Sofie

Sofie

Jag arbetar med politik och kommunikation och figurativ konst. Jag tycker om vackert måleri, kort och gott. Jag kan inte leva utan apoteket, symbolismen och den estetik som hittar hem i Törnfåglarna, Andarnas Hus och Beaches.

We’ll always have Paris

Skönhetskabinettet är i ganska låg grad en samhällskommenterande blogg. Däremot återkommer vi ofta till Frankrike och det franska i våra texter, i högt som lågt. Med anledning av terrordåden i Paris den 13 november delar kabinettets medlemmar med sig av frankrikerelaterade tankar.

Anna
40d9e9e3487fe3be837d3c2ffc42f390

Federico García Lorca (1898-1936): “We’re all curious about what might hurt us.”

Paris, 1930-talets mitt. På café Les Deux Magots sitter en kvinna i sena tjugoårsåldern. Hon är lång, hon är attraktiv, hon är konstnär. Hon heter Dora Maar. Förutom fotografisk talang lär hon också ha haft ovanligt vackra händer.

man ray 1936 dora maar

 Dora Maar, 1936 av Man Ray.

Just denna kväll blir hon presenterad för Pablo Picasso. Det är deras gemensamma vän, en av Paris alla poeter, som introducerar den tjugo år äldre mannen för henne. Förmodligen på Picassos initiativ, även om Dora nog har förberett mötet. Hon tar fram en kniv och låter den snabbt arbeta mellan fingrarna på sin handskförsedda hand. Hon fortsätter trots att hon emellanåt råkar träffa köttet. Handsken färgas av små droppar blod, Picasso blir hänförd. Denna handske ska han komma att spara som ett minne över sitt första möte med sin musa, som han knappt tio år senare bryter upp från men envist fortsätter att såra livet ut.

While rummaging through Picasso’s belongings in 1983, a doctor from Canada found a small parcel wrapped in tissue paper with ”pour Dora Maar” written on it. He wrote to her at the rue de Savoie many times to see when he could deliver this, but had no response. Finally, he unwrapped the parcel himself and found in it a small silver ring, ”resembling a flat signet ring with the engraved initials P-D [Pour Dora (for Dora)], but to my absolute amazement and horror, I found attached on the inside of the signet a large SPIKE! Thus it was absolutely impossible for anyone to wear it! I thanked my lucky stars for her refusing to accept this ‘gift’ from Picasso …”

Therese

kiki1

Det var konsten och litteraturen som lärde mig om både Paris och livet när jag var tonåring. Under en period läste jag mig igenom alla Parisskildringar jag kunde hitta, och till slut fann jag den optimala boken: Kikis Paris. Konsten, livet & kärleken 1900-1930. Jag lånade och lånade om den på biblioteket konstant under mina gymnasieår.

Boken, som gavs ut 1990, är ett riktigt praktverk, och en fantastisk genomgång av alla som hängde i Paris bohemiska kretsar under 1900-talets första decennier. Kiki, som titeln nämner, och omslaget avbildar, var musa och modell, ett nav i konstnärslivet i Montparnasse. Det är till exempel hennes rygg som blivit till en cello på Man Rays kanske mest kända bild.

kiki4

Det är omöjligt att göra ”Kikis Paris” rättvisa i ord: hela boken är en fantastisk bildkavalkad, vartenda uppslag är proppfullt med bilder. Den utgår ifrån tongivande personer och presenterar deras liv, umgängeskretsar, konst och karriärer. Här minglar Picasso och Hemingway, Jean Cocteau och Gertrude Stein, Nils och Thora Dardel, Modigliani, Lee Miller, Meret Oppenheim och en rad namn man hör mer sällan. Så många vackra män och kvinnor att man knappt tror att det är sant, så många snygga pagefrisyrer, häng på caféer, roliga fester, vänskaps- och kärleksrelationer och banbrytande konst och litteratur.

kiki3

När jag var 19 bodde en period i Paris. Riktigt som i Kikis Paris var det kanske inte, men det var en svindlande upplevelse att för en tid ha sin vardag i en riktigt stor stad, och en grundlig lektion i både konsten och livet.

