Anna

Anna

Konstvetare svag för parfym, fantasy och 1800-talspoesi som lägger alldeles för mycket pengar på hudvård. Länge leve barocken! Och kläder i ull.

Two lipsticks and a lover

french

Varför är franska kvinnor sexiga och eleganta även om de har jeans, t-shirts och håret i en hästsvans? Vad är deras hemliga knep? Det frågar sig Helena Frith Powell i boken Two lipsticks and a lover och till sin hjälp har hon en uppsjö av franska kvinnor som alla verkar helt med på noterna att just fransyskor har något speciellt vi andra nationaliteter saknar. Författaren är brittisk så ”vi” är britterna och ”de” är fransyskorna.

Det viktigaste är att vara smal. Smala blir fransyskorna inte genom dieter och bantning, utan de äter vad de vill men i ytterst begränsad mängd. Gym är inget för dem. Istället bör man ständigt vara i rörelse under hela dagen, och kanske utföra något stretching-pass eller så i veckan. Ytterst diskret och lågintensivt. Strong is not the new skinny i Frankrike.

Krämer och lotions har en närmast helgonlik status, och slimmande effekter kan uppnås med intensiv smörjning och torrborstning om man råkat få i sig för många croissanter. Ansiktet ska ha sitt också, och den dagliga make-up man inte visar sig offentligt utan måste nogsamt avlägsnas med rätt sorts rengöring för att sedan följas av anpassade krämer. En omfattande hudvårdsrutin två gånger om dagen är absolut nödvändig (särskilt när man röker ett paket cigaretter om dagen, som ju hjälper till att hålla nere födointaget men kan ha förödande effekter på huden).

Eftersom fransyskorna inte tränar, finns det heller inga träningskläder att bli ertappad i. Att vara slappt eller bekvämt klädd är på sin höjd ett sidennattlinne och en kashmirkofta över – och så kan man förstås inte gå till affären – det förstår till och med vi barbarer här i norr. Nej, till affären beger man sig i full mundering och att ursäkta en slarvig klädsel med att det ”är ju söndag” eller att man bara skulle uträtta ett ärende är fullkomligt främmande för våra kontinentala systrar.

Att fransyskorna ändå kan se så eleganta ut i jeans, t-shirt och hästsvans beror på 1. deras smala figur. 2. deras strålande ansikte. 3.  att de känner sig som the fucking bomb eftersom de under allt har matchande underkläder de köpt för chockerande summor pengar.

Knepet att alltid ha exklusiva och matchande underkläder tilltalade mig mest med boken. Ärligt talat är den kåserande, högst ytlig  och påtalar självklarheter. Vill man vara snygg måste man lägga ned tid och pengar på sitt utseende. Typ så. Ungefär som när mirakeldieter lanseras: alla vet ju att man går ned i vikt av att äta mindre än vad man gör av med, sedan kan man kalla dieten Atkins eller South Beach eller vad som helst (jag har t.ex. hittat på en diet som jag kallar Borneo-dieten, mer om den en annan gång) – konceptet är i grunden detsamma och syftar till nå samma resultat. Litet så är det med större delen av boken, till exempel när det påtalas att man är elegant ut i fingerspetsarna om man ser till att just ha välmanikyrerade naglar.

Regeln att varje dag klä sig undertill som om man skulle träffa sin älskare ska vi alltid att minnas från denna fransklektion. Skulle ingen se dig i underkläderna så gör det inget, det är inte därför du har dem.  Att bli sedd ska inte vara den viktigaste aspekten vad gäller det egna utseendet – det viktigaste är hur du känner dig. Klämkäckt och klyschigt, ja, men jag tror på det. Framför allt handlar det om att vara attraktiv som livsstil: inte se sexighet och attraktion som något man konstruerar inför mötet med en annan människa, utan som en integrerad del av sin egen identitet.


