Sofie

Sofie

Jag arbetar med politik och kommunikation och figurativ konst. Jag tycker om vackert måleri, kort och gott. Jag kan inte leva utan apoteket, symbolismen och den estetik som hittar hem i Törnfåglarna, Andarnas Hus och Beaches.

We’ll always have Paris

Skön­hetska­bi­net­tet är i ganska låg grad en sam­hälls­kom­men­te­rande blogg. Där­e­mot åter­kom­mer vi ofta till Frank­rike och det franska i våra tex­ter, i högt som lågt. Med anled­ning av terror­då­den i Paris den 13 novem­ber delar kabi­net­tets med­lem­mar med sig av frank­ri­ke­re­la­te­rade tankar.

Anna
40d9e9e3487fe3be837d3c2ffc42f390

Fede­rico Gar­cía Lorca (1898–1936): “We’re all curi­ous about what might hurt us.”

Paris, 1930-talets mitt. På café Les Deux Magots sit­ter en kvinna i sena tju­go­års­ål­dern. Hon är lång, hon är attrak­tiv, hon är konst­när. Hon heter Dora Maar. För­u­tom foto­gra­fisk talang lär hon också ha haft ovan­ligt vackra händer.

man ray 1936 dora maar

 Dora Maar, 1936 av Man Ray.

Just denna kväll blir hon pre­sen­te­rad för Pablo Picasso. Det är deras gemen­samma vän, en av Paris alla poe­ter, som intro­du­ce­rar den tjugo år äldre man­nen för henne. För­mod­li­gen på Picas­sos ini­ti­a­tiv, även om Dora nog har för­be­rett mötet. Hon tar fram en kniv och låter den snabbt arbeta mel­lan fing­rarna på sin handsk­för­sedda hand. Hon fort­sät­ter trots att hon emel­lanåt råkar träffa köt­tet. Handsken fär­gas av små drop­par blod, Picasso blir hän­förd. Denna handske ska han komma att spara som ett minne över sitt första möte med sin musa, som han knappt tio år senare bry­ter upp från men envist fort­sät­ter att såra livet ut.

While rum­ma­ging through Picasso’s belon­gings in 1983, a doctor from Canada found a small par­cel wrap­ped in tis­sue paper with »pour Dora Maar« writ­ten on it. He wrote to her at the rue de Savoie many times to see when he could deli­ver this, but had no response. Finally, he unw­rap­ped the par­cel him­self and found in it a small sil­ver ring, »resembling a flat sig­net ring with the engra­ved ini­ti­als P-D [Pour Dora (for Dora)], but to my abso­lute ama­ze­ment and hor­ror, I found atta­ched on the inside of the sig­net a large SPIKE! Thus it was abso­lu­tely impossible for anyone to wear it! I thanked my lucky stars for her refu­sing to accept this ‘gift’ from Picasso …«

The­rese

kiki1

Det var kons­ten och lit­te­ra­tu­ren som lärde mig om både Paris och livet när jag var ton­å­ring. Under en period läste jag mig ige­nom alla Paris­skild­ringar jag kunde hitta, och till slut fann jag den opti­mala boken: Kikis Paris. Kons­ten, livet & kär­le­ken 1900–1930. Jag lånade och lånade om den på bib­li­o­te­ket kon­stant under mina gymnasieår.

Boken, som gavs ut 1990, är ett rik­tigt prakt­verk, och en fan­tas­tisk genom­gång av alla som hängde i Paris bohe­miska kret­sar under 1900-talets första decen­nier. Kiki, som titeln näm­ner, och omsla­get avbil­dar, var musa och modell, ett nav i konst­närs­li­vet i Mont­par­nasse. Det är till exem­pel hen­nes rygg som bli­vit till en cello på Man Rays kanske mest kända bild.

kiki4

Det är omöj­ligt att göra ”Kikis Paris” rätt­visa i ord: hela boken är en fan­tas­tisk bild­ka­val­kad, vartenda upp­slag är propp­fullt med bil­der. Den utgår ifrån ton­gi­vande per­so­ner och pre­sen­te­rar deras liv, umgäng­eskret­sar, konst och kar­riä­rer. Här ming­lar Picasso och Heming­way, Jean Coc­teau och Ger­trude Stein, Nils och Thora Dar­del, Modig­li­ani, Lee Mil­ler, Meret Oppen­heim och en rad namn man hör mer säl­lan. Så många vackra män och kvin­nor att man knappt tror att det är sant, så många snygga page­fri­sy­rer, häng på caféer, roliga fes­ter, vän­skaps– och kär­leks­re­la­tio­ner och ban­bry­tande konst och litteratur.

kiki3

När jag var 19 bodde en period i Paris. Rik­tigt som i Kikis Paris var det kanske inte, men det var en svind­lande upp­le­velse att för en tid ha sin var­dag i en rik­tigt stor stad, och en grund­lig lek­tion i både kons­ten och livet.