Sofie

linnea

1992 kom Linnea i målarens trädgård, en rikt illustrerad barnbok som presenterade den franske impressionistiska konstnären Claude Monets liv och konstnärsskap för svenska barn.

Karaktären Linnea är baserad på författarens dotter och i boken förenas hon med sin mycket äldre granne farbror Blomkvist i sitt stora intresse för vackra blommor. Detta fina möte över generationsgränserna resulterar i en gemensam resa till Paris där farbror Blomkvist tar med henne till Musée de l’Orangerie och låter henne studera målningarna, lära sig kisa  för att uppleva hur impressionisterna såg omvärlden. Hon upptäcker typiskt franska miljöer och kulturella värden och företeelser, pain riche och Victor Hugo, och hon nördar ner sig totalt i Monets uppväxt, familjeliv, hans vackra trädgård i Giverny, de förtrollande näckrosorna och den japanska bron som är ett återkommande motiv i hans måleri.

linnea2

Det som verkligen slog an hos mig, förutom att det är ett tidigt minne av just franskt måleri och kultur, är karaktären Linneas ohämmade och självklara glädje inför allt det som är vackert och att det vackra framställs som ett högst rimligt intresse: Skildringen av hur den unga flickan och den äldre vännen noggrant planerar sin resa i augusti eftersom att näckrosorna då är som störst. Skildringen av ett barn som med sprudlande entusiasm springer mot en grön bro bara för att hon tidigare sett den i en målning. Skildringen av en 1800-talsfamiljs inre liv och fransk historia helt och hållet med utgångspunkt i den skönhetsupplevelse som det kan innebära att möta ett konstverk.

Jag kan fortfarande njuta av viss impressionism, även om Monet inte är någon favorit. Däremot är jag övertygad om att Linnea i målarens trädgård tidigt gav mig en uppfattning om hur man kan tränga in i ett konstnärsskap och en målning så till den milda grad att man till sist står där, inuti motivet, och smeker ett näckrosblad som förevigades för 100 år sedan.


Comments { 0 }

Tags: ,


Skönhetsminne: En ödmjuk betraktelse av regnbågen i min tid

Det var högst sannolikt att vi skulle hamna här förr eller senare. I drygt tre års tid har det varit mer eller mindre socialt accepterat med pastellfärgade frisyrer som ser ut att häröra direkt från Hasbro’s My Little Pony-produktion eller disneyfilmen Fantasia (1940). Ibland har det handlat om enhetligt färgat hår, och ibland har håret gradvist tonats in i pastellnyansen. Men det har hela tiden handlat om att välja sig en pastellfärg åt gången.

rainbow01

Det enfärgade, pastellfärgade håret har under sommaren 2015 utvecklats i linje med opalpärlans vackra skiftningar. En askig regnbåge. Det var oundvikligt, givet de senaste årens utforskande av pastellerna.

När vi initierade Skönhetskabinettet så var det bland annat med utgångspunkten att vi delar många gemensamma skönhetsminnen. Det är inte ovanligt att människor delar skönhetsminnen med varandra: särskilda konstverk, en tidig kontakt med fina material, ett musikstycke från familjens enda populära LP-skiva, eller en stor, och vanlig, naturupplevelse. Regnbågen som naturföreteelse är spektakulär. Nuförtiden märks det inte minst på våra medmänniskors (och kanske särskilt stockholmarnas) utbrott av hänförelse på Instagram när bågen böjer sig över hustaken. Alla vet att regnbågen är den största naturliga klichén men ingen kan hantera det.

rainbow07

Det skönhetsminne av regnbågen som påverkat mig mest är första gången jag fick den förklarad för mig ur ett naturvetenskapligt perspektiv. Det var i någon av Så funkar-böckerna som det vita solljusets perfekta böjning i olika nyanser tidigast illustrerades för mig. Rött ytterst – rött böjs minst – följt av orange, gult, grönt, blått, indigo och violett innerst – den nyans som böjs mest brutalt. Varför minns jag denna faktainläsning bättre än alla hundratals regnbågar jag någonsin sett? Därför att det finns en skönhetsupplevelse i att tillskansa sig kunskap, och att sedan se något med nya ögon och uppleva det som aldrig förr. En förlängning av det är skönheten i att förstå ett fenomen intellektuellt men samtidigt bortse från det man vet och helt hänge sig åt det man upplever.

