absoluta favoritfilmer, De andras liv. Alla som inte har sett den måste genast göra det! Det är fantastiskt bra, skrämmande, rörande… och – eftersom det är en estet som skriver detta – snygg.

Särskilt förtjust är jag i Sebastian Koch och Martina Gedeck som spelar huvudrollerna som en författare och hans flickvän skådespelerskan som blir övervakade av Stasi. De är såna snygga, vuxna människor! Med snygg, vuxen stil. Martina Gedecks garderob är fantastisk, liksom beige, sofistikerad, ändå lite konstnärlig, väldigt tidlös. Snygg brun vinterkappa, pälsmössa och stövlar, pennkjol och vit blus, vackra klänningar till fest.

Jag har tänkt i flera år att jag vill se ut som hon under hösten och vintern, och det är inte på något sätt en komplicerad stil, men det blir liksom inte av ändå. Men nu saknar jag både vinterstövlar och en varm kappa, så: kanske är det dags att närma sig DDR-vinterstilen i år.

daslebenderanderen42daslebenderanderen62 daslebenderanderen22daslebenderanderen52daslebenderanderen32daslebenderanderen72


Comments { 1 }


Hösten med Kiehl’s

kiehls2

Jag har en period då jag är besatt av hudvård. Det beror på att jag har haft lite bråkig hy på senaste tiden (jag tänker att det är då man blir intresserad av sådana här saker på allvar: med perfekt hy finns ju liksom inte någon riktig motivation?). Tidigare har jag kunnat göra lite vad som helst med min hy – peela ytterst omilt, typ hur ofta som helst, till exempel, och huden har bara gillat det – men dessa dagar tycks nu vara över (åtminstone tillfälligt). Nu tror jag att min hudtyp gått från ”fet och jobbig” till ”fet, jobbig och dessutom känslig”.

En dag när mitt ansikte kändes extra känsligt och bråkigt gick jag och köpte Kiehl’s Skin rescuer – en lugnande fuktkräm i en trivsam liten pumpflaska. Den har varit jättebra, på ett lågmält sätt – inte uträttat några mirakel, men fungerat fint som dagkräm, lugnat och varit snäll mot hyn, inte gjort huden fet eller finnig (det händer mig med ALLA krämer som inte är… bra. Jag har alltid problem med vanliga solskyddskrämer av just den anledningen), dessutom varit dryg trots att jag varit generös med den.

Tidigare i veckan, när jag stressat, varit på fest, sovit dåligt och såg helt död och grå ut i ansiktet insåg jag att jag verkligen saknade en natt-produkt som man vaknar och har blivit snygg av. (Jag har egentligen en syra för sådant, som jag ska återkomma till i ett annat inlägg, men den är så stark att jag med min nya, känsliga hy måste vara lite försiktig med den.)  Efter lite googlande insåg jag att Kiehl’s Midnight recovery kanske kunde vara vad jag var ute efter. Än så länge gillar jag den verkligen: nu har jag för tredje dagen vaknat alldeles mjuk och mysig i ansiktet. Jag har till och med längtat efter läggdags, så att jag ska få använda den. Det är ett slags oljig vätska i en glasflaska med pipett (känns väldigt gammeldags apotek/laboratorium på ett kul sätt), som det bara behövs några droppar av. Den återfuktar, lugnar, gör mig inte fet trots att den är oljig, och gör alltså att min hy ser liksom glad ut när jag vaknar.

När jag köpte Midnight recovery bad jag också om ett prov på Kiehl’s ögonkräm med avocado, som jag nu testat några dagar. Bara tanken på en kräm med avocado gör mig nästan… upphetsad. Och den är verkligen så sjukt krämig, och grön, och… massiv liksom. Eventuellt tror jag att den är för tung för mig, men jag vill inte att det ska vara så, för jag är så förtjust i dess uppenbarelse. Jag ska testa vidare och eventuellt återkomma.

Jag tänkte dra igenom allt jag gillar från Kiehl’s när jag ändå är i farten: Deras Creme de corps body butter är underbart – liksom vispat, med en luftig konsistens, och helt ljuvlig doft av… vanilj, kokos, någon god nöt? Jag vill typ äta det med sked. Jag vet att till exempel Katarina också gillar denna mysiga produkt.

Kiehl’s muskolja är sedan länge en av mina favoritdofter, av en anledning som förklaras i det här inlägget. Jag återkommer till den varje höst. Och på tal om hösten: Kiehl’s handkräm är bra också, men jag har gjort slut på min tub och kunde inte fota den. Antagligen köper jag en ny när den kalla, torra höstluften drar in på allvar.