Sofie

linnea

1992 kom Lin­nea i måla­rens träd­gård, en rikt illu­stre­rad barn­bok som pre­sen­te­rade den franske impres­sio­nis­tiska konst­nä­ren Claude Monets liv och konst­närs­skap för svenska barn.

Karak­tä­ren Lin­nea är base­rad på för­fat­ta­rens dot­ter och i boken för­e­nas hon med sin myc­ket äldre granne far­bror Blom­kvist i sitt stora intresse för vackra blom­mor. Detta fina möte över gene­ra­tions­grän­serna resul­te­rar i en gemen­sam resa till Paris där far­bror Blom­kvist tar med henne till Musée de l’Orangerie och låter henne stu­dera mål­ning­arna, lära sig kisa  för att upp­leva hur impres­sio­nis­terna såg omvärl­den. Hon upp­täc­ker typiskt franska mil­jöer och kul­tu­rella vär­den och före­te­el­ser, pain riche och Victor Hugo, och hon nör­dar ner sig totalt i Monets upp­växt, famil­je­liv, hans vackra träd­gård i Giverny, de för­trol­lande näck­ro­sorna och den japanska bron som är ett åter­kom­mande motiv i hans måleri.

linnea2

Det som verk­li­gen slog an hos mig, för­u­tom att det är ett tidigt minne av just franskt måleri och kul­tur, är karak­tä­ren Lin­neas ohäm­made och själv­klara glädje inför allt det som är vac­kert och att det vackra fram­ställs som ett högst rim­ligt intresse: Skild­ringen av hur den unga flic­kan och den äldre vän­nen nog­grant pla­ne­rar sin resa i augusti eftersom att näck­ro­sorna då är som störst. Skild­ringen av ett barn som med sprud­lande entu­si­asm springer mot en grön bro bara för att hon tidi­gare sett den i en mål­ning. Skild­ringen av en 1800-talsfamiljs inre liv och fransk histo­ria helt och hål­let med utgångs­punkt i den skön­hets­upp­le­velse som det kan inne­bära att möta ett konstverk.

Jag kan fort­fa­rande njuta av viss impres­sio­nism, även om Monet inte är någon favo­rit. Där­e­mot är jag över­ty­gad om att Lin­nea i måla­rens träd­gård tidigt gav mig en upp­fatt­ning om hur man kan tränga in i ett konst­närs­skap och en mål­ning så till den milda grad att man till sist står där, inuti moti­vet, och sme­ker ett näck­ros­blad som för­e­vi­ga­des för 100 år sedan.


Comments { 0 }

Tags: ,


Skönhetsminne: En ödmjuk betraktelse av regnbågen i min tid

Det var högst san­no­likt att vi skulle hamna här förr eller senare. I drygt tre års tid har det varit mer eller mindre soci­alt accep­te­rat med pastell­fär­gade fri­sy­rer som ser ut att häröra direkt från Hasbro’s My Little Pony-produktion eller dis­ney­fil­men Fan­ta­sia (1940). Ibland har det hand­lat om enhet­ligt fär­gat hår, och ibland har håret grad­vist tonats in i pastell­ny­an­sen. Men det har hela tiden hand­lat om att välja sig en pastell­färg åt gången.

rainbow01

Det enfär­gade, pastell­fär­gade håret har under som­ma­ren 2015 utveck­lats i linje med opalpär­lans vackra skift­ningar. En askig regn­båge. Det var ound­vik­ligt, givet de senaste årens utfors­kande av pastellerna.

När vi ini­ti­e­rade Skön­hetska­bi­net­tet så var det bland annat med utgångs­punk­ten att vi delar många gemen­samma skön­hets­min­nen. Det är inte ovan­ligt att män­ni­skor delar skön­hets­min­nen med varandra: sär­skilda konst­verk, en tidig kon­takt med fina mate­rial, ett musik­stycke från famil­jens enda popu­lära LP-skiva, eller en stor, och van­lig, naturupp­le­velse. Regn­bå­gen som natur­fö­re­te­else är spek­ta­ku­lär. Nuför­ti­den märks det inte minst på våra med­män­ni­skors (och kanske sär­skilt stock­hol­mar­nas) utbrott av hän­fö­relse på Instagram när bågen böjer sig över husta­ken. Alla vet att regn­bå­gen är den största natur­liga kli­chén men ingen kan han­tera det.

rainbow07

Det skön­hets­minne av regn­bå­gen som påver­kat mig mest är första gången jag fick den för­kla­rad för mig ur ett natur­ve­ten­skap­ligt per­spek­tiv. Det var i någon av Så fun­kar–böc­kerna som det vita sol­lju­sets per­fekta böj­ning i olika nyan­ser tidi­gast illu­stre­ra­des för mig. Rött ytterst — rött böjs minst — följt av orange, gult, grönt, blått, indigo och vio­lett innerst — den nyans som böjs mest bru­talt. Var­för minns jag denna fak­tain­läs­ning bättre än alla hund­ra­tals regn­bå­gar jag någon­sin sett? Där­för att det finns en skön­hets­upp­le­velse i att till­skansa sig kun­skap, och att sedan se något med nya ögon och upp­leva det som ald­rig förr. En för­läng­ning av det är skön­he­ten i att för­stå ett feno­men intel­lek­tu­ellt men sam­ti­digt bortse från det man vet och helt hänge sig åt det man upplever.