De fåtal regnbågar jag minns bäst och med störst ömhet är inte himlens egna utan de regnbågar jag som barn såg när solens ljus bröts i vattenstrålen från familjens vattenspridare i trädgården om sommaren. Då kunde jag styra regnbågen beroende av hur jag placerade spridaren och var jag placerade mig själv. Jag kunde även triumfera över regnbågen genom att springa rakt igenom den, eller erövra den genom att hoppa över den. Jag minns även flera exempel på den regnbågseffekt som uppstår då en ljusstråle bryts mot olja som täcker en vattenyta, och har alltid uppskattat detta fenomen då det är mer artificiellt än den “äkta” regnbågen. Det finns någonting perverst i att med mänsklig hand tvinga naturen att visa upp sina bästa fjädrar.

rainbow03

rainbow08

11 Jag skall upprätta mitt förbund med er: Aldrig mer skall allt liv utrotas genom flodens vatten. Aldrig mer skall en flod komma och fördärva jorden.” 12 Och Gud sade: ”Detta är tecknet på det förbund som jag för all framtid sluter med er och med alla levande varelser hos er: 13 Min regnbåge sätter jag i skyn, och den skall vara tecknet på förbundet mellan mig och jorden. 14 När jag låter moln stiga upp över jorden och regnbågen syns i skyn 15 skall jag tänka på mitt förbund, det som har slutits mellan mig och er och alla levande varelser, allt liv, och vattnet skall inte mer bli en flod som utplånar allt liv. 16 När regnbågen syns i skyn och jag ser på den, skall jag tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser, allt liv på jorden.” 17 Och Gud sade till Noa: ”Detta är tecknet på det förbund som jag har upprättat mellan mig och allt liv på jorden.”

ur Första Mosebok kapitel 9

Vi lever i en alltmer globaliserad och informations(ej att förväxla med kunskap)intensiv värld. I äldre tiders mindre samhällen utvecklades lokala relationer till symboler och sätt att kommunicera via dessa, utan alltför stora intryck från andra samhällens symboler – mycket förenklat uttryckt. I dag frodas vissa av dessa symboler, ofta i enklare form, medan andra för länge sedan fallit i glömska eller förlorat sin funktion. Då vi sedan förra sekelskiftet haft en explosionsartad tillgång till omvärlden är det inte konstigt att exempelvis lokala eller nationella symboler utsätts för konkurrens, utvecklas, dör eller triumferar. Religiösa symboler klarar sig bättre globalt än många politiska symboler eftersom den mesta politiska kamp utkämpas i en lokal eller nationell kontext under mer eller mindre unika förhållanden.

rainbow04

Tilda Swinton i manifestation framför Kreml i Moskva, 2013

Queerrörelsen har i sin kamp och opinionsbildning goda anledningar att använda sig av regnbågen som symbol och flagga: Den är tänkt att ena människor som ett folk utan nationella gränser men med gemensamma maktanspråk. Den ska även representera sexuell mångfald som någonting naturligt – då regnbågen är himlens egen flagga. Identifikationen historiskt med användandet av starka färger för att signalera sin identitets avvikelse från majoritetssamhället, se exempelvis Oscar Wildes dandyistiskt gröna nejlika i knapphålet, drar även sin tråd till regnbågsflaggan. Liksom Judy Garlands ikoniska sång.