Överlag ligger Kiehl’s priser rätt högt – särskilt burken med body butter, som kostar 330 kronor, vilket jag egentligen tycker är HUTLÖST för något jag framför allt använder på benen och armbågarna. Om allt var sådär en femtiolapp billigare (eller i vissa fall en hundralapp…) skulle det kännas rimligare, men å andra sidan tycker jag att grejerna verkligen är bra. De känns liksom rustika, och ser dessutom alltid trevliga ut, med en apoteks-känsla som jag är oerhört svag för.

(OBS, detta inlägg är inte sponsrat! Är det väl bäst att påpeka nu när jag riktar så mycket positiv uppmärksamhet mot ett och samma märke. Jag är lojal mot Kiehl’s av fri vilja och har köpt varenda milliliter kräm för mina egna slantar.)


Comments { 1 }

Tags: , , , , , ,


Lika som bär

Igår fick jag senaste Damernas Värld (eftersom jag tecknat ytterligare en ”bekväm tillsvidareprenumeration”, eftersom jag ville få fyra vinglas från Iittala till ett mycket förmånligt pris), och i den fanns en annons från Lexington. Det var något med bilden som kändes djupt… tillfredsställande.

lexington

”Så FINT!”, tänkte jag. Vilken fin mönstrad tröja! Jag vill också stå med hatt och en fin mönstrad tröja i vass!” (Jag kan intyga att jag aldrig någonsin tänkt just detta tidigare.)

Sedan kom jag på varför jag tyckte att annonsen var så fin: Den ser ju ut som en av mina favoritbilder på Sophia Loren!

Sophia_Loren

Hennes mönstrade tröja är ännu finare, och hon bär upp den med mer pondus, måste man säga, och egentligen tror jag inte att det är just en mönstrad tröja jag är ute efter, utan att se ut som Sophia Loren.

 


Comments { 3 }

Tags: ,


Dagens stilförebild

frida
.Frida Kahlo, fotograferad 1952 i sin trädgård, ser fantastisk ut i en skapelse som ser ut att vara från Rodebjer.


Comments { 2 }

Tags: ,


Jourhavande kompis

Här ligger jag på sängen med Dermalogicas Gentle Cream Exfoliant i ansiktet och kollar på Lisa Eldridge-videos. Efter att Beatrice tipsade mig om Lisas videos känns det som att Lisa och jag har blivit nära vänner. Beatrice känner likadant, har jag förstått. Jag tror inte att vi är ensamma om det.

Lisa Eldridge är en brittisk make up-artist som jobbar med filmstjärnor och åt stora modemagasin. Men framför allt driver hon en oerhört sympatisk blogg, där hon regelbundet postar videos där hon lägger olika sminkningar. Jag tänker på henne som sminkets Nigella.

Det bästa med Lisas videos tycker jag är att hon är så mänsklig. När hon sminkar sig själv (jag föredrar när hon gör det, eftersom jag tycker om att titta på henne) börjar videon alltid med att hon är osminkad, och ofta ser lite trött och liksom vanlig ut.

lisa1

Bara det tycker jag är underbart. När modemagasin ska ge sminktips känns det alltid som att de utgår ifrån att man är snygg redan från början. Sådant som concealer hastas alltid förbi (”täck över eventuella ojämnheter”, eller vad det brukar heta, i förbifarten), medan Lisa tar detta på stort allvar: hon får finnar, hon har områden i ansiktet som hon tycker är problematiska, hon får mörka ringar runt ögonen. Hon berättar alltid med snäll röst vad man ska göra för att täcka över dem så effektivt så möjligt. Videon där hon sminkar en tjej med acneproblem är fantastisk och något jag önskar att jag hade kunnat se när jag var 15.

Lisa har lärt mig att alltid böja ögonfransarna, hur man använder highligter och varför man givetvis ska göra det, hur man får rödgråtna, svullna ögon att se okej ut, att sudda, sudda, sudda med rouge och ögonskugga, samt fått mig att inse att jag vill ha en likadan guldring med en smaragdgrön sten som hon har. Det är också Lisa som har tipsat mig om Dermalogicas Gentle Cream Exfoliant.

Jag älskar att höra Lisa berätta om sina favoritprodukter när det gäller hudvård, eller vad hon alltid köper på franska apotek. När det gäller instruktionsvideos tycker jag bäst om de ganska vanliga,vardagliga sminkningarna, och så de som nästan är mer som terapi att titta på: The PMS Face, till exempel. Eller Meeting up with the ex. Även om slutresultatet inte riktigt är min grej så är Lisas vänliga och peppande monolog så mysig och trösterik.