De fåtal regn­bå­gar jag minns bäst och med störst ömhet är inte him­lens egna utan de regn­bå­gar jag som barn såg när solens ljus bröts i vat­ten­strå­len från famil­jens vat­ten­spri­dare i träd­går­den om som­ma­ren. Då kunde jag styra regn­bå­gen bero­ende av hur jag pla­ce­rade spri­da­ren och var jag pla­ce­rade mig själv. Jag kunde även tri­um­fera över regn­bå­gen genom att springa rakt ige­nom den, eller erövra den genom att hoppa över den. Jag minns även flera exem­pel på den regn­bågsef­fekt som upp­står då en ljus­stråle bryts mot olja som täc­ker en vat­ten­yta, och har all­tid upp­skat­tat detta feno­men då det är mer arti­fi­ci­ellt än den “äkta” regn­bå­gen. Det finns någon­ting per­verst i att med mänsk­lig hand tvinga natu­ren att visa upp sina bästa fjädrar.

rainbow03

rainbow08

11 Jag skall upp­rätta mitt för­bund med er: Ald­rig mer skall allt liv utro­tas genom flo­dens vat­ten. Ald­rig mer skall en flod komma och för­därva jor­den.« 12 Och Gud sade: »Detta är teck­net på det för­bund som jag för all fram­tid slu­ter med er och med alla levande varel­ser hos er: 13 Min regn­båge sät­ter jag i skyn, och den skall vara teck­net på för­bun­det mel­lan mig och jor­den. 14 När jag låter moln stiga upp över jor­den och regn­bå­gen syns i skyn 15 skall jag tänka på mitt för­bund, det som har slu­tits mel­lan mig och er och alla levande varel­ser, allt liv, och vatt­net skall inte mer bli en flod som utplå­nar allt liv. 16 När regn­bå­gen syns i skyn och jag ser på den, skall jag tänka på det eviga för­bun­det mel­lan Gud och alla levande varel­ser, allt liv på jor­den.« 17 Och Gud sade till Noa: »Detta är teck­net på det för­bund som jag har upp­rät­tat mel­lan mig och allt liv på jorden.«

ur Första Mose­bok kapi­tel 9

Vi lever i en allt­mer glo­ba­li­se­rad och informations(ej att för­växla med kunskap)intensiv värld. I äldre tiders mindre sam­häl­len utveck­la­des lokala rela­tio­ner till sym­bo­ler och sätt att kom­mu­ni­cera via dessa, utan allt­för stora intryck från andra sam­häl­lens sym­bo­ler — myc­ket för­enk­lat uttryckt. I dag fro­das vissa av dessa sym­bo­ler, ofta i enklare form, medan andra för länge sedan fal­lit i glömska eller för­lo­rat sin funk­tion. Då vi sedan förra sekel­skif­tet haft en explo­sions­ar­tad till­gång till omvärl­den är det inte kons­tigt att exem­pel­vis lokala eller natio­nella sym­bo­ler utsätts för kon­kur­rens, utveck­las, dör eller tri­um­fe­rar. Reli­giösa sym­bo­ler kla­rar sig bättre glo­balt än många poli­tiska sym­bo­ler eftersom den mesta poli­tiska kamp utkäm­pas i en lokal eller natio­nell kon­text under mer eller mindre unika förhållanden.

rainbow04

Tilda Swin­ton i mani­fes­ta­tion fram­för Kreml i Mos­kva, 2013

Que­er­rö­rel­sen har i sin kamp och opi­ni­ons­bild­ning goda anled­ningar att använda sig av regn­bå­gen som sym­bol och flagga: Den är tänkt att ena män­ni­skor som ett folk utan natio­nella grän­ser men med gemen­samma mak­tan­språk. Den ska även repre­sen­tera sex­u­ell mång­fald som någon­ting natur­ligt — då regn­bå­gen är him­lens egen flagga. Iden­ti­fi­ka­tio­nen histo­riskt med använ­dan­det av starka fär­ger för att sig­na­lera sin iden­ti­tets avvi­kelse från majo­ri­tets­sam­häl­let, se exem­pel­vis Oscar Wil­des dan­dy­is­tiskt gröna nej­lika i knapp­hå­let, drar även sin tråd till regn­bågs­flag­gan. Lik­som Judy Gar­lands iko­niska sång.