rainbow06

Wilde

Men jag kan inte låta bli att tycka att regnbågen som symbol är kluven. Visserligen innehåller naturens regnbåge flera färger men den inkluderar inte de viktigaste: det svarta och det vita, även det grå och bruna saknas och den röda, gula och möjligtvis blå nyansen tenderar nästan alltid att överglänsa de övriga. Tanken på en regnbåge som innefattar en mörk eller svart färg får mig att rysa – den skulle vara fantastisk. Regnbågen är dessutom förrädisk till sin natur, då den är rund till sin konstruktion – inte halv. Vi talar alltid om en båge, en bro som ska leda oss till en belöning, en skatt. Men vi menar egentligen en evighetsrörelse utan början eller slut, bara skenbara ingångsvärden (!) och mål. Människan har med öga och ben jagat regnbågen, men den är ett på många vis ouppnåeligt ideal – vilket gör den litet sorglig, som symbol tänkt. Dorothy kom visserligen till landet ovan regnbågen, men väl installerad visade sig det mesta bedra henne.

Inga av ovan invändningar fråntar regnbågen sin sublima kraft att överumpla flanerande privatpersoner med smartphones, eller queerrörelsens behov av en stark och enande palett, eller den kristna människans beslutsamhet att betrakta ljusbågen som ett tecken på Guds förbund med allt liv på jorden. Men den är en överanvänd kliché som antagligen kommer att gå till historien som en av vår tids mest centrala symboler. Därför är det sannolikt inte en slump att opalhåret kommer med sådan kraft just i dessa dagar. Jag tror att man ska vara försiktig med att göra direkta, politiska kopplingar mellan hårfärgen och exempelvis hur USA:s högsta domstol i juni 2015 legaliserade samkönade äktenskap i samtliga delstater. Däremot är den symboliska kopplingen inte ointressant. Av någon anledning vill nu många unga kvinnor rama in sig själva med hjälp av detta färgschema.

Vad betyder det då att färga håret som en opalpärla, en blek regnbåge? Vissa skulle sannolikt svara att en person som väljer denna typ av hårfärg är, eller vill framstå som unik, subversiv, svävande och inte av denna värld – observera att sådana strävanden inte behöver vara negativt menade, även om det kan låta så. Andra menar kanske att en sådan person är uppmärksamhetstörstande och vill se ut som ett barn.

Jag tycker att opalhåret är otroligt vackert, men det ger ett ofrånkomligt naivt och flyktigt intryck. Om jag skulle vara tvungen att fånga den symboliska känslan som håret och regnbågen ger mig så landar jag någonstans mellan hopp, dröm och förgänglighet. Om jag var några år yngre och inte behövde vara representativ i mitt yrke skulle jag definitivt hoppa på tåget. Kanske kan jag i stället hoppa över regnbågen och knipa en silverplats?

rainbow05


Comments { 0 }

Tags: , , ,


Jag ska bara

bare01

When did it become fall? Klassisk replik, svaret är väl för ungefär två veckor sedan? Hösten inleds, eller förekommes helst, av en djup och innerlig inventering av gamla strumpbyxor i olika dennier. Vad behöver kompletteras? Vad går ens att hitta som är helt och rent?

Min mest fashionabla väninna ägnar sig inte åt detta, eftersom hon går barfota i sina skor i princip året om. Jag kan inte minnas att någonsin ha sett henne i ett par strumpor, trots våra nordiska vintrar. Hon är uppväxt i, låt oss kalla det, ett varmare land. Inspirerad av hennes strävanden har jag de två senaste höstarna/vintrarna pushat mina arma lemmar allt närmare en personlig smärtgräns.

bare03

Det vilar någonting heroiskt elegant över att vara bar på vintern. Man utsätter sig för elementen, men på ett helt annat plan än den hud som viftas som ett rött skynke framför sommarens UV-strålar. Den bara vinterhyn rodnar, knottras, ömmar och förlorar snabbt sin känselfunktion. En infektion kan i värsta fall triggas.

bare02

Det är barnsligt att inte acceptera sakernas tillstånd och bära tunna kläder i kallt väder – det är någonting som man växer i från. När man i vuxen ålder utvecklar en mogen relation till sina föräldrar så kan man gemensamt sucka och skratta åt vad tonåringen envisades med. Jag tror inte att det går någon ung vuxen förbi första gången man står i en skobutik och med den egna lönen investerar i funktion framför form.