Comments { 3 }

Tags:


Sicilian Baroque och Byredo-påsar

På lördag ska jag på en födelsedagsfest med barocktema! Det är så roligt. Jag tänkte först att jag skulle gå som Caravaggios Lena, men jag tror att det är få som plockar den referensen. Jag skulle nog behöva ha med min son då också, för att riktigt parafrasera målningen och även om jag älskar att umgås med honom är just tanken med en lördagskväll utanför hemmet att det ska vara barnfritt.

Barockälskare till trots gillar jag inte konceptet ”lajv”. Detta förvånar en del, särskilt med tanke på hur fantasy-intresserad jag är. Men jag har alltid haft ett perplext förhållande till fiktion och autencitet. För mig finns det ingen mening i att låtsas. Förljugenhet och det tillgjorda tycker jag om, och eskapism är min svaga sida – men jag försöker alltid bli det jag vill vara och uppleva sådant jag drömmer om på riktigt. Jag ser därför ingen mening i att låtsas att det skulle vara 1600-tal eller att jag befann mig i Tolkiens värld, eftersom det aldrig kommer att hända.

Däremot har ju Dolce & Gabbana låtit sig inspireras av siciliansk barock i många av sina senaste kollektioner och det är min inspirationskälla inför lördagen:

2 img-thing mfw_dg21 dolce1-620x382

På tal om det så kan jag inte alls känna igen  mig i den här krönikan om Byredo-påsar och ”vit rik smal”-svensk estetik. Jag förstår dock vad Valerie Kyeyune Backström menar. Det där är ett mode som jag tror att alla vi här på Skönhetskabinettet ogillar – den svala, svenska estetiken (”modeundret”) som på något obegripligt sätt också hör ihop med ljusa träslag och skandinavisk design. Jag förespråkar verkligen raka motsatsen till:

”Alla ska i slutändan se ut som någon slags feminin variant av Saruman, i kroppshatande kläder, håret så blont att det nästan är vitt, noll värme. Saruman får åtminstone ett raseriutbrott, visar på edge i och med sin ondska och feghet – här ska känsloreaktionerna reserveras till ett höjt ögonbryn. På sin höjd. Pengarna får inte lukta, annat än björk eller ännu hellre ”Gypsy Water”. Så länge alla luktar samma och lukten inte sticker ut annat än som en socioekonomisk markör är det okej. Pengarna får inte synas, i alla fall inte i guld, myrra, rökelse. I något som skulle kunna anklagas för att vara en orättvisa.”

Jag förespråkar detta av rent estetiska skäl alltså: guld, kroppsomfamnande kläder, mörkt hår och pricken över i:et; en riktigt svulstig parfym – finns inget bättre.

Detta är underbart också:

Om du har pengar och ändå inte tänkt lägga dem på resursfördelning – bränn dem på något syndigt! Köp ett askfat där ett lejon i rent guld håller i en pärlemoskål som du kan fimpa dina cigg i. Köp en bh av handpåsydda kristaller, en parfym av änglatårar. 

Ja, jag håller verkligen med! Min invändning till krönikan är: det är ju precis vad krönikören beskriver som en motsats som är anledningen till att människor sparar på sina exklusiva påsar! För många är det en synd att köpa en Byredo-parfym. De är inte billiga, direkt. Ibland vill man bara leva på minnet av sina synder.


Comments { 3 }

Tags: , , , , ,


Skönhet: från bok till film

Har ni läst Gone Girl? Jag vill minnas att det är ett stort fokus på den unga älskarinnas bröst. Att Amy eller om det är Nick, talar om att hon har stora men fasta bröst, typiskt unga. Kanske är det bara jag som tänkte på detta? Men jag var hur som helst spänd när jag såg filmatiseringen av boken, att se dessa bröst. Nu låter jag kanske litet snuskig men jag lovar att mina intentioner är intellektuella! Jag var intresserad av att se hur snygga, stora bröst skulle visualiseras. Skulle de ta fasta på detta? Har de castat skådespelerskan efter brösten? Jag vill minnas att hon i boken är rödhårig – det är hon inte i filmen.

emily-ratajkowski-01-02-03-04-1397274

Emily Ratajkowski som spelar Andie i Gone Girl

Jag tycker att det är intressant att se hur sådant som i text omnämns i positiva ordalag vad gäller utseende sedan visualiseras. Det gäller inte bara kvinnlig skönhet. Självklart är det lika intressant att se hur manliga utseenden tolkas från skrift till bild. Och för att inte tala om landskap. Det måste vara en utmaning att i bild gestalta sådant en läsare redan föreställt sig i sitt inre.