rainbow06

Wilde

Men jag kan inte låta bli att tycka att regn­bå­gen som sym­bol är klu­ven. Vis­ser­li­gen inne­hål­ler natu­rens regn­båge flera fär­ger men den inklu­de­rar inte de vik­ti­gaste: det svarta och det vita, även det grå och bruna sak­nas och den röda, gula och möj­ligt­vis blå nyan­sen ten­de­rar näs­tan all­tid att över­glänsa de övriga. Tan­ken på en regn­båge som inne­fat­tar en mörk eller svart färg får mig att rysa — den skulle vara fan­tas­tisk. Regn­bå­gen är dess­utom för­rä­disk till sin natur, då den är rund till sin kon­struk­tion — inte halv. Vi talar all­tid om en båge, en bro som ska leda oss till en belö­ning, en skatt. Men vi menar egent­li­gen en evig­hets­rö­relse utan bör­jan eller slut, bara sken­bara ingångs­vär­den (!) och mål. Män­ni­skan har med öga och ben jagat regn­bå­gen, men den är ett på många vis oupp­nå­e­ligt ideal — vil­ket gör den litet sorg­lig, som sym­bol tänkt. Dorothy kom vis­ser­li­gen till lan­det ovan regn­bå­gen, men väl instal­le­rad visade sig det mesta bedra henne.

Inga av ovan invänd­ningar från­tar regn­bå­gen sin sublima kraft att öve­r­umpla fla­ne­rande pri­vat­per­so­ner med smartp­ho­nes, eller que­er­rö­rel­sens behov av en stark och enande palett, eller den kristna män­ni­skans beslut­sam­het att betrakta ljus­bå­gen som ett tec­ken på Guds för­bund med allt liv på jor­den. Men den är en över­an­vänd kli­ché som antag­li­gen kom­mer att gå till histo­rien som en av vår tids mest cen­trala sym­bo­ler. Där­för är det san­no­likt inte en slump att opal­hå­ret kom­mer med sådan kraft just i dessa dagar. Jag tror att man ska vara för­sik­tig med att göra direkta, poli­tiska kopp­lingar mel­lan hår­fär­gen och exem­pel­vis hur USA:s högsta dom­stol i juni 2015 lega­li­se­rade sam­kö­nade äkten­skap i samt­liga del­sta­ter. Där­e­mot är den sym­bo­liska kopp­lingen inte oin­tres­sant. Av någon anled­ning vill nu många unga kvin­nor rama in sig själva med hjälp av detta färgschema.

Vad bety­der det då att färga håret som en opalpärla, en blek regn­båge? Vissa skulle san­no­likt svara att en per­son som väl­jer denna typ av hår­färg är, eller vill fram­stå som unik, sub­ver­siv, svä­vande och inte av denna värld — obser­vera att sådana strä­van­den inte behö­ver vara nega­tivt menade, även om det kan låta så. Andra menar kanske att en sådan per­son är upp­märk­sam­hets­törs­tande och vill se ut som ett barn.

Jag tyc­ker att opal­hå­ret är otro­ligt vac­kert, men det ger ett ofrån­kom­ligt naivt och flyk­tigt intryck. Om jag skulle vara tvungen att fånga den sym­bo­liska käns­lan som håret och regn­bå­gen ger mig så lan­dar jag någon­stans mel­lan hopp, dröm och för­gäng­lig­het. Om jag var några år yngre och inte behövde vara repre­sen­ta­tiv i mitt yrke skulle jag defi­ni­tivt hoppa på tåget. Kanske kan jag i stäl­let hoppa över regn­bå­gen och knipa en silverplats?

rainbow05


Comments { 0 }

Tags: , , ,


Jag ska bara

bare01

When did it become fall? Klas­sisk replik, sva­ret är väl för unge­fär två vec­kor sedan? Hös­ten inleds, eller före­kom­mes helst, av en djup och inner­lig inven­te­ring av gamla strump­byxor i olika den­nier. Vad behö­ver kom­plet­te­ras? Vad går ens att hitta som är helt och rent?

Min mest fashio­nabla väninna ägnar sig inte åt detta, eftersom hon går bar­fota i sina skor i prin­cip året om. Jag kan inte min­nas att någon­sin ha sett henne i ett par strum­por, trots våra nor­diska vint­rar. Hon är upp­växt i, låt oss kalla det, ett var­mare land. Inspi­re­rad av hen­nes strä­van­den har jag de två senaste höstarna/vintrarna pus­hat mina arma lem­mar allt när­mare en per­son­lig smärtgräns.

bare03

Det vilar någon­ting hero­iskt ele­gant över att vara bar på vin­tern. Man utsät­ter sig för ele­men­ten, men på ett helt annat plan än den hud som vif­tas som ett rött skynke fram­för som­ma­rens UV-strålar. Den bara vin­ter­hyn rod­nar, knott­ras, ömmar och för­lo­rar snabbt sin kän­sel­funk­tion. En infek­tion kan i värsta fall triggas.

bare02

Det är barns­ligt att inte accep­tera saker­nas till­stånd och bära tunna klä­der i kallt väder — det är någon­ting som man växer i från. När man i vuxen ålder utveck­lar en mogen rela­tion till sina för­äld­rar så kan man gemen­samt sucka och skratta åt vad ton­å­ringen envi­sa­des med. Jag tror inte att det går någon ung vuxen förbi första gången man står i en sko­bu­tik och med den egna lönen inve­ste­rar i funk­tion fram­för form.