Denna naivitet, sårbarhet och trotsighet har en inneboende sensualitet som sommarens avslöjande bikini helt saknar. Dessutom kan jag, efter två års testning, intyga att åtminstone de bara fötterna inte är ett särskilt stort problem om man klär- och beter sig rimligt i övrigt. Bara ben är värre, men inte omöjliga.

Peter_Paul_Rubens_Helene Fourment in a Fur Coat

Rubens’ Helena Fourment (”The Little Fur Coat”) c. 1636/38

Mina tips!

  • Börja inte med strumpor efter sommaren utan låt kroppens tolerans successivt följa den sjunkande temperaturen.
  • Testa att bära exakt det du planerat för dagen, men ta omedelbart av strumporna och lägg dem i väskan som en livförsäkring.
  • Håll den övriga kroppen riktigt varm med tjocka material eller lager på lager. Täck handleder, hals och huvud.
  • Köp flera långa, varma kjolar och bär eventuellt ett par mamelucker för att skydda ******. Låt anklarna skymta mellan kjol och sko. En riktigt varm kjol kan värma mer än ett par byxor, och inkapsla mycket varm luft som gör att strumpbyxor rent av kan bli för svettigt.
  • Rör dig hastigt mellan hem, kollektivtrafik och arbetsplats/skola.
  • När du trots allt rör dig utomhus – se till att befinna dig i konstant rörelse för att hålla uppe värmen.
  • Sluta röka, spara pengar till taxi.
  • Om du har en lång päls så kan du i princip gå ut i nattlinnet.
  • Investera i ett par tålösa strumpbyxor för att ge illusionen av nakenhet.

bare04 (kopia)


Comments { 1 }

Tags: ,


Ut med magen och in med brösten!

kommunal01 kommunal02

Jag anser att Kommunals PR-kampanj “Vinn en manslön” är estetiskt undermålig.

Inför internationella kvinnodagen lät man tolv av sina kvinnliga ordföranden över hela landet maskera sig, mycket realistiskt, till män med hjälp av löshår, lindade bröst och tjusiga kostymer. Detta slås upp stort i Aftonbladet, med en bildserie som dokumenterar kvinnornas omvandling med puttriga bildtexter så som…

Ut med magen och in med brösten!
Ska det behövas manlig attityd för att få mer pengar i lönekuvertet?
Gör klockan mannen?
Upp till kamp – som män

… nåväl. Det exempel på lönemässigt motsatsförhållande Kommunal väljer att lyfta i sin argumentation är bilmekanikern vs. undersköterskan – detta eftersom yrkesgrupperna genomgår lika lång utbildning, treårigt gymnasium. I artikeln återkommer de flera gånger till just den ekonomiska relationen mellan den manlige bilmekanikern och den kvinnliga undersköterskan.

När Kommunals kvinnliga ordföranden poserar som män ser jag bara en sak – nämligen  näringslivschefer från 80- och 90-talet. Kostymerna är visserligen hyfsat moderiktiga men slipsarna slarviga, frisyrerna otidsenliga – för att inte säga med dagens stilmått otänkbara – likaså ansiktsbehåringen. En annan detalj jag noterar efter en hastig, estetisk bedömning av samtida näringslivstoppar (praktiskt samlade här) är att de alltid ler, ser sympatiska och intagande ut på ett sätt som man inte nödvändigtvis gjorde under närliggande årtiondens porträttfotograferingar. De män som Kommunals ordföranden föreställer ser uppblåsta och stöddiga ut, enstaka rent av onda. Några skulle närmast platsa i en nostalgisk film vari en man i chefsposition köper sex från minderårig – om jag får dra bildspråket till sin absoluta spets. Min första association när jag såg kampanjen gick faktiskt till filmen Call girl, som visserligen utspelar sig på 70-talet.