I fallet Gone Girl kanske det inte fanns så många vägar att gå vad gäller tolkningen av ett par riktigt snygga, stora bröst. Eller har jag fel där? Jag vet inte om jag tror på objektiv skönhet, eller att det finns en allmän smak, men visst finns det en slags bild av hur ett par snygga bröst ser ut? Om än konstruerad och inte essentiell – det kan så klart diskuteras.

Svårare blir det med visualisering av sådant som egentligen inte finns i denna värld utan är helt beroende av fantasin. Alvdrottningen Galadriel omnämns som så vacker att man viker sig för hennes blick. Hur castar man en sådan en roll? Tänk på att Sagan om Ringen-filmerna släpptes 2001-2003 och alltså spelades in strax innan. 1990-talets slut. Var Pamela Andersson fortfarande het då? Tänk om man valt henne som Galadriel? Varför blev det inte så? Var Cate Blanchett, som ju valet föll på, verkligen i ropet som en stor skönhet då? Eller konstruerades hon som det i samband med att hon fick spela rollen?

Galadriel_earnest

Cate Blanchett som Lady Galadriel

Ett exempel där man helt frångått förväntningar på rollens utseende är castingen av Kristen Stewart som Snövit i Snow White and the Huntsman. Här fanns det ändå ganska tydliga markörer att förhålla sig till utöver ”vackrast i landet är”: hy vit som snö, läppar röda som blod, hår svart som ebenholts. Jag vet inte om jag tycker att Stewart har sådana färger? Och man verkar inte ha bemödat sig särskilt mycket med att styla henne så heller:

Snow-White-and-the-Huntsman-2-Kristen-Stewart-Forest-Spirit snow-white-and-the-huntsman-4
Kristen Stewart som Snövit

I fallet Kristen Stewart som Snövit är jag ganska säker på att det handlar om att det är just Kristen Stewart, känd från Twilight. Man behöver inte anpassa hennes utseende efter sagan och den traderade uppfattningen om Snövit, för den publik man vänder sig mot har redan ikoniserat Stewart med anledning av hennes tidigare roller.

Frågan är vad som är mest bundet till sin tid: Emily Ratajkowkis byst, Cate Blanchett som Galadriel eller Kristen Stewart som skönhetsikon?


Comments { 1 }

Tags: , , , , , ,


Lucka 23: She has a lovely face – God in his mercy lend her grace

Jag älskar det svenska språket men när jag fastnar för enstaka ord är det ofta engelska sådana. Två favoriter är linger och dwell som ju nästan är synonyma. Det är ord som kanske inte används så ofta i vardagsengelskan och de har inga bra svenska synonymer. Linger översätter man oftast till ”dröja sig kvar” och dwell till att bo eller ”dväljas”. Inte vardagssvenska direkt. Jag har framför allt stött på dem i Tolkiens värld eftersom det är typiskt alver att tala om att linger och dwell.

Det finns en direkt koppling mellan skönhet och väntan eftersom skönhet och tid är så intimt sammankopplade. Kvinnlig skönhet liknas ofta vid en blomma som knoppar och blommar ut för att sedan vissna. Ta till exempel Robert Herricks ”To the Virgins, to Make Much of Time”:

Gather ye rosebuds while ye may,
Old Time is still a-flying;
And this same flower that smiles today
Tomorrow will be dying.

The glorious lamp of heaven, the sun,
The higher he’s a-getting,
The sooner will his race be run,
And nearer he’s to setting.

That age is best which is the first,
When youth and blood are warmer;
But being spent, the worse, and worst
Times still succeed the former.

Then be not coy, but use your time,
And while ye may, go marry;
For having lost but once your prime,
You may forever tarry.