Denna nai­vi­tet, sår­bar­het och trot­sig­het har en inne­bo­ende sen­su­a­li­tet som som­ma­rens avslö­jande bikini helt sak­nar. Dess­utom kan jag, efter två års test­ning, intyga att åtminstone de bara föt­terna inte är ett sär­skilt stort pro­blem om man klär– och beter sig rim­ligt i övrigt. Bara ben är värre, men inte omöjliga.

Peter_Paul_Rubens_Helene Fourment in a Fur Coat

Rubens’ Helena Four­ment (»The Little Fur Coat«) c. 1636/38

Mina tips!

  • Börja inte med strum­por efter som­ma­ren utan låt krop­pens tole­rans suc­ces­sivt följa den sjun­kande temperaturen.
  • Testa att bära exakt det du pla­ne­rat för dagen, men ta ome­del­bart av strum­porna och lägg dem i väs­kan som en livförsäkring.
  • Håll den övriga krop­pen rik­tigt varm med tjocka mate­rial eller lager på lager. Täck hand­le­der, hals och huvud.
  • Köp flera långa, varma kjo­lar och bär even­tu­ellt ett par mame­luc­ker för att skydda ******. Låt ank­larna skymta mel­lan kjol och sko. En rik­tigt varm kjol kan värma mer än ett par byxor, och inkapsla myc­ket varm luft som gör att strump­byxor rent av kan bli för svettigt.
  • Rör dig has­tigt mel­lan hem, kol­lek­tiv­tra­fik och arbetsplats/skola.
  • När du trots allt rör dig utom­hus — se till att befinna dig i kon­stant rörelse för att hålla uppe värmen.
  • Sluta röka, spara pengar till taxi.
  • Om du har en lång päls så kan du i prin­cip gå ut i nattlinnet.
  • Inve­stera i ett par tålösa strump­byxor för att ge illu­sio­nen av nakenhet.

bare04 (kopia)


Comments { 1 }

Tags: ,


Ut med magen och in med brösten!

kommunal01 kommunal02

Jag anser att Kom­mu­nals PR-kampanj “Vinn en mans­lön” är este­tiskt undermålig.

Inför inter­na­tio­nella kvin­no­da­gen lät man tolv av sina kvinn­liga ord­fö­ran­den över hela lan­det maskera sig, myc­ket rea­lis­tiskt, till män med hjälp av lös­hår, lin­dade bröst och tju­siga kosty­mer. Detta slås upp stort i Afton­bla­det, med en bild­se­rie som doku­men­te­rar kvin­nor­nas omvand­ling med putt­riga bild­tex­ter så som…

Ut med magen och in med brös­ten!
Ska det behö­vas man­lig atti­tyd för att få mer pengar i löne­ku­ver­tet?
Gör kloc­kan man­nen?
Upp till kamp – som män

… nåväl. Det exem­pel på löne­mäs­sigt mot­sats­för­hål­lande Kom­mu­nal väl­jer att lyfta i sin argu­men­ta­tion är bil­me­ka­ni­kern vs. under­skö­ters­kan — detta eftersom yrkes­grup­perna genom­går lika lång utbild­ning, treå­rigt gym­na­sium. I arti­keln åter­kom­mer de flera gånger till just den eko­no­miska rela­tio­nen mel­lan den man­lige bil­me­ka­ni­kern och den kvinn­liga undersköterskan.

När Kom­mu­nals kvinn­liga ord­fö­ran­den pose­rar som män ser jag bara en sak — näm­li­gen  närings­livs­che­fer från 80– och 90-talet. Kosty­merna är vis­ser­li­gen hyf­sat mode­rik­tiga men slip­sarna slar­viga, fri­sy­rerna otidsen­liga — för att inte säga med dagens stil­mått otänk­bara — likaså ansikts­be­hå­ringen. En annan detalj jag note­rar efter en has­tig, este­tisk bedöm­ning av sam­tida närings­livstop­par (prak­tiskt sam­lade här) är att de all­tid ler, ser sym­pa­tiska och inta­gande ut på ett sätt som man inte nöd­vän­digt­vis gjorde under när­lig­gande årtion­dens por­trätt­fo­to­gra­fe­ringar. De män som Kom­mu­nals ord­fö­ran­den före­stäl­ler ser upp­blåsta och stöd­diga ut, enstaka rent av onda. Några skulle när­mast platsa i en nostal­gisk film vari en man i chefs­po­si­tion köper sex från min­derå­rig — om jag får dra bild­språ­ket till sin abso­luta spets. Min första asso­ci­a­tion när jag såg kam­pan­jen gick fak­tiskt till fil­men Call girl, som vis­ser­li­gen utspe­lar sig på 70-talet.