Varför? Är det näringslivetstoppens lön man anser att den kommunalanslutne ska närma sig? Är det för att industrin sätter löneutvecklingen som man bestämt sig för att klä ut sig till en… boss? Är det för att kvinnorna själva är fackordföranden och därför inte kan klä ut sig till andra manligt dominerade yrkesgrupper än just chefer – vilket är en hierarkisk position snarare än en yrkesgrupp. Eller är det för att stylisten har googlat ”direktör” och kommit fram till att ”direktör” är en rimlig gestaltning som sammanfattar alla de män som tjänar mer än en kvinnlig undersköterska? Radikalt.

Jag har också googlat!

kommunal08 kommunal09 kommunal10kommunal05Buy a decent suit. You can’t come in here looking like this. Go to Morty Sills, tell ‘em I sent ya.

Om man önskar göra en politisk poäng av yttre attribut, varför då inte bara walk the walk och klä ut sig till en manlig bilmekaniker, om det är hans lön man strävar efter och använder som slagsida i sin kampanj? Går det överhuvudtaget att tänka sig en PR-kampanj vari en kvinna i ordförandeposition drar på sig ett blåställ fläckat av motorolja med en socka i trosan, för att sedan stirra stint, nästan elakt, in i kameralinsen?

Sådana tankar och frågor sysselsatte mig den 8:e mars. Ja, vid sidan om detta då.

kommunal07moodboard


Comments { 2 }

Tags: , ,


Didionysiskt mode: Joan Didion är Célines nya ansikte

Jag tror att de flesta har en relation till Tjejkvinnan? Det är en kvinna i ca 35-55 års åldern som hänvisar till sig själv som “tjej” (se: “Jag ska ut med tjejerna!”). Eftersom Sverige är ett land som lider av obehagligt kraftfull ålderdiskriminering som tar sig ut på alla möjliga vis, så tänker jag inte gå närmare in på vad jag anser om Tjejkvinnan.

Däremot: Flickvinnan, som även kanske skulle kunna kallas Flicktanten – är en gestalt som jag tidigare ej ägnat en tanke men som nu sysselsatt mig i flera dagar. Det hela började när man offentliggjorde att Joan Didion är Célines nya ansikte i den kommande kollektionen SS15.

didion08

Foto av Juergen Teller, för Céline

Didion, som fyllde 80 år förra månaden, är journalist, författare, kulturikon och omhuldad intellektuell (därmed inte sagt att hon inte är intellektuellt, däremot är hon definitivt omhuldad). Dessa värden har hon genom sin samverkan med Céline lånat ut till märket, som i övrigt väl bäst kan beskrivas som minimalistiskt, kontrollerad, anonym och svalt sensuellt med fokus på material, snitt och block. *stream of consciousness* Jag har alltid tänkt att konsumenten av kläder från Céline framför allt annat tillbringar sin tid på sin luftkonditionerade arbetsplats när hon inte ligger på en beige divan hos sin psykolog och motsträvigt talar ut om en gammal ätstörning, en gammal pojkvän eller en gammal mamma – allt finansierat av new money. Célinekvinnan, som tangerar att vara flicka, kikar ut bakom sin gardin och skriver sedan i sin wordpressblogg att hon stått och kikat ut bakom sin gardin. Tar en distanskurs i franska och är besviken för att hon inte blir kär i läraren, det går bara inte! *gråter* KBT kanske egentligen skulle göra större underverk för célinekonsumenten än psykoanalysen? Och nog är väl célinekonsumenten protestant? Om jag får vara så fördomsfull.

Joan Didion by Annie Leibovitz

Författarporträttet som användes till den svenska utgåvan av Ett år av magiskt tänkande (som översattes 2007)

Didion beskrivs som en dream girl och poster girl av Vouge , och som en ”half child and half sphinx, thinner than a cigarette” av The Guardian.