Jag tycker att det finns en särskild skönhet i själva väntan också. Själva processen att bli vacker är en slags väntan, alltså tiden vi spenderar på att bli sköna. Sådant anses i regel vara fult eller fel av olika anledningar, vilket gör att detta inlägg till viss del knyter an till tidigare gästinlägg om viktorianska skönhetsideal: trots att vi lämnat den viktorianska eran så lever vi fortfarande med samma dubbla bud kring hur vi ska förhålla oss till skönhet. Tränar man och äter sunt ska man göra det av hälsoskäl – nåde den som bantar eller tränar av estetiska önskemål gällande den egna kroppen! Hygien och renlighet är bra men att spendera pengar på krämer för att få vackrare hy är alltid att förneka sin ålder och sträva efter ett osunt ungdomsideal – fåfängt och inte feministiskt. Att intressera sig för kläder och mode är att förakta kvinnor och stödja en sjuk industri men om det nu råder konsensus kring detta kan man verkligen fråga sig varför industrin blomstrar så.

Förutom skönhet i processen att bli vacker – jag tycker alltså att det är estetiskt tilltalande med kvinnors och för all del mäns ytliga procedurer, så tycker jag att själva väntan i form av linger eller dwell är så poetisk. Mina bästa exempel kommer från Lord Tennyson, men också från Tolkiens värld som jag redan nämnt. Kopplingen mellan Tennyson och Tolkien är inte helt långsökt estetiskt: tittar på man prerafaeliternas konst så känner vi igen en estetik som återkommer i Härskarringen, både i litteraturen och i Peter Jacksons filmatisering. Det är kombinationen av medeltid och växtlighet som gör det, tror jag, och den inneboende melankolin och sorgen i att allt som blommar en dag måste vissna:

tumblr_ldld76jv191qdyv52o1_500

John Melhuish Strudwish,  När äpplena var gyllene och sångerna ljuva men sommaren till ända.

I Tolkiens värld undslipper skönheten förruttnelsen eftersom alverna har evigt liv. Alvkungen Elrond spår sin dotter Arwen och hennes framtid efter att hennes make, den dödliga men oj så snygge Aragorn lämnat jordelivet. Han spår hur hon, oförändrad av tidens tand, fortsätter att sörja och ensam vandrar på jorden till tidens ände. ”Why do you linger here when there is no hope?” frågar han sin dotter och förutspår: ”Here you will dwell, bound by your grief.”

Arwen-The-Two-Towers-arwen-undomiel-34589485-850-400

aragorn-death

tttcap_0666

Arwen_01

Arwen_dg3

Lord Tennysons välkända dikt om The Lady of Shalott liknar på ett sätt scenen ovan men är inverterad i sin handling. The Lady of Shalott sitter ensam i sitt torn och väver dagarna i ända, hennes enda kontakt med omvärlden är den spegel som hon ser världen genom. Hon har en förbannelse över sig där hon inte får se världen utanför annat än genom spegeln. Tala om att både linger och dwell! Vid synen av  ett nygift par som kurtiserar i månens ljus utbrister hon ”I am half-sick of shadows!” och man förstår hur plågsam tillvaron är för den olyckliga mön.

John_William_Waterhouse_-_I_am_half-sick_of_shadows,_said_the_lady_of_shalott

John William Waterhouse, ”I Am Half-Sick of Shadows! Said the Lady of Shalott”

När Sir Lancelot rider förbi hennes torn och hon får syn på hans uppenbarelse i spegeln händer följande:

She left the web, she left the loom,
She made three paces thro’ the room,
She saw the water-lily bloom,
She saw the helmet and the plume,
She look’d down to Camelot.
Out flew the web and floated wide;
The mirror crack’d from side to side;
”The curse is come upon me,” cried
The Lady of Shalott.