Var­för? Är det närings­li­vetstop­pens lön man anser att den kom­mu­na­lan­slutne ska närma sig? Är det för att indu­strin sät­ter löne­ut­veck­lingen som man bestämt sig för att klä ut sig till en… boss? Är det för att kvin­norna själva är fackord­fö­ran­den och där­för inte kan klä ut sig till andra man­ligt domi­ne­rade yrkes­grup­per än just che­fer — vil­ket är en hie­rar­kisk posi­tion sna­rare än en yrkes­grupp. Eller är det för att sty­lis­ten har goog­lat »direk­tör« och kom­mit fram till att »direk­tör« är en rim­lig gestalt­ning som sam­man­fat­tar alla de män som tjä­nar mer än en kvinn­lig under­skö­terska? Radikalt.

Jag har också googlat!

kommunal08 kommunal09 kommunal10kommunal05Buy a decent suit. You can’t come in here loo­king like this. Go to Morty Sills, tell ‘em I sent ya.

Om man öns­kar göra en poli­tisk poäng av yttre attri­but, var­för då inte bara walk the walk och klä ut sig till en man­lig bil­me­ka­ni­ker, om det är hans lön man strä­var efter och använ­der som slagsida i sin kam­panj? Går det över­hu­vud­ta­get att tänka sig en PR-kampanj vari en kvinna i ord­fö­ran­de­po­si­tion drar på sig ett blå­ställ fläc­kat av motor­olja med en socka i tro­san, för att sedan stirra stint, näs­tan elakt, in i kameralinsen?

Sådana tan­kar och frå­gor sys­sel­satte mig den 8:e mars. Ja, vid sidan om detta då.

kommunal07mood­board


Comments { 2 }

Tags: , ,


Didionysiskt mode: Joan Didion är Célines nya ansikte

Jag tror att de flesta har en rela­tion till Tjej­k­vin­nan? Det är en kvinna i ca 35–55 års åldern som hän­vi­sar till sig själv som “tjej” (se: “Jag ska ut med tje­jerna!”). Eftersom Sve­rige är ett land som lider av obe­hag­ligt kraft­full ålder­dis­kri­mi­ne­ring som tar sig ut på alla möj­liga vis, så tän­ker jag inte gå när­mare in på vad jag anser om Tjejkvinnan.

Där­e­mot: Flickvin­nan, som även kanske skulle kunna kal­las Flick­tan­ten — är en gestalt som jag tidi­gare ej ägnat en tanke men som nu sys­sel­satt mig i flera dagar. Det hela bör­jade när man offent­lig­gjorde att Joan Didion är Céli­nes nya ansikte i den kom­mande kol­lek­tio­nen SS15.

didion08

Foto av Juer­gen Tel­ler, för Céline

Didion, som fyllde 80 år förra måna­den, är jour­na­list, för­fat­tare, kul­turi­kon och omhul­dad intel­lek­tu­ell (där­med inte sagt att hon inte är intel­lek­tu­ellt, där­e­mot är hon defi­ni­tivt omhul­dad). Dessa vär­den har hon genom sin sam­ver­kan med Céline lånat ut till mär­ket, som i övrigt väl bäst kan beskri­vas som mini­ma­lis­tiskt, kon­trol­le­rad, ano­nym och svalt sen­su­ellt med fokus på mate­rial, snitt och block. *stream of cons­cious­ness* Jag har all­tid tänkt att kon­su­men­ten av klä­der från Céline fram­för allt annat till­bringar sin tid på sin luft­kon­di­tio­ne­rade arbets­plats när hon inte lig­ger på en beige divan hos sin psy­ko­log och mot­strä­vigt talar ut om en gam­mal ätstör­ning, en gam­mal pojk­vän eller en gam­mal mamma — allt finan­si­e­rat av new money. Céli­ne­kvin­nan, som tan­ge­rar att vara flicka, kikar ut bakom sin gar­din och skri­ver sedan i sin word­press­blogg att hon stått och kikat ut bakom sin gar­din. Tar en distans­kurs i franska och är besvi­ken för att hon inte blir kär i lära­ren, det går bara inte! *grå­ter* KBT kanske egent­li­gen skulle göra större under­verk för céli­ne­kon­su­men­ten än psy­ko­a­na­ly­sen? Och nog är väl céli­ne­kon­su­men­ten pro­te­stant? Om jag får vara så fördomsfull.

Joan Didion by Annie Leibovitz

För­fat­tar­por­trät­tet som använ­des till den svenska utgå­van av Ett år av magiskt tän­kande (som över­sat­tes 2007)

Didion beskrivs som en dream girl och pos­ter girl av Vouge , och som en »half child and half sphinx, thin­ner than a ciga­rette« av The Guar­dian.