Är hon en flickvinna/flicktant? Utifrån den vokabulär med vilken Célines kampanj tagits emot måste jag nästan svara ja. Allt tycks falla tillbaka på hennes litenhet, spädhet, en sorts åldrande näpenhet men ändå med en distinkt skärpa och trots – så som man kan uppfatta lillgamla barn. Jag tror att det är lätt att uppfatta henne som ett förkroppsligande av ett naturtillstånd. Jag tänker på omslaget till Ett år av magiskt tänkande vari hon poserar framför en spretig lönn  – svårt att avgöra vad som förgrenar sig mest på den bilden (ovan), stammen eller hennes ådror. Det är synd, med tanke på hur hon snarare förkroppsligar kultur, civilisation, vetenskap, familjeband. Fotografiet är oavsett vilket enastående.

didion04

Joan, 1961

didion05

Joan, 1977

Den sommarkollektion som Didion välsignat är 60- och 70-talsinspirerad – en tid då Didions privatliv och karriär blomstrade, och då flera av de mest ikoniska fotografierna på henne togs. Det var i slutet på 70-talet som hennes omtalade packlista skrevs, när hon bodde i Hollywood och ständigt kastade sig ut på skrivuppdrag. Den innehåller bland annat en tröja, sandaler, cigaretter, bourbon och babyolja. Didions känsla för mode har alltid framhållits jämte hennes intellektuella insatser och modeindustrin har anklagats för att hylla hennes stil framför hennes karriär – troligtvis delvis eftersom hon har ett tydligt estetiskt ideal som hon tycks hålla högt. Hennes karriär tog dessutom sin början på vougeredaktionen.

didionceliness15

Jag kan faktiskt föreställa mig Didion bära ett fåtal av kollektionens plagg. Kanske främst dess accessoarer. Men resortkollektionen känns mer didionysisk (!).

Jag tror inte, så som kampanjen delvis hyllats för, att man nu vänder sig även till en äldre konsumentgrupp utan snarare att man lånar av gammal stjärnglans för att ge den unga konsumenten ett djup i nuet, och framför allt i sin shopping. Jag har alltid tänk att modeindustrin med sina höst-, vinter-, vår- och sommarkollektioner påminner om en liten gumma som håller ett stadigt, konservativt grepp om sin tummade kalender, var sak på sin plats, även om estetiken i sig är en ständig hommage till ungdomen. Å andra sidan har man faktiskt sett ett ökande porträtterande och objektifierande av äldre profiler det senaste året: I Dolce & Gabbana’s nya kampanj figurerar tre bedårande mormödrar, och i Karen Walkers glasögonkollektion Forever 2013 exponeras produkterna på modeller i åldrarna 65 och 92 med advanced style.

Jag noterar ofta när designers beskriver sin strävan att de skapar kläder för en kvinna ”on the go” samt att hon är ”mitt i livet”, alterantivt bara ”young”. Dessa beskrivningar är nog egentligen synonymt för en kvinna som är ung men som ändå har kommit en bit i sin karriär. Samtidigt förskjuts punkten för vad ”mitt i livet innebär”. Förr kom man i arbete tidigare. Nu är det inte ovanligt att man kommer ut i arbetslivet och börjar tjäna pengar först i trettioårsåldern – en förutsättning för att kunna göra investeringar i märkeskläder. Den äldre konsumenten har blivit friskare och mer köpstark, så det är inte underligt om branschen försöker hitta vägar att kommunicera både med mormor och barnbarn.

didion06

Dolce & Gabbana SS15

didion07

Caren Walker Forever 2013

didion03

Joni Mitchell för Saint Laurent 2015

Den enda bild som släppts från Céline (kanske den enda? Jag vet inte hur det fungerar när man är ett _ansikte_ för någonting, kanske räcker det att man bara visar sitt ansikte en gång?) har Didion tunn, silvrig bob, stora svarta solglasögon som jag associerar till limousinfönster, svart klänning i aningen genomskinligt tyg och ett stort halshängsmycke som jag vid första ögonkastet trodde föreställde ett kranium – hårt exponerad av kamerans blixt. Min spontana reaktion på bilden var att jag tyckte att det var tråkigt att man inte plockat upp spår ur tidigare, ikoniska fotografier från hennes ungdom – alternativt lät henne befinna sig i närhet till sitt skrivande. Ett gott exempel på en sådan kampanj är Joni Mitchell för Saint Laurents.