Hon lämnar sitt torn, tar sig en båt och beger sig mot staden Camelot. Hon hinner dö innan hon anländer  – förbannelsen är i kapp henne. Möns dröjande och dväljande i tornet i alla dessa år, och nu när hon äntligen beger sig ut i världen och får se den med egna ögon är det som förbannad. Sir Lancelot, mannen vars blotta uppenbarelse fick The Lady of Shalott att tappa fattningen, är en av de som beskådar liket i båten när den flutit fram till Camelot:

All the knights at Camelot:
But Lancelot mused a little space;
He said, ”She has a lovely face;
God in his mercy lend her grace,
The Lady of Shalott.”

Julia Margaret Cameron var granne och vän med Tennyson. I sin samtid sågs Cameron som en slags amatörfotograf men Tennyson gav henne uppdraget att göra fotografiska illustrationer till hans ”Idylls of the King”. Utsökta är hennes bilder – det är svårt att tro att det är 1860- och 1870-talen vi rör oss i. Det är en intimitet kombinerad med en stundtals klar förståelse av fotografiets unika kvaliteter i förhållande till måleri som gör att Camerons bilder är så förtrollande:

1860_cameron.1000

Julia Margaret Cameron, Call, I follow, I follow, let me die!

Sadness,_by_Julia_Margaret_Cameron

Julia Margaret Cameron, Guy Little Theatrical Photographs (Ellen Terry)

Maud,_by_Julia_Margaret_Cameron

Julia Margaret Cameron, Maud.

Även här möter vi en slags stilla och loj skönhet. Jag tycker att det är fel att kalla kvinnorna passiva – jag menar att de väntar och att det är en del av vad som tilltalar oss. Varför bilderna fungerar så starkt i vår samtid, liksom varför människan fascineras så av alvernas långsamma rörelse och evigt liv, eller den tragiska historien om The Lady of Shalott, tror jag hänger ihop med att vi är ovana vid att se människor vänta och för all del vara passiva. Det finns ett starkt förakt för inaktivitetet i vår samtid. Nu stundar jul och mellandagarna, den enda tiden på året då vi uppmuntras att vara passiva. Jag hoppas ni väntar – och är inaktiva – med stil!


Comments { 6 }


Lucka 16: Bara några bilder på snygga kvinnor

Idag fyller jag 29 år! Jag har firat med att organisera mina smycken i det smyckesskrin jag fått i present. Ja, och med att dricka vin. Dagens lucka är således litet sparsmakad och bjuder på bilder av kvinnor vars stil jag är sugen på precis nu. Precis nu är alltså efter en halv flaska rioja, vilket kanske påverkar litet:

600full-eva-greenCruel Intentions02 Monica-Bellucci-poses-with-bicycle a_beautiful_mind (2)


Comments { 0 }

Tags: , , ,


Lucka 13: Lucia, och spänningen mellan klädd och oklädd

bild

Idag firar vi Santa Lucia. Bilden ovan är en målning från 1600-talets mitt som finns i Palazzo Spada i Rom och föreställer just Lucia. Vi känner igen henne på fatet hon håller upp – om vi tittar noga alltså, för det är i den dunkla delen av målningen. Där ligger ett par ögon som både kan syfta till hennes martyrskap men också till hennes roll som synens skyddshelgon. Det är nog inte denna detalj som gör att vi fastnar för målningen. Vår blick faller snarare på hennes mjuka axel och bara rygg som accentueras ytterligare av klärobskyrmåleriet. Hårlockarna som faller ned i nacken är spridda och jag kan föreställa mig att de kittlar mot den nakna huden. Vi kan ana en tunn klädnad i vitt som ligger mellan den blottade huden och den kraftiga textil som draperas runt henne. Denna näst intill absoluta kontrast mellan naken hud och textil är vad som ger målningen en sensuell dimension. En italiensk professor i estetik, Mario Perniola, har lagt upp sin forskning om detta på sin webbsida. Texten börjar: ”In the figurative arts, eroticism appears as a relationship between clothing and nudity. Therefore, it is conditional on the possibility of movement – transit – from one state to the other.” Trevlig läsning och Glad Lucia!


Comments { 2 }

Tags: , , ,


Lucka 8: Jackie, åh!