Är hon en flickvinna/flicktant? Uti­från den voka­bu­lär med vil­ken Céli­nes kam­panj tagits emot måste jag näs­tan svara ja. Allt tycks falla till­baka på hen­nes liten­het, späd­het, en sorts åld­rande näpen­het men ändå med en distinkt skärpa och trots - så som man kan upp­fatta lill­gamla barn. Jag tror att det är lätt att upp­fatta henne som ett för­kropps­li­gande av ett natur­till­stånd. Jag tän­ker på omsla­get till Ett år av magiskt tän­kande vari hon pose­rar fram­för en spre­tig lönn  - svårt att avgöra vad som för­gre­nar sig mest på den bil­den (ovan), stam­men eller hen­nes ådror. Det är synd, med tanke på hur hon sna­rare för­kropps­li­gar kul­tur, civi­li­sa­tion, veten­skap, famil­je­band. Foto­gra­fiet är oav­sett vil­ket enastående.

didion04

Joan, 1961

didion05

Joan, 1977

Den som­mar­kol­lek­tion som Didion väl­sig­nat är 60– och 70-talsinspirerad — en tid då Didi­ons pri­vat­liv och kar­riär blomst­rade, och då flera av de mest iko­niska foto­gra­fi­erna på henne togs. Det var i slu­tet på 70-talet som hen­nes omta­lade pack­lista skrevs, när hon bodde i Hol­ly­wood och stän­digt kas­tade sig ut på skriv­upp­drag. Den inne­hål­ler bland annat en tröja, san­da­ler, ciga­ret­ter, bour­bon och baby­olja. Didi­ons känsla för mode har all­tid fram­hål­lits jämte hen­nes intel­lek­tu­ella insat­ser och mode­in­du­strin har ankla­gats för att hylla hen­nes stil fram­för hen­nes kar­riär — tro­ligt­vis del­vis eftersom hon har ett tyd­ligt este­tiskt ideal som hon tycks hålla högt. Hen­nes kar­riär tog dess­utom sin bör­jan på vougeredaktionen.

didionceliness15

Jag kan fak­tiskt före­ställa mig Didion bära ett fåtal av kol­lek­tio­nens plagg. Kanske främst dess acces­so­a­rer. Men resort­kol­lek­tio­nen känns mer didi­o­ny­sisk (!).

Jag tror inte, så som kam­pan­jen del­vis hyl­lats för, att man nu vän­der sig även till en äldre kon­su­ment­grupp utan sna­rare att man lånar av gam­mal stjärn­glans för att ge den unga kon­su­men­ten ett djup i nuet, och fram­för allt i sin shop­ping. Jag har all­tid tänk att mode­in­du­strin med sina höst-, vinter-, vår– och som­mar­kol­lek­tio­ner påmin­ner om en liten gumma som hål­ler ett sta­digt, kon­ser­va­tivt grepp om sin tum­made kalen­der, var sak på sin plats, även om este­ti­ken i sig är en stän­dig hom­mage till ung­do­men. Å andra sidan har man fak­tiskt sett ett ökande por­trät­te­rande och objek­ti­fi­e­rande av äldre pro­fi­ler det senaste året: I Dolce & Gabbana’s nya kam­panj figu­re­rar tre bedå­rande mormöd­rar, och i Karen Wal­kers glas­ö­gon­kol­lek­tion Fore­ver 2013 expo­ne­ras pro­duk­terna på model­ler i åld­rarna 65 och 92 med advan­ced style.

Jag note­rar ofta när desig­ners beskri­ver sin strä­van att de ska­par klä­der för en kvinna »on the go« samt att hon är »mitt i livet«, alte­ran­tivt bara »young«. Dessa beskriv­ningar är nog egent­li­gen syno­nymt för en kvinna som är ung men som ändå har kom­mit en bit i sin kar­riär. Sam­ti­digt för­skjuts punk­ten för vad »mitt i livet inne­bär«. Förr kom man i arbete tidi­gare. Nu är det inte ovan­ligt att man kom­mer ut i arbets­li­vet och bör­jar tjäna pengar först i tret­tio­års­ål­dern — en för­ut­sätt­ning för att kunna göra inve­ste­ringar i mär­kes­klä­der. Den äldre kon­su­men­ten har bli­vit fris­kare och mer köp­stark, så det är inte under­ligt om bran­schen för­sö­ker hitta vägar att kom­mu­ni­cera både med mor­mor och barnbarn.

didion06

Dolce & Gab­bana SS15

didion07

Caren Wal­ker Fore­ver 2013

didion03

Joni Mit­chell för Saint Lau­rent 2015

Den enda bild som släppts från Céline (kanske den enda? Jag vet inte hur det fun­ge­rar när man är ett _ansikte_ för någon­ting, kanske räc­ker det att man bara visar sitt ansikte en gång?) har Didion tunn, silv­rig bob, stora svarta sol­glas­ö­gon som jag asso­ci­e­rar till limous­in­föns­ter, svart klän­ning i aningen genom­skin­ligt tyg och ett stort hals­hängs­mycke som jag vid första ögon­kas­tet trodde före­ställde ett kra­nium — hårt expo­ne­rad av kame­rans blixt. Min spon­tana reak­tion på bil­den var att jag tyckte att det var trå­kigt att man inte ploc­kat upp spår ur tidi­gare, iko­niska foto­gra­fier från hen­nes ung­dom — alter­na­tivt lät henne befinna sig i när­het till sitt skri­vande. Ett gott exem­pel på en sådan kam­panj är Joni Mit­chell för Saint Laurents.