Men vid närmare eftertanke så kanske ändå Tellers fotografi fångar Didion ganska väl? Särskilt då man kan ana att hennes ögon bakom limousinfönstren borrar sig rakt in i betraktaren, men utan att möta blicken. Som om hon kikade ut bakom sin mörka gardin? *slut på stream of consciousness*

didion02

Joan Didion och hennes dotter Quintana Roo (som gick bort 2005) matchar varandra i svarta polotröjor i GAP’s reklam vid namn Original. Fotografiet togs av Annie Leibowitz 1989. Så underbart foto och även fin reklam för just polotröjor, eller hur? Det är ju exakt sådär det ska vara när man har på sig en svart polotröja: man ska smälta in mot en enfärgad bakgrund samtidigt som man kramar någon i en annan, likadan, tröja.

* * *

Pssst… We Tell Ourselves Stories In Order To Live är inte bara titeln på Didions essäsamling som kom 2006, utan även namnet på den första dokumentär som nu spelas in om hennes liv. Filmen finansierades via Kickstarter.


Comments { 1 }

Tags: , , ,


Skönhetskabinettet utser Woman Of The Year 2014!

Under det gångna året har Skönhetskabinettet agerat väktare av den goda smaken genom en diger produktion av texter om skönhet, stil, mode, doft, historia, konst, litteratur och politik. Dessa texter är måhända inte tidstypiska dokument för den som vill fånga någonting essentiellt angående just år 2014 – då bloggen strävar efter tidlöshet.

Vilken enskild kvinnas skönhet har avhandlats av Skönhetskabinettet flest gånger under 2014?

Det var en jämn och vacker match! Efter noggrann kvinnoräkning utser
Skönhetskabinettet Woman Of The Year 2014…….

 

 

 

SOPHIA LOREN!

womanoftheyear02

Sophia vann en förkrossande seger genom närvaro i en mängd inlägg, samt förekommande på exempelbilder för att statuera en stilmässigt poäng i våra texter. Grattis Sophia! Vi älskar dig!

Övriga skådespelerskor som kämpade hårt, men förlorade mot henne, var Marilyn Monroe och Monica Bellucci.

womanoftheyear03

*  *  *

Den mest omskrivna musikern 2014 var Lana del Rey…

womanoftheyear04

… tätt följd av kollegorna Madonna och Jennifer Lopez.

womanoftheyear05

*  *  *

Den mest omskrivna politiska personen 2014 var Jackie Kennedy, tätt följd av Hillary Clinton.

womanoftheyear06

*  *  *

De mest omskrivna fiktiva karaktärerna 2014 var Maleficent och Snövits styvmor.

womanoftheyear07



Skönhetskabinettet välkomnar en sociologisk studie av denna sammansättning av kvinnor, samt hoppas att Ni läsare följer med oss in i Det Sköna Året 2015!


Comments { 0 }

Tags: , , , , , , , , ,


Lucka 22: Tålamod är en dygd


 Malcolm McLaren, Madame Butterfly (1984)

Tålamod, förmågan att utstå väntan, förseningar och svårigheter med bibehållet lugn utan att hänfalla åt okontrollerade känslosvall, betraktas av många som en moraliskt eftertraktansvärd egenskap. Dagens lucka är en uppmaning till läsare av Skönhetskabinettets julkalender att praktisera tålamod inför morgondagens lucka som kommer att vara väntan värd. En bra övning inför julafton, om inte annat.


Comments { 0 }