I några veckor har en bild cirkulerat i mitt Twitter-flöde, som enligt uppgift ska skildra Jackie Kennedy sekunder efter att hennes make presidenten blivit skjuten. Hon lutar sig bakåt över bilhuven, på väg ut:

B4QhUxfIEAAU2yG

Såvitt jag förstått det är just bilden ovan fejk och kommer från någon slags rekonstruktion, vilket verkar rimligt med tanke på bland annat perspektivet. Hur som helst så blev jag drabbad av bilden – ja, drabbad är verkligen rätt ord och det är inte första gången jag blivit det i fallet Jackie Kennedy. Här är min favoritbild på henne, hon är strax över 30 år om jag minns rätt:

140516-jackie-kennedy-1900_2107948ef170c575dc678fde715844f8

Jag tycker att det är en underbar bild av amerikansk societet vid 1900-talets mitt i allmänhet och en rörande bild av Jackie Kennedy i synnerhet eftersom den känns så nära och intim. Blottande på något sätt.

26 år gammal och nygift drabbas hon av ett missfall. Ett år senare föder hon en dotter, Arabella, som visar sig vara dödfödd. Barnen Caroline och John Jr hinner komma innan ytterligare en liten baby som avlider bara två dagar efter födseln. Vilken misär.

Kennedy JFK_limousine

jfk-assassination-1113

Tre månader efter att hon förlorat ett barn för tredje gången skjuts hennes man till döds bredvid henne i bilen. Så nära sitter hon honom att hennes rosa Chanel-dräkt fläckas av presidentens blod. Nedan är två bilder varav den nedre nog faktiskt är autentisk – jag vet inte, men gissar det. Läsare som kan detta bättre får gärna rätta mig om jag har fel:

JFK (US/FR 1991) WARNER BROS/LE STUDIO CANAL+ Picture from t

zapruder_abraham_1852_2005

Jackie Kennedy föddes som Jacqueline Bouvier (låter namnet bekant? Bouvier är Marge Simpsons födelsenamn, och hennes mamma heter Jacqueline i förnamn. Nej, inte en slump. Ni minns väl avsnittet av The Simpsons när Marge fyndar en rosa Chanel-dräkt på outlet och hela hennes sociala liv ändras på grund av denna dräkt – det är helt klart en medveten referens till Den Rosa Chanel-dräkten som fenomen. The Simpsons är en intressant serie med sina ganska subtila parafraser. Exempelvis finns det ett avsnitt som är helt byggt på en något obskyr novell av Gabriel Garcia Marquez, men nu kommer jag ifrån ämnet…). Som Jackie Kennedy blev hon snabbt en stilikon i sin roll som First Lady men framgången som modeikon mattades knappast av efter JFKs död. Som Jackie Onassis fortsatte hon att prägla 1960-talets modescen, och när Ray Ban lanserade ett par 60-talsretro solglasögon för några år sedan döptes de just till Jackie Oh:

ray-ban-4101-601-jackie-ohh+fr++productPageXtraLarge

Skönhetskabinetts husgudinna Lana del Rey antar rollen som Jackie Kennedy i videon till National Anthem:

national_anthem_lana-del-rey2-e1368506456891

National-Anthem-Music-Video-lana-del-rey-31430256-1148-646

 

Såväl låten som videon är två favoriter hos mig. Jag kan föreställa mig att ickefrälsta kanske tycker att det är fjantigt i slutet när Lana pratar om ”JFK”, ni vet ”and I loved him, I LOVED HIM I LOVED HIM I LOVED HIM… and I still love him” men jag tycker det är fint. Drabbande och rörande.

ob_c0c375_national-anthem-01

Jag tror att det som tilltalar mig både med Lana och Jackie Kennedy men på olika sätt är att de båda är så vackra, polerade, perfekta ytor – stilikoner! – och samtidigt rymmer så trasiga och sårade själar. Det kanske låter cyniskt men jag finner det inspirerande. I all sin misär var Jackie så jäkla snygg. Åh, Jackie.

uths2ljszczsl2st


Comments { 3 }

Tags: , ,