Men vid när­mare efter­tanke så kanske ändå Tel­lers foto­grafi fångar Didion ganska väl? Sär­skilt då man kan ana att hen­nes ögon bakom limous­in­fönst­ren bor­rar sig rakt in i betrak­ta­ren, men utan att möta blic­ken. Som om hon kikade ut bakom sin mörka gar­din? *slut på stream of consciousness*

didion02

Joan Didion och hen­nes dot­ter Quin­tana Roo (som gick bort 2005) mat­char varandra i svarta polotrö­jor i GAP’s reklam vid namn Ori­gi­nal. Foto­gra­fiet togs av Annie Lei­bowitz 1989. Så under­bart foto och även fin reklam för just polotrö­jor, eller hur? Det är ju exakt sådär det ska vara när man har på sig en svart polo­tröja: man ska smälta in mot en enfär­gad bak­grund sam­ti­digt som man kra­mar någon i en annan, lika­dan, tröja.

* * *

Pssst… We Tell Our­sel­ves Sto­ries In Order To Live är inte bara titeln på Didi­ons essä­sam­ling som kom 2006, utan även nam­net på den första doku­men­tär som nu spe­las in om hen­nes liv. Fil­men finan­si­e­ra­des via Kick­star­ter.


Comments { 1 }

Tags: , , ,


Skönhetskabinettet utser Woman Of The Year 2014!

Under det gångna året har Skön­hetska­bi­net­tet age­rat väk­tare av den goda sma­ken genom en diger pro­duk­tion av tex­ter om skön­het, stil, mode, doft, histo­ria, konst, lit­te­ra­tur och poli­tik. Dessa tex­ter är måhända inte tids­ty­piska doku­ment för den som vill fånga någon­ting essen­ti­ellt angå­ende just år 2014 — då blog­gen strä­var efter tidlöshet.

Vil­ken enskild kvin­nas skön­het har avhand­lats av Skön­hetska­bi­net­tet flest gånger under 2014?

Det var en jämn och vac­ker match! Efter nog­grann kvin­no­räk­ning utser
Skön­hetska­bi­net­tet Woman Of The Year 2014…….

 

 

 

SOPHIA LOREN!

womanoftheyear02

Sop­hia vann en för­kros­sande seger genom när­varo i en mängd inlägg, samt före­kom­mande på exem­pel­bil­der för att sta­tu­era en stil­mäs­sigt poäng i våra tex­ter. Grat­tis Sop­hia! Vi äls­kar dig!

Övriga skå­de­spe­lers­kor som käm­pade hårt, men för­lo­rade mot henne, var Marilyn Mon­roe och Monica Bellucci.

womanoftheyear03

*  * *

Den mest omskrivna musi­kern 2014 var Lana del Rey…

womanoftheyear04

… tätt följd av kol­le­gorna Madonna och Jen­ni­fer Lopez.

womanoftheyear05

*  * *

Den mest omskrivna poli­tiska per­so­nen 2014 var Jac­kie Ken­nedy, tätt följd av Hil­lary Clinton.

womanoftheyear06

*  * *

De mest omskrivna fik­tiva karak­tä­rerna 2014 var Male­fi­cent och Snö­vits styv­mor.

womanoftheyear07



Skön­hetska­bi­net­tet väl­kom­nar en soci­o­lo­gisk stu­die av denna sam­man­sätt­ning av kvin­nor, samt hop­pas att Ni läsare föl­jer med oss in i Det Sköna Året 2015!


Comments { 0 }

Tags: , , , , , , , , ,


Lucka 22: Tålamod är en dygd


 Mal­colm McLa­ren, Madame But­ter­fly (1984)

Tåla­mod, för­må­gan att utstå vän­tan, för­se­ningar och svå­rig­he­ter med bibe­hål­let lugn utan att hän­falla åt okon­trol­le­rade käns­losvall, betrak­tas av många som en mora­liskt efter­trak­tans­värd egen­skap. Dagens lucka är en upp­ma­ning till läsare av Skön­hetska­bi­net­tets jul­ka­len­der att prak­ti­sera tåla­mod inför mor­gon­da­gens lucka som kom­mer att vara vän­tan värd. En bra övning inför julaf­ton, om inte annat.


Comments { 0 }