 


Comments { 2 }

Tags: , ,


Cherchez la femme!

Jag kanske verkar besatt, men jag kan verkligen bli förtrollad av fransyskor. Jag tror att det hela har sin upprinnelse i när jag var 19 och bodde i Paris och fick hänga en del med en tjej som hette Marie, som var allt man kan önska sig av en fransyska, eller, parisiska: långt mörkt hår med lugg, plutiga läppar, elegant och lagom bohemiskt klädd (jag minns att jag, som kom från indie-kretsar, reagerade starkt på hur oerhört kvinnlig hon kändes, med sina hellånga klänningar, skor med klackar, smala guldkedjor runt hals och handleder och ett obesvärat sätt att applicera läppglans), charmig, rolig och temperamentsfull, ville bli modell/skådespelerska. En gång blev jag hembjuden till hennes familj och fick sitta i en låg soffa medan hennes vackra mamma pratade snabbt på franska och det hängde svartvita foton på väggarna som hennes pappa, som var fotograf, hade tagit, och jag fick någon mat med bönor.

Jag var så uppslukad av henne att jag länge tänkte: ”Vad skulle Marie ha köpt för klänning?” när jag var i en klädbutik, och ”Vilket mineralvatten skulle Marie ha köpt?” när jag var i en mataffär (fast det visste jag: Evian, så det köpte jag också). Hade jag vetat vilka tamponger hon använde skulle jag antagligen ha köpt samma märke av dem också.

Så, jag tror att det är min Marie jag letar efter bland fransyskorna. Sedan jag började följa Jeanne Damas i sociala medier känns det som att jag har hittat hem lite.

jeanne med brallorJeanne i snygga byxor med hög midja!

Jag har egentligen ingen aning om vad den här kvinnan gör: hon tycks leva det där obestämbara samtidslivet som benämns ”bloggare”, där man tar bilder på saker man gör, får gå på fina fester, göra en kollektion åt något klädmärke, vara modell åt ett annat, bli inbjuden till modeveckor och fotad av internationella stilbloggar och på något sätt tjäna pengar nog att köpa en massa snygga och/eller dyra kläder. Jag bryr mig egentligen inte om vad hon gör, för mig räcker det att hon är snygg och ser fransk nog ut för att fylla Marie-hålet i mitt hjärta.

Även om Jeanne ofta har lite dålig fransk Isabel Marant-stil, så har hon även en förmåga att vara chic i helt vanliga kläder, vilket jag avundas djupt. Eller, man kanske alltid är mest chic i helt vanliga kläder, men risken finns ju att man ser tråkig ut. Jeanne är bara jättevacker. Typ så här:

jeanne1

Exakt de här kläderna har jag också! Mörkblå tröja, jeans, trenchcoat, okej inte väskan, men den svarta omlottklänningen och vita tygkassen har jag, men jag känner mig liksom aldrig som jag tycker att Jeanne ser ut i dem.

jeanne i kabelstickad tröjaSnygg i vit kabelstickad tröja.

jeanne2Här är Jeanne classy i nåt svårburet cremefärgat med trenchcoat och nån man som säkert är trevlig och kultiverad och har en liten samling samtidskonst, och sedan kollar hon sina mail över en kaffe och tackar ja till några vip-inbjudningar och har på sig en gullig ljusblå tröja.

Ja, som ni märker fiktionaliserar jag skamlöst en existerande person, men det är ju ingen som lider av det, så jag kommer att fortsätta att applicera mina fantasier om fransyskor på Jeanne Damas (åtminstone tills hon får en för dålig stil för att det ska vara estetiskt hållbart längre). Jeanne har en blogg och ett Instagramkonto om man, som jag, vill stalka henne.

jeanne med kattOch så har hon så klart en söt katt!

 

PS, update: Jag googlade den kultiverade mannen, han heter Geoffroy de la Bourdonnaye och är inte bara fransk adel från 1200-talets Bretagne utan även nåt slags chef för Liberty, varuhuset i London, och tidigare chef för LVMH –  Moët Hennessy/Louis Vuitton – trevligt, trevligt, och chef på Christian Lacroix – jag skriver ”chef”, för jag vet inte vad alla titlar betyder – men jag tror att chansen är stor att han faktiskt har en liten samling samtidskonst.


Comments { 4 }

Tags: